Jag är ingen förespråkare för demokrati

Jag låter nog aningen kontroversiell nu, men jag har insett att demokrati kan ställa till med stora problem. På tisdagar till exempel efter maten. Som igår. Jag stod och diskade. Som vanligt känns det som. Jag diskar alltid när konversationer av värde uppstår mellan mig och dotter. Vi hade käkat klart och det var dags för dottern att gå och duscha.
- Så där, dags att klä av dig och ställa dig i duschen!
- Men jag vill inte, svarar dottern.
- Jo, nu är det dags. Skynda på nu. Jag ska bara diska klart.
- Nääää, säger dottern dröjande. Vet du, fortsätter hon, barn bestämmer faktiskt också.
- Jaha du.
- Ja, barn får också bestämma...

Det klickar i hjärnan. På måndagen kikade jag i dotterns portfolio på förskolan där de stoppat in ett nytt intervjuformulär med frågor de frågat dottern. Där fanns en fråga:
Vem bestämmer på förskolan? Varpå dottern hade svarat: Jag bestämmer.

Förskolan har många tillfällen då barnen själva får välja vad de ska göra eller bestämma saker och jag antar att det är den där demokratiska delen i läroplanen som ligger bakom det. De pratar om barns rättigheter och sånt där. Bra i och för sig.
Sämre hemma. Kampen har börjat. Den som pågår tills hon flyttar hemifrån när hon är 35.