Kanske skulle bli amerikan?

Vår plan är ju att bo här tills vidare. I USA alltså.
Än så länge har jag ju "bara" Green Card" vilket berättigar mig att arbeta och bo här så länge jag sköter mig. I princip. Kortet förnyas lite då och då, i mitt fall vart tionde år.

Förra sommaren hade vi bott i USA i tre år, vilket betydde att jag kunde söka om att bli amerikansk medborgare. Just då kändes det inte aktuellt. Men så har vi pratat fram och tillbaka om fördelar och nackdelar etc. Sen kom beslutet. Dags att ansöka om att bli medborgare. Framförallt vill jag vara med och rösta och annat spännande. Ämnar man bo i ett land på obestämd tid (kanske för alltid?) så tycker i alla fall jag att man ska ta steget att bli medborgare så småningom. För vissa kanske det är så snart det bara går, för andra kan det vara en lite längre transportsträcka och det är ju okej det med!

I början av april skickade jag således in min ansökan med allt vad det innebar (kopior på green card, passfoton, pengar osv). Sedan är det bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Idag hände dock något spännande! Jag fick ett brev om en tid att ta mina fingeravtryck, för sånt ska man också göra så klart. Jag är ganska obrottslig av mig så jag tror att det ska gå bra. Under mina år här i USA har jag redan tagit en mängd fingeravtryck av olika skäl (att få jobb på skolor, skicka in ansökan om lärarlegitimation osv) så jag har haft fullt upp med sånt, så vad gör ännu ett gäng avtryck?

Efter att ens fingeravtryck har blivit godkända får man så småningom en tid för intervju och därefter får man göra diverse prov (språkprov och historieprov). Blir man sedan godkänd på allt det får man förhoppningsvis medborgarskap och svärs in i en speciell ceremoni.

Nu måste jag nog snart börja plugga den amerikanska nationalsången? 

Uppdatering pendling och skola

Man kanske inte kan säga att det är en dans på rosor att pendla långt med en 2.5 åring flera dagar i veckan, jag måste säga att det är mycket roligare än jag hade trott. Sonen är inte en ängel men absolut en riktig trooper på alla sätt. 90% av dagarna går det smärtfritt. Vi leker med leksaker, oftast tåg som vi tar med, läser böcker eller bara pratar om det vi ser. Ytterst sällan har han haft meltdowns eller liknande. Ibland lite småtjafs, men det ska man ju räkna med. Så känner ju jag som vuxen pendlare ibland, jag skulle vilja freaka ut och skrika av frustration emellanåt. Nu vet jag ju oftast bättre (oftast!), medan min tvååring inte riktigt nått den nivån av förståelse ännu.

På skolan går det väldigt bra. Han ser så mycket fram emot att åka dit och han har så roligt. Nu har vi till och med kommit så långt att jag kan passera sonens klassrum eller träffa honom i parken utan att han bryter ihop. Han kramas glatt, leker vidare och sen kramas när jag går förbi. Och det är så roligt att få se vad han  gör mig dagarna ibland! Han leker med sina vänner, äter mellis, sover en stund. Allt det får jag en liten glimt av. Och ska jag vara ärlig saknar jag honom när han inte åker med mig på tåget på morgonen!

Familj på ingång

Just nu går vi i väntans tider! Min syster och systerdotter sitter nämligen på ett plan på väg hit - i detta nu! Otroligt spännande!

Vi kommer spendera nästan två veckor tillsammans. Jag måste visserligen jobba några dagar här och där men jag har tagit ledigt de flesta dagar i alla fall. Det ska bli så härligt att få krama om dem snart!

Det blev inget påskande

Här smög påsken förbi nästintill omärkt. Jag och maken var ju bortresta så det blev inget firande. Dotterns skola hade inte ledigt för påsken i år, utan istället har den kommunala skolan ledigt för den judiska högtiden pesach som ligger sista veckan i april i år. Jag var alltså ledig för påsk en hel vecka och dottern gick i skolan. Något påskfirande blev det inte alls.

För oss gör det inget. Vi har inga traditioner att tala om kring påsk. Vi letar kanske ägg. Nåt år har vi målat ägg och ätit påskfrukost. Även när vi var små hade påsken väldigt lite intryck i vår familj. På sin höjd påskägg och eventuellt påskmiddag. Och påskmiddagen hade inga inslag av traditionsenligt ätande. Jag vet att vissa familjer alltid äter lamm, eller skinka eller kanske till och med skaldjur. Inget sånt hos oss.

Ja och så klart gick vi påskkärring! Det är ju en lite mer hednisk tradition som passade familjen väl ;)
Och så fick man godis. För en godisråtta som mig var det en trevlig högtid sockermässigt sett! Nästa år tror jag att vi ska ta och klä ut barnen till påskkärringar. Vi har firandet på mitt jobb som ju är på en skandinavisk skola, men sonen gick inte i skolan den dagen. Jag vet heller inte om han skulle vilja klä ut sig. Det skulle nog bli många protester. Nästa år är han lite större och kan övertalas lättare! Haha

Firar ni mycket påsk?

NEW YORK MIND

Härom veckan hade dottern lite halsont och jag lovade att köpa med mig halstabletter på väg hem från jobbet. Sent kom jag så till min slutstation och började gå hemåt från stationen. Så kom jag på vad jag lovat och kikade runt efter någon liten affär som kunde tänkas sälja halstabletter. Till min glädje fanns en nyöppnat litet krypin som också tog kort och inte bara kontanter. För jag bär nästan aldrig med mig kontanter. Som jag svär över det ibland alltså. Ändå kan jag inte få in en rutin att ta ut några extra ören att ha i plånkan utifall att...
Jag gick in och fann halstabletter som kostade 1 dollar. Jag halade fram mitt Mastercard och föreståndaren talade om att maskinen till kortet ännu inte kommit så med det kunde jag inte betala...

- But you can take the cough drops and come back later to pay!  sa han då.

Jag har ju blivit en riktig New Yorker så jag tittade skeptiskt på honom och undrade vad han kunde tänkas ha för problem...
Han kunde ju inte vuxit upp I krokarna direkt. Visserligen rörde det sig om en dollar men iallafall.

Till slut lyckades jag skrapa ihop en dollar i småmynt så jag slapp bli skyldig...

Semester!

Nu blev det visst ett uppehåll igen! Maken och jag åkte nämligen på semester en vecka. Vi fick en resa i present av makens bror tidigare i år och passade på att åka nu när jag hade påsklov från skolan. Vi åkte till Dominikanska republiken till en resort. Fantastiskt! Det var första gången vi var ifrån sonen överhuvudtaget. Inte ens en natt har vi varit borta tidigare så jag var lite nervös faktiskt. Jag förberedde honom en vecka innan genom att prata om att mamma och pappa skulle flyga och att han skulle stanna hemma med storasyster och farbror och faster och kusin. Först var han inte så glad över det, men ju mer han hörde om det destor mer accepterade han det. Och han hade ju himla roligt när vi var borta!

Jag och maken hade också väldigt roligt! Vi njöt av att slippa laga mat (åkte med all inclusive) och diska. DET var skönt!
Vi gjorde utflykter, snorklade för första gången, åkte upp på ett berg och massa annat. Och så spenderade vi så klart en hel del tid på stranden!

Här är vår resort med pool. Vi gick aldrig i poolen utan föredrog stranden och havet!

Utsikt från Berget Isabelle

Dans på berget. De försökte bjuda upp mig med, men...

Mer utsikt från berget 

Nybyggt torg i staden Puerto Plata

Utsikt från rummet

Jsg hittade en svensk bok på hotellets bibliotek

Vi hade en jättefin vecka tillsammans! Varmt och skönt. Nu är vi tillbaka till lite kyligare vädre (men inte illa!) och snart är våren här! Kanske är den redan här? Träden har börjat slå ut i alla fall.