onsdag 30 juni 2010

The Bronx Zoo

För en gångs skull hade faktiskt väderrapporterna rätt - fantastiskt väder! Lagom varmt, soligt och ingen hög luftfuktighet. En perfekt dag för en utflykt till djurparken.
The Bronx Zoo är en enorm djurpark och man behöver minst en hel dag eller två för att hinna se allt. Idag var det dessutom onsdag vilket betyder "pay-what-you-wish"- dag på djurparken. Vanligtvis är inträdet 15 dollar (plus en massa extra inne på zoot om man vill gå till gorillorna eller barnens zoo till exempel), men varje onsdag får man själv bestämma hur mycket man vill betala.
Det plus det vackra vädret gjorde att det var massor av besökare. Vi fick stå i en låååång kö för att komma in och efter en stund där inne var det smockfullt av förväntansfulla djurparksbesökare.



De vet i alla fall hur de ska ta betalt. Först 15 dollar i inträde till djurparken. Sen 3 dollar per person och attraktion för barn över 3 år och vuxna till Barnens zoo, stor karusell, Fjärilshuset, Gorillaskogen etc...Sneaky, som man säger här. Lunchen var svindyr dessutom. Ingen direkt överraskning, men irriterande.
N älskade djurparken i alla fall och det var det som var det viktigaste.


N älskar fåglar och här såg hon både änder, gäss och svanar.


                                                 Favoriten var ändå kaninerna!


                                             Ormarna var också ganska kuliga tyckte N.

När det är nåt spännande på gång tenderar barns öron att växa lite extra för att kunna höra vad som händer. 

 


Något som också var spännande var Fjärilshuset. Massor med fjärilar överallt. N älskade dem!


Vackert, eller hur?

 


Mina favoriter är ändå girafferna. De är så himla ståtliga och vackra!

Det var verkligen en fantastisk dag på djurparken. Ännu skönare är det att komma hem och vila fötterna och hjärnan lite. Imorgon kanske utflykten går till Brooklyn, men det får vi se!

tisdag 29 juni 2010

Mitt nya hälsosamma liv

De senaste veckorna har jag insett att träningen och de hälsosamma val jag gör i vardagen faktiskt blivit en del av mitt liv och inte något som jag känner mig tvungen att göra. Som det var i början. Eller egentligen var det ganska kul i början. Jag kände mig stark och optimistisk och tyckte det var spännande. Ett nytt kapitel i mitt liv. Efter ett tag dalar intresset och det gäller att hitta motivationen och viljan att fortsätta. Det kan vara att gå ned i vikt, att må bättre, att få en snyggare kropp eller att leva hälsosammare. När man väl hittat motivationen gäller det att fokusera.
Det viktigaste av allt kanske ändå är att skapa sig en livsstil - något man kan leva med för resten av sitt liv. Det finns inga genvägar till ett bättre liv (oavsett vilket mål man har), det är hårt arbete som gäller. Visst, det finns snabba lösningar, kurer att ta till, men fungerar det i längden? Är det något du kan leva med i 30, 40, 50 år till?
Det var så jag tänkte tidigare. Kan jag bara hitta den där mirakelkuren som gör att jag går ned i vikt och mår bättre... då ordnar sig allt. Men det finns ett liv efter mirakelkuren. Och då gäller det att bestämma sig för hur det livet ska se ut och vad det ska innehålla.


Efter nästan ett år av hård träning och nya matvanor ser jag  faktiskt fram emot min träningstimme varje morgon (på kvällen när jag jobbar. Orka gå upp klockan 05.00!) och jag offrar inget jag gillar att äta. Det gäller bara att prioritera och att äta lite mindre av det goda. Val jag gör i vardagen som påverkar min livskvalitet.

Den här New York resan såg jag nästan lite som en examensprövning. Klarar jag dessa veckor i landet av frestelser, då klarar jag minsann allt! Och se, hittills har det gått utmärkt. Över förväntan! Jag kommer inte att gå upp 79 kg i vikt och jag kommer inte att släppa träningen. Nu sitter det i ryggmärgen och sparkar mig i baken när jag försöker göra nåt "dumt" (som att ta en extra chokladbit som jag egentligen inte behöver, eller strunta i min joggingrunda en trött morgon). Jag är glad och stolt! Och kan jag, då kan vem som helst. En gammal klyscha som faktiskt stämmer!

måndag 28 juni 2010

Tillgänglighet och valfrihet

Det jag gillar nästan bäst av allt här i New York är tillgängligheten och bekvämligheten. Det spelar ingen roll när på dygnet du du är sugen på nåt, eller är i behov av något speciellt, du kommer med största sannolikhet att finna det på direkten här i stan som aldrig sover. För sover, det gör den faktiskt aldrig.
Runt hörnet har vi en "affär" som säljer det mesta man kan behöva som mjölk, godis, bröd, medicin (både över disk och recept), hygienartiklar, presentartiklar, tidningar. Den är öppen dygnet runt varje dag.
De flesta affärer har öppet måndag som söndag och på humana tider. Man behöver alltså inte gå upp i ottan för att få saker och ting gjorda på en söndag. Du kan gott ligga och mysa i sängen fram till eftermiddagen om du har lust med det. Ingen panik.

För att inte tala om bankerna! Den banken jag hade när jag bodde här var fantastiskt. Alltid öppet kändes det som (nu är den tydligen nerlagd men i alla fall). Inget 10-15 här inte. Här kan man gå till banken efter klockan 18 om man har lust med det och om man har rätt bank givetvis.  

Det bästa av allt är att man kan få saker fixade (och gå till doktorn om man har försäkring) även under semestertider - för det finns nästan ingen semester! Förra året skulle vi installera ett badkar i vårt badrum i Sverige. Jag ringde i mitten på juli och fick till svar av bostadsmänniskorna att det var semester nu och det betyder förseningar. Mitt på augusti? frågade jag då. Kanske, svarade tanten i andra änden.Badkaret kom i mitten på september. Boka tid hos familjeläkaren i juli i Sverige? Såvida du inte är döende är det svårt att få en tid innan augusti.

Transporten här i stan är också förstklassig. Kanske inte alltid den mest bekväma, men man kommer alltid dit man behöver så småningom. Bussar och tunnelbana går upp och ned, till höger och vänster. Ibland är de fyllda till bristningsgränsen av stressade medmänniskor som alla trängs på samma lilla plätt, ibland nästan tomma.
Behöver man komma fram snabbt eller om man har en massa packning finns alltid taxi redo. Inte alltför dyrt och inte besvärligt att få tag på en. Såvida det inte är dåligt väder, strejk på tunnelbanan eller rusningstid. Då kan man få vänta ett bra tag.

Andra saker att nämna; ingen personlig bokning på tåg från New York ut i landet (jäkla SJ), ingen platsbokning på biografen (kom när du vill, men var beredd på lite sämre platser om du är sen), mat att köpa om man är hungrig på biografen (visst, det kostar en slant, men det kan det vara värt ibland), hemkörning av matvaror från affären (inte alla, men en del) för en liten summa, hemkörning av alla slags maträtter från indiskt till italienskt...

Här är det" när man vill och hur man vill" som gäller. Oftast är det bra tycker jag! Valfrihet är bra!
Ibland kan jag dock sakna den svenska byråkratin. Som platsbiljetter på bion för att slippa gå tidigt för att få bra platser. Det är nog det enda jag kommer på nu i alla fall...

söndag 27 juni 2010

Farfarsträffen

Igår var det således dags för en träff med farfar för första gången! Vi var nog alla lite smått nervösa, speciellt när makens bror ringde och sa att han inte hittade honom på flygplatsen.
Till sist kom farfar till rätta och efter en dryg timme kom han hit och såg sitt barnbarn för första gången. Han var lycklig! N var skeptisk. Vad är det för människa som kommer hit och ska kramas och hållas på?
Hon blev jätteblyg! Hon satt i mitt knä och kikade på farfar "under lugg"...Till sist vågade hon prata lite med mig och springa fram och tillbaka framför farfar till sitt rum. Allt medan hon höll koll på honom.

Efter en stund gjorde farfar ett genidrag. Han tog fram sin megacoola mobiltelefon! En tekniknörd som N kan ju inte motstå nåt sånt. På två röda sekunder stod hon bredvid farfar och pekade och kikade på telefonen. Lycka var när hon fick hålla den och lyssna på musik med en gubbe som dansade på skärmen! Ojoj! Nu blev farfar riktigt populär. Vägen till Ns hjärta går absolut genom teknik. Speciellt när farfars mobil har TV, antenn, ficklampa och andra små funktioner som imponerar...

Idag gick vi till parken tillsammans och N blir mer och mer bekväm med farfar. Det känns jätteskönt. Både för honom och för oss!


                        Igår kväll när farfar kom. Det var lite misstänksamt från Ns sida.


                                                           N och farfar idag i parken.

lördag 26 juni 2010

Lekparksbesök

Idag träffade vi Ns ena gudmor S här i Bronx. Vi har inte setts på nästan ett år eftersom hon bor här och vi bår o Sverige. Vi gick till en av alla lekparker i Van Cortland Park för att leka. Idag är det skönt väder! Inte alls för fuktigt och inte för varmt heller. Tack och lov.



På den stund vi var där lyckades N skrämma bort en liten tjej och dessutom skaffa en "lillebror". Han var mer än glad att leka med N. De sprang runt en stund innan den lilla killen var tvungen att gå igen.


Efter några åk med S så vågade faktiskt N åka alldeles ensam!


Ni ser! Inget gråt och inga skrik av panik! Ett lyckat åk på en kort rutschkana.

Därefter gick vi till IHOP (International House of Pancakes) för lite lunch. Där är det alltid en lång kö att få komma in och äta, men efter cirka 10 minuter kom vi in. Strawberry Banana Pancakes för mig, New York Cheescake Pancakes för maken och pannkaka med bananmun och jordgubbsögon till N.
Så här gott var det :


Japp. Slut. Men det var gott kan jag lova. Helt klart värt pengar och kalorier.


N var inte på sitt bäst humör. Solen och för lite sömn gjorde att hon var lite kinkig så lite bus vid bordet var nödvändigt för att hålla henne på bra humör. På hennes haklapp står det: My dad is stronger than your dad. Något som uppskattades av ett par vid bordet bredvid som fick sig ett gott skratt!

Nu är vi hemma och N får sova lite middag. För alldeles snart kommer N att får träffa sin farfar för allra första gången! Det ska bli jättespännande! Äntligen säger jag bara : )

Midsommarfirande

Igår var det som sagt midsommarfirande nere i Battery Park, nästan längst ned på Manhattan. Det är en stor och fin park med mycket grönt och fantastiskt utsikt över Hudson River och Frihetsgudinnan. Resan ned från Bronx gick hyfsat. N hade massor med energi och underhöll hela tåget med sin skönsång och sina busiga tricks. Var hon fick all energi ifrån vet jag inte! Men efter tågresan var JAG nästan helt slut : ) Kanske var det den lilla sovstunden på eftermiddagen som gjorde susen?

Väl nere i den del av parken där firandet skulle äga rum var det redan massor med folk. Vi tog en plats i hörnet, ingen sittplats på gräset tyvärr, men det gjorde inte så mycket. Utsikten var trevlig, vi hörde musiken bra och såg alla människor. N var på bra humör och sprang fram och tillbaka, gjorde sina små danser (jag fick medverka i vissa danser där N ansåg att en partner vore bra att ha) och hade roligt.


Vi väntade på Saltistjejen med familj för en träff. De var lite sena, men vi hann i alla fall träffas en kort stund! Tjejerna hann bekanta sig lite kort. N gick ut hårt som vanligt och Lill-Skruttan var lite blyg. Dock var det inget som störde N, utan hon försökte sitt bästa i alla fall : ) Jag tror det går bättre nästa gång vi ses så det är lite lugnare och när de nu redan "träffat" varandra en snabb stund. Jag hann inte ta några bilder, men gå in hos Saltistjejen så finns det några stycken! Jättesöta bilder som hon tog! Vi ser fram emot en ny träff snart!


Här är N med sin farmor. De tittade på utsikten över Hudson River. N älskade helikoptrarna som flög över lite då och då. "Kopter" skrek hon och pekade upp i luften.


Alltid härligt att se de svenska färgerna! Utanför var det massor med polisbilar av någon anledning. Jga menar, säkert en 8-10 bilar. Har de hört ryktena om den svenska synden måntro? Eller hur svenskar kan bli när de fått lite innanför rocken? : p Bäst å vara på standby.



Det var roligt att var så många människor där. Dessutom var det många olika slags människor också, inte bara svenskar. Det är lite roligare när det är en bra blandning av folk tycker jag.


Midsommarstången var prydd med fina kransar av solrosor, mina favoritblommor. Tyvärr blev det ingen dans ut stången eftersom det var så många som skulle dansa. Det stoppade inte N dock, utan vi dansade vid sidan av. Det var lika kul det!

Lite mat hanns med också. I alla fall vattenmelon och lite bröd. Gott tyckte N.

Efter att vi träffat Saltistjejen och hennes familj en snabbis, var vi tvungna att gå hemåt. Tur att vi lämnade då eftersom vi kom hem strax efter nio på kvällen och N var helt slutkörd. Hon hoppade i säng med glädje!
På väg till tunnelbanan såg vi en miniparad och orkester sin spelar. Tydligen är det Pride-parad imorgon söndag!

fredag 25 juni 2010

The Dance -Off!

 Nu kommer lite bilder från förra fredagens galej på svärmors skola där N träffade en tjej som också gillade att dansa.


Tjejerna gick ut hårt med dans på varsitt håll.


Sen började de kolla in varandras moves för att kunna spinna vidare.


N blev lite blyg mitt i allt. Det var många som tittade : )


Sen kom hon igång igen! Den här bilden gillar jag för den visar verkligen rörelsen som tjejerna hade när de dansade.


De tröttnade aldrig! De bara fortsatte och fortsatte. N var alldeles röd om kinderna när de var klara. Svetten lackade i pannan.


De avslutade med lite bubbelblåsning och snow balls (isglass). Väl behövligt. N fattade inte riktigt hur hon skulle blåsa de dr bubblorna till en början. Till sist kom hon på ett eget sätt: vifta med bubbestaven så kommer det minsann bubblor! Man behöver faktiskt inte blåsa!

Idag, midsommarafton. Jag har nog inte firat midsommar ordentligt på många år. Jag har liksom kommit ifrån det. Ns första sommar var vi på väg hem från Öland på midsommarafton. Förra året var dagen innan avresa till New York, då packade vi och tog det lugnt. Det blir första gången som vi firar midsommar med N. Maken brukar ju normalt inte fira, av naturliga skäl : )
Jag har lagt N för en liten eftermiddagsvila idag. Hon brukar normalt inte sova på dagen längre, men hon var uppe lite senare igår och vaknade tidigt i morse. Redan innan kl sex hörde jag henne ropa mamma från sängen. Lite lätt så där för att se om jag skulle vakna. Hon somnade inte om som jag hoppats på. Ikväll blir det ju lite senare på grund av sent midsommarfirande nere i Battery Park. Där börjar det inte förrän klockan 17 (vår tid givetvis)...
Ha en fortsatt trevlig midsommarkväll på er hemma i Svedala!

torsdag 24 juni 2010

Seaport

Idag åkte vi till ännu en favoritplats: South Street Seaport. Det är ett jättemysigt ställe nere vid Brooklyn Bridge. Det finns en stor galleria, mysiga restauranger, taxibåtar och mycket att se. Jag älskar verkligen att bara gå på terassen och mysa och titta på utsikten med en glass i handen.
Givetvis hamnade vi på en stor rea på Gap och hittade lite fina kläder till N för en väldigt billig peng.


Hela vägen ned till vattnet befann sig människor i fotbollsfeber på grund av VM. Det fanns en liten plan där små tjejer och killar testade att sparka boll, massor med souvenirer sponsrade av Puma...jättemysigt!


Utsikten från terassen. Brooklyn Bridge. Den är fantastiskt vacker tycker jag! Ståtlig och robust.


                                              Man ser ända till Brooklyn från terassen också.


                                            En liten hemmagjord sandstrand på nedre terassen.


                                       N i sin keps som visar att hon hejar på Spanien i VM. Så klart.


Något som verkligen är rena himmelriket här i New York är airconditioner/AC. Utan den skulle jag nog smälta bort. Och något som är fantastiskt är att vara ute på stan och gå i värmen och den fuktiga luften och sen gå förbi en affär med dörrarna öppna. Den kalla, friska luften från ACn strömmar ut och man får en tillfällig lättnad från värmen. Hur skönt som helst.
Det värsta som kan hända är att man står nere i den varma tunnelbanan och väntar på att tåget med den underbara ACn  ska komma och så när tåget äntligen kommer hamnar man i den enda av vagnarna som inte har en fungerande AC! Så svettas man som en gris hela vägen hem.Tack och lov för AC säger jag bara!

Imorgon är det ju midsommar och spännande saker är på gång. Vi ska nämligen träffa Saltistjejen och hennes familj för första gången. Det ska bli hur spännande som helst!

onsdag 23 juni 2010

Till paradiset och tillbaka!

Igår fann vi paradiset på jorden!
Paradiset heter The Chocolate Room och ligger i Park Slope i Brooklyn. Jag vill bo där, och om möjligt: i själva Chocolate Room. Ett paradis i choklad helt enkelt.



Choklad så långt ögat kunde nå. Drickbar, ätbar och som tillbehör. Menyn var som en dröm! Chokladtårta, chokladbrownies med glass, chokladpudding, chokladkräm, chokladpraliner, varm choklad med marshmallows, chokladshakes....listan var lång och det var himla svårt att välja. Munnen vattnades vid varje rad man läste. Till slut var vi helt enkelt tvungna att välja när servitrisen frågat oss ungefär fyra gånger om vi var redo att beställa.


Jag valde en chokladkräm med kolapudding och kokosgrädde med ett chokladflarn.


Dessutom kunde jag inte låta bli: Chocolate ice cream soda drink till det!


N fick en makalöst god chokladpudding. Hon orkade inte hela. Så jag erbjöd mig att hjälpa till...Otur ;p


Maken tog en Brownie med glass och chokladsås. Den var också ruskigt god! (Man är ju tvungen att pröva allt liksom!)


själva Park Slope var också mycket trevligt. Tydligen har New York magazine valt området som det bästa att bo i baserat på hur skolorna är, vilka restauranger som finns, affärer etc. Och jag måste säga att det var väldigt fint, lugnt och trevligt.


Polisstation i närheten. Alltid bra. Tunnelbana alldeles där också. Sex stopp till Manhattan.


Gårdagen var fantastisk. En chokladälskares dröm. Förmodligen blir det ännu ett besök innan vi far hem till Svedala. Eller två. Eller tre...eller nåt sånt.

måndag 21 juni 2010

Uppmuntran

TV kan verkligen få ens hjärna att börja jobba på högvarv! Igår såg jag en trailer för ett nytt program som ska starta här i USA i sommar. Serien heter "Huge" och handlar om ett läfer för tjocka barn. Det är ingen realityserie utan det är skådespelare som har rollerna och det är en påhittad storyline. I trailern visas hur dessa överviktiga barn får träna och äta rätt, men så är det en tjej som till slut vägrar. Lite girl-power och "jag-duger-som-jag-är" är det över det hela. Nu har jag ju inte sett serien så jag vet ju inte vad som kommer att hända till slut och vad serien egentligen handlar om, men trailern fick mig att tänka lite.
Jag tycker att det är jättebra att man skapar nåt som uppmuntrar överviktiga barn och ungdomar. Man ska duga som man är och man ska älska sig själv. Samtidigt går det en våg av uppmuntran till människor som är väldigt överviktiga där mottot är : Du duger som du är, du behöver inte gå ned i vikt för att bli älskad!
Givetvis ska man bli älskad för den man är, men samtidigt ska man också älska sig själv så mycket att man vill ha en hälsosam livsstil. Vad som händer här i USA och resten av I-länderna är just detta. Folk blir bara tjockare och tjockare på grund av den mat man äter och för lite motion. Därmed får fler människor sjukdomar som diabetes, hjärtsjukdomar etc vilket förkortar ens liv och förstör livskvaliteten. Är det något vi vill uppmuntra?
Jag menar nu inte att alla ska vara modellsmala eller ens i närheten av det! En hälsosam vikt är något som alla borde sträva efter. Inte genom att svälta sig själv, utan genom att äta bra mat och röra på sig. Genom att älska sig själv helt enkelt.
Därför är det viktigt att vi uppmuntrar ungdomar att ta hand om sig själva, att älska sig själva så mycket att de väljer att ta hand om sig själva. Många gånger är det inte deras "fel" att det blivit som det blivit. Det är vi vuxna som påverkar våra barn. Med "våra barn" menar jag samhällets barn. Vi är alla ansvariga för att barn och ungdomar ska få "the right message" vad gäller mat, motion och självkänsla. Så börja påverka!

En liten notis: Igår hörde jag en debatt på TV här i New York angående att Obama vill starta en hälsokampanj där han vill få bort dålig och fet mat. Speciellt i de grupper som äter sån mat: de fattiga och outbildade. Då menade en av debattörerna att det var fel. Först tar Obama bort deras bilar med högre skatt och nu tar han bort deras "burger and fries". Vad är det för attityd? Visst är det mat, och billigt, men är det inte bättre att se till att dessa människor får bra och näringsrik mat som leder till att de slipper övervikt och sjukdomar? Det betyder mindre kostnad för sjukvård (både för staten och för människorna i fråga) och mer arbetföra människor.... 

söndag 20 juni 2010

På promenad i parken

Igår hade vi en mysig dag med familjen. Vi gick på promenad genom Van Cortland Park där jag brukar springa på mornarna. Det är en enorm park med massor av lekparker, fotbollsplaner, tennisplan, hästar (nånstans i parken), golfbana, löparspår och en massa annat. Jag har bara besökt en bråkdel av parken.
Det var en väldigt varm dag och luftfuktigheten ganska hög. Vår tanke var att gå till parken och besöka lekparken, men likt många andra "korta" promenader i New York blev denna en rejäl promenad. Det spelar nästan ingen roll om man bara tänkt gå runt hörnet för att handla, det slutar oftast med att man går en bra bit till...Det är en av fördelarna med New York - många promenader.


N i lekparken. Hon hade ganska roligt tills en liten pojke kom och var lite väl våldsam för vår smak. Då gick vi. Det var ändå dags.


Det var massor med folk i parken eftersom det var så fint väder. Hela familjer med vänner och bekanta grillade och spelade musik i parken. Det såg jättemysigt ut. Mindre mysitg var det i morse när jag sprang. Skräp överallt. Då menar jag verkligen överallt.


                                        Den obligatoriska glassbilen så klart. Syns här mellan träden.


                                 Lite korv från korvmojen är väl heller aldrig fel en dag som denna.


                                    Visst är det lite klassiskt med huset med brandstegen utanför huset?


                                          En idé till vår bil kanske? Fast med den svenska flaggan? : p

                         Staty vid en av ingångarna till parken. Ni kan väl historien om sköldpaddan och haren?


Dagen avslutades med morotskaka givetvis. Den var så himla god. Så god att den försvann innan jag hann ta kort på den!


Jag tänkte avsluta detta inlägg med denna bild. Tänk på det under dagen. Det är det livet handlar om. Att älska och skratta och vara lycklig. Låt inget trycka ned er!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...