fredag 30 april 2010

Del 3: min första vecka i New York

Här kommer fortsättningen på min lilla story om min tid i New York som au-pair. Här är del 1 och del 2.

När jag kom dit jag skulle med taxin, efter mycket om och men, var jag helt slut och trött och förvirrad och allt på samma gång. Jag fick mitt rum av familjen och blev visad runt och blev presenterad för tre små barn som var mycket blyga och inte ville prata och en spansktalande hushållerska (no english).
Den första veckan hade jag massor med hemlängtan. Något som jag inte trodde skulle hända alls! Men man är i ett nytt land, alldeles ensam, ingen familj, inga vänner hemma hos en ny konstig familj vars barn man ska ta hand om, då är det inte så konstigt. Språket är inte 100% än, man vet inte hur man ska ta sig fram i den nya staden, vilka regler som gäller, hur saker man behöver ser ut i affären...det finns massor med saker som är helt nya.

När jag pratat bara engelska i några dagar kändes det som att min mun fick träningsvärk! Tungan kändes svullen och käkarna gjorde lite ont. Det var verkligen en konstig upplevelse. Det trodde jag inte skulle hända. Men det är väl logiskt egentligen?
Efter helgen var jag ensam med två av barnen och funderade på vad jag skulle hitta på med dem så jag tänkte att bakning är ju spännande! Jag kollade upp ett recept på banankaka och kollade efter ingredienser i skafferiet. Det verkade som att det inte fanns det jag behövde - smör och mjöl till exempel.Det var ju bara att pallra sig ut till nån affär med de två barnen. Jag visste att det fanns en runt hörnet. Vi gick dit. När vi kom in hade jag ingen aning om hur förpackningarna såg ut! Jag insåg att det inte var så lätt som det såg ut! Jag tittade och gick runt och försökte finna det jag ville ha. Det slutade med att jag tog med barnen hem istället - tomhänt. Mycket svårare än jag trodde att det skulle vara. Senare visade det sig att jag bara gått in i en convenience store där de hade typ lite konserverer och annat "nödvändigt". Alltså inget smör eller mjöl. Snacka om att känna sig lite dum! Jag hade bara behövt gå över gatan och då träffat på en mycket bättre affär :)

Efter några dagar blev jag rastlös och uttråkad när jag var ledig så jag frågade om det fanns nån bio i närheten. Det fanns en några stopp på tunnelbanan söderut. Jahapp. Tunnelbana ja. Något som jag inte riktigt åkt tidigare. Jag hade tagit barnen en dag tidigare till ett kalas på södra Manhattan och det var inte det lättaste. Med karta och två barn i släptåg fick vi till slut ta taxi till kalaset :) Men bion gick lättare att hitta. Det var bara raka spåret. Det fanns hur många filmer som helst! Och vilken skulle man välja? Sedan fanns det inga platsbestämmelser utan först till kvarn. Kom man sent kunde man få riktigt dåliga platser så det gällde att vara ute i god tid lärde jag mig senare. I alla fall om man vill ha bra platser. Jag fick vänta ganska länge på att min film skulle börja, men jag spenderade tiden med att titta på folk. Det var spännande. Man kunde till och med köpa korv och nachos på bion. I Sverige blir man nästan halshuggen om man tar med sig sån mat in på bion!
När det väl var dags att gå in upptäckte jag vilka fantastiska stolar som fanns inne i salongen. Stora, mjuka sköna och de vickade lite bakåt (om man ville). Helt fantastiskt! Det var en trevlig upplevelse av bio tyckte jag. Det slutade med att jag gick på bio minst en gång i veckan under de två år jag bodde där. Billigt, roligt, trevligt nöje.

När jag varit i New York en vecka fick jag ett paket från Sverige. Kära syster C hade skickat en bok, brev och lösgodis! Det var så välkommet. Min hemlängtan var som värst och då kommer en tröst som ett brev på posten.

                                                        Fortsättning följer

torsdag 29 april 2010

Show some love

Ni kanske har lagt märke till två nya sidor som poppat upp på min blogg (Good morning sunshine och Good morning moonshine)? Det var maken som fixade det i måndags. Själv är jag ju mer eller mindre teknikobegåvad, trots att jag i alla fall försöker.
För ganska snart fyra år sedan, när jag och maken varit ihop cirka ett halvår, fick vi ett infall och skapade "song of the week". Varje söndag är en av oss ansvarig för "song of the week", vi brukar dela mycket jämställt (varannan söndag). För enkelhetens skull. Då ska den ansvarige finna en sång åt den andre. Sången blir ett uttryck för den kärlek och de känslor man har för varandra. I början var det mer en kul grej, nåt tillfälligt, men efter snart fyra år är det mer en tradition och jag ser fram emot varje söndag då "song of the week" presenteras, oavsett om det är jag som funnit en sång eller om det är min make. Sedan är det ju också ett sätt att visa sin uppskattning för varandra även i vardagen, vilket annars lätt glöms bort.

I måndags fick jag min "song of the week", lite försenat men med en fantastisk överraskningspresentation på bloggen. På eftermiddagen när jag kom hem efter jobbet åkte jag och familjen för att storhandla. Och en rejäl storhandling blev det! Vi ställde oss i kassan med den överfulla vagnen. N satt i barndelen på vagnen och tittade och snackade. Plötsligt börjar hon sjunga. Jag visste inte riktigt vilken sång det var, men maken sa till mig - Hör du inte vilken sång? Det är ju "song of the week", Jag sjöng den för henne i morse.
Då fattar jag. Med alldeles rätt melodi sjunger N:
- Juuuu arrrr the jonlienebla (You are the only exception).
Hon sjunger högt och hon sjunger om och om igen :) Över halva affären hörs hennes "song of the week"!




Det här är en sång min make gav till mig som "song of the week" någon gång i början och som är en favorit...den är så vacker.

onsdag 28 april 2010

BODYGUARD NÅGON?

Nu är det fara och färde! Slottet är mig på spåren! Jag såg i besöksloggen att någon från DROTTNINGHOLM, STOCKHOLM har varit på besök! Det är säkert mitt inlägg om Hennes höghet, fantastiska underbara Madeleine som de blivit tipsade om.Tror ni det var det faktum att jag skrev att kungen eventuellt skulle kunna vara maffiaboss?
Om ni inte hör från mig på ett tag så vet ni varför. Måste gå under jorden. Måste kontakta Kevin Costner eller eventuellt Mickey Rourke. Fast han är ju plastikopererad. Antagligen hans enda ärr. Hur jäkla manligt är det? I alla fall. Wish me luck.

Har du sett ett UFO?

Igår började jag med ett nytt tema med min klass. Nämligen rymden. Jag började lektionen med att kasta ut frågan vad barnen tänker på när de hör ordet "rymden" och sedan gjorde jag en mind map på tavlan. De kom på massor med saker! (När lektionen var nästan slut var det ett av barnen som frågade när lektionen skulle börja. Hon hade inte fattat att lektionen nästan var slut!)
Vi pratade om månen. Jag försökte efterlikna en astronaut som gick på månen och jag studsade liksom runt i klassrummet i slow motion flaxandes med armarna lite (jag har ingen aning om varför jag just flaxade med armarna? Kan fåglar bli astronauter måntro?). En penna fick "flyga" omkring på månen där det inte finns någon gravitation. Ja, ni förstår hur galet det kan ha sett ut om någon tittade in genom fönstret :)
I slutet ville jag ha frågor om rymden från eleverna och givetvis var det stort fokus på utomjordingar. Nu måste jag alltså försöka svara på frågor som:
Varför ser de ut som de gör? Vad äter de? Varför äter de just det de äter? Hur kan de leva?
Nu får jag nog skicka ett par sms till 118 118, de kan ju tydligen svara på allt. 

Obs! Inga riktiga bilder på aliens :p

tisdag 27 april 2010

We are all the winners!

Jag har vunnit! Nu önskar jag givetvis hade jag hade kunnat lägga till typ "en miljon" eller "20 000 kronor i månaden i 10 år", men sån tur hade jag inte. Igår när jag kom hem från jobbet låg ett litet tjockt kuvert på hallbyrån adresserat till MOI (asså mig). Jag öppnade genast givetvis. Nyfiken som jag är. Och ut trillar...EN CHOKLADBIT från Anton Berg. Salmiaksmak. Och ett litet brev:

Maken: Is it the first time you win something or what?
Jag: Eh, typ.
För det enda jag vunnit i princip är 50 spänn på triss, nån kupong på burritos från Mix Megapol för hundra år sen som jag aldrig ens använde och en broderad tändsticksask på midsommarfirande vid en bygdegård. Så chokladen slår nog allt det med hästlängder. (Tur i spel kan jag ju inte säga att jag har.)Fredagsmyset är räddat!








måndag 26 april 2010

Vart är världen på väg egentligen?

Igår kväll satt jag och läste nyheter på nätet och hittade en artikel om en hemlös man som hade räddat en kvinna från ett knivrån. Tyvärr blev han själv knivhuggen flera gånger och ramlade ihop på gatan. Det filmades av övervakningskameror. Man kan ju tycka att en blödande man på gatan borde lockat någon som ringde en ambulans. Nej. På en och en halv timme passerade 25 personer utan att agera. 25 personer! Några gick fram till mannen och petade på honom lite. En man gick till och med fram och tog ett foto på den döende mannen med sin kameramobil. Efter ca 1,5 timme tillkallades hjälp, men då var det för sent.
När jag läste artikeln fick jag ont i magen. Mannen, som räddade en kvinna som han inte ens kände, fick ligga på gatan och förblöda. Visst, han hade ingenstans att bo, han hade säkert trasiga kläder och kanske ett smutsigt yttre, men är man mindre värd för det? Är man inte värd att bli räddad, att få leva?
Maken min sa att vi kanske blivit för avtrubbade? Vi ser lidande dagligen på nyheterna och vi ser på filmer som visar makabra mord och andra hemskheter. Barn spelar krigsspel på datorn där det ofta delas ut poäng till den som dödat flest. Många spenderar timmar framför datorn och Facebook istället för att umgås med "riktiga" människor. Vi ser ofta inte de som vi kommunicerar med. Är det så att vi anser att ett människoliv inte är lika viktigt längre?Värnar vi inte om våra medmänniskor längre? Är vi rädda för varandra? Jag tycker att vi alla måste ta vårt ansvar och visa varandra vänlighet igen, då kanske det känns mer naturligt att gå in om något otäckt händer. Så idag hoppas jag att ni som läser detta gör något oväntat och vänligt för någon. Det kan vara ett trevligt "Hej! till någon som verkar ha en dålig dag, hålla upp dörren för någon, hjälpa någon upp med barnvagnen på bussen eller bara ett kort samtal med en okänd människa på hållplatsen där du brukar gå på eller av! Tänk på att vänlighet och ett leende är oerhört smittsamt. Så Pay it forward - gör något gott för en medmänniska!

                                            Bild från http://www.lizmakesbuttons.com/

söndag 25 april 2010

Money, money, money

Jag och maken har på senaste tiden överdoserat en massa program på BBC Lifestyle-kanalen. Pensionärsprogram som "Cash in the attic" och "Antiques roadshow" (typ Antikrundan, fast på engelska) har flödat i vardagrummet och vårt intresse för antikviteter har ökat markant på grund av detta. Dock har vi ju ingen egen vind att rota fram saker ur som kan vara värda hundratusentals kronor tyvärr. Men det är intressant att se andra människor bli glada över sina "fynd". Någon hade en gammal tavla som hängt över nån spiselhylla sedan han var liten. Den var värd 200 000 pund i runda slängar. Det skulle vara fint å hitta nåt sånt i källaren.
Samtidigt funderar jag och maken på hur dessa antikvitetsprogram kommer att se ut om en så där 50-100 år. Vårt samhälle blir ju mer och mer utav en slit och släng-mentalitet vilket betyder att vi köper billiga möbler som kan monteras ihop och som man lätt kan byta ut. Plasten regerar bland smycken och "juveler", vattenkannor massproduceras. Ja, ni fattar vinken. Vad kommer att visas upp på dessa program då? Vad kommer vi att minnas från 1900-talets slut?
Frågan som är på allas läppar: kommer Billy-bokhyllan att bli värd 200 000 pund i framtiden?
Möbelexperten: Men vilken raritet! En Billy-bokhylla! En sån har jag inte sett på år och dar! Fantastiskt skick dessutom! Den gjordes ju bara i 20 miljoner exemplar och av ett skitmaterial så därför finns det inte många såna i omlopp idag. Speciellt i sånt här fint skick! Vad köpte du den för? 500kronor? Billigt. Idag är en sån värd minst....ja...1000kronor.

Ni fattar ju! Vi människor flyttar runt halva jordklotet och hur ska man då samla på sig saker egentligen? Ingen orkar ju frakta saker över hela världen. Våra barn kommer inte att ha mycket att hurra för när vi dör och de rotar igenom våra ägodelar...Billy, Stavanger, Kramamig, Lövånger och Ängelholm. 








'

lördag 24 april 2010

Att gå ut...

Igår eftermiddag kom jag hem, helt slut efter en lång dag på jobbet. Ungarna var helt galna igår av någon anledning. Normala är de endast onsdagar :) Måndag är de lite upp och ned för det var helg. Tisdag lite vana vid skolan. Onsdag tillbaka i rutiner. Torsdag, har nästan hela veckan gått och ungarna är trötta. Fredag är allt i kaso eftersom det är roliga timmen sista timmen och de är urtrötta efter mycket plugg. Så onsdagar är ju bra!

Jag påbörjade middagen och satte mig i soffan en stund. Då kommer N in i vardagsrummet med sin jacka i handen. "Ut", säger hon. "Nej", sa jag. "Det är kallt och middagen är snart klar".
Jag menar att hon får gå inomhus med jackan ett tag och sätter på henne den. Hon blir nöjd någon minut och sen säger hon "UT" och pekar mot hallen. "Nej, vi går ut i morgon, det går inte nu", svarade jag. Hon stegar ut i hallen och kommer tillbaka med sina gummistövlar som hon försöker sätta på sig. Jag säger till henne att ta med ut i hallen igen för vi ska ändå inte gå ut. Hon tar upp dem i famnen, kramar dem med en hand och bara tittar på mig. Och tittar. Och tittar. Hon vägrar gå ut med dem. Jag får hjälpa henne efter en stund och självklart är det som om hela världen är emot henne och hon  störtgråter!
Jag märker att det händer oftare och oftare. Hon har definitivt fått en egen vilja! Det är jättekul samtidigt som är det är lite jobbigt att inte kunna förklara så att hon förstår. Hon förstår inte att det inte är så bra att gå ut när man är jättetrött och har 39 graders feber till exempel. Blir det bättre, ni som har äldre barn och vet? :)

fredag 23 april 2010

Det där med språk...

Förra veckan såg jag ett morgonprogram där de intervjuade en man som jobbade på Carlsberg bryggeri via telefon. Intressant tänkte jag (de sponsrar ju fotbollslaget Liverpool som min make avgudar) och lyssnade på konversationen. I början fattade jag ingenting. Tänkte att jag kanske var döv och höjde ljudet lite. Jag såg att programledaren nickade åt det mannen sa, och han ställde följdfrågor på svenska. Som jag fattade. Sen lyssnade jag på svaret från den de intervjuade. Det lät som ett mishmasch av konsonanter och en och annan vokal. Jäkla danska. Jäkla, nedrans danska! Jag hade ingen aning om vad människan sa överhuvudtaget. Jag beundrard TV4-Bengt som tydligen fattade allt (eller så var intervjun förinspelad med översättning :P). Starkt jobbat.

När jag jobbade på ett turistmål här i Sverige i några år sysslade jag med receptionsarbete och guidade turer och mardrömmen var att få in danska turister. För kom det in en dansk, hade jag inte en chans - trots att de flesta pratar lite "försvenskad" danska. Inte en susning. Jag fick med en dansk familj en gång på min tur. Och hela vägen försökte jag be till nån högre makt att de inte skulle fråga nåt. Så när turen nästan var slut och jag höll på att andas ut kommer den fruktande danskfrågan:
Dansk: skorrande R, skorrande R, grötiga konsonanter, vokal, vokal, skorrande R?
Jag: (frågetecken, frågetecken) Kan du upprepa frågan är du snäll?
Dansk: skorrande R, skorrande R, grötiga konsonanter, vokal, vokal, skorrande R?
Jag: Okej, jag ber hemskt mycket om ursäkt men jag uppfattade inte din fråga.
Dansk: skorrande R, skorrande R, grötiga konsonanter, vokal, vokal, skorrande R?
Jag: Tar du mycket illa upp om  jag ber dig att upprepa frågan på engelska?
Dansken bidde lite sur, men det fick jag ta. Jag hade aldrig kunnat gissa mig till vad människan sa.
Jag hade en kollega som hade en egen taktik. Hon lyssnade noga, noga på danskan och var det ett ord hon uppfattade och förstod (exempelvis pumpar) då bladdrade hon på allt vad hon kunde om just det och hoppades innerligt att det var det dansken frågade om :p

Danska är inte min starka sida. Jag skulle förstå mer av italienska och holländska som jag aldrig pluggat än av danska som ska vara "så likt svenska". 

torsdag 22 april 2010

Ett mirakel...

Jag uppskattar verkligen att ni alla verkar stå ut med min schizofrena hjärna och därmed mina splittrade blogginlägg! Då fortsätter jag på samma sätt som tidigare helt enkelt och är det nåt speciellt ni vill att jag ska skriva om så säg till. Jag är ju ganska flexibel :p

Idag ska jag behandla två saker. Ett mirakel har skett go vänner! Igår fick jag nämligen glädjande nyheter! En musiklärare har anställts till skolan! Och det betyder att jag är frisläppt från rollen som musiklärare. Tack och lov säger jag bara. Ni har kanske läst om det horribla Luciatåget? Nu höll vi ju på med sommaravslutningen, men det ger jag gärna vidare till musikläraren. Gäääärna! Och vet ni! Hon kan spela instrument. Piano minst. Kanske till och med gitarr! Jag tänkte ju dra fram min flöjt när jag hörde det så vi kunde jamma lite (typ "Spanien är ett land där man dansar tango"), men så ringde det in och jag var tvungen att gå in på lektion. Otur, otur. Det får bli en annan gång. När jag skaffat flöjt till exempel.

Nummer två. Jag vaknade ganska utvilad i morse. Sträckte på mig lite. Hörde regnet utanför mot fönstret. Tittade på klockan och insåg att det var dags att pallra sig upp och göra sig iordning. Jag smyger ut för att inte väcka maken och tar mina kläder på vägen som jag redan förberett kvällen innan (det ni!). Ut i hallen smyger jag. Vänder mig om när jag ska stänga dörren försiktigt. Jag står vänd mot köket och ser plötsligt ut genom köksfönstret. Jag stannar mitt i en rörelse. Kan liksom inte röra mig. Tittar lite misstänksamt ut på spektaklet. Blinkar lite med ögonen. Funderar på om jag fortfarande ligger i sängen och sover och drömmer? Min hjärna kan liksom inte ta in det ögonen ser. Det går inte ihop med min verklighet. DET SNÖAR! och snön ligger kvar på marken. DET SNÖAR! Ska man ha vinterjacka idag då, eller hur fungerar det här? Jag är confused helt enkelt. Jag hoppas att det blir varmare framåt eftermiddagen. Please?

onsdag 21 april 2010

Spårar ur..

Jag har märkt att jag hoppar lite hit och dit här på bloggen. Jag skriver om det som faller mig in och när det faller mig in. Det kan bli om jobbet, familjen, min vistelse i New York, eller nåt jag sett eller hört på sistone. Inte direkt någon röd tråd har jag insett. Jag ska försöka förbättra mig lite, kanske skaffa ett tema. Men då måste man ju hålla sig till temat. Äsch, jag kanske bladdrar på helt enkelt. Jag hoppas det inte blir för hoppigt för er som läser! Ett tema om dagen kanske passar bättre. Igår blev det både jobb, prinsessor och taxiresor.Hm....Nej, skärpning.

tisdag 20 april 2010

Min första taxiresa i New York

Nu kommer fortsättningen på Mitt första möte med Amerikat!
Efter att ha spenderat några dagar på au-pairhotellet i Stamford, var det så dags att möta sitt öde - värdfamiljen. Jag skulle få åka taxi till NYC eftersom familjen som jag skulle bo hos inte själva hade bil. Taxin skulle komma ganska sent på eftermiddagen. Medan jag väntade fick jag se hur mina nya vänner träffade sina värdfamiljer och de barn de skulle ta hand om, för första gången. Det var nervösa möten! Från båda håll. Många barn stod bakom sina föräldrar och tittade blygt på denna nya tjej som skulle komma att bli en stor del av deras liv ett år framöver. Au-pairtjejerna var minst lika blyga och nervösa och den oroliga stämningen låg över hela rummet där vi alla satt.
Efter att ha spenderat timmar med att se andras möten var det då dags för mitt eget - mötet med taxichauffören. Mitt första riktiga taxiåk! (Jag räknar inte direkt färdtjänsttaxi med gammelmoster på 80 år...) Mannen som hämtade mig var Jamaican med en hysterisk dialekt. Här kommer en svensk tjej som är van vid skolengelska, snobbig Londondialekt eller Cockney. Okej, lite amerikansk filmengelska också...Jag hade ingen aning om vad chauffören snackade om. Dessutom var han från Stamford och inte NY. Jag gav honom adressen som jag hade på ett kuvert från familjen. Den sa honom tydligen ingenting för han frågade nåt om var. Eh? NY sa jag. Ja, men vilken gata? frågade han då (tror jag). Idiot liksom, det står ju för bövelen på kuvertet! Jag hade då ingen aning om NY:s system med avenyer som går lodrätt och gatunummer som går vågrätt. Han frågade efter gatnummer och aveny, på jamaicansk dialekt... Hela vägen till NY tjafsade vi om den där jäkla adressen. Till slut ringde vi till familjen som försökte förklara var de bodde. Chauffören surnade till eftersom vi åkt för långt ned på Manhattan och missat avfarten. Därför fick vi åka en lång väg tillbaka norrut. För det fick vi betala extra!Well, sånt händer.
Det var i alla fall en spännande resa från Stamford till NYC. Bara att vara på motorvägen var en upplevelse. Bilarna såg helt annorlunda ut, större än i Sverige, bredare och mindre rostiga. Om man jämför med vår gammelbil var det nästan nya bilar som susade förbi. Bilen jag själv åkte i hade stora, bekväma säten och AC. (Just AC lärde jag mig vara en underbar uppfinning. Jag skulle nog aldrig överlevt NY utan den. ) Sedan kom vi närmare NY och vi åkte längst med Hudson River. Vädret var fantastiskt och utsikten otroligt vacker! Jag var tvungen att nypa mig i armen för att fatta att jag verkligen var i NY! Där skulle jag vara ETT ÅR! Det var både pirrigt, spännande, nervöst, otroligt och jättekul. Jag hade mycket att se fram emot :) Men det berättar jag om senare!


Hjälp!

Den största nyheten på Aftonbladet idag, som står högst upp med bild och flera underrubriker:

HÄR ÅKER HON TILL SLOTTET - ENSAM.

Artikeln handlar om att prinsessan Madeleine åt söndagsmiddag ensam med familjen - utan fästmannen Jonas. Tydligen är det "en stark signal om allvarliga problem".  Eh? Finns det liksom inget viktigare att skriva om? Krig eller förtryck kanske?
 Dessutom har jag en känsla av att Madeleine har ätit söndagsmiddag ensam med sin familj ett antal gånger sedan hon träffade Jonas. Är pappa kungen någon slags maffiaboss som sitter där på slottet och KRÄVER att Jonas skall infinna sig varje söndag och fullständigt skiter i att Jonas också har en familj? Ja, så måste det vara. DET skulle vara nyheter.

KUNGEN SKICKADE LEJDA MÄN ATT KROSSA KNÄNA PÅ DOTTERNS POJKVÄN -
- Han kom inte på söndagsmiddag, svarade kungen i rätten.

Banankontakt

Var tredje vecka åker jag och skolans tjejer och badar och jag gör mina tappra försök att lära dem simma tillsammans med en simlärare. Detta är en helt ny upplevelse för mig, har liksom aldrig hållt på med att lära folk simma förut. Ibland går det bra och ibland mindre bra. Jag inbillar mig att i alla fall en tre stycken har haft nytta av min hjälp :p
Igår var återigen på simlektion. En tjej, som jag skrivit om tidigare, som är 8 år simmade i stora bassängen med puffar på varje arm. Hon simmade lite som en hund i vattnet och hon kom fram i god fart. Jag ville uppmuntra riktiga simtag istället så jag säger till henne att använda benen, ut och in, och armarna i fram. Hon suckar lite och tittar på mig i sina simglasögon som sitter lite på sniskan över ögonen.
- Men fröken, jag får ingen kontakt med vattnet!

Ja, vad ska man säga då? Jag höll mig ganska bra ett tag och sen tänkte jag mer och mer på vad hon sagt. Då blev det så himla roligt att jag var tvungen att le! 

Jag skulle sätta in en bild här på mig i baddräkt, men nu gick ju kameran sönder lite och så. Ni vet. Ni kan ju tänka er lite Heidi Klum typ. i baddräkt. Det är lite som jag. Typ.

måndag 19 april 2010

Lost in translation

Maken använder ibland Google Translation för att läsa mina blogginlägg. Igår satt jag bredvid när han läste om vår lördagkväll. Jag skrattade nästan ihjäl mig! Herregud, jag hoppas att folk inte läser min blogg med translation, för då kommer de undra vilken mentalpatient det är som skriver egentligen. Så här skrev jag på riktigt:
"Ikväll slappar vi och svullar gott. Glass, hemmagjord chokladsås och jello. Jag vet, hur "äckligt" som helst. Härmed lovar jag därför extra hård träning imorgon. På hedersord. Så sant som jag lever. Maaasssooor med träning. (Detta säger jag nu, när jag är "sockerfull". Det betyder att jag kan komma att skylla allt detta lovandet på sockret. Och då gills det inte. Bara så ni vet.)Nu ska jag fortsätta "supa" järnet. Trevlig kväll! "

Så här översatte underbara Google Translate:

"Tonight we are relaxing and almost swollen. Ice cream, homemade chocolate sauce and jello. I know how "disgusting" at any time. I hereby promise, therefore extra hard workout tomorrow. On parole. As surely as I live. Maaasssooor with training. (I say this now, when I'm "full sugar". This means I could blame all this on lovandet sugar. And then did not like it. Just so you know.) Now I will continue to "drink" the iron. Good night!"


Jag tror nästan att Google Translations översättning behöver en omgång av översättning själv.

Inte så hett

Det var kanske inte lika hett att läsa rubriken på artikeln om håret "Sno stilen från MORMOR"...hm...

Jag är inne, after all!

Igår läste jag goda nyheter (för en gamling som jag iaf) på Aftonbladet. Jag surfade runt och hittade en artikel om att grått hår är inne. Fantastiskt! Det var jag inte medveten om alls. Så jag har omedvetet gått runt och varit "inne", "cool", "modemedveten" (och så kan du ju räkna upp en massa nya trendiga modeord här...). Kate Moss har tydligen färgat gråa slingor. Sist jag kollade var Kate Moss en hel del äldre än mig och hon måste FÄRGA slingorna gråa? Finn fem fel. Men jag är nöjd i alla fall och veckan har startat mycket bra!

söndag 18 april 2010

Att gosa

Varje kväll när jag lägger N i sin säng lägger hon sig på sidan och gör plats på kudden. Sedan pekar hon bestämt på kudden och säger till mig:
- Ligga sova här!
Lyssnar jag inte och inte gör som hon säger, säger hon det ännu högre och pekar om möjligt ännu mer bestämt på kudden. Jag önskar att jag kunde ligga där en stund, men jag får absolut inte plats i spjälsängen. Well, plats får jag, men jag är lite tung. Jag vill inte riskera att hela sängen brakar ihop.
Men så i morse tänkte jag att det skulle passa med lite gos i soffan så jag lägger mig där och säger åt henne att komma och ligga. Hon är inte sugen utan låtsas som hon inte hör. Efter en stund ger jag upp och så säger jag att vi ska gå och väcka pappa.
Då blir det minsann liv i rutan! Då måste hon lägga sig och gosa och sova i soffan. Jag lägger mig bakom henne och vi gosar för fullt. Hon låter mig hålla om henne en lång stund.
Till slut är klockan sent och det är verkligen dags att gå och väcka maken så jag går till sovrummet. Utifrån vardagsrummet hör jag N skrika:
- Ligga sova bu!
Jag ignorerar. Till slut blir rösten arg och ännu högre:
-LIIIIIGGAAAA SOOOOVAAAA HÄÄÄÄÄR!
Jag ropar tillbaka att hon kan ligga och sova i sängen med oss, men den envisa dottern vägrar.

Det har blivit lite så att hon är svartsjuk på mig och maken. Han får inte hålla om mig eller bara vara med mig. Hon kommer alltid emellan på nåt sätt. Tydligen brås hon på sin pappa (säger svärmor). Han brukade som liten säga att han var trött och lägga sig direkt efter middagen - i sina föräldrars säng. Allt för att hans pappa inte skulle sova bredvid mamma :p 

lördag 17 april 2010

Slappar

Ikväll slappar vi och svullar gott. Glass, hemmagjord chokladsås och jello. Jag vet, hur "äckligt" som helst. Härmed lovar jag därför extra hård träning imorgon. På hedersord. Så sant som jag lever. Maaasssooor med träning. (Detta säger jag nu, när jag är "sockerfull". Det betyder att jag kan komma att skylla allt detta lovandet på sockret. Och då gills det inte. Bara så ni vet.)Nu ska jag fortsätta "supa" järnet. Trevlig kväll!

Stig, åh Stig

Jag satt och tittade på TV nyss och fick syn på sista delen av den nya ICA-reklamen. Jag fick en smärre chock när jag såg ICA-Stig i rosa korta shorts, ett turkost linne och nåt svettband. Tyvärr hittade jag inte klippet på nätet ännu, men jag hoppas det kommer. Det kändes lite som en flashback från 80-talet (inte så välkommet mao). Och den påminde mig lite om en träningsvideo som jag kör som heter "8 Minute Arms".Kolla snubben som leder träningen. Snygg kropp, men vad fasen är det för nåt han har på sig?




fredag 16 april 2010

Att bli gammal

Ni som har läst här ett tag har ju fattat att jag förfasar mig över de rynkor som börjat uppenbara sig i mitt ansikte. Rynkor är ju en del av åldringsprocessen - och denna process gör mig ibland livrädd. Jag vet inte vad det egentligen är med denna som gör mig så otroligt nervös. Jag är inte speciellt utseendefixerad (säger jag efter att ha proklamerat att jag ogillar mina rynkor), och jag tycker på ett sätt att det är skönt att komma upp i en aktningsvärd ålder. Det medför respekt för ens person. Man är inte längre den där "opålitliga" ungdomen, utan en mogen och ansvarsfull vuxen.
Att sedan se olika vetenskapliga program om att bli gammal, kanske inte direkt hjälper. I förrgår såg jag "The human body" på nån BBC-kanal. Den handlade om vad som händer med bland annat hörseln när man blir äldre. Det var rena skräckfilmen för en person som mig. Seriöst.
Visste ni att hörseln börjar försvinna bitvis redan när man är barn? Vid tio års ålder har man hört fler ljud än man någonsin kommer att höra igen. Man förlorar förmågan att höra högfrekventa ljud. Vi vet inte ens om att de finns där! De där små håren DÖR. De visade bilder på en skog av hår som låg huller om buller eftersom de börjar att dö och fortsätter ända tills man själv dör. Visst, det är en långsam process tack och lov, men hur läskigt som helst att se.
Trots att jag är så ung och vacker (mohahaha) fortfarande har jag märkt små, men allvarliga skillnader som tror beror på ålderdom:
- Mitt hår är mycket grått under min fejkade hårfärg.
- Jag har "skrattrynkor" (som egentligen bara är ett annat ord för diken vid ögonen)
- Min hud ser ofta torr ut och då får jag liksom streck i kinderna när jag ler. Fy faen!
- Jag blir tröttare fortare. En pensionär som jag är däckad efter 22. Till och med på helgen.
- Jag tar gärna en tupplur mitt på dagen om jag kan.
- Jag känner ofta ett starkt behov av att sticka och virka eller köpa en Allers veckotidning. Det är absolut på grund av åldern.
- Jag är inte lika rädd för att göra nåt pinsamt på stan. Stackars mina barn när de växer upp.

                           OBS! Bild lånad. Ingen verklig bild av mig. Tror jag i alla fall. Jag kan inte se in i framtiden.

Ja, ni ser. De små tecknen finns där. Inte bara fysiska. Och sen säger de att näsan och öronen fortsätter växa hela livet. Min näsa som redan är gigantisk. Tur att jag gifte mig när jag gjorde! Puh. 

torsdag 15 april 2010

Chicken

Man vet att vintern och kylan varit väääldigt lång när ens dotter knappt känner igen gungan. Maken och N var ute på promenad i förrgår och avslutade den med lite gunging på den lokala gungan.Förra sommaren älskade hon verkligen gungan och kunde sitta jättelänge. Så maken sätter henne i gungan och skjutsar på lite lätt (för att vänja henne). Panik utbryter. När gungan gungar tillbaka mot maken får N tag i hans tröja och håller fast för glatta livet. Hon säger med eftertryck "No!", "NEJ!", "NO!", alla språk hon kan för att maken verkligen ska fatta. Och för säkerhetsskull ger hon upp ett tjut som hörs till nästa kvarter och tårarna sprutar. Det blev ingen mer gungning för hennes del. Vi får köra ett bootcamp helt enkelt, för att åter vänja henne vid lekparken och gungan. Men ärligt, 6 månader måste vara en evighet för en tjej på bara lite mer än två år.

Dessutom kan vi behöva lite hårtips för dottern. Hon har ju alltid haft ganska lite hår, och ganska kort. Nu börjar det växa på riktigt och det växer himla konstigt. Det är långt, men har mycket lockar som gör att det inte ser lika långt ut som det är. Dessutom samlas lockarna i små "klumpar" över huvudet. Det ser alltid ut som hon just klivit upp ur sängen, no matter hur mycket man kammar och borstar. Värsta trollhåret. Hur kan man tygla detta? Man kan inte sätta upp det vill jag bara säga! Jag ska skaffa lite bättre och nyare bilder men dessa ni ser i inlägget kan ge en idé om hur håret beter sig...

onsdag 14 april 2010

Oooch...årets Guldbagge går till: Okänd skådespelare!

För någon vecka sedan gick vi till affären för att införskaffa lite förnödenheter. Ibland är det lite tomt i kylskåpet så det måste fyllas på. Jag är lite sugen på att testa ett nytt kylskåp som jag såg ska finnas på marknaden i nåt annat land än Sverige. Kylskåpet har en inbyggd dator där man kan knappa in som en inköpslista. Och någon gång i veckan skickas den automatiskt in till affären som skickar ut varorna med leverans samma dag. Hur smidigt som helst! Sen kan ju den imaginära hushållerskan packa upp maten när den kommer :p
I alla fall. Vi köpte lite crab chunks ( ni vet det där krabbköttet som finns i frysdisken) och fick fantastiska planer om pasta med nån god sås, toppad med krabbkött. Hem åkte vi och in i frysen med krabbköttet i väntan på pastasåsen. I måndags gjorde maken en pastasås när jag kom hem och han hade hällt i krabban och läste lite på plasten runt köttet. "Imiterat krabbkött" stod det. Vad i h-vete är det egentligen? IMITERAT? Är det en liten räka som sitter där i påsen och LÅTSAS vara en stor fet krabba? Jag kollade sedan om det var 100% tillsatser eller i alla fall en fisk som agerade krabba (jag höll tummarna). Det stod "surimi 50%" och sen vatten, krabbextrakt och några hundra E-ämnen. Jag har kollat upp surimi. "Surimi är födoämnen tillverkade av fisk- eller köttmassa som pressats till nya former och smaksatts till skenbart nya livsmedel." Hmmm...det lönar sig att kolla upp sina inköp innan man åker hem. Så, jag ger Guldbaggen till surimi helt enkelt. För en fantastisk imitation av krabba. Det var så övertygande att vem som helst som sett detta fantastiska skådespeleri skulle bli avundsjuk.

tisdag 13 april 2010

Lite oanat jobbigt med våren

När jag gått och tränat runt klockan sju på kvällen (det är inte långt att gå, runt hörnet och lite till) har det hela hösten och vintern varit mörkt. Nästan becksvart. Det har varit kallt. I skydd av mörkret har jag smugit till min "träningslokal" (det kanske var att ta i det där med träningslokal. Det är en samlingslokal med ett rum där jag får ha min löpmaskin. Generöst). Ingen kan se mig där jag går i min stora svarta vinterjacka, luva och stora halsduk. Det var under vintern. Igår, helt plötsligt, kände jag mig lite naken, rädd, exposed, ni vet. Jag gick i en vanlig huvtröja och i princip dagsljus. Och jag mötte människor. Folk som cyklade, barn som överlevt vintern, människor med hundar, någon som kom i bil och folk som bara gick på promenad. Herregud! Bor de alla i min lilla stad? Var har de i så fall hållit hus och varför måste de vara ute klockan 7 på kvällen då jag går där? Kändes skumt som sjutton. Jag kanske vänjer mig eller blir en ninja.

Ps. Första jobbdagen gick ju bra. Det kanske hjälpte att flickorna i klassen dansade ringdans runt mig på morgonen och hyllade mig som lärare och sa att jag var en fjäril. Hmmm. Mycket ska man uppleva innan öronen trillar av.

måndag 12 april 2010

Vårpromenad

Igår kom solen äntligen fram ur molnen! Jag kände mig lite smått som en vampyr efter alla dagar i mörker och rusk. Det tog liksom ett tag för ögonen att vänja sig vid allt ljus. Efter alla sysslor som vi var tvungna att göra, ni vet tvätt och städ och sånt roligt, gick jag och dottern på promenad genom stan och parken. Hon gick hela vägen lilla gumman. Fantastiskt. När man går med henne får man alltid träffa en massa roliga människor. Först träffade vi på en kvinna med en gullig hund som vi hälsade på. Den här kvinnan gick omkring vid vår å och samlade skräp som kommit upp ur snön som nu är försvunnen. Vilken människa! Hon klagar bara inte som mig utan gör nåt åt saken. Fantastiskt.
Genom stan gick vi och träffade på stans coolaste grabbar som sa till varandra när vi passerade "Vilken jäkla söt unge!" Status liksom.

 Givetvis kanske de blev impade på hennes barbietelefon hon hade i handen. Lite avundsjuka kunde jag ana i deras coola röster...
                                 Ibland är det svårt med balansen. Speciellt när man försöker marschera.


                                                        Humle och Dumle på äventyr.


N på parkbänken som kommit upp ur snön.
 
Vi satt tillsammans en stund och beundrade våra vårskor. Givetvis var N tvungen att prata i telefon titt som tätt. Hon är en upptagen tjej. När vi nästan var hemma stötte vi på två äldre damer som var ute på promenad. N traskar upp till dem med oförställd glädje och ler med hela ansiktet. Damerna blev överförtjusta. Deras hjärtan smälte och hamnade i en hjälplös pöl framför N. De pratade och hade sig. Sedan frågade en ac damerna om N liknade pappa (vilket hon gör) mest. Jag sa ja, han är lite mörkare än vad jag är :p. Damen blev om möjligt ännu mer förtjust och lyste upp - Invandrare som jag! ojojoj!! Och så pratade hon med väninnan om detta medan de gick bort mot stan.
Och vilken glädje när vi kom hem till vår gård igen och N såg att lekplatsen uppenbarat sig ur snön. Hon gav upp ett litet ljud och "sprang" över gräsmattan för att betrakta underverket. Lyckan är gjord!

söndag 11 april 2010

Små egenheter

Ju äldre dottern N blir desto fler egenheter kommer fram i hennes personlighet. Det är jättekul att se. Till exempel har hon nån nippe på att stänga dörrar. Så fort en dörr är öppen går hon och stänger den. Är frysen öppen, tvättmaskinen (när vi är i tvättstugan) eller toalettlocket, då är hon genast där och stänger till.

Dessutom älskar hon att prata i låtsastelefon. Hon använder vad som helst som telefon. Det kan vara fjärrkontrollen, USB-pinnen, sin egen plastmobil eller bara handen. Sen går hon runt och pratar. Och pratar. Och pratar. Hon säger "Jajajaja" eller "Oookej" och på sistone även "härligt". Undrar var hon fått det ifrån ? :) På väg hem från affären härom veckan gick hon och pratade med handen som mobiltelefon. Sedan avslutade hon samtalet med "Bye bye, Hejlå", tittade på handen, tryckte av samtalet och la låtsastelefonen i sin ficka. Snacka om att snappa upp allt!

lördag 10 april 2010

Jobbångest

Igår var sista dagen på mitt påsklov. Nu kommer den där jobbångesten och knackar på axeln. Bara någon dag kvar och sen in i ekorrhjulet igen. Det är alltid värst på söndagen, men sen när måndagen är avklarad inser man att det inte var så himla farligt i alla fall. Och sen rullar det på. Måndag, fredag, måndag, fredag. Och tiden bara rusar iväg.
Det finns en dikt som jag tycker är väldigt talande. Den är skriven av Kaj Beckman. Visst känns det igen?

Det som händer nu

Det som händer nu

- just nu -

är förbi på en sekund.

NU blir FÖRR

och SEDAN blir NU

och hela livet

bara rusar förbi.

Själv springer jag efter

Med andan i halsen.




fredag 9 april 2010

Mitt första möte med Amerika


I dagarna när debatten om beskattning av läsk i USA har varit aktuell har jag tänk lite på mitt eget möte med Amerika och dess älskade läsk. Jag åkte som au-pair 2005. Det var första gången jag satt i ett flygplan dessutom. Jag var grymt nervös. Jag var säker på att planet skulle störta. Men det gick över förväntan. Vi kom över på andra sidan poolen (aka Atlanten), landade i Newark, NJ. Det var i augusti, högsommar. Flygplatsen var luftkonditionerad, vilket jag inte var van vid hemifrån. Det var nästan lite kallt. När vi sedan skulle ut till bussen som skulle köra till hotellet, var det som att gå in i en vägg. Så fort dörrarna öppnades slog värmen och luftfuktigheten emot oss. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det skulle gå över (det gjorde det visserligen, i mitten på september!). Det kändes som att jag inte kunde andas ordentligt. En väldigt läskig känsla. Bussen hade AC tack och lov. Men efter fem minuter ute i den fuktiga luften kändes det som om jag inte duschat på en vecka.
Hotellet som alla au-pairer hamnade på låg i Stamford, Connecticut. Busschauffören körde genom New York och jag fick en första glimt av staden där jag skulle bo i åtminstone ett år (att det skulle bli två, hade jag inte en tanke på). Den var stor, stressig men väldigt spännande. Chauffören var en rolig prick som drog skämt och förhörde oss på New York under resans gång. När vi kommit till Stamford åkte vi förbi en "mall" (galleria). Den var ganska liten, sa han, men fullt funktionsduglig. Man hittade lite saker man behövde. Vi gick dit dagen efter och det var den största galleria jag sett (dittills i alla fall :)! Men enlig chauffören var den mycket liten. Allt i USA är större, tänkte jag då.
Vid hotellet var det många au-pairer från alla delar av världen. Malaysia, Thailand, Sydafrika, Rysslan, Argentina, Kanada, Island, Sverige, England, Frankrike, Italien. Det var som en internationell konferens. Några åkte hem efter en dag. De pallade inte att vara hemifrån. Vissa kunde inte ens engelska ordentligt. Vissa var jättetrötta efter 24 timmars resande. Andra nervösa och ledsna att vara så långt från sin familj. Jag var lite både och. Jag var nervös, men samtidigt tyckte jag det var otroligt spännande att vara i ett annat land. Ett land man hört så mycket om och som man tror man vet allt om genom TV och film och nyheter. Vi alla skulle efter fyra dagar skeppas till familjer över hela USA. Och jag kan lova att vi alla fick väldigt olika intryck, erfarenheter och känslor av USA. Det är ett enormt land och varje del är annorlunda än den förra. Jag skulle ju till Manhattan, New York. Ett ställe dit jag egentligen inte ville till. Jag hade tänkt mig en liten stad nånstans i mellanamerika. Det blev inte så direkt. Det blev storstan på en gång. Något jag är glad för idag.

I alla fall. Efter två dagar skulle vi sedan på utflykt till NYC, alla au-pairer. Vi skulle åka mitt på dagen och lunchen skulle tas med. Arrangörerna hade ordnat med lunchpåsar som delades ut. I den fanns en kalkonsmörgås (Turkey sandwich) med senap, en påse lättsaltade chips och LÄSK. Man kunde välja mellan Coca-Cola. Sprite och Mountain Dew. Ni kan ju förstå hur annorlunda detta kändes för en svensk som jag! Smörgås, okej. Det kan jag gå med på. Men CHIPS och LÄSK? Vad sägs om en frukt och vatten eller juice?

De fyra första dagarna av min vistelse i USA var omtumlande, nervösa, spännande, roliga men framförallt lärorika. Men jag kände att det inte på långa vägar gav mig en insikt i vad som komma skulle!

Bilderna är lånade!

torsdag 8 april 2010

Panik!

I förrgår läste jag som vanligt bloggar och av en slump skriver då Anna att det är dags att byta till sommardäck. Nu? Jag var helt förvirrad. Det skulle ju vara ända till 30 april! Nu sk aman byta den 15 april. Och vi har inga sommardäck. Och jag pendlar. Så nu har vi panikletat på Blocket och hittat nåt som kan fungera. Vi ska kolla idag. De får ju inte byta datum bara så där. Jag var ju kolugn, hade läget under kontroll och sen blir man kastad under bussen på det här viset. Nu fick jag i alla fall nytta av mitt bloggläsande :)

Nåt annat som ger mig panik är allt hundbajs som kommer upp nu när snön börjar försvinna! Vad i helvete tänker hundägare med när de under vintern bara låter bajset vara när hunden gjort sitt? Tror de ärligt att bajset ska gå upp i rök? Att det ska hoppa i närmaste bajstunna själv eftersom det är så kallt ute och de inte vill vara kvar på marken i snön?Eller så kanske de tror att det kalla vädret förvandlar bajset till guld som de sedan kan hämta när snön försvunnit? Så måste det vara!
I alla fall är det ruskigt äckligt att gå på promenad och sedan se en massa bajs som ligger på trottoaren som är ett par månader gamla, lite lätt uppblötta och slaskiga. Stackars barn som går där också. N vill alltid röra saker och gå i saker, hur kul är det att hela tiden tjata om att hon får flytta, gå på andra sidan, inte röra, akta sig? Hur äckligt som helst. Jag ryser.

onsdag 7 april 2010

Examen!

Jag vill bara meddela alla intresserade att min husmodersexamen är klar! Gardinerna hänger i fönstret, alldeles fräscha och snygga. Jag fick några pluspoäng eftersom jag slängde in lite lagning av makens byxor också i sluttampen. Nu ska jag kolla runt efter snyggt blommigt förkläde, lite papiljotter till håret och lila hårfärg så är saken biff.

Nyfrissad

Igår gick jag till frisören. Jag har inte varit där på väldigt länge. För mig är den nästan lika ångestfyllt att gå till frisören som till tandläkaren. Ni vet när man går till tandläkaren och man vet att man kan göra ett bättre jobb med tänderna som tandtråd, borsta, 17 gånger om dagen, inte dricka te eller kaffe, ja såna saker. Man ligger där i stolen med munnen öppen och liksom bara väntar på att tandläkaren ska kommentera och fråga vad i helvete man gjort med tänderna egentligen. Man lovar dyrt och heligt att tänderna ser tandtråd så gott som varje dag (egentligen kanske det är så gott som varje ÅR). Och inte småäter man heller. Gud nej! Så ligger man där och skäms och är livrädd att man ska ha hål och måste komma tillbaka och laga (och betala den hutlösa räkningen).
Samma sak är det med frisören för mig. Mitt hår är bångstyrigt och jobbigt och uppkäftigt. Det känns slitet och tunt (jag har tappat en del hår på sistone. Shit asså.) Det är nästan som att man ber om förlåtelse för alla gånger man misshandlat sitt älskade hår. Jag skulle inte använt plattången mer än en gång i veckan, jag skulle inte använt hårfönen eller färgat håret. Jag skulle inte ha tvättat med ett billigt schampoo och hur är det egentligen med hårinpackningarna som borde göras minst två gånger i veckan?
Sen sitter man där i den där stolen med det horribla ljuset (som bara finns på hårsalonger) som visar minsta skavank med en enorm spegel framför sig. Där får man en lång titt på sig själv ur det minst smickrande ljuset man kan åstadkomma. Huden ser ut som livlös deg, rynkorna flockas som zebror kring ett vattenhål i öknen och minsta hudfläck syns tydligt. Där måste man sitta i en timme och försöka undvika att se på sig själv i spegeln. Det är som en lättnad när man slipper därifrån.
Oftast har man lite snyggare hår än när man kom in. Men det är liksom lite falsk marknadsföring. För man kan aldrig få håret att se ut exakt som när man varit hos frisören. Det spelar ingen roll om man har exakt samma produkter, exakt samma utrustning - det går inte. Omöjligt. Man vill nästan inte tvätta håret på en vecka för att fortsätta se bra ut i håret.

Obs! Bilden ovan är ingen faktiskt bild av mig. Ni som trodde det :p Det är inte jag. Jag är mycket snyggare. Har mycket mer fladdrande hår.

tisdag 6 april 2010

Äntligen!

Äntligen är helgen över! FYRA dagar av lååååång helg. Jag hade nog uppskattat helgen mer om jag inte vart ledig denna veckan, men nu vill jag bara att det ska bli vardag igen. Påsken är en ganska värdelös högtid egentligen. Visst, förr i tiden när man hade en anledning att fira...nu är det mest mat och godis. Det kan man ju äta i alla fall. Jag har inget påskpynt och ingen påskmiddag (påskfika ja). Jag funderar på att istället fira våren eftersom jag ändå brukat vårstäda just den helgen. Och ibland är det ju riktigt fint. Som idag! Jag vaknade av solen som försökte tränga in genom persiennerna. Fantastiskt. Speciellt om man jämför med igår då det var snöigt. Orka.

Igår var en latdag. Jag tog tyvärr inte min examen. Det ska jag göra idag. Istället blev det yoga på morgonen och sen slötittande på TV. Lite löpning på kvällen (8,5km) och sen mys framför TV:n igen. Men det var helgdag. Måndag. Annandag påsk. Är det inte den tråkigaste dagen på året måntro? Då får man vara lite lat.

måndag 5 april 2010

Snart tar jag examen

Först kommer lite bilder på det goda vi åt igår. Cross buns, kladdkaka de luxe, och så syrrans enorma påskägg som hon och hennes man tog med.




Efter mycket hårt arbete sedan i fredags kommer jag i dagarna som kommer att kunna ta ut min husmoderslicens. Den är jag verkligen värd. Efter X timmars storstädning och jagande av dammråttor, putsande av fönster, tvättning av kläder och annat löst och bakning till påsk är det snart dags. Idag kommer jag att påbörja gardiner. Ni hörde rätt. Jag kommer att sy gardiner till sovrummet. Det får bli min examensuppgift helt enkelt. Kan jag i alla fall knåpa ihop nåt tygstycke som kan hänga i fönstret, då får jag godkänt och får ta ut min examen. Sedan är det bara att börja använda förkläde vid matlagning och städning, prenumerera på Allers och andra veckotidningar, läsa Se och Hör samt bli ett fanatiskt Martha Stewart-fan. Pricken över i:et. The icing on the cake. Grädden på moset.

Efter tvättningen igår fick N tag på min nytvättade mössa. Visst ser hon ut som ett litet troll?






söndag 4 april 2010

Godissjuk

Så var denna påsken över och jag är godissjuk. Jag har ätit alldeles för mycket godis i helgen. Måste ha ätit min kvot av 17 kg redan detta år. Igår kväll åt vi godis och idag kom syrran C med flera kilo godis som jag var tvungen att hjälpa till att äta upp. Och som varje gång man överdoserat godis tänker man att "aldrig mer". Det gör jag varje gång. Och jag kastar det godis som blir över när jag tröttnat. Redan nästa dag önskar jag att jag inte kastat det sista av godiset...det skulle ju vara gott med en liten bit till. Det är som en drog. På riktigt. Man kanske skulle sluta för gott? I alla fall till nästa vecka :p

lördag 3 april 2010

Puh...

Igår började min storstädning. Den återkommande vårstädningen då det gamla och unkna ska ut till förmån för frisk luft och ljus. Jag börjar alltid med köket eftersom det tar längst tid. Det blev klart igår. 6 timmar tog det. Plus två timmar då jag och dottern N gick till affären och handlade lite såpa till ugnen. Men nu är minsta lilla vrå dammad och torkad.
Nu återstår resten av lägenheten. Det konstiga är att man dagen efter en 6-timmarsstädning inte är så sugen på att börja städa igen. Hm. Hur kan det komma sig? Jag känner mig lite som Alfons "Jag ska bara...". Jag får tänka på vårt påskägg med godis som ska intagas senare ikväll. Då kanske motivationen att bränna lite kalorier infinner sig. För ni vet att städa är bra för formen? Jopp. En miljon kalorier i timmen bränner man. Enligt mina uträkningar. Jag är inte så himla braig på matte, men det bör stämma.

fredag 2 april 2010

Gårdagen

Aprilskämtet för klassen gick över förväntan. Som tur var, var jag lite irriterad på hur de betedde sig under lektionen. Därför var det ganska lätt för mig att hålla fejset när jag berättade aprilskämtet om att deras föräldrar skulle vara tvungna att närvara i två veckor efter påsklovet. Hakorna deras befann sig på bänkarna. Förvirringen växte i deras ögon. Och paniken spred sig i deras röster. Men, vad, varför, hur, pappa jobbar....
När jag sedan efter ett par minuter sa "April, april" trodde de först inte att det var ett skämt. Sen skrattade de. Jag tror att de var lättade! Vem vill ha sina föräldrar med i skolan i två veckor?

Denna helgen blir det storstäd. En gång om året brukar jag städa varenda liten vrå och suga ut varenda liten gömd dammråtta. Det råkar vara just nu. Ha en trevlig långfredag!

torsdag 1 april 2010

Visst kan man...

...hörrni. Imorgon är det röd dag. Långfredag. Men visst kan man gå ut och clajma denna torsdag som "fredagsmysdag" ? Det är ju sista jobbdagen på veckan. Så visst?

Mitt hemliga recept

Jag har lagt ut mitt fantastiska kladdkakerecept på min hemliga matblogg "Mums utan trams". Det finns inte jättemycker recept ännu, men lite godsaker finns. Ni kan läsa receptet här. Jag lovar att ni inte blir besvikna om ni testar. Själva får ni gärna komma med tips på lätt påskfika. Jag har blivit ansvarig för årets påskfika i familjen och kan behöva all hjälp jag kan få!

April, april

Idag har jag funderat ut lite aprilskämt att dra för mina elever. Förra årets skämt gick ju åt pipsvängen. Min briljanta plan var att säga till eleverna att jag pratat med skolverket och rektorn angående antalet skoldagar. Tyvärr hade vi haft för många studiedagar och för korta skoldagar under året. Därför var vi tvungna att ställa in påsklovet och en bit av sommarlovet för att gå i skolan istället. Barnen lyssnade. Och. Barnen JUBLADE! De ville inte vara lediga. När jag sen berättade att det var ett aprilskämt kom ett besviket "Ååååh..." från klassen.

I år tänkte jag gå ut lite hårdare. Maken kom på en fantastisk idé. Jag ska berätta att eleverna varit lite bråkiga på sista tiden och för att ändra på det måste deras föräldrar vara med i skolan under en hel vecka. Sitta bredvid dem i klassrummet, vara med på rasterna och på lunchen. DET kommer de inte att gilla. Jag uppdaterar!

Obs! Bilden är inte ett aprilskämt som ni kanske kommer ihåg :p

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...