onsdag 31 augusti 2011

Att vara ledig

Att vara ledig helt oväntat mitt i veckan är skönt, men samtidigt känns det som att jag skolkar lite. Eller som att jag har glömt att gå till jobbet. Som att alla är där, men inte jag. Så är ju inte fallet, det vet jag innerst inne, men hjärnan spelar en ett spratt ibland. Vi tog tillvara på dagen igår och spenderade lite tid på stan med min syster C och hennes lilla dotter. Sedan styrde vi kosan hemåt tillsammans och lät barnen leka ett tag. Rykten om att mamma och bror skulle ha vägarna förbi stan gjorde att vi tog oss ut på stan igen för en fika med även de två. Jättetrevligt! Helt spontan dag.

Jag och dottern var in på lite affärer efter att vi lämnat sällskapet. Det börjar bli dags att leta höst-och vinterkläder. Tänk, redan dags. Det gäller att vara ute i god tid för att få en bra deal. Bra vinterkläder kostar en hel del. De två senaste vintrarna har verkligen krävt rejäla grejer och jag misstänker att det blir samma sak i år. Varje gång jag tänker på att det snart ska komma snö ryser jag. Förr om åren tyckte jag att det var ganska skönt med mörkret och så lite snö på marken. Då var det heller inga mastodontvintrar utan lite snö här och var, ibland minus femton men mest minus fem, ibland plusgrader. Alldeles lagom. Det här med minus femton och ton av snö i flera månader utan avbrott är ganska nytt i min värld. Det kombinerat med det eviga mörkret har gjort mig lite smårädd för vintern. På jobbet är det dessutom svinkallt inomhus på vintern och jag går hela dagarna och fryser. Trots varma kläder och trots att vi påpekat för fastighetskontoret hjälper det inte. I år ska jag inhandla megatröjor och massor av dem. Jag vägrar frysa...just ja, och vår lägenhet är också iskall på vintern. Så kall att vi måste ha värmeelement i dotterns rum så att hon inte fryser tårna av sig på natten.
Nae. Nu ska jag njuta av att det är höst istället för att frukta vintern. Hösten med sina fina löv, den friska luften och mörka kvällar med en kopp te framför TV:n. Mys!
Och vem vet, vintern kanske blir mild (håller tummarna hårt!) i år!

Jag och dottern i pulkabacken i vintras.

tisdag 30 augusti 2011

Små glädjeämnen en måndag! Och nåt mindre roligt.

Igår var en ganska lång dag. Efter första veckan tillbaka i skolan med allt nytt, är eleverna i den testande fasen. De testar vad som är tillåtet och vad som inte är det. De har vant sig vid det nya och vågar ta några stapplande steg ut i skolvärlden och då brukar det bli ganska livat. Det är för det mesta ettorna (tvåorna och treorna är kolugna) som blir lite spattiga. Vi hade en hel del meltdowns igår och det var riktigt skönt att komma hem på eftermiddagen. Jag var trött! Jag hade kunnat somna där och då, men risken hade varit stor att jag sedan vaknat vid midnatt och varit tvungen att vara uppe resten av natten.
Jag fann också något helt oväntat hemma på hallbyrån. Nämligen ett födelsedagskort från en bloggvän. Lotta som skriver Min plats i solen hade helt oväntat skickat ett födelsedagskort! Vad glad jag blev! Tack så hemskt mycket vännen :) Det kom på en perfekt dag dessutom.
Nu står det där bredvid födelsedagskortet som min fina vän M knåpat ihop till mig.

Till vänster från M och till höger från Lotta

På minussidan igår var i alla fall gymmet. Jag var peppad till tusen (fastän jag var dödstrött) och var sugen på att komma igång igen efter förra veckans fökylning. Så kom jag då till roddmaskinen och när jag gjort ett par drag känner jag hur det liksom smärtar till i nedre delen av ryggen. Efter det tog jag det lugnt (var i slutet av passet i alla fall) och idag är det fortfarande smärtsamt. Inte superont, men stelt och jag känner av det hela tiden. Så typiskt! Nu måste jag nog ta det lugnt ett tag till så att det inte blir värre. Jag har ju haft ryggskott två gånger och är inte sugen på en tredje gång kan jag tala om. Yikes.
Jag ska försöka hitta nån träning som jag kan pyssla med tills det läkt ordentligt. Tips?

Ja, nu ska jag njuta av min lediga dag! Ha det fint!

måndag 29 augusti 2011

Mörkt och måndagslista

Det går verkligen mot mörkare tider. Igår kväll fick vi tända lamporna runt halv nio. Egentligen skulle vi ha behövt tända dem tidigare, men eftersom jag är vampyr glömmer jag ju av sånt. Maken kallar mig vampyr eftersom jag gillar när det är lite mörkt. Jag tänder inte en lampa i onödan om jag säger så. Mest är det för att jag inte gillar lampljus. Okej när det är kväller och ganska mörkt, men inte mitt på dagen bara för att solen går i moln eller när solen inte gått ned tillräckligt på kvällskvisten. Sån är jag.
I morse när klockan ringde var det också väldigt mörkt. Det tar ett tag att vänja sig vid detta. Det här är dessutom tredje jobbveckan och kroppen är inte lika pigg och vaken längre som den var för tre veckor sen. Då skuttade den nästan ur sängen och var redo. Nu, seeeeeeegt. Hösten är här.

Idag är det måndag och jag är glad för att:

  • jag hade en fin födelsedag igår. Det blev Banoffeepie till tårta och hemlagad (av maken) sushi till middag. Riktigt gott var det alltihop. Idag har jag sockerkoma så det heter duga. 
  • denna veckan bjuder på två extra lediga dagar; tisdag och onsdag. Vi firar Ramadans slut och Eid på skolan så det är ledigt. Ska nog börja fira fler religioner. Finns många högtider att ta ut :P
  • min förkylning är helt borta och jag kan träna som vanlig igen. Den här veckan blir det hårdträning!
  • mitt kostschema går så fruktansvärt bra! Det bara flyter på och gör uinderverk.
  • snart är alla TV-program igång för hösten också. Äntligen!
  • jag har en fantastisk man och en underbar dotter som jag älskar mer än nåt annat :)
Starta veckan med ett leende!


söndag 28 augusti 2011

Hipp Hurra!

Nu är jag alltså officiellt inne på mitt sista år som "tjugo-nånting". Jag är fortfarande en kvinna i 20-års åldern. Ett år till. Sen blir det andra bullar. Då kliver jag in i en helt ny värld. Jag blir 30-nånting för de kommande tio åren. Det är stort. Men det är om ett år. Idag är dag, nu är nu. Och jag är alltså precis fyllda 29. Jisses. 
När jag var en så där tio-tolv år tyckte jag att tjugo var riktigt gammalt. Så vuxet! Så läskigt! Ja, när jag väl var där, då var det inte så gammalt som jag trodde. Jag hade inte det där självförtroendet, säkerheten som jag hoppats på, fastän det var betydligt bättre än femton, arton. Nu blir jag alltså ur en tioårings perspektiv "lastgammal". Och hur känns det? Det känns som igår. Mentalt förbereder jag mig året innan. Det är helt sjukt. Så snart jag fyller börjar jag tänka på att nästa år är jag minsann/lägg in kommande nummer/. Så i ett år har jag tänkt att jag snart är 29. Nu är jag alltså det på riktigt och det är ingen big deal. Ni som är ännu äldre än jag fnyser säkert lite åt min "åldersnoja", haha. Nu är jag snart trettio.
På ett sätt är det skönt att bli äldre. Man får mer respekt, folk ser en som vuxen, någon som vet saker och ting och som är kunnig i mycket. Någon att räkna med. Det är otroligt skönt. Jag känner mig också mer självsäker och jag tror mer på mig själv. Ännu bättre! På minuskontot ligger rynkorna. De dyker upp titt som tätt. Det är himla snyggt och charmigt. På andra. Inte på mig. Nu är det hiskeligt skönt att de kommer sakta men säkert. Tänk att vakna upp vid typ 30 eller 40 och va superrynkig över en natt!

Idag öser regnet ned, men det gör ingenting. Jag lever fortfarande på den fina dag vi hade igår med 25 grader och strålande sol. Vi ska ha en riktigt fin dag med mys hela dagen!
Kram på er!


lördag 27 augusti 2011

Härlig helg!

Vädermänniskorna har lovat en väldigt varm och fin helg och det tycks faktiskt stämma. Solen skiner för fullt och det ser riktigt varmt ut ute. Passar perfekt! Vi ska ut på en mässa som finns i stan. De brukar arrangera den vartannat år och det är oftast ganska roligt att gå. Det finns en del hel utställare och sen brukar det vara uppträdanden och sånt. Lite kul i alla fall. Roligt att det är nåt som händer i lilla stan.
Tyvärr verkar det som jag förärats en hemsk huvudvärk dagen till ära. Jag ska vila lite, ta lite piller, dricka vatten och förhoppningsvis går det över till i eftermiddag!
Ha en fin lördag mina vänner!

fredag 26 augusti 2011

Jag har inga kläder men sjunger ändå

Varje kväll när jag går igenom min garderob för att hitta kläder till arbetsdagen är det precis så jag känner. "Jag har fasiken inga kläder". Fast det hänger en hel rad med tröjor, jag har lådan full med byxor, några klänningar som hänger och dinglar. Ändå hittar jag aldrig nåt att ha på mig. Det är som att jag bär samma kläder hela tiden. Fast jag gör ju inte det egentligen. Sen går tanken "Asså, men, jag hade ju på mig den här förra måndagen och nu är det liksom tisdagen veckan efter. ALLA kommer ju att tro att jag har samma kläder på mig varje dag." Herregud, vad man gör sig själv viktig!
Egentligen är det ju helt klart så att ingen kommer ihåg. Om jag börjar tänka på mina kollegor och vad de har på sig kan jag faktiskt inte dra mig till minnes vad de hade på sig igår ens, ännu mindre vad de hade på sig i måndags. Varför skulle de bry sig om vad jag har på mig nu? Är jag universums mittpunkt här eller?
Sen tror jag inte att det hade spelat nån roll om jag hade en walk in closet med rader av kläder. Jag skulle nog ändå hitta favoriter och inte veta vad jag skulle ta på mig.
Notis: Jösses ,vad glad jag är att blogger har automatiskt sparande när man skriver inlägg. Jag tryckte just på krysset och tog bort fönstret av misstag. Gah! Orka skriva igen liksom. Speciellt detta viktiga inlägg!

Jag har också nyupptäckt radion i bilen. Med musik. Tidigare har jag lyssnat på CD-böcker och kommer väl att göra det igen runt nästa vecka om jag känner mig själv rätt. Musiken går för fullt just nu. Jag har inte lyssnat så mycket på musik på sista tiden och jag har därmed inte hört varenda radiolåt hundrafemtioelva gånger ännu, därför känns musiken ny och fräsch för mig. Jag sjunger med högt och kommer riktigt in i grooven. Då är det irriterande när det bryts för reklam. Jag avskyr verkligen radioreklam. Hurtig, hemska jinglar och supertrist. Då tappar jag dessutom fokus på mitt sjungade. Inte bra. Till idag har jag därför fixat Robyns nya skiva som jag ska rocka på hela vägen till jobbet. Nu blir det PARTYFREDAG! Möte vid närmaste skrotbil för häng och massa bra dunk (ni märker ju hur enormt hipp och cool jag är!)
Party on nu då. All day long (så kan ni gå i säng tidigt och vila ut ikväll istället.)

Bild lånad. Fast det är okej. Jag är universums mittpunkt. Så ni vet.

torsdag 25 augusti 2011

Tänk vad lite lugn och ro kan göra!

Vilken skillnad onsdag var mot tisdag! Jag kunde lugnt sätta mig i bilen och glida till jobbet. Alla lektioner och planeringar gick som smort, det bara rullade på hela dagen. Därefter var det planering och sedan arbetsplatsmöte med fika. Jag och en kollega blev firade. Hon har redan fyllt och jag fyller ju i helgen. Vi fick ett varsitt presentkort på en butik med fina smycken. Det uppskattas verkligen! Jag gillar smycken och grejer men är alldeles för snål för att köpa till mig själv!
Jag ska bjuda på lite tårta en dag i slutet på nästa vecka. Just nu är det ju ramadan och det är flera på skolan som deltar. Då känns det bättre att bjuda när den är över nästa vecka istället.

I övrigt måste jag säga att när man jobbar går veckorna oerhört snabbt. Jag kan inte fatt att det faktiskt redan är torsdag idag. I och för sig trodde jag att det var torsdag igår av nån anledning, men det tror jag beror på att tisdagen var så hektisk! Så snart man kliver upp är det nästan så att det är dags att gå och lägga sig, så intensivt är läraryrket emellanåt.




En av mina favoritsångare i min favoritstad New York. En passande låt för en torsdag!

Happy Thursday!

tisdag 23 augusti 2011

Förväntningar på sig själv

Ibland blir jag galen. Både på mig själv och på andra. Speciellt när jag hör hur folk använder (och
även jag) uttrycket "försöker". Det finns en plats och tid att använda "försöka" som är rätt, barn får gärna använda ordet till exempel. De försöker sig på allt för att öva, för att lära. Perfekt!

I går läste jag en artikel om den svenska VM-truppen i friidrott. Deras förväntningar är att de ska ta finalplatser. De funderar inte längre på att ta någon medalj. Ambitionen är att ta finalplats, då är man "nöjd". En medalj är bonus, kan man säga. Snacka om att inte tro på sig själv! Redan före tävlingen går man ut med att sänka förväntningarna. Kanske för att ingen ska bli besviken när det "bara" blev brons eller "bara" finalplats? När man är elitidrottare bör man väl vara beredd på att gå All In liksom. Satsa gärnet. Bära eller brista. Sikta mot månen, för då hamnar man i alla fall bland stjärnorna om man missar! Hur ska man annars ens hoppas på att vinna, om ens ambitioner är låga från början? Man kan vara skadad, trött, inte i sin bästa form. So what? Ska man tävla, göra nåt, så gör det ordentligt. Jag ställer inte upp i en tävling för att nå finalplats. Jag ställer upp för att ta medalj, att vinna. Det finns ju andra tillfällen då man kan ha personliga mål att nå i en tävling. Jag är medveten om att det finns olika aspekter på problemet. Men hallå, elitidrottare!

Detsamma gäller oss alla. Så snart vi sätter "försöker" före ett påstående har vi redan öppnat dörren till misslyckande. Förväntningarna har sänkts, man har garderat sig för ett eventuellt misslyckande. "Jag ska försöka gå ned i vikt", "Jag ska försöka bli starkare", "Jag ska försöka bli bättre på matte", "Jag ska försöka sluta röka", "Jag ska försöka bli en bättre människa".
Vet ni, ta bort det där "försöka" och se att det blir bättre. Jag SKA gå ned i vikt, Jag SKA bli bättre, Jag SKA sluta röka. Bara för att man SKA behöver inte det betyda att det ska ske imorgon. Eller ens nästa vecka. Små steg. I varje beslut du tar i din vardag, se till att de sker mot ditt mål. Om du bjuds på fika och ditt mål är att gå ned i vikt, ta en halv bulle istället för en hel. Välj den minst kaloririka måltiden ute på middagen, välj att ta en promenad istället för bussen. Man misslyckas, man omvärderar, man prövar igen. Tar nya steg och hittar sin väg. Men "försök" inte snälla. SKA istället. Tro på dig själv.


“Ambition is the path to success. Persistence is the vehicle you arrive in.”
- Bill Bradley

måndag 22 augusti 2011

Pizza och måndagslista

Härom veckan var jag ute på en rask morgonpromenad, also known as Powerwalk. Det var på den gamla goda tiden då jag hade semester. När jag går förbi järnvägsstationen ser jag att det är en del arbete i omlopp vid en av byggnaderna och även nya skyltar har satts dit. "U.S Pizza" stod det. Jag antar då helt fräckt att de kommer att severa pizza där av något slag. Då började jag tänka och räkna lite där jag fortsatte på min raska promenad. Hur många pizzor har vi egentligen i vår lilla stad? Jag kom efter mycket räknande fram till elva stycken och nu U.S pizza som bli den tolfte. Hur många pizzor äter vi här i stan undrar jag? Det är heller ingen av pizzeriorna som har varit tvungna att stänga, utan alla fortsätter som vanligt. I staden bor ungefär 12 000 människor i och för sig och i kommunen cirka 21 000. Då finns det också mindre byar några mil från stan som dessutom har pizzerior. I en liten by finns det till och med två. Det är ju fantastiskt att det kan gå runt. Jag antar att det kanske är lite så att man inte vill åka in till stan, men ändå vill "gå ut och äta" och då passar en pizzeria bra. Nära till hemmet och inte alltför dyrt. Skulle en lyxrestaurang öppna skulle den vara stängd inom en månad skulle jag tro.
Pizza är verkligen fascinerande populär. Vi älskar våra pizzor här i Sverige. Ja, även jag är förtjust i pizza, men äter det kanske bara några gånger om året. Men då smakar det riktigt, riktigt gott och jag kör all in. Oxfilé, grönsaker och bearnaisesås. Sån är jag. Girig!

Idag är det måndag, andra arbetsveckan, och jag är glad för att:

  • tvättstugan är back in the business och har varit ett par veckor. Det är rena drömmen att tvätta där. Tvättmaskinerna är Gudasända och centrifugerar ordentligt. Spar massor med tid. Jag tycker nästan det är roligt att tvätta (I said, almost, sweet husband. Almost. Dont get any ideas!)
  • förkylningen härjar fortfarande men nu borde det gå åt rätt håll...Jag har ju ändå varit förkyld i flera dagar...vi får se när nässprayen släpper.
  • det är min födelsedag denna vecka. Något att se fram emot till helgen!
  • idag flyttar biblioteket tillbaka till sina normala lokaler som är lite finare nu. Då återkommer det normala utbudet av böcker äntligen!
  • jag har en fantastiskt familj att komma hem till i eftermiddag!

söndag 21 augusti 2011

Tipssöndag

Idag är det söndag och sista dagen på första helgen efter jobbstart. Imorgon kommer eleverna och jag är lite, lite nervös. Inte lika nervös som första gången jag skulle ta emot eleverna på hösten. Då var jag galet nervös. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra och hur det skulle gå till. Nu är jag varm i kläderna och det är skönt. Så där lagom varm faktiskt. Jag har koll på läget.

Idag bjuder jag på lite tips på allt möjligt. Alltid hittar du kanske nåt av intresse!


Suzanne Collins trilogi om Katniss och en framtida värld är helt klart värd att läsa. Jag har läst de två första och väntar i kö på den tredje och sista. Tonårsbok javisst, men det gör absolut ingenting. Den är oerhört spännande, tragisk och väldigt innovativ. Det är inte varje dag man läser något så här out fo the ordinary.


En fruktansvärt dålig bild, men jag har faktiskt ingen bra bild som gör min kladdkaka deluxe rättvisa. Den är fantastiskt god, men jag lyckas aldrig får fram det på bild. Vi gjorde denna kladdkaka igår (Deluxe alltså, inte Frödng) och det är himlen på en tallrik. Receptet hittar ni här.


Den bästa träningen just nu, oavsett om du är vältränad eller nybörjare, är absolut hemsidan Bodyrock.tv. Zuzana bjuder på flera träningsvideor i veckan med träning som är kort, intensiv och som fungerar hemma. Alla klarar av det och man märker framsteg väldigt snart. Testa!


Söndagens TV-tips får bli Louis Therouxs dokumentärer. Han arbetar för BBC och åker för det mesta till USA för att spela in dokumentärer. Han hamnar hos kontroversiella nazister, i fängelse, besöker intressanta personer och städer (som staden där en hög procent är beroende av chrystal meth). Med sina raka frågor får han fram otroligt intressanta dokumentärer!


En matblogg som jag är förtjust i är Linneas skafferi. Den uppdateras lite mer sällan just nu då bloggerskan ganska nyligen fått tillökning! Det finns massor med goda bakverk, grytor, grilltips och annat mumsigt. Kika in och bli inspirerad.

Ni vet ju alla vilken fashionista jag är! Kläder är mitt liv, min enda mening här i livet och jag shoppar loss för tusentals kronor varje månad. Det senaste måste finnas i min garderob, helst igår, innan det blev populärt. Ja, ni anar ironin antar jag? Jag är superointresserad av kläder faktiskt. Köper nåt plagg då och då, för jag hittar inte det jag söker. Men i år måste jag säga att HM har överträffat sig själva. Många av plaggen är väldigt annorlunda och retro och jag skulle absolut kunna tänka mig en shopping spree där i höst!

Dessutom vill jag också säga att jag är ledsen att jag ligger efter med att besvara alla era fina och fantastiska kommentarer. Jobbveckan har tagit ut sin rätt och jag känner verkligen att jag inte haft den tid jag velat ha till detta. Jag ska ta nya tag i nästa vecka och hoppas på att det går bättre då!

Ha en fin söndag! Hoppas solen skiner på er alla!

lördag 20 augusti 2011

Jomen visst serdu

Här sitter jag i soffan en tidig lördagmorgon och snörvlar och nyser. Jag har bestämt gått och blivit förkyld. Kanske inte den bästa uppladdningen inför elevernas ankomst på måndag. Jag är inte lika trött efter en jobbvecka som hag borde vara. Å andra sidan har ju inte eleverna anlänt ännu. då blir energin helt annorlunda.
Duktiga tjejen blev förvånad att jag hade en så liten klass. Och det är ju sant. Vi är en liten skola. I år har jag 17 elever (men av erfarenhet brukar en-två byta under året. Men det kan också tillkomma elever) och den andra klassen har 12. Det brukar vara tvärtom, men nu har många sexåringars familjer bestämt att de ska gå i ettan istället för förskoleklass. Jag har en blandklass årskurs 1-3 så jag tycker att 17 elever är ganska mycket. Jag träffade en lärare på kursen i onsdags som tidigare hade en blandklass åk 1-3 med 29 elever i tre år och hon höll på att ge upp. Visserligen är det svårt att ha "bara" 29 stycken årskurs 1, men samtidigt är det en annan aspekt med åldersblandat i den låga åldern. Det här med mognad. Ettorna är väldigt omogna, har ett annat sätt, än åk 3 vilket leder till motsättningar plus svårigheter att planera gemensamma aktiviteter. Jag är ju så gott som ensam i min klass och kan inte dela upp den i grupper heller hela tiden.
Åh, vad jag "klagar"! Sorry.
Nu är jag i alla fall väl förberedd till måndag med all räkning jag gjort och planering av aktiviteter. NU känns det som att det kommer att gå väldigt bra, eleverna är lugna och tysta och gör allt som jag säger utan problem. De kommer att sitta som ljus! Jo, jag vet att så inte blir fallet innerst inne. Det kommer att bli lite galet, men det är okej de första månaderna.

Idag ska jag bara slappa. Och baka min kladdkaka deluxe eftersom det är lördag och myskväll! Jag ser fram emot denna kladdkaka så ni vet inte. Igår läste jag en bok och en rad slutade med " hade en påse"...min hjärna började genast fundera på vad det kunde vara och den kom på "Ahlgrens bilar" bara så där...När jag läste vidare var det en påse med spik. Inte lika sött och gott kanske.

Ha en fin lördag!

Ett foto taget mitt i ett ramlande!

fredag 19 augusti 2011

Första-veckan-virrig

Hela den här veckan har jag försökt få rättsida på hur många elever jag ska ha i år. Första budet var 14 och det har jag gått på. Sen blev det visst 15. Det blir min största klass faktiskt. Tidigare har jag haft 9-12 elever (plus att jag hade svenska och musik i den äldre klassen och de var 18, men då hade jag inte klassansvar). I går skulle jag alltsågöra iordning klassrummet ordentligt. Det fattades bänkar och stolar och namnlappar på lådor. Jag pulade ganska länge och väl med det där. Sen räknade jag bänkarna och fick det till femton, precis rätt. Jag kollade namnen på stolarna och insåg att jag missat ett namn. Oj! In med en ny bänk och stol. Sexton elever minsann. Inte illa! Därefter räknade jag lådorna med namn. Tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton...va? Sjutton? Jag fattade ingenting. Jag räknade om. Fick fortfarande sjutton. Jag försökte lista ut varför lådorna hade sjutton namn och bänkarna sexton. Istället för att stå och klia mig i skallen i ytterligare fem minuter gick jag och hämtade en klasslista och bockade av namnen på lådan. Alla var med. Sen fick jag gå runt bänkarna och kolla namnen där. Mycket riktigt, efter en avbockning, insåg jag att jag glömt ett namn. Det skulle alltså inte vara femton elever i klassen utan sjutton. Jag kände till vartenda namn på listan så det hade ju inte tillkommit någon ny heller. Jag hade bara räknat fel, eller antagit att det skulle vara femton. Det var en förvirrande halvtimme där ett tag.
Det kanske är bra att jag ska börja undervisa matten nu i höst. Det är faktiskt första gången jag gör det. Tidigare har den andra läraren gjort det och jag hade svenska i hans klass. Nu är det andra tider. Lite roligt att det ändras nåt ibland!

En sista nyhet. Bilen lät konstigt igår. Lite som en gammal bil utan avgasrör typ. Well, pappa bildoktor bad mig åka förbi så han fick kika på den. Det visade sig att jag faktiskt körde en gammal bil utan avgasrör. Eller i alla fall halva röret var borta. Ja. Nu vet folk i alla fall när jag kommer körandes ett tag framöver.

Inte min bil. Men kunde varit :p

torsdag 18 augusti 2011

Traumatiska upplevelser

Gårdagen bjöd på ännu ett close encounter med lagens väktare i storstaden, la policiam sheriffen. Jag kom körandes i godan ro till jobbstaden. Var på ganska glatt humör eftersom jag skulle på en utbildning på en fysiklåda jag ska använda i min klass i höst. Det är alltid roligt och spännande. Jag kommer in i jobbstaden, kör i första rondellen och gasar upp på den långa raksträckan mot den andra rondellen. Jag ligger bakom en stor maffig lastbil och kör en bit efter den i hastighet 70 /det är 80 på denna del/. Plötsligt när lastbilen gasar på lite ser jag två poliser uppenbara sig alldeles till höger nästan. Eftersom jag inte sett dem tidigare håller jag fortfarande 70 och kan knappt tro att de faktiskt vinkar in MIG! Jag får snabbt bromsa in och köra till höger varpå en poliskollega till invinkaren tittar på mitt körkort och låter mig blåsa för att se om jag druckit nåt på morgonen. Genast blir jag ju så klart orolig. Har jag inte druckit ändå? Jag kanske råkade få i mig nån sprit som låg liggandes (som vi inte ens har) av misstag. Tandkrämen kan kanske ge utslag? Men jag var clean. Tack och lov. När jag tar mitt körkort säger polisen som en sista hälsning: "Ja, du kan ta och sänka hastigheten lite också. Lätta lite på gasen." Jag blir lite paff så jag hinner bara nicka, le och säga "Javisst herr Gestapo!" (Jag kanske utelämnade just Gestapo-delen i mitt uttalande...)
Vad menade han? Skulle jag alltså kört 50 på en 80 väg? Hur fasiken skulle jag kunna se att de stod där och vinkade in på en så idiotisk plats när jag låg bakom en mastodontlastbil? Visserligen ska man ju vara försiktig och vara "beredd på allt" när man kör, men då ska man väl köra 50 på 90-väg också i fall att polisen ska stå där, ett bildäck kan explodera, en älg kan dyka upp, ett UFO kan landa mitt på körbanan eller en pansarvagn kanske dyker upp ur tomma intet...vem vet liksom. Var beredd på allt.
Min teori är att det var samma poliser från i måndags som passade på att ge mig en liten känga när de inte kunde sätta dit mig då.

För övrigt gick dagen annars bra. utbildningen var intressant. Den slutade till och med vid två istället för vid halv fem och jag fick lite ledigt på eftermiddagen. Härliga tider!
Sedan är jag i startgroparna och ska starta en revolution bland lärarna. Om folk kan störta regeringar kan jag ändra reglerna för lärarlegitimation! Så tänker jag. Mer om det senare i veckan kan jag lova. Nu är jag på krigsstigen!

onsdag 17 augusti 2011

Förutsägbara svenskar

Något som ofta slår mig när jag umgås i grupp eller befinner mig tillsammans med en större grupp människor jag inte känner, är hur förutsägbara svenskar är. Det kan handla om någon som gör nåt lite "udda", kanske råkar snubbla, kanske ska testa en mick och nåt händer, kommer för sent, ni vet, nåt utöver det "normala". Jag vet EXAKT vad någon kommer att kommentera och jag vet att alla kommer att skratta, inte ett högljutt skratt, Guförbjude, men ett litet kucklande i alla gemenskap. Det bara är så. Nu är jag ju inte undantaget som bekräftar regeln direkt, eftersom jag också drar på smilbanden eller får för mig att dra den där kommentaren själv.
Ett annat exempel är när man står i kö. Jo, ALLA ställer sig i kö helt självmant, det är inbyggt i ryggmärgen (och ställer man sig inte i kö är man antingen turist, inte infödd svensk, eller bara allmänt efter). Tänk er själva att man står där i kön i godan ro. Kön är lång, men man accepterar detta utan vidare. PLÖTSLIGT kommer någon från längre bak i kön, alternativt kommer personen precis till köstället, och går om kön! Nu vet man ju inte varför personen går om. Ska han/hon ställa sig längst fram och faktiskt vara så fräck? Eller är det någon som har en simpel fråga, och alltså inte försöker tränga sig före? Man kan se hur folk i kön börjar röra på sig, som om underkläderna börjat skava en aning. Huvuden vrids. Man försöker kika fram för att se vad den där jäkla personen håller på med. Ett sorl uppstår när man börjar prata med en kamrat. VEM är det som har fräckheten att passera kön? Nu önskar alla att någon där längst fram ska ta till orda och sätta personen på plats så man själv slipper göra det. Jo, de flesta svenskar är aningen konflikträdda när det gäller såna här saker. Alla håller andan i väntan på svaret, när svaret på gåtan äntligen får ett svar. Personen ville bara fråga en fråga och försvinner sedan från platsen. En unison suck undslipper kön och ett nickande av huvuden uppstår som att alla säger att "ja, jag visste väl det, annars hade jag ju fått säga till (as if liksom)".

Det har gått så långt att det är fullt möjligt att peka ut en svensk utomlands. Inte bara på grund av det "blonda" håret utan också på grund av klädstil, uppsyn, beteende, hårstil, grupperingar. I New York kan jag med lätthet peka ut en grupp svenskar. Lite bisarrt, men dagens sanning.
Nu ska vi ju inte prata om alla högtider som den heliga midsommar då allt har samma mönster och lika oheliga nationaldagen. DEN kan man ju inte fira. Då är man rasist. Vem som bestämt det? Jo, vi själva. Jag tror faktiskt inte att någon med utländsk bakgrund skulle komma på tanken att säga, när de ser svenskar fira nationaldagen, "Där firar svenskarna nationaldag minsann. Jävla rasister de där." Jag skulle tippa på att de flesta länder på jorden har någon typ av nationaldag eller självständighetsdag som de gärna firar. Varför skulle ingen unna oss att fira den? Den enda gång jag ser svenskar i svenska färger är när något lag ska spela en VM/OS/EM-match.

Lustigt det där. Och jag själv? Är jag så osvensk som jag borde vara? Nej. Jag drar de där skämten, skrattar på rätt ställe, sorlar i kön om någon tränger sig, är konflikträdd för det mesta och firar inte nationaldagen samt mår lite dåligt att sätta på mig mitt linne i blågult med texten "Sverige" utan anledning (som en match). Och det är okej. Vi är alla olika. Förutom vi svenskar alltså ;p

Brought to you med en gnutta humor!

måndag 15 augusti 2011

Dodge a bullet

Gårdagen gick bra. Tack vare mycket sömn var jag pigg hela dagen trots att den spenderades mestadels framför datorn och en hög med böcker som kallas "Kommentarer till Kursplan i (sätt in ett skolämne)". Kollegan verkar mysig. Lite tyst så här i början, men vem är inte det som kastas in i nytt jobb, nya elever, nya rutiner? Lite svårigheter att skilja våra namn. Trots att jag har ett prefix framför tror hon ibland att fritidspedagogen ropar till henne och vi båda svarar.

Några missar blev det dock. Jag skulle hämta ut lite böcker som kommit till posten och åkte dit. Det är en ganska bra bit dit så det tar en stund. bara för att komma på att körkortet ligger hemmavid. Alltså, hemma hemma. Typiskt! Jag som ALLTID har det med och jag som nästan aldrig behöver använda det heller. Well. Bara att åka tillbaka. Vägen tillbaka var också lite hey baberiba. Jag kanske (men bara kanske) kom lite för fort fram till ett rödljus. Hastigheten sänktes från 70 till 50 strax innan och så blev det rött. Jag stannade i tid och får då syn på en polisbil som sakta åker över mitt körfält från vänster och över till höger. En av poliserna i bilen tittar misstänksamt på oss. Jag tror tyvärr inte att det beror på bilens fina kvaliteter. Det blir grönt och jag håller hastigheten noga denna gång. Då ser jag bakom mig att polisbilen har vänt och ligger bakom mig! What? Varför? Ser de att min backspegel har trillat ned och jag varit för lat för att hitta limmet igen och limma upp den? Körde jag för fort vid rödljusen? Kör jag för fort nu? Är jag efterlyst? Herregud! Det är nästan så att svetten börjar rinna. Polisen vet att jag glömt mitt körkort och är sugna på att bötfälla mig! De kan läsa tankar nu också! Jag börjar tänka mer att "Put me out if this misery och pull mig over istället för att ligga bakom and scare me out of my mind!" Jag kollar mätaren, tittar bakåt. Polisen är fortfarande efter trots att vi åkt en bra bit. Precis när hjärtattacken är beredd att slå till svänger polisbilen till höger och försvinner. Jag vet att de gjorde det med flit. Kanske trodde de att jag snott bilen från nån skrot och kollade registreringsnumret för att se om det var en vettskrämd kvinna i sina bästa år som stod som ägare? Jag klarade mig undan denna gång. Blir så himla nervös när polisen dyker upp trots att jag är så laglydig. Kanske därför jag faktiskt ÄR så laglydig?

Idag ska jag göra ett nytt försök med de där böckerna. Jag lovar att ta med körkort och vara laglydig!


Välkommen måndag!

Låter lite hurtigt halv sex på morgonen kanske? Faktum är att trots att jag visste att jag skulle upp okristligt tidigt till första dagen på jobbet, kunde jag somna i hyfsad tid igår kväll. Det ni! Sedan är det väl bättre att starta veckan på ett positivt sätt när man ändå är igång. Det blir ju inte bättre för att man surar och spelar helt emo. Tror jag. Har ju inte testat i och för sig.

Jag startar veckan med terminens första måndagslista! Jag har haft en paus under sommaren för jag har inte haft nån anledning att vara mer positiv en måndag, men nu gör den come back. Listan skapades av JennyN och har spridit sig runt bloggvärlden.

Idag är det måndag och jag är glad för att:

  • jag har haft en helt fantastiskt skön och lat sommar hemma med familjen. Solen har skinit mest hela tiden och inga måsten har förstört sommaren!
  • det finns så fina människor som delar med sig av sin kunskap. Som Lina till exempel. Hon ordnade ett fint kostschema till mig nu när jag är på gång med projekt "Bästa Formen". Bara så där!
  • jag slipper dubbeljobba. Vi hittade en kollega till slut, i grevens tid.
  • snart börjar alla bra TV-serier på TV igen för hösten är nära, om inte faktiskt här redan.
  • jag har så fina och kloka läsare som inte är sena med att komma med uppmuntrande ord och genomtänkta kommentarer
  • det fortfarande finns så många sommarpratare kvar att njuta av på väg till jobbet
  • vi har en vecka att planera innan eleverna kommer tillbaka. Det finns mycket att gå igenom nu med nya läroplanen. Yikes.
  • min familj finns här när jag kommer hem efter jobbet. Den är som alltid fantastisk, underbar och så go! Jag är lyckligt lottad!
Nu ska jag äta frukost, packa mellanmål och böcker. Sen bär det av till jobbet och första dagen med nya kollegan. Jag hoppas verkligen att hon är en toppenmänniska. Hon har ju halva mitt namn så det bådar gott (den andra halvan). Håll tummarna!


söndag 14 augusti 2011

Att se framåt

Att leva i nuet. Visst låter det vackert? Leva här och nu. Det finns inget förflutet och ingen framtid. Det finns bara här. Nu. Tiden står stilla. Njuta. Carpe Momentum. Jag är en sådan som har svårt att njuta här och nu. Mina tankar far alltid framåt. Det kan vara en minut från nu, en timme, en dag, en vecka, ett år. Att stanna upp är för mig oerhört svårt. Jag försöker och blir bättre på det. Ännu är jag inte i hamn. Visserligen skulle det vara svårt att ständigt leva i nuet. Aldrig tänka på morgondagen, eller på minuten efter nuet. Lite som att vara galet carefree, till den grad att man riskerar sitt liv, sin framtid. Kanske skulle det vara skönt att slippa oroa sig för det som komma ska.
Nuet är så flyktigt på nåt sätt, att det blir svårt att greppa. Jag lovade mig att bli bättre på detta under året och ännu är ju inte året slut. Faktiskt.

Jag gillar också att ha nåt att se fram emot. Något att längta till. Något man kan låta tankarna beröra när något känns tungt eller när vintermörkret sänkt sig som en filt över jorden (i alla fall vår del) och hotar att kväva en.
Jag har tur som har en make som också gillar att "fira" olika saker. Bara så där. Bara vi. Något att planera och se fram emot. Som alla årsdagar (när vi träffades, bröllop, förlovning etc) och Halloween, kanske Thanksgiving i år, jul, nyår, Alla Hjärtans Dag...Lite festliga tillfällen. Eller tillfällen man själv gör festliga på något sätt. Det gör mörkret lite mer uthärdligt. Kanske en resa, en utflykt eller en trerätters middag. Bara för att. Inget speciellt tillfälle.
Jag gillar att göra planer. Att planera och fixa. Det är något jag gärna gör och tar på mig. Göra det där lilla extra som bryter vardagen. Jag skrev ju tidigare om att lyxa till vardagen lite mer. Och det ska jag minsann göra i höst och vinter. När jag jobbar ser jag också fram emot helgen. Det är en skön känsla tycker jag och nästan det bästa med att jobba och ha rutiner. När man är ledig flyter alla dagar in i varandra. Ibland vet jag knappt om det är onsdag eller lördag. Idag blev jag förvånad att affärerna verkade tömmas på folk runt halv tre. Sen insåg jag att det var lördag och fullt normalt.

Nu ska jag leva i nuet med min dotter och make på min sista semesterdag. Imorgon börjar allvaret igen. Ny kollega, gamla kollegor, nya elever, gamla elever om en vecka och så lite nytänk. Alltid bra med nytänk. Men nu som sagt, dags att fånga det flyktiga och undanglidande nuet...



lördag 13 augusti 2011

Sista helgen

Så var den här. Lika plötsligt som varje år. Sista helgen innan jobbet börjar igen. Det är helt galet vad fort tiden går. I början av sommaren känns det som att det är en evighetslång semester. Himla mycket tid att inte göra nånting. Så flyger veckorna förbi och pang, är det start på höstterminen. I år trodde jag dessutom att det skulle kännas längre eftersom vi inte åkte iväg till New York som de två tidigare somrarna. Ack så fel jag hade. Det känns nästan som det gått snabbare!
Ni vet ju att jag gillar mitt jobb så det är inte därför det känns tungt att börja. Det är heller inte för att det snart är höst som jag känner så här. Jag gillar faktiskt hösten. Det blir lite kallare, vackra färger och luften blir klar och ren. Nej. Vemodet rullar in för att det är som en övergång. Det är dags att säga adjö till något, och hej till nåt annat, nåt nytt. Adjö till all den härliga sommaren med lediga dagar, soliga och varma månader, all grönska, sovmornar, jordgubbar, ljusa kvällar, sommarregn, sommarprogram på TV, solbränna och allt annat som hör sommaren till. Nu väntar vardagen och jag tror att i år är de ännu tyngre att vara tvungen att "se fram emot" vintern. De två tidigre vintrarna har varit extremt kalla och långa och det är ingenting jag ser fram emot. Faktum är att jag hellre skulle se en ovit jul detta år och gärna även nästa år. Kroppen är inte redo för en mörk, kall, snöig vinter till. Lite mer sol, lite mer värme skulle inte skada.


Igår var det väldigt kallt på golven hos oss och i natt var det till och med kallt i sovrummet. Jag vaknade av att jag frös med det vanliga jag brukar ha på mig. Ett tydligt tecken på att sommaren börjar dra sig tillbaka. Om ett par veckor kommer det att kännas bättre. Och ännu bättre i mars nån gång, när snön försvinner igen. Kanske skulle ta och börja åka skidor? Det har jag ju aldrig gjort förut och nu verkar det ju vara rejäla vintrar. Hmmm...jag drar mig till minnes en gång i skolan när jag var tolv och skulle åka varv på spåret i skogen. En liten backe uppenbarade sig. En backe på ca en meter och som planade ut. Ingen backe i egentlig mening alltså. Jag "flög" nedför backen och landade platt på magen med ben och armar, med stavar och skidor, spretandes som värsta Ganesha. De som kom bakom mig snubblade på mitt trassliga jag och flög all världens väg de också.
Jag återkommer om min kommande skidkarriär tror jag. Ingen brådska med skidor.

fredag 12 augusti 2011

Nostalgi igen

Igår kväll innan läggdags började dottern titta på "Astrid Lindgrens jul", en film hon fått av sin mormor i julklapp och inte hunnit titta på. Givetvis ska hon titta på denna i augusti. Är man sugen så är man!
Det var faktiskt riktigt roligt även för mig. Ronja Rövardotter, som var min favorit, Lotta på Bråkmakargatan, Emil, Pippi och så Vi på Saltkråkan när Stina säljer Skrållan. Vilka minnen det får fram! Alla dessa karaktärer som jag växte upp med. Då,när jag var liten, fanns ju inte tecknade Pippi till exempel, som finns idag och som dottern tittar på. Astrid Lindgren var enormt produktiv måste jag säga och vilka barndomsfavoriter! Många som i alla fall inte jag reflekterar mycket över nu så ofta. Jag ska se till att köpa filmerna till dottern (ja, och till mig också, jag erkänner).
Idag på morgonen bestämde sig dottern för att hon ville titta på Santa Buddies, en film om tomten och hans små hundmedhjälpare. De senaste dagarna har hon dessutom sjungit på "Last Christmas" (Ni vet den gamla dängan från Wham!) av någon anledning. Jag anar ett tema här. Christmas spirit, fyra månader för tidigt. Varför inte? Hon kanske växer upp och blir lika jultokig som mig? Än så länge vill jag inte tänka på julen. Ge mig till september åtminstone. Då kan vi börja snacka jullängtan! Inte en dag tidigare.


torsdag 11 augusti 2011

Vad jag vill bli när jag blir stor

Dagens önskerubrik blir en fusion av Steel City Annas önskan om "Vad jag vill bli när jag blir stor" och Husfruns "När jag var liten ville jag bli". De passar så bra ihop att det får bli en koppling där.

När jag var liten ville jag bli...faktiskt så vet jag inte vad jag ville bli när jag var liten. När jag bestämde mig för att bli lärare var jag ju faktiskt redan tonåring och inte så "liten" längre. Det jag kommer ihåg var att jag ibland funderade på skådespelerska. Kanske alla människor under en period har haft såna tankar egentligen. Jag är en urusel skådespelerska faktiskt och det skulle inte funka. I och för sig ska man aldrig säga aldrig. Om en tio-tjugo år kanske jag sitter där med en Oscar i handen och pimplar champagne. Livets vägar äro outgrundliga.
I bakhuvudet har det alltid funnits tankar på att bli författare. Redan på mellanstadiet föddes den idén och har sakta mognat under åren. Att bli förälder och fru likaså. "Att bli" kan betyda så mycket och som människa är man ju mer än sin yrkestitel, sitt föräldraskap och sin personlighet. Redan där har vi ett helt filosofiskt inlägg!

När jag blir stor däremot vill jag bli...författare så klart. Prioritering ett. Kanske kunna tjäna så pass mycket att jag kan bli volontär någonstans i världen och hjälpa människor. Det vore fantastiskt. När barnen blir stora. Sen vill jag förstås bli mormor och kanske farmor med många barnbarn att leka med och skämma bort.
Jag tror nog att det är allt jag vill bli. Just nu. Imorgon är en annan dag och då kanske det finns andra möjligheter och tankar som vill ut och förverkligas. Det får tiden utvisa.
Vad vill/ville ni bli?

Bild lånad.


onsdag 10 augusti 2011

Vikten av sömn

Igår åkte vi till huvudstaden en sväng. Vi fick åka väldigt tidigt. Så tidigt har jag inte gått upp på hela sommaren, om man inte räknar när vi var barnvakt. Jag tycker att det är svårt att somna kvällen före man ska upp tidigt. Paniken kommer när sömnen inte infinner sig på en gång. Varje sekund jag inte sover är en sekund förlorad. Då hetsar jag upp mig ännu mer så jag inte kan sova. Tankarna virvlar omkring i skallen och vill inte stanna av. Tokjobbigt. Strax innan tolv fick jag till slut den där efterlängtade sömnen. Vilket resulterade i ca 5.5 timmar sömn. Inte mycket i mina mått mätt.
Tågresan till Stockholm gick bra. En smärre försening vid ett byte, men det var överkomligt. Hela dagen gick också bra. Vi gick ganska långt och vi fick lite regn på oss. Det kunde varit mycket värre med tanke på hur mycket regn som kom när vi var inomhus!
Tåget från Stockholm gick bra. Bekvämt och skönt. Det var när vi skulle byta tåg som det gick galet. I högtalarna på tåget från Stockholm sa de att tåget till vår stad var inställt och att bussersättning skulle ske istället. Jag hatar verkligen att åka buss. Hatar. Ville jag åka buss skulle jag väl för tusan köpa biljett till det istället för tåg? Nu ver jag inte ens hur många gånger jag åkt buss på grund av att tåg varit inställda. Inte mitt val. Jag mår ofta väldigt illa på buss, speciellt långa sträckor. Åksjuka. Dessutom var det sent på dagen, vi var uppe tidigt och var supertrötta alla tre. Från tåget till ersättningsbussen var det också en lång väg. Långt från tåget till trappor, sen trappor upp, en labyrint vidare och sen en lång sträcka från stationen till en plats utanför nåt hotell. Långt bort från folk man kan gå till och klaga med andra ord. Fint uträknat. Där var vi exakt tid då tåget skulle ha gått. Vi väntade. Och väntade. Och väntade. Och så väntade vi lite till. Efter en halvtimme kom bussen! En halvtimme att stå och vänta vid en vägkant. Ingenstans att gå och fråga. Man ville ju inte springa tio minuter enkel väg och sen inse att man missat den där jäkla bussen.
På bussen mådde jag pyton hela vägen plus att bristen på sömn gjorde sig gällande. Jag kände mig helt apatisk. Det blir ofta så när jag inte sovit. Jag pallar knappt att prata, svara på tilltal eller göra nåt vettigt alls. Samtidigt som jag försökte parera illamåendet i bussen. 50 minuter för sent kom vi i alla fall hem. In i duschen, käka nåt snabbt och i säng med lillan.
Det var ju lite tidigt för mig att gå och lägga mig vid sju på kvällen, så jag fick hålla mig uppe ett tag till. Jag satt i soffan och läste bloggar, tog det lugnt och räknade sekunderna tills det var dags att sova. Så trött var jag.
Idag är jag fortfarande lite halvt trött, men bra mycket bättre än igår kan jag tala om. Mer sur är jag över SJ. Jag har utvecklat en så stark aversion mot denna organisation att det är galet. Mitt nya namn på SJ är SkitJärnvägen. Usch, barnsligt, jag vet, men nu får det räcka. Jag blir galen. Får hoppas att bilen fungerar som den ska hela vintern för måste jag åka tåg hamnar jag nog på nån institution när läsåret är slut.

ps. Fick meddelande från chefen igår. Plan B är inställd! Han har anställt kvinnan vi intervjuade igår! Halleluja! Lättad? jag? You bet!

tisdag 9 augusti 2011

Lite småpanik

Igår var jag faktiskt på jobbet. Ja. En vecka för tidigt. Nej, jag hade inte glömt bort att det är en vecka kvar av semestern
. Ni kommer kanske ihåg att vi ska få en ny kollega? Vi hade intervjuer i juni och grillade ett stort antal kandidater. Tyvärr har det visat sig att de vi erbjudit tjänsten tackat nej av olika anledningar. Det är en vecka kvar tills vi börjar. Två veckor kvar till eleverna kommer. Och vi är en lärare kort. You do the math. What to do, what to do? Vi har kastat ut en ny annons på arbetsförmedlingen och fått svar från några sugna lärare. Därför var jag in på jobbet igår på eftermiddagen för att närvara vid två intervjuer. Båda två verkade helt okej. En kvinna och en man. Ytterligare en intervju på onsdag förmodligen, men då kommer inte jag att vara med. Det är sista semesterveckan och jag ämnar ägna den åt att ha semester. Chefen snackade nåt om att man också kan ha intervjuer på måndag (!) Que? säger jag. Intervju på måndag då personen ska börja? Nej, vet du vad. Jag sa till chefen att han får ge besked på onsdag. Inte en dag senare.
Jag och fritidspedagogen har redan planerat för en eventuell kris om vi inte lyckas finna en lärare i tid. Vi kallar den helt käckt PLAN B. Jag vet. Ganska vågat!
Jag tar BÅDA klasserna. Som tur är finns det en dörr mellan klassrummen där jag kan stå och domdera och hoppas på att inte alltför många behöver hjälp samtidigt. Till dubbla lönen så klart. Vad trodde ni? Nästan så jag hoppas att en ny lärare dröjer. Vilket drömscenario! Eleverna ska ju lära sig att "hitta kunskapen" själva, man ska bara vara en "handledare" som lärare. Ja, allt sånt. Jag hoppas ni förstår att jag skämtar?
Jag kommer förmodligen få spunk på chefen om han inte ordnar allt denna veckan. Kan inte lova att ingen blir skadad annars...

måndag 8 augusti 2011

Att jämföra

Jag försöker att undvika att jämföra mig med andra. Det är svårt. Nästan varje dag kommer jag på mig själv med att titta på någons platta mage, långa ben, snygga hår eller tighta rumpa, vare sig det är i verkligheten eller på TV och i tidningar, och önska att jag också hade just DET. Det gäller inte bara utseende utan även hur någon är, vad de äger, vad de gör, vad de är bättre på. Oftast handlar det inte om avundsjuka, utan mer om att ha nåt att se upp till, ett mål att nå. Att förbättras. Alla andra verkar vara så där framgångsrika med hög lön, gör resor över hela jorden, har fantastiska hem med underbar inredning, har perfekta kroppar (utan att träna alls så klart. Plus att de äter en massa onyttigt). Lite som när man var liten och frågade sina föräldrar om att köpa det eller få göra det för alla andra får ju. I själva verket kanske det bara var bästa vännen som fick och inte alla andra. 
Så glömmer jag det där viktiga mitt i allt. Att vara mig själv. Det är svårt att vara någon annan. Vi har alla olika förutsättningar, vi alla är unika. Och det är underbart.  Den enda man kan jämföra sig med är sig själv och alltid försöka vara sitt bästa jag. Ha den bästa kroppen med de förutsättningar jag har, vara den bästa personen jag kan vara och vara lycklig så som jag vill vara lycklig. Det kommer alltid finnas människor som är bättre än jag på något, likaså kommer jag vara bättre än någon på något annat. Vi är alla unika och fantastiska människor. Tänk om alla skulle se exakt likadana ut, bete sig likadant, gilla samma saker, ogilla samma saker, vilja jobba med samma jobb...Det skulle verkligen vara förödande för mänskligheten! Och vad tråkigt det skulle vara. Inget skulle utvecklas så som det gjort till idag. Världen skulle stå still. DU behövs. JAG behövs. Vi gör alla skillnad genom att vara oss själva.
Kanske är det att vara unik som vi alla har gemensamt här i världen?

söndag 7 augusti 2011

Vet ni...

...idag tar jag en minipaus i bloggandet. Jag är lite seg och lite ur gängorna. Ser inte fram emot att städa och är mest sugen på att ligga och lata mig. Så kommer det dock inte att bli eftersom vi har en bokad tvättid dessutom. Det är bara att ta sig i kragen. I eftermiddag blir det i alla fall fötterna på bordet och rumpan i soffan.
Innan jag avslutar vill jag passa på att tacka så mycket för alla fina restaurangtips! Jag ska kolla upp vartenda ett och sen får vi se vad det blir i slutändan. Jätteroligt att det kom en hel del tips! Jag visste att jag kunde lita på er : D


Vi ses imorgon!

lördag 6 augusti 2011

Regn! Och fråga till Stockholmare

Så kom det till slut! Regnet som jag trott ska komma i flera veckor. Det har liksom hopat sig mörka moln då och då, men sen har de försvunnit och solen har kikat fram med värme och glädje. Igår kväll kom molnen tillbaka och då kändes det som att "nu, nu kommer regnet". Mycket riktigt. För mig är det okej. Idag ska vi bara vara inomhus förutom en bilresa ut till syster C. Hennes dotter fyller ett år idag, min systerdotter alltså. Tänk ett år! Det går galet fort. Så det lär väl bli att äta tårta och mysa och sen ta mysigheten hem och fortsätta där helt enkelt.
Jag har också en liten fråga till er Stockholmare (eller andra som känner sig manade). Vi ska ju till Stockholm en dag nästa vecka är det tänkt. Först hade vi tänkt åka till ett ställe och äta där vi var i juni. Men de öppnar för sent för oss. Vårt tåg kommer att gå tidigare. Har ni några tips på bra ställen att käka sen lunch/väldigt tidig middag? Gärna centralt. Vi hittar en del, men vill inte springa runt alldeles för mycket. Vi äter också allt. Typ. Bjuder de på oxpenis och ormhjärta kanske vi backar, men annars är det fritt fram. Alla tips mottages tacksamt!



Nu är det dags för frukost. Ha en härlig lördag!

fredag 5 augusti 2011

Framtidsdrömmar



Att skapa framtidsdrömmar är nog något av det viktigaste man kan göra som människa. Oavsett hur ung eller gammal man är. Och drömmarna kan alltid förändras. För även om det är en klyscha så stämmer det: Det är inte alltid målet med resan som är det viktiga, utan resan dit. Tar den liten kringelkrokar gör det ingenting, det ger bara lite extra erfarenhet och krydda till tillvaron. Det gäller bara att fokusera om det är något man verkligen vill uppnå.
När jag var liten var min framtidsdröm att få en man och skaffa barn. Jag hade en vision om att bli mamma innan jag var tjuo, annars var man för gammal. Beakta här att jag bara var 9-10 år vid tidpunkten. När jag väl nådde tjugo tyckte jag inte längre att den åldern var lika med lastgammal. Nu för tiden anser jag att det är ganska ungt faktiskt. Av uppenbara anledningar. Jag tänkte också att ett litet fotbollslag av barn heller inte skulle vara nåt problem. Well, tack och lov övergav jag den idén ganska snabbt.
När jag var fjorton lade jag till yttrerligare en dröm. Att bli lärare. Det var ju lite lättare att planera än att skaffa man och barn innan tjugo. Välja gymnasieprogram och sedan universitet. Skaffa bra betyg först givetvis. Lätt som en plätt att följa den snitslade banan. Under gymnasietiden och början av universitetet kom suget att flytta utomlands ett tag. Först gick blickarna till England och Irland. Faktiskt blev det mer än blickar. Jag kom in på nåt universitet i Irland och CSN var klart. Men jag bangade. Det var inte rätt tidpunkt helt enkelt. Kanske något som jag ångrar idag en smula, för Irland vill jag verkligen besöka. Istället åkte jag efter universitetet som au-pair till USA. Första tanken var ju inte New York utan Chicago eller Boston. Jag hade ju ingen aning om nån stad egentligen, vad det skulle innebära. New York blev det av en slump. Mitt i smeten. Och där uppfylldes två av mina drömmar. Att bo utomlands och skaffa man och barn. Jag fick liksom allt på köpet.

Ett tag kändes det som att alla drömmar var uppfyllda, men sen smyger det på. Det kommer alltid nya. Alltid. Och det är skönt. Nu är drömmarna något annorlunda. Flytta till New York. Det är nog ingen egentligen dröm, utan en verklighet. Frågan är bara när? Det får tiden utvisa. Sedan är det ju den där drömmen om författarskap som har legat och lurat hela tiden där i bakhuvudet och som äntligen börjar ta form. Den är ju på gång, men får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom ännu. Det måste bli perfekt från början. Sedan finns ju de där drömmarna som kanske inte är livsomvälvande vid första anblicken så som att resa och se länder som Frankrike, England, Italien, Kina, Kanada, Irland, Japan, Indien och sånt. Ni vet, det vanliga. Drömmen om ett hus och kanske obegränst med pengar för att slippa oroa sig. Det gör man nog ändå. Pengar löser inte allt, men det underlättar. Drömmen om fler barn och sedemera barnbarn och barnbarnsbarn. Gärna barnbarnsbarnsbarn. En trevlig ålderdom utan krämpor och fattigdom. Lite sånt.
Drömmar ja. Dream big helt enkelt. Våga kämpa och våga kasta dig ut. Det mesta löser sig. Mer eller mindre. Man ångrar oftast inte det man gjort, men det man inte gjorde.

torsdag 4 augusti 2011

Jag har syndat

Jag måste få erkänna mina synder för er. I går bröt jag mot det elfte budordet: Du skall icke stanna inomhus en hel dag när solen skiner och det är varmt ute.
Det var varmt och härlig ute. Fantastiskt väder. Badväder till och med. Men jag orkade inte med världen utanför utan stannade inomhus istället. Jo, jag var ut ca 20 minuter på morgonen för att köpa fisk på torget. Nu fanns det ingen fisk, men väl säsongens sista jordgubbar. Det fick duga istället. Så till lunch blev det vispad grädde med jordgubbar på balkongen. Det var alldeles för varmt att sitta där länge så jag gick in. Tog en tupplur mitt på dagen, läste en bok, byggde lego med dottern, lagade mat. Tog det lugnt. Det kändes helt rätt och så skönt. Så, ja, jag erkänner att jag syndat.
Idag är jag dock åter på banan och det blir väl en sväng till parken på eftermiddagen efter gymmet.

Faktum är att de senaste dagarna har präglats av skönt häng och bara avslappnande aktiviteter. I måndags uträttade vi ett par ärenden på stan och på kvällen grillade vi på bakgården. Det står en grill där, men det blir ju liksom aldrig av att man grillar, men så igår, för första gången på fyra år, passade vi på.

Vi köpte en grillmatta att lägga under burgarna på grillen. Totalt värdelös!
Den gick sönder trots att den ska klara höga temperaturer. Men den klarade
sig hela grillningen i alla fall. Tack och lov : )
I tisdags var det samma sak. Lite träning och löpning. Gick till parken och myste en stund. Sen for vi till storstan ett slag och kom hem ganska sent.
Igår var det jordgubbar på balkongen och läsning. Lite lättare läsning än jag haft i juli. Det är skönt att slippa tänka hela tiden när man läser!

Årets sista jordgubbar för vår del. 
Idag vill jag passa på att tipsa om en insamling som min svärmor har för sin klass. Hon hade en tidigare som ni kan läsa om här. Detta är ytterligare ett läsprojekt som är så himla viktigt! Gå gärna in och kika här.

Nu ska jag förbereda mig mentalt för att gå till gymmet! Efter en dag på soffan känns det som att jag behöver en spark i baken! Ha en fin torsdag och kom ihåg att krama era nära och kära lite extra idag.

onsdag 3 augusti 2011

Vilka idioter!

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat, men jag var bara tvungen att ta upp detta. Alldeles nyss läste jag om den elvaåriga flicka som blev avkastad när hon åkte tåg mellan Örebro och Göteborg. Hon kunde inte visa upp en giltig biljett när konduktören kom och ville se den. Biljetten var med storasyster som hade gått på toaletten tillfälligt. När konduktören inte kunde kommunicera med flickan ordentligt (hennes svenska var inte väldigt bra) kastade konduktören av henne i Kumla. Vad är det här för jävla Gestapo-fasoner? Jag blir redigt arg. Flickan är ännu inte återfunnen. Säkerligen mycket beroende på att det tog tre timmar att rapportera händelsen! Inte kastar man väl av barn heller? Bara så där? Barn får ju till och med åka gratis i vuxens sällskap så då ska det väl inte vara nåt problem med att biljett inte kunnat visas på en gång. Jag blir chockad. I vilket fall som helst kastar man inte av underåriga. Vad som helst kan ju ha hänt om hon inte kan prata svenska så bra!
Och vad gjorde medpassagerarna undrar jag? De måste ju ha sett vad som hänt. Såna tåg är oftast välfyllda eftersom det är ett tåg som går en längre sträcka.
Kunde inte konduktören ha väntat några stationer och sett om det kanske kom en släkting så småningom, eller ringa runt och fråga kollegor hur han/hon ska göra?
Det värsta är att det inte är första gången nåt sånt händer. För nåt år sen var det samma sak med en flicka som blev avkastad.
Vad i helvete! Jag undrar om konduktören skulle uppskatta om hans/hennes barn åkte tåg och blev avkastat bara så där? Lite vett i skallen har väl människor i alla fall så att de kan förstå att barn inte klarar sig själva på okänd ort!
Jag hoppas idioten blir avskedad på direkten. Jag hoppas innerligt att denna lilla flicka kommer hem snart!
SJ i ett nötskal. Jävla idioter! Jag kokar! Snälla, sänd goda tankar så att flickan blir funnen så snart som möjligt!


Uppdatering: Flickan är hittad! En äldre dam hade tagit hand om henne och hon hade fått sova hos henne. Damen skulle också köpa biljett till flickan nu på morgonen! Vilken fantastisk människa :) Vilken enorm tur att flickan hamnade hos henne och inte hos nåt äckligt kräk. Sånt vet man ju aldrig nuförtiden.
SJ borde verkligen utbilda sin personal bättre, eller helt enkelt inte anställa folk utan vett i skallen. Nu är jag hård, men när det gäller barn är det viktigt att man tar ett personligt ansvar, oavsett vems barn det är. Barn kan inte fullt vara ansvariga för sig själv eller sina egna handlingar alla gånger. Det spelar ingen roll OM flickan hade tjuvåkt, man slänger inte av barn. Oavsett.

tisdag 2 augusti 2011

Att tro att allt är slut

I går insåg jag att jag gick in på min näst sista semestervecka! Näst sista. Jag som tänkte att sommaren var så lång, och nu ser jag i backspegeln att den var väldigt kort. I och för sig är väl det ett tecken på att man haft det roligt och bra. Det som också slog mig igår var att när jag insåg att det "bara" är två veckor kvar började jag genast tänka "Jag som har så mycket att hinna med innan semestern är slut, jag skulle ju göra det där, och det där och gärna det där...Hur ska jag hinna?". Jag började till och med skriva en lista på saker att göra. Fast det gör jag hela tiden i alla fall. Jag älskar listor. Skriver listor om allt möjligt. Bara för att liksom.
Men när jag skrivit den där listan klart slog det mig. Varför måste jag hinna allt detta på två veckor? Vad händer när jag börjar jobba? Är det så att livet bara stannar av då? Det upphör att fortsätta till nästa gång jag är ledig ett par dagar?
Då insåg jag att det är ofta sånt händer. Man planerar sin ledighet, njuter och sen återgår man till rutinerna och då  kan man plötsligt inte njuta längre för man jooobbaaaar ju. Det är klart att det är lite svårare att hinna med saker man måste göra när man jobbar och man är absolut inte lika pigg och alert efter en dag på jobbet. Kanske är man heller inte lika sugen när helgen kommer och man bara vill placera rumpan i soffan och kasta upp fötterna på bordet. Man måste alla måsten ändå. Och man måste allt roligt också.
Det gäller att se det mysiga och fina i vardagen, varje dag, varje vecka, varje helg. Livet fortsätter ju och måste utnyttjas till max. Det är bara det att livet ser lite annorlunda ut när man jobbar, eller har semester. Vardagslyx, det kan man väl säga? Skapa saker att se fram emot, trots att det är vardag och back to normal. Onsdagsmys eller tisdagsfest. Kramtorsdag och utflyktlördag. Dansmåndag och lyxlunchsöndag. Äta trerätters en måndag istället för en fredag eller lördag. Varför just helgen? Jaja, mer energi, mer tid, mer det, mer det där...Jag ska nog ta och inför nåt extra roligt mitt i veckan! Och passa på att njuta varje dag av något speciellt. En extra lång kram med maken och dottern, extra god mat mitt i veckan, baka på en torsdag, filmkväll på måndag...
Man måste bara komma ihåg att det goda livet inte bara levs under semestern, utan året runt!



måndag 1 augusti 2011

Pensionärsträff

Det är ju inte långt kvar till pensionen, en så där 30+ år och det är väl dags att börja träna inför dessa dagar. Det finns en förening på vår gård som brukar anordna träffar varje månad för alla i bostadsområdet. Det kan vara soppluncher, köraftnar, Lucia och såna saker. Vi brukar aldrig gå på dessa av olika anledningar. Jo, vi hamnade mitt i en grillning för två år sen ute på gården. Av misstag.
Igår var det i alla fall grillning igen och lappen har suttit upp ett antal veckor. Den här gången tänkte jag och dottern minsann gå! Det är mest pensionärer som brukar närvara vid evenemangen. Faktiskt bara pensionärer. Så sagt och gjort, vi gick. Det var en uppsluppen stämning och det märktes att alla kände varandra ganska väl. Dottern N var i sitt esse efter en stund. Hon gick runt och pratade med alla och fick dem att skratta. Vid vår bordsände satt ett gäng damer i sina bästa år och pratade med varandra. N passade på att bjuda på lite smaskigt gräs. När hon la upp delikatessen på bordet framför dem utbrast en av damerna:
- Gräs är ju för kor! Fast ja, det kan man ju tänka sig att vi är, i alla fall jag, fortsatte hon och skrattade högt tillsammans med sina vänner.
Sen blev det korv och saft, lite fika och kaffe. Väldigt gott med grillat! Efter korven "bjöd" N på lite oidentifierade bär från en buske som ingen vågade äta. N sprang runt och pratade med ett nytt gäng tanter som satt i en grupp. En dam blev mycket förtjust i N och grabbade tag och kramade om henne gång på gång. Efter en stund halade hon upp en tjuga som hon gav N också. N strålade som en sol av all uppmärksamhet och pensionärerna lyste lika mycket de.
Visst borde det vara så att förskolor och åldervården skulle samarbeta mer? Tänk vad roligt äldre tycker det är med små barn och små barn tycker det är minst lika roligt att hänga med dem! Det finns säkerligen massor med äldre som inte har barnbarn eller barnbarnsbarn som skulle tycka att det var roligt. Och många far-och morföräldrar är ju väldigt unga nuförtiden och jobbar och står i. Det är få små barn som har möjlighet att träffa mycket äldre personer. Allt är ju så uppdelat nuförtiden. Unga går på dagis och skola, sen jobbar alla, och när man inte kan sköta sig själv när man slutat jobba hamnar man på nåt hem. Annat var det förr.

En mysig söndag var det i alla fall och idag är det den första dagen i augusti. Är det bara jag, eller har luften förändrats en aning? Det tycker jag varje år. Så snart augusti gjort sitt intåg förändras luften till att bli mer höstlik, trots att det finns varma dagar kvar att se fram emot. Kanske är det psykologiskt? Ha en fin första augusti!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...