tisdag 24 februari 2015

Jag mötte Lassie

Jag har börjat prata med våra grannar! Så himla osvenskt, jag vet! Dottern har åkt skolbuss över vintern. Det har helt enkelt inte varit möjligt för maken att gå med sonen i vagn till och från skolan. När snön kommer här är det helt klart bilvägarna som prioriteras. Därmed är trottoaren och övergångarna ofta farliga. Fullt med is, snö och slask (när det töar). Så dottern har fått åka skolbuss sedan början av september. Det är fler barn från vår byggnad som åker med samma skolbuss och på mornarna är det därför flera föräldrar som väntar på bussen med sina barn. En kvinna, som jag tidigare sett lite då och då, och jag började prata lite smått. Våra döttrar leker med varandra i väntan på skolbussen. De är mycket upptagna med att bygga med snö eller leka spy kids.

Det råkar också vara så att vi har samma resväg en bit. Vi åker med samma tunnelbana på morgonen (jag hoppar av en hel del stopp före henne) och det har liksom tett sig naturligt att vi, efter att barnen gått på bussen, tagit sällskap till tåget och åkt tillsammans. Vi har pratat en del och alldeles innan jul fick jag reda på vad hon jobbar med. Hon jobbar för ett bokförlag och är redigerare (editor). Vilket i sig är spännande, jag som älskar böcker! Senare framkom det också att hon är en alldeles speciell författares editor (och nära vän). Jag vill inte riktigt skriva ut exakt namn men ni som kan rövarspråket kan läsa detta:

Gogeororgoge Momarortotinon som skriver kända böcker som Gogamomesos ofof Tothrorononesos.

Kan ni tro! Här har jag bott granne med en nördkändis i flera år utan att veta om det! Jag har dessutom fått några böcker som hon tyckt är bra, varav en bok inte utkommer förrän under sommaren. Den ska jag så klart läsa snabbt som sjutton, för vem vill inte ha läst en outkommen bok först? :)



fredag 20 februari 2015

Sportlovet

Vår skola hade sportlov denna vecka. Här kallar man det för vinterlov istället. Jag var ledig från skoljobbet, men hade fått extra timmar på barnvaktsjobbet (eftersom barnet också var ledigt från sin skola). Det kändes väl så där. Kul med extra timmar, men samtidigt hade det varit trevligt att vara hemma med min egen dotter som också var ledig. Jag jobbade på måndagen (som för övrigt egentligen var en ledig dag, Presidents Day),  och sen ändrades det drastiskt. Barnet jag tar hand om hade lite annat som hände kring familjen och jag blev ledig tisdag och onsdag! Inte helt fel. Jag kunde spendera tid med sonen och dottern (maken också givetvis). Dottern hade en playdate med en klasskamrat ena dagen och andra dagen kom barnens kusin över. Vi passade på att åka pulka i backen i närheten. Snön är förvånansvärt nog kvar. Vi får se hur länge, för på söndag ska det bli plusgrader och rejäla sådana.

På måndag börjar livet som vanligt igen. Dessutom kommer min kollega tillbaka från mammaledigheten. Hon har varit mammaledig i hela tre månader. Kan ni förstå att folk är tvungna att gå tillbaka till jobbet när barnen inte ens är tre månader fyllda (hon gick på ledighet 1.5 vecka innan barnet föddes)? Visserligen ska hennes syster ta hand om barnet, maken kommer vara hemma då och då...Det finns andra som måste lämna barn till barnvakter eller dagis efter sex veckor. Från ett svenskt perspektiv är det helt sjukt. Helt sjukt. Det känns som man fortfarande lever på 50-talet rent mentalt och samhällsmässigt (så klart att alla mammor ska vara hemmafruar!) medan människor fått anpassa sig till andra saker (som att folk inte lever i kärnfamiljer längre, som att både mamma och pappa måste jobba för att få det att gå ihop, som att minimilönen i landet är så sanslöst låg, som att förskola är galet dyr).
Länge leve familjen! (Så länge DU jobbar)

Vissa saker i det här landet gör mig så arg. Lika bra att lugna ner mig innan hjärtat protesterar,

Äntligen fredag hörrni. Jag ska bara jobba några timmar och sedan ska jag kasta upp fötterna för helgen (HAHAHA! VEM försöker jag lura? Man kastar inte upp fötterna när man har småbarn! Man springer snabbare!)

tisdag 17 februari 2015

Får det lov att vara en hemla?

Fettisdagen har ankommit! Jag har ännu inte inmundigat en semla i år måste jag erkänna. Visserligen frestades jag förra veckan då jag tog en kollega med till FIKA på lunchen. Där serverades dessa läckerheter, men eftersom jag är på dag 50 eller så på "100 dagar av riktig mat" fick jag lov att tacka nej. Jag ska baka en nyttigare variant hemma i helgen istället.

Jag såg idag på någon kvällspress att det finns alternativa semlor som verkar spännande. Som Elvissemlan! Rostat vetebröd med grädde, mandelmassa och banan och jordgubb. Lät ju väldigt nyskapande. En annan variant var nån slags skorpa med mandelmassa och grädde, något mer minimalistisk kan tyckas (I am American, I like big and bold things!) Och så klart HEMLAN! Bara namnet är ju helt underbart! Ett runt vetebröd med en "hemlig" håla fylld med mandelmassa och grädde. Perfekt att frakta givetvis!

Påminner kanske lite om en vaniljbulle?

Jag är också sugen på att testa den där semmelwrapen, trots att jag hört att den inte var så fantastisk ändå. Maken förstår sig inte på hur jag kan vilja testa såna här nya saker när originalet är så gott, men jag gillar nytt. Jag gillar spänningen ; )

Vilken är den galnaste semlan ni ätit?

måndag 16 februari 2015

Det här med kyla va

Årets vinter är kall här i New York. För varje år blir vintern värre. Samma sak hände när vi flyttade till Sverige 2007. Första vintern var en sån där mesig vinter, med slask, snö, regn om vartannat. Jag hade inte ens en riktig vinterjacka. Åren som följde blev bara värre och värre. Mer snö, mer kyla. 2009 kom snön i början december och stannade till april. Vi skämtade så klart när det började snöa utanför kyrkan (vi var på systersonens dop då) att snön smälter ju bort inom nån dag/vecka...Nähä. Inte det. 2010 kom snön i november och ja, så klart skulle snön smälta bort inom nån dag. Nähä. inte det. Minus 20- minus 30 var inte ovanligt under den vintern. När snön sedan kom i OKTOBER 2011 var det ingen som sa att den skulle försvinna inom en dag eller så...Det var så kallt att när man andades ute klibbade näsborrarna ihop.

2012 när vi flyttade hit till NY var det lite snö någon vecka här och där. Det var 20 plusgrader ett par dagar i januari och februari. En "snöstorm". Inget mer. Visserligen hade vi ju superstormen i oktober, men den kan absolut inte räknas som en snöstorm.
Förra året var det värre. Fler snöstormar och snö som stannade kvar länge, länge. Några dagar med värme i december, men de tog slut snabbt. Kallt ända in i april (för att vara New York. Kommer ihåg våren 2006 då jag befann mig i New York, min första vår här, åkte till Florida över första helgen i april och kom hem till knoppande träd. Har inte hänt de senaste åren).
Årets vinter startade ganska lugnt. Några kalla dagar i höstas och i december men så kom januari och BAM! Kyla och snö. Snö som inte försvinner. Kyla på närmare minus 20 emellanåt. Inte så kallt att näsborrarna klibbar ihop, men i alla fall. I Boston har de haft fyra snöstormar på lika många veckor. Nästan 2 meter snö har kommit.

Här varnar man när graderna sjunker till under minus 5 typ. Stanna inne! Var försiktiga! Klä er varmt! Folk kan dö! Till och med borgmästaren kommer ut och uttalar sig om att vara försiktiga. Det lustiga är att inför, under och efter varje större storm får borgmästaren gå ut och uttala sig om planen, hur man ska hantera denna storm och efteråt är det alltid en utfrågning om varför det gick som det gick. Folk är aldrig nöjda. VARFÖR stängde han skolorna när vädret inte ens var så hemskt (kanske var stormen till en början trodd att vara större än den blev), eller så frågar man VARFÖR han INTE stängde skolorna när det var så farligt ute!
Kan ni tänka er era kommunalråd stå till svars för hur de hanterat snö och kyla så snart det kommit lite snö? De skulle ju inte hinna göra nåt annat.
Annika skrev ett bra, ingående inlägg om varför snö blir så uppstyssat här i USA. Inlägget hittar ni HÄR.

Hittills har det inte varit så kallt här att näsborrarna klibbat ihop, men kanske nästa år? Det är onekligen så det ser ut just nu...värre vintrar på gång!



lördag 14 februari 2015

Det flyktiga Amerika

Jag hade möte med min rektor i onsdags. Vi har möte varje månad. Utvecklingssamtal kan man kalla det. Ibland är det 45 minuter långt, ibland 15 minuter. Som i onsdags. Jag får förlängt kontrakt som lärare på skolan, dvs läsåret 2015-2016. Jag måste skriva på inom en vecka. Vanligtvis brukar rektorn ge ut nya kontrakt i maj, men hon var så nöjd med vårt team att hon gärna ser att vi fortsätter tillsammans. Och det är visserligen roligt! Ett bra betyg. Här är det inte vanligt att man blir tillsvidareanställd, man har årliga kontrakt, beroende vad man jobbar inom. Lärare som arbetar för staden New York kan bli tillsvidareanställda (regler håller på att ändras så vi får se) efter ett visst antal år och andra kriterier. Man brukar skämta om att lärare som "ofta" tar lediga dagar är fast anställda. Andra vågar inte riktigt vara hemma i onödan. Det finns alltid någon som kan ersätta dig nämligen. Någon som är mer villig att arbeta.

I alla fall. Nu står jag i valet och kvalet. Tjänsten är fortfarande deltid i höst. Skolan är liten och det finns inte plats för fler heltidsanställda. Skolan har fem lärare och tre av dessa är deltid. Vad jag ser nu är det ingen av heltidstjänsterna som kommer bli lediga...
Stannar jag måste jag återigen skaffa ett jobb på eftermiddagarna. Jag hade ju tänkt kika runt efter heltidsjobb under våren. Det är inte många tjänster inför hösten ute just nu av förklarliga skäl. Och det är väl det rektorn vet.
Vette tusan. Kanske mirakel sker över sommaren?
Bättre en fågel i handen än tio i skogen? Alla dessa beslut!

torsdag 12 februari 2015

Läskigaste samtalet

I fredags eftermiddag var jag på jobbet, mitt andra jobb. Vi satt och åt mellanmål och pratade, planerade dagen, när jag ser ett missat samtal på mobilen. Ett missat samtal från hemnumret och ett från makens mobil. Så jag ringer genast upp -så klart. Maken som aldrig brukar ringa och "störa" när jag jobbar. Maken svarar på första signalen och nästan panikskriker att sonen krampar, och att han ringt efter ambulans. Maken som aldrig tappar fotfästet, som alltid är lugn och sansad, är nu i ett panikanfall. Jag fattar inte riktigt vad som händer mer än att mitt hjärta stannar i ett par minuter, jag kan inte andas, jag vill kunna teleportera mig hem. Nu. Med detsamma. Med maken fortfarande i telefonen springer jag in till pojkens (som jag tar hand om) mammas kontor (som tur är jobbar hon oftast hemifrån) och säger att jag måste gå. Nu. Sonen mår inte bra och jag tappar ansiktet, börjar svamla, mina tankar är redan hemma, de ligger och trycker på alla "tänk-om". Jag vill bara vara hemma. Jag lyckas samla ihop mina väskor och kläder och springer nedför trapporna, från sjätte våningen, för vem har tid att vänta på en långsam hiss? Jag kommer ut på gatan, jackan fladdrar, väskorna hotar att trilla i backen. Mina ögon letar febrilt efter en taxi, nån som kan ta mig hem. Nu. Det enda jag kan tänka är "tänk om han dör? Tänk om han dör? Tänk om han dör?" Jag gråter. Människorna runt mig måste tro att jag är galen, men jag bryr mig inte. Till slut kommer jag ut på hektiska Broadway, där bilarna susar förbi, jag viftar med handen för att en eventuell taxi ska se mig. Ingen stannar. Jag vill skrika. Jag vill hem. Efter vad som tycks vara en evighet, stannar en taxi och jag hoppar in, lyckas få ur mig adressen och säger att han måste skynda sig. Maken är fortfarande i telefonen. Han säger att krampen är över men att sonen inte är kontaktbar. Att ambulansen inte är där ännu. Att han inte vet vad han ska göra. Jag gråter, förbannar alla jävla rödljus, alla idioter i trafiken, att jag ännu inte är hemma. Jag är i upplösningstillstånd när taxin äntligen stannar utanför vårt hus. Jag kastar fram 10 dollar till chauffören, bryr mig inte om att det egentligen bara kostade 6 dollar. Min son kan dö. Pengar har ingen betydelse. Ambulansen har kommit, brandbilar och polisbilar står med blinkande ljus och jag kan inte riktigt ta in att de står där för vår familj. Jag kommer in i lägenheten där sonen ligger på soffan omringad av vårdpersonal och med syrgasmask för mun och näsa. Han är vaken, han lever, han andas. För varje minut som går kommer han till medvetade mer och mer. Han ser mig. Han börjar gråta och det är det finaste jag hört. Han lever. Det är det enda jag kan tänka på. Jag stryker med handen över hans ansikte. Ambulansmännen bär honom  i famnen ned till ambulansen där jag tar över. Vi åker med rödljusen på, trots att det förmodligen (enligt personalen) inte ska vara någon fara med sonen. De är ganska säkra på att det handlar om en feberkramp, när feber plötsligt toppar och orsakar kortslutning i hjärnan en stund. Sonen somnar på mitt bröst och jag håller mina armar hårt runt knytet. Vi blir väl omhändertagna på sjukhuset, de tar tester och vi får reda på att sonen har influensa och hög feber. Feberkramp. Feberkramp. Tack och lov. Tack och lov. Sonen var sjuk hela natten och hela lördagen. Vaknade upp på söndagen och var frisk. Tack och lov.

onsdag 4 februari 2015

Can we work it out?

Att jobba med 3-4 åringar är så fruktansvärt härligt ibland. Jag tror att det är bästa åldern. Det är då barnen börjar få ett riktigt hum om världen och hur den fungerar, och har sin alldeles egna logik.
På skolan där jag jobbar är det mycket fokus på konflikthantering (som i alla andra förskolor, men här är det mycket språk och känslor man talar om hela tiden. För en svensk kan det te sig ganska konstigt. Låt mig återkomma om detta i ett annat inlägg).

Häromveckan kom en liten tjej fram till mig när i var ute i parken.
- Trillingnöten, S and Z are not nice to me. They wont let me play with them.
- Oh, really. Hmmm, svarade jag, och skulle precis fortsätta och fråga vad som hänt varpå flickan frågar:
- Do you think we can work it out?

Fick mig att le stort.

Igår var det en annan flicka som såg att jag hade en fläta i håret.

- I don't have a braid today.
- I can see that, svarade jag.
- I can have braids tomorrow, fortsatte flickan.
- Sure, I can have braids too, so we can match, svarade jag.
- Yeah. I'll talk to my mom and you can talk to your mom...

Så himla gött alltså!

söndag 1 februari 2015

Snökaos

Att bo i en storstad där minsta snöfall orsakar "kaos" är så klart ganska annorlunda mot att bo i, ja säg Sverige då, i en mindre stad där snö under vintern är ganska vanligt. Det är ju ändå vinter. Även här i New York snöar det varje vinter, oftast stannar inte snön mer än nån vecka. I måndags kväll förra veckan skulle en massiv snöstorm, den värsta i stadens historia, dra in. Skolor stängde tidigt på måndagen och skolorna var helt stängda på tisdagen. Det blev körförbud från måndag sen kväll tills vidare. Endast plogar och andra nödvändiga fordon som polis och ambulans, fick befinna sig på vägarna. Tunnelbanor och bussar ställdes in från tidig kväll.
En mängd snö kom under natten, men inte fruktansvärt mycket. Tisdagen var relativt vacker med sol och klar himmel. Ingen snöstorm här inte.

Ikväll är det tänkt att ytterligare en snöstorm ska dra in. Inga skolor är ännu stängda imorgon, men vi får se. De kanske tar det lugnt efter förra veckans "kaos"...
Det är alltid svårt att förutspå väder. Alltid bättre att ta det säkra före det osäkra. Speciellt här då det inte finns lag på att ha vinterdäck till exempel. Dessutom är processen att få körkort enormt lätt i jämförelse med exempelvis Sverige.

Vi får se hur denna "storm" artar sig.

Tisdag morgon i snö"kaoset".

Snön ligger kvar än så länge. Igår blev det slädåkning!

lördag 31 januari 2015

Amningen

Jag ammar fortfarande. Ammade, förlåt. Sonen och jag är lite i konflikt just nu. Han är färdig med att amma. Done and dusted. Han har gått vidare i livet och föredrar komjölk och mat. Hans mamma (dvs jag) är inte med på noterna. Hon anser att det minsann kan ammas några månader till (kanske fram till september?) och att det är mycket sorgligt och känslomässigt att från en dag till en annan bara sluta amma.

Med dottern slutade jag amma efter ett drygt år. Det kändes som att det räckte. Hon åt bra med mat, men gillade att amma. Jag var dock färdig. Redo att gå vidare. Med sonen kändes det annorlunda. Kanske på grund av att han med största sannolikhet blir sista barnet och därmed min sista chans att amma. Jag älskar att amma, det är så otroligt speciellt. Min kropp tillverkar mat åt en annan människa, som den lilla människan kan växa och överleva på. I många månader. Det är fantastiskt. Plus att det är en speciellt stund med barnet varje dag. Speciellt efter att jag börjat jobba.

Sonen håller inte alls med. Han bestämde sig att nu är det nog. Tog bröstet i munnen, sög lite, lite, slutade och spottade ut mjölken. Jag frågade om han ville ha mer "booba" (som han kallar det). Han skakade på huvudet och sa "Nonononono", 
Jag hamnade i en känslomässig bergochdalbana och har försökt att få honom att amma lite till varje dag, men han vägrar. En del av mig känner att det är skönt att han avslutade själv, att jag inte behöver "tvinga" honom att sluta. En annan del känner sig snopen och snuvad. Jag skulle ju amma länge denna gång! 

Jag ska i alla fall pumpa lite och ge honom i flaska. Kanske gillar han det bättre, vad vet jag. Nu verkar det ändå som om amningen är förbi och jag kommer förmodligen aldrig att amma en annan bebis. En era är över. Låter så dramatiskt, känns dramatiskt. Kanske är det hormoner i mig som fortfarande snurrar runt och är förvirrade i kroppen. Vad hände liksom? Aldrig mer amning? Jag måste få smälta detta ett tag till. Förlika mig med detta faktum....

Min stora, icke-ammande, son


tisdag 27 januari 2015

100 dagar so far

Än så länge tuffar tåget på med 100 dagar av riktig mat. Det är svårt att handla i vanlig butik. Många produkter ser väldigt goda ut och de ser enkla ut. Ofta tänker jag att det ju inte kan vara SÅ många ingredienser i denna. Så vänder jag på paketet och ser en lååång lista med innehåll varav 50% är saker som jag inte känner igen. Vår tumregel är att inte köpa produkter med mer än 5 ingredienser och ingredienserna är något man själv skulle använda och har hemma, som calcium sulfate. Vem har det liggandes i skåpet liksom?

Jag har hittat massor med nya roliga recept på olika maträtter, vegetariska så klart, och bröd och lite desserter som inte kräver raffinerat socker. Jag kommer att dela med mig så småningom så klart!
Det är pyssligt fortfarande att hinna med att baka, göra buljonger, laga mat. När man lagar mat med bönor som grund gäller det att ha lite framförhållning. Vi försöker så långt det går att använda torkade bönor, men har några konserver i skåpet "ifall att". Det tar tid att laga bönor annars.

Dottern är en riktig trooper också. Hon är med på detta och i början var det nog svårare. Nu har hon lite tekniker att ta till. Det svåra är när de firar i skolan. Många har kalas i skolan och bjuder på cupcakes och godis. Dottern äter inte detta och jag har sagt att om hon säger till när det varit kalas i skolan ger jag henne ett nyttigare alternativ till lunch dagen efter. Det verkar funka så långt i alla fall.

Det gäller också för mig att vara förberedd eftersom jag spenderar dagarna hemifrån. Jag måste ha lunch redo, inget mer "Oj, jag HANN inte fixa lunch i morse, äsch, jag går och köper en macka eller liknande". Krismat är ju givetvis frukt och yoghurt. Men för att kunna stå emot frestelser är det bra att vara mätt och nöjd. Frukt och yoghurt håller mig inte särskilt länge.

Än så länge går det bra. Snart är vi 1/3 på väg!

söndag 25 januari 2015

Samtal med andra

Jag läste precis ett inlägg, på ett forum, angående samtal. Där länkades till en krönika som ni kan läsa HÄR. Detta är något som jag tagit upp med min syster i veckan, ett otroligt sammanträffande kan man tycka!
Efter ytterligare en pendlarresa till jobbet med en granne (som delvis har samma väg till jobbet som jag) där vi pratat och skrattat massor men där grannen inte frågat mig en enda fråga, det var jag, återigen, som drev samtalet framåt, kastade jag ut  denna fråga till min syster; Hur många relationer har du där DU inte får en enda fråga?

Jag började tänka på mina egna vänrelationer, bekanta och så vidare och det finns några personer som jag umgås med på olika sätt, som pratar mest om sig själva och som i princip aldrig ställer en enda fråga i ett samtal. Det behöver ju inte vara personliga frågor, utan tyckefrågor eller liknande.
Nu är det ju så att jag gärna ställer frågor om andra, jag är genuint intresserad och jag har märkt att jag ofta, om jag får en fråga någon gång, svarar men styr tillbaka ämnet till den andra personen. Givetvis beror det på VEM jag pratar med. Är det en nära vän eller familj är det så klart en annan sak.

Vad beror detta på egentligen? Att vissa inte ställer frågor, att de håller monologer? Handlar det om att de inte är intresserade av andra? Eller inte är intresserade av just den personen de samtalar med vid tillfället (av mig i vissa fall då?) Att de inte fått lära sig att "ge och ta"?

Hur upplever ni era relationer? Är detta något som ni funderat över? Om inte, under kommande vecka, utvärdera era möten med andra människor, vilka ställer frågor och lyssnar, vilka håller monologer? Är det skillnad på nära vänner, bekanta eller tillfälliga möten?

tisdag 20 januari 2015

Collegetjej? Moi?

Idag var det dags foer jobb igen efter en laenghelg. Visserligen jobbade jag naegra timmar pae mitt andra jobb, men det kaendes inte lika jobbigt.
En av de anstaellda pae kyrkan (vaer skola aer placerad i en kyrka och det aer kyrkan som aer vaer arbetsgivare, aeven om skolan inte aer religoes pae naegot saett) tagit med sig sin systerdotter, en tjej pae 14 aer kanske. Vaeldigt soet och trevlig, hjaelpsam. Hon fraegade varifraen jag kom och jag svarade Sverige (sae klart!). Hon beraettade att hennes pappa aer polack sae jag fraegade om hon laert sig polska. Sedan beraettade jag att jag laer mina barn svenska varpae hon utbrister:
- Do you have children?!? But you look so young, like one of those college kids at Columbia (University)!

Jag var naerapae att hoppa upp och kyssa henne men insaeg snart att det kanske inte var en smart sak att goera (har liksom inte tid med utredningar och raettegaeng och saent just nu)...
Detta kommer jag leva laenge pae!

Kram fraen den unga Collegetjejen fraen Columbia.

onsdag 14 januari 2015

Bara januari men ändå...

Jag hade ett medarbetarsamtal nyss som satte massa tankar i huvudet. ..om sommaren och om nästa läsår. Kontrakt kommer skickas ut huruvida man ska fortsätta jobba efter sommaren. Och om man vill jobba sommarveckorna. Jag vill ju givetvis jobba i sommar. Jobbar jag inte kommer heller ingen lön in på kontot. Den krassa verkligheten här i USA. Fyra-fem veckors betald ledighet?  Finns inte ens på kartan såvida man inte jobbar för ett företag som prioriterar detta.

Men frågan är alltså. Ska jag jobba kvar efter sommaren ? Jag älskar min arbetsplats! Verkligen! Men det är bara deltid. Jag måste ha ett annat jobb för att få det att gå ihop. Långa  dagar därmed. Å andra sidan vet jag ju inte OM jag får nåt annat. Risken är också att det är lång pendling. Eller att det är heltid men sämre betalt. Som där jag jobbade förut. The work place from hell.
Dessutom är det löneökning på gång i höst. Ganska stor i jämförelse, men långt ifrån tillräckligt för att försörja en familj.

Jag ska iaf börja kolla runt på andra jobb för att se om det finns nåt på marknaden. Lite tidigt, men man vet aldrig...

Alla dessa beslut!

torsdag 8 januari 2015

Ett inlagg utan svenska bokstaver

Har sitter jag pa biblioteket och skriver. En dator utan svenska bokstaver, men vad gor det? Kanns val lite mer exotiskt? Vad tycker ni?

Nu har snart en vecka gatt efter jullovet och ja, det kanns som om jag aldrig hade lov. Mandagen var rolig faktiskt. En liten pojke i min grupp kom och fragade om jag kom ihag honom. Och sa klart gjorde jag det. Vilka funderingar de har de sma!
Pojken som jag ser efter varje eftermiddag gav mig en stor kram nar jag hamtade upp honom efter skolan och det kandes som om jag behovde den uppmuntran!

Sedan har veckan flytit pa. Jag hade ett par dagar da jag inte fick ordentligt med somn. Natten till mandagen vaknade sonen 04.45. Och jag forsokte in i det langsta att fa honom att somna om, men icke. Natten till tisdagen, da jag trodde att jag skulle fa sova, tog det extremt lang tid att somna och sedan vaknade jag vid midnatt och kunde inte somna om forran tva timmar senare. Darefter vaknade sonen tidigt igen och kunde inte komma till ro. Jag var som en zombie den dagen kan jag tala om. Som tur var har det folj ett par riktigt langa och skona natter efter det. Annars vet jag inte vad jag gjort!

Hur som haver. Fredag imorgon! Kan knappt vanta. Det ar kallt nu. Manga minusgrader ar det och i ar ar jag valdigt forberedd. Lager av klader, varma vantar, en varm sjal och till och med understall. Sent ska syndaren vakna. Jag fryser alltsa minimalt. Typ. Inte sa att jag skulle vilja vara ute och vandra i timmar direkt, men tillrackligt for att kunna ga mellan tunnelbana och jobb och hem utan att forfrysa tar och fingrar.

hall er varma!

söndag 4 januari 2015

Jobbångest?

Ingen direkt jobbångest just nu, trots att det är söndag (efter en lång ledighet). Sonen passade på att värma upp mig lite med en tidig morgon. De senaste veckorna har vi faktiskt vaknat runt 8-9 på morgonen, vanligtvis är sonen uppe mellan 05.30 och 06.30. Det har varit ett välkommet avbrott från jobbmornar...
Jag har faktiskt varit lite orolig inför uppvaknande till jobbet imorgon, men som tur var ryckte sonen in och såg till att jag vaknade halv sju i morse. Tack? Jag har inte hunnit känna efter.

En bra sak med att vakna tidigt är att man får så mycket gjort. 
Jag har redan hunnit kika på andra avsnittet på "Stjärnorna på slottet" till exempel. 

Dessutom har jag ett gäng bönor på kok på spisen. Idag är det dag fyra av "100 dagar med riktig mat". Det har gått ganska bra de första dagarna här. Vi har alltså tagit bort allt helfabrikat och så mycket halvfabrikat som det bara går. Dessutom ska vi bara äta ekologiskt kött. Eftersom det är väldigt dyrt kommer vi att äta vegetariskt för det mesta. Vilket så klart ställer högre krav på oss "köttätare". Vi letar recept och tips hela tiden. Det är en stor omställning från att äta kött och kyckling 5-6 dagar per vecka till kanske två gånger i månaden. 
Därför förlitar vi oss mycket på hemsidan 100daysofrealfood.com. Där finns det massor med recept och listor på livsmedel man kan köpa färdigt.

Vad vi kommer göra annorlunda under de här 100 dagarna är:

- sluta med vitt socker. Honung och lönnsirap är okej i små mängder.
- bara äta fullkorn
- äta bara ekologiskt kött (som dessutom är uppväxt på gräs)
- äta i princip vegetariskt
- laga mat från grunden. Detta inkluderar buljonger (gjorde min första grönsaksbuljong i helgen)
- baka eget bröd av olika slag. Bara fullkorn.

Tips mottages givetvis tacksamt. 
Vi åt ju ganska bra tidigare, med ganska lite helfabrikat. Dock märker vi att det tar lite längre tid att förbereda, speciellt när vi tagit bort färdiggjorda buljonger och köpebröd, flingor och granolabars...Jag ska försöka att förbereda så mycket det går under helgerna för att underlätta inför de hektiska veckodagarna.

Ja, vad säger man? 96 dagar kvar!



Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...