lördag 18 oktober 2014

Mitt i natten

Tyvärr spelar det ju ingen  roll för sonen om det är tisdag, torsdag eller söndag. Han har ju noll koll på veckodagar vilket  betyder att han vaknar 05.30 även på lördagsmorgnar. Jag menar, varför avbryta ett  fantastiskt  koncept (enligt  sonen alltså)? Nu på hösten är det dessutom fortfarande kolsvart ute den  tiden vilket gör att det känns som om man kliver upp mitt i natten. Dottern gillade  också att vara uppe  relativt tidigt och  gör än idag, dock kunde hon ligga  i sängen nån timme och leka med sin nalle innan hon ville upp. Sonen, not so much. Han hinner knappt slå upp ögonen innan står upp i spjälsängen och ropar på oss att det minsann är dags att underhålla honom. Ibland  skulle det vara skönt att sova lite  längre, men jag är en sån som gillar att gå upp tidigt (dock inte 05.30, men gärna 07) och sover jag för länge mår jag skumt  hela dagen.

Fördelen med att vara uppe tidigt är att man kan få mycket gjort tidigt. Jag  säger KAN eftersom  det inte alltid blir så. Ibland är jag  bara trött  och då blir det häng. Ibland  blir det morgonträning och ibland lite  städ.

Ja, sen när alla andra  går upp är det som om halva dagen har gått redan!

torsdag 16 oktober 2014

Det värsta är att det inte ens var ett skämt!

I förrgår var vädret fantastiskt. Höstvädret här är fenomenalt  för det mesta. I tisdags var det drygt 20 grader  redan 07.30 på morgonen, en lätt bris, men långt ifrån höstligt enligt  mina mått mätt. Jag hade en tunn långärmad tröja på mig. På väg till tunnelbanan stöter jag på en granne  till oss som i förbifarten kastar ur sig frågan:
-Where is your coat?
Grannen  är av äldre  modell  själv,  och  ordentligt klädd.
Jag svarar :
- Don't  worry!  I'm  Swedish. This is like  summer to me!

Och ja. Det värsta är att det inte  ens var ett skämt!

tisdag 14 oktober 2014

Att vara storasyster

Jag, om någon, vet att det inte alltid är lätt att vara storasyster. Jag har själv sex yngre  syskon, allt från 20 månder yngre än mig till hela 15 år. Mitt yngsta syskon  fyller 18 nästa år.

Min lilla  N var ju ensambarn i nästan sex år innan lillebror kom in o bilden. Att sedan gå från ensambarn till  att få dela uppmärksamheten  med en annan liten människa med allt vad det innebär, har gått väldigt bra. N har verkligen acklimatiserat sig bra. Hon är alltid mån om lillebror och har inte beklagat sig så ofta. Förrän  nu. Nu är lillebror mycket mer rörlig,  han härjar runt som en storm emellanåt och  diskriminerar inte mellan vems saker han kastar runt. Som tur är har vi ett sovrum  där N kan stänga  in sig ibland och där hon får vara ifred. Såvida inte H upptäcker att hon försvunnit och kryper  och letar. Finner han sovrumsdörren  stängd brukar han knacka barskt och ge ifrån sig ljud  i hopp om att N ska öppna dörren. Ibland gör  hon det,  ibland inte. I alla fall, kärleken dem emellan går inte  att ta miste på. I morse frågade  jag N vad som var bäst med en lillebror varpå hon svarade :
- Att alltid ha sällskap. Ibland, när jag var ensam med dig och pappa och du inte  kunde leka  med mig önskade jag att du skulle få en bebis i magen.

- Jaha, svarade jag, och vad är inte så kul då?

-Att han kastar runt  mina  grejer hela tiden! Ska du inte fråga vad som är "sad" med att  ha en lillebror?

-Jo, så klart. Och vad är "the saddest part then"? frågade jag.

- När han ramlar och gör illa sig och gråter. Då blir jag också ledsen.

Det är inte alltid lätt att vara syster, men jag skulle aldrig  vilja vara utan mina småsyskon!

måndag 13 oktober 2014

Man ska inte läsa för mycket

Det är inte alls bra att läsa för mycket. Speciellt ska man inte läsa om kinesiska barnhem precis vid läggdags för risken är att man blir både ledsen och så upprörd att man inte kan somna ordentligt.

Sedan ska man inte läsa böcker om mat och hur framställning av mat och matliknande substanser går till. Eller hur näringsvärdet på vanlig mat minskat drastiskt under de senaste 50 åren, eller om hur de 8000 olika arter av växter som människan tidigare konsumerat minskat till drygt fyra (bland annat till majs och sojabönor), eller hur dagens diet med största sannolikhet har lett till diabetes, cancer och liknande sjukdomar.

Jag och maken ska ge oss ut på ett äventyr i början av januari. Inte så att vi ska fara någonstans, mer än till olika affärer. Vi ska nämligen äta 100 dagar av "riktig" mat. Detta innebär att vi gör all mat från grunden i princip, väljer ekologiskt så långt det går, undviker att köpa produkter som har fler än 5 ingredienser (dessa ingredienser måste dessutom vara riktig mat, dvs inte tillsatser eller oläsliga ämnen)...Mest vegetariskt ska vi äta och det kött vi ibland äter måste vara ekologiskt och djuren uppfödda på gräs och liknande.
Detta är en hel vetenskap i sig i dagens moderna samhälle och därför är jag nu i fasen att göra efterforskningar för att underlätta vårt äventyr. Förberedelser är viktigt!

Jag kan varmt rekommendera att läsa följande böcker:

In defense of food av Michael Pollan. Författaren har också skrivit en hel del andra böcker som jag ska sätta tänderna i! Haha!

100 days of real food av Lisa Leake. Hon har också en blogg ni kan besöka: 100daysofrealfood.com


Läsningen är skrämmande men välbehövlig.

söndag 12 oktober 2014

300 möten senare

Den senaste månaden har jag gått på möten konstant. På skoljobbet är det idel möten att närvara på, trots att det är en mycket liten skolan. Jag har nu jobbat i drygt fyra veckor och har redan varit på två föräldramöten, ett personalmöte, runt 10 gruppmöten och så ett individuellt möte med rektorn. En gång per månad möter rektorn oss anställda en och en för att "kolla läget" lite. Vad har varit bra, vad har varit mindre bra, hur kan vi utvecklas mer och hur går vi vidare. Det första var jag på i onsdags och det gick väldigt bra. Det är skönt att kunna sitta ned och prata och tala om det som sker i klassrummet och hur det går i gruppen. Min rektor är fantastisk. På alla sätt. Hon är mycket mån om oss anställda och har alltid tid att prata om man behöver. Första dagen på jobbet fick alla anställda ekologisk blåbärssylt hon köpt på sin semester igår fick vi ekologisk tvål som hon köpt. Hon är noga med att säga tack för fint arbete, berömma när hon tycker att man gjort något bra. Samtidigt är hon noga med att konstruktiv kritik (också det på ett mycket bra sätt) för att vi alla ska utvecklas i vår arbetsroll.
Verkligen natt och dag från min tidigare erfarenhet av förskola i New York! Där fick man inte ens ett leende när dagen var slut. Och den enda "konstruktiva" kritik man fick var skitsnack bakom ryggen (av rektorn själv till andra anställda).
Nä, verkligen ett stort kliv framåt med detta jobb!
N förra lördagen då det regnade så mycket! Te och pussel.

I torsdags hade vi ytterligare ett föräldramöte, denna gång om vår läroplan (som är lekinriktad). Vi brain stormade om hur vi skulle lägga upp mötet eftersom dessa möten har en tendens att bli så långa och tråkiga (trots att ämnet är intressant). Vi har ju ändå 1.5 timme på oss. Så vi bestämde att vi skulle prata om hur lek är viktig för barnen en stund och sedan skulle föräldrarna själva få pröva på olika lekstationer plus medverka att göra ett collage med löv och andra saker från naturen. Därefter skulle vi sedan avsluta med frågor och lite mer prat. Verkligen lyckat! Flera föräldrar kom fram och sa att det var det bästa föräldramötet de varit på! De kände att de kunde relatera mer till barnens upplevelser genom att de fick testa på att bygga, leka med lego, måla etc.
Ett mästerverk av en förälder på mötet!

För övrigt är det långhelg denna helg, Jag jobbar visserkligen ett par timmar på måndag eftermiddag, men resten av dagen är jag ledig! Skönt!
Tyvärr regnade det idag, som tur var hade jag och min ryska väninna redan bokat om vår dejt till nästa helg, annars hade den blivit inställd i alla fall.
Regnet slutade på eftermiddagen så jag passade på att at en promenad till affären med lillgrabben.
Lika glad i regn som solsken!

tisdag 7 oktober 2014

När man missbedömer tid

Ända sedan det blev klart med mina två jobb har jag planerat att en dag avsluta jobb ett och sedan springa till jobb två. Rent praktiskt har jag planerat vad jag ska ta med till lunchlåda, hur jag ska byta om och minimera min packning. Kag har dessutom planerat en reservplan om jag sedan inte skulle hinna ända fram tidsmässigt. Det är ändå drygt 9 km från jobb ett till jobb två och jag har inte direkt sprungit på drygt 1 månad eller så. Därför hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta!
Igår var det iaf äntligen dags. Allt förberett dagen innan. Hade dessutom en kollega att springa med (som tyvärr drog sig ur i sista stund så jag sprang ensam).
Vädret var perfekt och min energi likaså. Jag var verkligen taggad. Direkt efter jobb ett skyndade jag att byta om på toaletten,  packade noga mina andra kläder i min gympåse att ha på ryggen, laddade mobilen med musik och så iväg i parken längs med Hudson River. Fantastiskt vackert och rofyllt. Jag började springa på 114e gatan och skulle upp till 218e gatan. Dock blev planen ändrad då jag skulle hämta pojken jag tar hand om på skolan istället. Min plan var att springa till 191a gatan, ta tunnelbanan fram till 231a och sedan ta bussen till skolan. Allt väl så långt.  Sprang förbi 181a gatans övergång. Sprang jämte motorväg så en säker bro eller tunnel mot tunnelbanan är ett måste. Dock tänkte jag att jag skulle springa till 191a gatan, för där borde det finnas en bro. Jag sprang och sprang, men hittade ingen bro eller tunnel! Tiden rasade iväg och jag insåg att jag inte skulle hinna till skolan i tid om jag inte nådde tunnelbanan snart! Dock finns det
Inget alternativ än att fortsätta springa.  Kunde ju inte kuta över den trafikerade motorvägen ELLER stanna en taxi där, alldeles för farligt! Till slut hittade jag en tunnel och kutade mot tunnelbanan. Såg att jag sprungit ända till 200e gatan! Hittade inte ingång till tunnelbanan så jag sprang ytterligare sju kvarter och till en annan aveny. Hoppade på tåget som kom precis och sedan av på 231. Dock tog bussen sin lilla tid att komma, den var inte i tid som vanligt. Slutade med att jag i Panik fick hoppa in i en taxi för att hinna till jobb två! Kom exakt 14.52 till skolan...puh! Men nu vet jag att om jag ska springa mellan jobben så kommer jag hinna (om jag slipper hämta killen på skolan vill säga) hela vägen. Jag vet också att sista chansen att komma över motorvägen går vid 181a gatan....

Springturen var härlig ända fram till de sist panikslagna minutrarna!!

lördag 4 oktober 2014

Stoppa mig genast

Jag har kollegor, det är en av fördelarna med att jobba (ibland kanske även nackdel ;)) och en av dessa kollegor går runt med en fin gravidmage. Mysigt värre! Nu har jag kommit på mig själv med att gå runt och SAKNA när sonen plaskade runt i min mage. Va? Det enda jag kan tänka på är att det är sååå mysigt med att vara gravid. Att veta att det ligger en liten människa där och väntar på att bli klar och få komma ut och bli en del av den här världen. Det är något av det finaste som finns.
Till råga på allt är det flera bloggvänner som är gravida och visar "massa" bilder och förberedelser för minimänniskors ankomst. Jag har alltså börjat tänka i banor kring ett tredje barn...Jag vågar knappt erkänna det. TRE BARN? Sonen börjar ju bli så stor. Han har redan gått ett par steg men har inte riktigt funnit modet att släppa fullt ut, han äter riktig mat och ammar bara kvällar och ibland på natten, han har sin egna humor och sitt egna humör, klarar sig mycket mer själv...
Jag kommer ihåg att jag kände likadant när dottern var i samma ålder. Kanske är det just för att spädbarnstiden är förbi? En sorts saknad (hur man nu kan sakna vakna nätter etc?) och ett tomrum som vill fyllas.
Plus att det ju är sååå mysigt att vara gravid. Ja, visserligen, men samtidigt har jag svårt att glömma de sista plågsamma månaderna då jag var stor som ett hus och vaggade runt som ett kylskåp (som jag kan tänka mig att de ser ut om de skulle kunna gå vill säga)...Och så den där sista lilla biten då barnet ska komma ut i världen.

Tre barn...Nä. Det räcker nog med de två vi har. Tills vidare.
Bild från fotograferingen för en månad sedan.

Från lillebrors kalas. Kusin W och Lilla H. Ballonger är alltid roliga.

Storasyster på kalas och släkt på Skype.

torsdag 2 oktober 2014

Jag tackar ödmjukast plus omröstning

Ett snabbt inlägg för att tacka alla för det fantastiska stöd som bloggläsare, vänner och familj har visat under denna svåra tid (trillingnötens icke-vara i chokladasken alltså)! Det är många som håller med om att någon annan pralin borde försvinna (Hallå, likörpraliner som 95% av befolkningen ogillar!) istället. Hanna undrade om det kanske beror på nötallergi, men påpekade att det finns mandelmassepraliner också. Det gör väl det om jag inte missminner mig? Och Anna vädjar till allas vår Ingvar Kamprad att skapa en egen chokladask med trillingnötter som medpraliner. Jag går ett steg längre, varför inte skapa en chokladask med BARA trillingnötter?!
Familjen Lalloo och Ida gav mig idén att göra egna, vilket verkar väldigt lätt och smidigt egentligen! Det är väl mest en principsak att trillingnöten bör få vara kvar i chokladasken. Visst är det väl så att det är trillingnöten som försvinner snabbast när asken öppnas? Kanske är det bara så i min familj.

Nu kommer jag dock till den stora frågan. HUR ska jag göra med mitt eget "screen name"? Kan jag fortfarande kalla mig Trillingnöten, eller bör jag också hoppa ur asken och bli en hallonlakritspralin?
Jag menar, jag är ju "Trillingnöten" med hela svenska folket liksom (Kanske att jag överdriver min egen storhet, nååågot... ;)) och byter jag namn nu blir det förvirrande. Ska jag stanna kvar som en slags påminnelse om det enorma svek som chokladpralinen trillingnöten utsattes för? Vem kommer annars att komma ihåg nötens storhet om 10, 15, 25 år när våra ungar växt upp (växt upp UTAN nöten i asken på jul och endast minns hallon och lakrits!)?

Frågan är uppe för votering...vad tycker ni?

tisdag 30 september 2014

Hur kunde det gå så fel?

Jordens undergång är mycket närstående! Monica upplyste mig nämligen igår om att Trillingnöten är på väg att uthysas från Aladdinasken! Vadan detta? Har Sverige helt tappat förståndet? Man kan ju undra. De passar väl på när den mänskliga Trillingnöten (aka moi!)är bosatt utomlands! Ersättaren blir tydligen nån slags hallonlakritspralin. Ytterligare ett bevis att Sveriges samhälle är på väg utför. Jag är totalt mållös.  Finner inga ord. Befinner mig i chocktillstånd som sakta byts ut mot obeskrivlig sorg...älskade trillingnöt, R.I.P. Familj och vänner, ni vet vad detta betyder!? HAMSTRA Aladdinaskar med trillingnötter och skicka över Atlanten! Kan man frysa in askar måntro? Kan man kanske till och med frysa in så pass länge att kloning och annan genetisk forskning kommit så långt att man kan återuppliva nöten i framtiden?
Säg ja, please!

måndag 29 september 2014

Ingen kan vara latare än mig

När man har småbarn är det inte direkt att man behöver oroa sig för att sova för mycket. Ibland kan man dock ha tur, som i helgen då sonen bestämde sig för att vakna klockan 07. Rena rama sovmorgonen!  Trots den extra sovtiden kände jag mig extremt lat under helgen. Och varje helg för den delen. Så snart jag inte behöver gå upp, göra mig redo för jobb och sedan jobba är det som om huvudet och kroppen liksom vägrar kicka igång. Jag blir extra trött och seg och vill inte göra nånting. Tyvärr är det ju så att det är omöjligt att inte göra nånting alls på helgen,  trots att man kanske skulle vilja det. Aktiviteter, städning, matlagning, barn...kanske är det så att något som startats (oavsett tidpunkt på dagen) faktiskt tenderar att fortsätta i rörelse?  Det känns onekligen så.

Annars går det bra på mina jobb. Allra helst skulle jag så klart vilja ha ett heltidsjobb på en arbetsplats, men just nu får det vara som det är. Det funkar även om det är lite hoppigt!

Tack för alla fina kommentarer på förra inlägget! Det värmer att veta att ni är kvar och att ni mår bra!!

onsdag 17 september 2014

Tiden räcker inte till

Just nu känner jag att tiden inte räcker till.  Hamsterhjulet snurrar lite väl snabbt och jag blir alldeles trött och svettig i mina försök att hinna med. Saker jag gör just nu:
- jobbar. Lämnar hemmet 07.30 och kommer hem runt 18.30.
- försöker klämma in kvalitetstid med barn (och make! ) när jag är hemma.
-försöker få tillräckligt med sömn då sonen sover lite halvdant just nu. Han vaknar just nu ofta när han ska ha somnat för kvällen och dessutom har han börjat vakna mellan 04.00 och 05.30 och anser att det är morgon och därmed dags att stiga upp. Aaalldeles för tidigt för mig.
Saker jag INTE gör:
- sover för mycket.
- kommenterar bloggar. Hinner inte ens skriva på min egen. Jag läser dock alla era bloggar!
-tränar. Just nu är jag inne i en svacka. Jag har varit trött och alldeles slut som artist. M e n det kommer en tid då rutinerna sitter och då är jag ostoppbar. 

Annars är det fint med mig! Hur är det med er? Skriv gärna en rad och berätta!  Jag saknar er!

torsdag 11 september 2014

Ett helt år

Igår onsdag fyllde sonen ett år! Kan ni tro att ett helt år har gått sedan han föddes och vi blev stolta tvåbarnsföräldrar? Det kan verkligen inte jag! Lilla H firade med att vakna och vara superpigg klockan 05 på morgonen. Lite mindre roligt, men har man födelsedag så har man! Festa hela dagen lång. Jag jobbade naturligtvis och dottern gick i skolan så vi firade lite när jag kom hem. Det "stora" kalaset blir på söndag. Visserligen inte så många gäster, men ändå lite firande!

måndag 8 september 2014

Första veckan

Nu har det gått en vecka av arbete och än så länge går allt bra. Visserligen var det en ovanlig vecka. Dels har ju inte barnen gått i skolan.  Vi har satt upp klassrummet, besökt några barn hemma (här gör man så på vissa skolor,  man besöker barnen i deras hem för att få en hel bild av barnen. Det finns mycket som händer hemma som man inte ser i skolan, plus att man får en gemensam erfarenhet att bygga en ny relation på) och haft en s k workshop om Reggio Emilia. Dessutom har jag haft möjlighet att åka hem två dagar på eftermiddagen för att umgås med familjen. Den här nystartade veckan kommer vara annorlunda. Jag går hemifrån 07.30 och kommer hem vid 18.15. Hela dagar alltså!

Nu har jag ju inte bara jobbat under veckan. Vår stora tjej har börjat tvåan. Tack vare den första vecka kunde jag faktiskt både lämna och hämta henne den första dagen vilket jag verkligen uppskattade. N verkar vara mycket nöjd med både klass och ny lärare. Många elever har hon gått i samma klass med i kindegarten och ettan vilket ju är en trygghet.

Vi har också hunnit med att gå till en fotostudio med barnen. Detta är något vi aldrig gjort tidigare,  men eftersom vi fick en rabattkupong passade vi på. Dottern trodde nog hon hamnat i himmelriket, hon som älskar att posa och visa kläder! Sonen var inte lika imponerad och bjöd på ett fåtal leenden för att han kände sig tvungen.  Trots detta blev det riktigt bra foton till slut. Bilder kommer nästa vecka!
Nu ska jag ta mig till jobb nummer två!

måndag 1 september 2014

Sista dagen

Dagen före stormen. Idag är det min sista mammalediga dag. Visserligen räknas detta som en helgdag eftersom det är Labor Day, men icke desto mindre är det måndag och min sista lediga vardag. Det här året har gått otroligt snabbt, trots att det kanske inte riktigt kändes så när det pågick alla gånger. Men när jag ser tillbaka på vad som hänt under det gångna året så inser jag att det hänt massor och gått väldigt snabbt. 

Saker jag kommer att sakna när jag nu går tillbaka till att jobba:

- att kunna ta mig en tupplur mitt på dagen. Nu sover jag ju inte på dagen egentligen, men när det varit en tuff natt med sonen är det alltid skönt att veta att man KAN sova en stund när sonen sover under dagen.
- att hämta dottern på skolan på eftermiddagarna. 
- att träna när som helst på dagen, så snart lusten infaller. Tidig morgon, mitt på dagen, eftermiddag, kväll...
- att gå till lekparken på eftermiddagarna med barnen vid fint väder. Det är så mysigt.
- att få se sonens dagliga framsteg. Nu finns det ju möjlighet att jag missar hans första steg till exempel.
- friheten att bara göra vad som faller en in. Att gå ärenden mitt på dagen, att slippa stressa för att hinna hit och dit.

Saker jag ser fram emot nu när jag jobbar:

- att uppskatta helgerna mer och faktiskt tiden med barnen. Kvalitetstid framför kvantitetstid.
- att få umgås med kollegor som verkar mysiga och trevliga.
- att pendla. Ja, faktiskt. Nu är resvägen inte så lång, men ändå en liten bit. Jag ser fram emot att få lyssna på pods, läsa böcker eller bara glo på folk.
- att få utöva mitt yrke. Även om barnen är yngre än de jag skulle vilja jobba med (barnen är runt 4 år, jag vill helst jobba på lågstadiet), är det bra att få använda hjärnan lite!
- att komma hem efter en lång dag och få pussa på familjen. Det är skönt att längta lite också. Man uppskattar varandra lite mer då. 
- att få lön. Att kunna spara pengar till en resa hem till Sverige nästa sommar och se resten av familjen!

Nu ska jag njuta av min sista lediga dag...återkommer senare i veckan om hur jobbet gått! Så klart!

fredag 29 augusti 2014

Så gick ännu ett år!

Igår var det så dags för ännu en födelsedag. Min alldeles egna födelsedag. Tänk vad ett år går snabbt! Jag tycker jag nyss fyllde?
Dagen kunde i alla fall inte varit bättre. Den började redan natten TILL torsdagen då sonen bestämde sig för att sova 8 timmar i sträck! För första gången någonsin.

 I fredags slutade jag nämligen att nattamma eftersom det inte funkar så bra att samsova längre. Ingen av oss får någon riktig sömn att tala om när vi sover tillsammans. Sonen gillar också att ligga och snutta HELA natten och inte bara då och då, vilket betyder att han vaknar varje timme i princip och vill ha bröstet. Nu när jag ska börja jobba funkar det inte längre. Jag blir som en zombie om jag ska vakna varje timme, gå upp tidigt och sen jobba hela dagen. Så i fredags blev det stopp och sonen har kanske börjat vänja sig nu förhoppningsvis!
Sonen gick och la sig kl 20.00 som vanligt i onsdags kväll och jag själv runt 22.30. Jag väntade till en början på att han skulle vakna (vilket han annars gör den tiden jag går och lägger mig), men i väntan somnade jag och sov som en stock fram till 04.00 då sonen först vaknade. Eftersom jag fått FEM fantastiska timmar av oavbruten sömn var det lite svårt att somna om igen när sonen bökat klart (jag ska väl erkänna att jag faktiskt lät honom få sig ett skrovmål då vid 04 och att han sedan sov bredvid oss till 07...).
Vilken natt! Bästa födelsedagspresenten någonsin.



Dagen fortsatte med träning, frukost (a la maken), en tur till parken och så en riktigt god middag, också den tillagad av maken. Tidigare har jag fått presenter skickade till mig av bästa vännen M (svenskt godis!!) och svägerska och svåger (bok!). Och jag väntar på ytterligare presenter på intågande. Fina gratulationer av alla hela dagen lång och barnen har skött sig i princip exemplariskt. Vad mer kan man önska sig? Inget!

Idag blir det utflykt med ryska vännen in till Manhattan. Park och Diner står på schemat!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...