måndag 13 augusti 2018

Tandläkarskräck

Jag har aldrig varit direkt förtjust i tandläkare. Det är inte direkt kul att sätta sig i en stol när nån ska kika in i din gapande mun och peta med fan och hans moster däri. Jag har dock haft tur och kunnat stoltsera med ganska friska tänder.
Förutom några hål i barndomen, innan jag var 10, som förmodligen berodde på dåligt borstade tänder...och så tandställningen som tog bort min glugg i tonåren. Annars har tänderna varit fit for fight so to speak. Jag fick byta en amalgamfyllning för 15 år sen ungefär. DET var en chock. Jag gick dit för tandvärk och de såg att min amalgamfyllning förmodligen blivit stel och tryckte ut tanden, typ som att den skulle sprängas. Kul. Och ni vet hur det brukar låta "Gå ut till receptionen och boka en tid för lagning"? Hände inte!
"Jag har tid över nu faktiskt så vi kan fixa det på en gång!" säger hon!? Men alltså va`?? Vad hände där? Såååå mentalt oförberedd var jag kan jag säga.
På ett sätt var det skönt att få det gjort och slippa gå runt i nån vecka och härja upp sig. För det kan ni slå er i backen på att jag gjort, jag är alltid så himla nervös inför såna saker som kan göra ont.
Men det gick ju bra det där. Tanden och allt.

Ja, men så är jag nu här. 15 år senare. I ett annat land. Med tandproblem. Jag har ett hål på höger sida. Också en bit av tanden har liksom blivit "chipped" (vad det nu heter på svenska. Jag har bott på New York too länge now). På min vänstra sida har jag haft ont ett tag när jag tuggat. Inte tänkt så mycket på det. Så PLÖTSLIGT tuggade jag på nåt och en bit av tandkronan föll bort! Say whaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaat`?!?! Jag veeeeet! Tooootaal chock! MIN tand liksom? MIN? Nehej du. Aldrig. Jag är alltså en person som panikgrät under en semester här i USA för att jag plötsligt upptäckt att min framtand börjat flytta på sig pga att min säkerhetstandställning bakom översta tandraden gått sönder (hade varit sönder i flera år, men tänder flyttar på sig ganska långsamt...och så upptäcker jag det under en semester som är sex veckor lång. HUR mycket kunde en tand flytta sig på SEX VECKOR när jag inte upptäckt nåt på FYRA ÅR? Ändå, den paniken! Jag mailade min tandläkare mitt i natten för att få akut tid så snart jag kom hem....)

Jag har en tandläkare här som jag inte riktigt litar på. Jag har varit några gånger och han har inte ens PETAT med en sån där läskig krokgrej ännu. Bara tagit en massa röntgenbilder och sen en gång tagit bort tandsten med nån maskin. Så det var med lätt panik som jag gick in på tandläkarens rum idag. Och det sa jag rätt ut:
"Jag vill behålla så många tänder som möjligt!" med darr på rösten. För i min tanke skulle kanske 50% av tänderna dömas ut och jag skulle få löständer. Minst.

Han tog en miljon fler röntgenbilder. Hummade och hummade när han kollade igenom hela arkivet av mina poserande tänder. Till slut konstaterade han att jag behöver en rotfyllning och sen fixa tandkronan. KAAAtching! Kaaaatching! (Ni vet dollartecken som rullar iväg här...)
Dock måste rotfyllningen göras hos en specialist och allt ska godkännas av min försäkring. Och min plånbok så klart. Den där plånboken är ganska svårövertalad tyvärr, men håll tummarna.

Och jag och mitt mentala tillstånd då? Jag är livrädd. Kommer att ha högt blodtryck ända till jag fixat tanden...mardrömmar. Får ta och ringa mitt försäkringbolag och snacka terapikostnader också misstänker jag...

onsdag 8 augusti 2018

Staycation

Även i år har vi stannat på hemmaplan under lediga dagar. Vi har inte haft mycket fritid i sommar, men försökt att hitta på lite saker när vi haft tid. Det finns mycket att göra här i NYC och mycket som är gratis vilket passar vår plånbok bra dessutom.
Dottern har gått på summer camp hela sommaren och sonen har varit på vårt camp på min skola. De har haft roligt på sina läger!

Än så länge har det inte regnat så mycket! Men den dagen det gjorde det ville barnen, i sann svensk anda, gå ut i regnet! Så klart att de fick det.
 Under den senaste veckan har dottern haft sin sista vecka på lägret och jag har haft en av syrrorna här och sonen har varit ledig med mig. Vi har passat på att träffa vänner som man aldrig hinner se annars och en fin vän som är på besök från Sverige dessutom! Vilken lyx!



Lite snigelfart har vi haft också ; )
 Vi tar dottern till camp på morgonen och hämtar henne på eftermiddagen igen.
 Flatiron Building.
 Under sommaren har de gratis musik för barnen i vissa parker. Idag gick vi på en sådan konsert!
 Och tog ett besök i Legobutiken som låg i närheten!
 Sonen ville se Empire State Building på nära håll idag och det fick han så klart! Han tyckte det var sååååå högt! Någon dag ska vi ta oss till toppen också!
 En liiiiiten polisbil i en stor stad!
 Vackra Empire på håll.

Jag och systeryster!

Vi har flera dagar ledigt fortfarande och en hel del planer! Härligt!

måndag 6 augusti 2018

Valet och kvalet

Det är visst val i Sverige snart! Jag fick hem valpaketet på posten för några veckor sedan. Vilken service!
Jag har följt en hel del snack där hemma och man blir ju livrädd. Vad är det som händer med den mentala hälsan kan man undra? SD som ett av de största partierna?
Känns lite som att en våg av galenskap har tagit över världen. Men vet ni. Godhet ska segra. Så är det bara. Folk blir alltid lite rädda och förvirrade när det är instabilt i världen...när folk måste fly sina hemländer för att inte riskera att dö. Då blir det lätt att de som tar emot dessa människor får en identitetskris själva. Oro uppstår. Speciellt i ett litet och isolerat land som Sverige. Jag hoppas och tror att det svenska folket tar sitt förnuft till fånga och röstar som de borde. Och att de ser det positiva med allt också! Kanske är det så att vi alla har en del i flyktingpolitiken? I människors möjlighet att bli integrerade? Tänk om vi alla kunde omfamna de nya grannarna istället för att frysa dem ute? Välkomna dem, hjälpa till med det vardagliga under en tid för att underlätta. Tänk er själva att komma till ett helt nytt land, med helt nytt språk, en helt ny mentalitet, helt nya matvaror och kultur? Jag kommer ihåg när jag flyttade till NY första gången. Jag kunde ju språket och en del av kulturen. Det underlättade. Trots det, när jag skulle ta de barn jag barnvaktade för att köpa något så enkelt som mjöl, kom vi hem tomhänta för att vi först och främst gick till fel affär och för det andra för att jag inte visste hur paketet skulle se ut...

Då kanske man kan inse att det är ÄNNU svårare när man absolut inte talar språket, eller ens känner till alfabetet. Eller ens kan läsa och skriva vilket kan vara fallet med en hel del.

Tänk då, om vi alla tog ett ansvar? Tänk hur det skulle underlätta för dessa personer att känna sig välkomna, att älska sitt nya hemland och att kunna språket snabbare och kunna hitta jobb snabbare. Jag tror på det. På mentorskap, fadderskap, grannskap.

Love conquers all.

söndag 5 augusti 2018

Making memories

Eftersom jag jobbar under sommaren går H också på vårt summer camp. Ibland gör vi utflykter på camp. Häromdagen åkte vi till New York med färjan som går över Hudson River. 


Otroligt vacker utsikt!


Vi åkte till en liten obskyr park nere i Battery Park som kallas Teardrop Park. Otroligt fin och söt park!


Vi hade med oss matsäck och njöt av den innan vi for tillbaka till NJ. 


lördag 4 augusti 2018

Vägen till jobbet

Som jag skrivit tidigare har vi en ganska lång resväg till jobbet/skolan varje morgon och sen tydligen lika lång väg tillbaka på kvällen...Vi börjar vår resa klockan 05.50 på morgonen. 

Lite sopor! Vi har en del utav trottoaren som inte tas om hand. Ingen byggnad äger den och staden har bara tid att skyffla bort sopor enstaka gånger då och då. Givetvis finns ingen soptunna så långt ögat kan nå....Just ja. För en vecka sen låg en död råtta här också. Såg helt oskadd ut. Förutom att den var död då. Mysigt. 


Och passerar en hel del på vägen.

 Vårt bibliotek till exempel. Som har öppet ända till kl 20 några dagar i veckan. Älsk på det alltså!


 Vi bor ganska långt upp i NY. Men ändå nära till allt. Lugnar och trevligare. Förutom när bilar exploderar och hemliga växthus likaså...



När vi åkt första tåget är det dags att byta till nästa som tar oss över till New Jersey. Jag jobbar alltså i en helt annan stat. Fast väldigt nära ; )


Här kan vi se Madison Square Garden. 


Och varje morgon hälsas vi av det ståtliga Empire State Building! Rain and shine. 



Det finns en hel del hemlösa man stöter på överallt...


Vi tar ett tåg som heter PATH. Det går under vattnet till New Jersey.


På väg till jobbet åker vi ganska många rulltrappor. 

 Och ser en hel del typiska NY-byggnader. Tidigare såg vi Empire State Building och Madison Square Garden. Här har vi Freedom Tower.

På en galleria som vi går igenom finns det numera en "Selfie Station" där man uppmuntras ta en selfie och hashtagga gallerian...


Och såna här bankomater finns lite överallt. Här är det inte lika kontantlöst som hemma i Sverige ännu. Man betalat mycket med kontanter och med check. Ska jag vara ärlig så gillar jag checkar. Skönt när man inte har cash hemma och måste betala nåt. Bara skriva en check och personen som tar emot checken kan scanna den i sin bankapp så sätts pengarna in på kontot. Perfekt!



 Värsta stället på hela vägen...som en barnfälla! Som man måste gå igenom. Eller ta en enorm omväg. Tror jag ska börja ta omvägen för jag blir ruinerad!

 Genom ett stort garage.
 Och så är vi framme vid jobbet. Ja, jag jobbar inte i avloppet, men denna hälsar en välkommen när vi nästan är framme!

Strax före 08 är vi framme!

torsdag 26 juli 2018

AGT

Americas Got Talent alltså. Det är verkligen inget program som jag saknar under året. Jag tänker liksom inte att "ooo, nu börjar det ÄNTLIGEN! som jag har väntat!"
Ändå brukar det bli så att jag ser vartenda program. Jag vet inte riktigt hur det går till, men så sitter jag där i slutet av sommaren och ser på finalen med bultande hjärta och känner till varenda hjärtslitande historia som tagit människor till detta program. För så är det. Alla som kommer med till finalen har haft ett jäkla slit i livet. Som vi alla haft. Mänskligt. Rått. 
Här under ser ni några av mina favoriter i år. Trots att jag jobbar med småbarn så tycker jag att tjejen i mitten är så himla söt. För mig krävs det mycket att säga nåt sånt. När man är omgiven av barn dag ut och dag in är det svårt att bli imponerad av söthet och spunk. Ni fattar. Arbetsskada. 
Och första komikern? Gillar ni inte henne så kan ni sluta läsa nu.



onsdag 25 juli 2018

Maja minsann


I morse när vi åkte till jobbet/skolan satt den här fräcka lappen i vår hiss:


Ja men precis. Marijuanarök minsann! Who knew?! Grannar som röker på. Helt vanligt här måste jag erkänna.

Lite fräckare var när vi kom hem efter jobbet och mötte en äldre kvinnlig granne, säkert 75 bast eller nåt. Hon läser på lappen och skrattar till lite och säger lite pillimariskt:

- I wish I knew which neighbor smokes so I can stand outside and smell some!

Helt otippat kom den kommentaren! Det livade upp efter en lång dag på jobbet måste erkännas...

lördag 21 juli 2018

Pippi på affärer

Man vet aldrig vad man ska träffa på när man går på stan här. I torsdags när jag och H hämtade N från sommarlägret passade vi på att gå in på en mataffär för att köpa vatten och mellis. Plötsligt knuffar N till mig och jag undrar givetvis varför. Hon pekar till vänster om mig där en papegoja sitter på en mans rullator. Ja men varför inte liksom? H blir superintresserad och vill kika. Mannen med papegojan märker så klart vårt intresse och erbjuder oss att klappa Coco som fågeln hette. Vi får en hel historia om fåglar och uppfostran. Dessutom var Coco en riktig tjejtjusare och ville sitta på min arm en stund. Jag blev riktigt uppvaktad med busvissling och allt! När Coco sen skulle vidare ville han inte riktigt lämna min arm utan fick övertalas lite innan han motvilligt släppte och gick tillbaka till sin ägare.
Som sagt. Vatten, mellis. Och så nästan en papegoja. Only in NY!

fredag 20 juli 2018

I am back!

Jag ser att det nästan var ett år sedan som jag skrev senast...För att vara ärlig så har jag inte riktigt haft lust att skriva. Eller tid. Och så finns ju det där Instagrammet och hökar i bakgrunden. Som är så lätt att klicka in lite text på och så bilder. Numera har jag ju ingen laptop, utan en stationär dator. Mitt i vardagsrummet. Två barn. Och ett jobb med en megapendling. Och också en autoimmun sjukdom som jag alltid kämpar med. Ni fattar, det finns liksom ingen tid att sitta vid en dator och skriva. Egentligen. Men så känner jag det där tryckande behovet att skriva mer än 30 ord på rad. Ord som vill komma ut och skrivas ned. Saker som händer som vill delas. Och det måste man ju bara skriva ned. Att skriva varje dag kommer att vara omöjligt. Men kanske kanske att jag kan få till tre eller till och med fyra inlägg per vecka? Vore inte det nåt eller? Jag har saknat detta och jag har saknat er!
Kanske kanske blir det också istället inlägg på engelska. Det är ju mitt arbetsspråk numera, men känns ändå lite kymigt att skriva på. Det kommer ju att innebära lite stavfel ibland, grammatiska misstag och mindre beskrivande språk...eller? Vi får la se!
I alla fall. SKÅL! Och Välkomna tillbaka!


onsdag 16 augusti 2017

Gymhäng

Jag har gått och blivit med gym igen! Kan ni tro! Eftersom jag återupptäckt min kärlek för att springa har jag slagit till med ett gymkort för att kunna springa även på vintern. Jovisst kan man springa ute även på vintern. Har jag hört. Men nej tack. Jag vet med mig redan nu att det aldrig kommer att hända för mig. Kaaaaaanske en gång. Oooooom jag känner för det( inte troligt alltså)...
Det är spännande med omklädningsrum förresten. Jag är ju fortfarande inne på svensk nakenhet där man står tillsammans ett gäng nakna fruntimmer och duschar i ett stort duschrum. Här skulle nog de flesta amerikaner förfasas över något sånt. Här finns det oftast dushrum, eller i alla fall skynken man kan dra för så att man slipper se varandras nakenhet. Gubevars!

måndag 31 juli 2017

Jag, en främmande kvinna, olja och ett litet rum

Nu blev ni allt nyfikna! För några år sen var jag på massage för första gången någonsin. Professionell massage i alla fall. Det var verkligen en upplevelse. Lite skumt var det att klä av sig halvnaken inför en kvinna man aldrig träffat tidigare och som sedan rör en ganska intimt ändå (alltså, ni fattar ju vad jag menar. Hur ofta brukar ni ha främmande människor som rör er nakna rygg? Ärligt? Kanske oftare än jag tror?). Det var en trevlig upplevelse till slut, efter den första chocken. Väldigt skönt och avslappnande. Efteråt var jag nästan lite yr till en början. Massösen sa att jag skulle ta det lugnt på kvällen och dricka en massa vatten eftersom massagen löser upp saker och ting. Jag antar slaggprodukter? Dessutom kan man bli lite öm dagen efter på de ställen där man gick lite djupare. Spännande!
Något jag funderade på under den halvtimme massagen pågick var: Vad tänker massösen på när hon masserar? Är hon liksom helt inne i massagen eller funderar hon på vad hon ska käka till middag? Och har de ett speciellt program de kör på varje "normal" kund (inte någon med specifika problemområden), eller är det på känn? Tycker de att vissa människors ryggar är äckligare än andra? Typ en hårig äldre man (sorry, alla håriga äldre män som eventuellt läser detta!) mot en ung snygg muskulös yngling?

Den massage jag gick på fanns i min lilla svenska hemstad. Jag vet inte ens vilken sorts massage det var. Sedan jag flyttade hit till NYC har jag upptäckt att det finns en uppsjö med olika massager. Svensk massage (? typ fika med kroppsberöring?), thai (kokosolja?) Djupmassage (under vattnet?!) Har ingen aning! Ni kan läsa mer under Massagestockholm!



söndag 30 juli 2017

När jag gick på högstadiet

När jag gick på högstadiet för hundra år sen. Kanske inte riktigt hundra år sen, men 15-16 år sen i alla fall, kanske mer. Vad vet jag? Då fick man alltid nåt kulturellt med sig under ett läsår. Det obligatoriska biobesöket (alltid en film med något budskap, ofta ganska bra faktiskt), teaterresa (om man hade tur, kanske ända till hufvudstaden!) eller någon föreläsning av en aktuell person. Det är inte mycket av detta jag kommer ihåg idag, jag har ett relativt selektivt minne har jag märkt. Jag kommer ihåg att vi fick besök av en gammal man som suttit i koncentrationsläger.Och att vi såg en film om en pojke i England som blev mobbad för att han var homosexuell. Men det som jag kommer ihåg allra mest är besöket från Hassela (som finns på Gotland). Ungdomarna från Hassela reste runt Sverige med en teater om drogmissbruk, en föreställning som hade en hel del humor men mest sorg och övergivenhet, uppgivenhet och misstro. Föreställningen har följt med mig i livet och varje gång jag lyssnar på Phil Collins "Another Day in Paradise" kommer en våg av obeskrivlig sorg över mig, sorg för de familjer som förlorat ett barn till missbruk, de människor som förlorat vänner till detsamma och de som kommer att förlora nära och kära. Alla medverkande ungdomar i teatern var själva tidigare missbrukare och teatern baserades på deras egna erfarenheter av livet och drogerna. Det var så väldigt starkt att se. Flera gånger påverkades skådespelarna själva och äkta tårar bröt fram, för att inte tala om oss i publiken!
 Efter föreställningen fick vi chans att fråga ungdomarna om saker och de frågade oss. Det var en dialog. En fråga som de ställde var:
- Hur många av er vet var man kan få tag på droger?
90% av alla i salongen räckte upp handen. Jag var inte en av dem.

Hassela Gotland hjälper ungdomar i missbruk genom en speciell pedagogik som kallas Hasselapedagogik. Ni kan läsa mer om dess historia på Hassela Gotlands hemsida. De ungdomar som är i behov av hjälp for bo i ett kollektiv med andra ungdomar tillsammans med personal. Detta kallas för medlevarskap där personalen delar boende, arbete och fritid med ungdomarna. På så sätt får ungdomarna en trygghet i att alltid veta vem som är där alla tider på dygnet och de har alltid någon att vända sig till.

Som sagt, ett fantastiskt gäng med ungdomar som verkligen påverkat mig med sin föreställning. Jag undrar lite hur de har det idag? Det är ju ändå runt 15 år sen, eller mer, som de turnerade runt i skolor. Vad har hänt sedan dess?


lördag 29 juli 2017

Jag har inga kläder!

Varje kväll när jag går igenom min garderob för att hitta kläder till arbetsdagen är det precis så jag känner. "Jag har fasiken inga kläder". Fast det hänger en hel rad med tröjor, jag har lådan full med byxor, några klänningar som hänger och dinglar. Ändå hittar jag aldrig nåt att ha på mig. Det är som att jag bär samma kläder hela tiden. Fast jag gör ju inte det egentligen. Sen går tanken "Asså, men, jag hade ju på mig den här förra måndagen och nu är det liksom tisdagen veckan efter. ALLA kommer ju att tro att jag har samma kläder på mig varje dag." Herregud, vad man gör sig själv viktig!

Egentligen är det ju helt klart så att ingen kommer ihåg. Om jag börjar tänka på mina kollegor och vad de har på sig kan jag faktiskt inte dra mig till minnes vad de hade på sig igår ens, ännu mindre vad de hade på sig i måndags. Varför skulle de bry sig om vad jag har på mig nu? Är jag universums mittpunkt här eller?

Sen tror jag inte att det hade spelat nån roll om jag hade en walk in closet med rader av kläder. Jag skulle nog ändå hitta favoriter och inte veta vad jag skulle ta på mig.
Notis: Jösses ,vad glad jag är att blogger har automatiskt sparande när man skriver inlägg. Jag tryckte just på krysset och tog bort fönstret av misstag. Gah! Orka skriva igen liksom. Speciellt detta viktiga inlägg!

Over and out från Dagens I-landsproblem!

Lördagslistan

Förr om åren skrev jag ofta en måndagslista. En lista över saker att vara tacksam för. Och just skriven på en måndag då jobbveckan startade och allt kanske kändes lite motigt just då.
Den här veckan skriver jag istället en lördagslista! Jag menar, varför inte!!?

Saker jag är tacksam över:

1. att sommaren än så länge inte varit lika galet varm och fuktig som den kan vara!

2. att vi får besök av systeryster (en av dem) snart!

3. att vi under några veckor på jobbet får ledigt två extra dagar i veckan. Guld!

4. att jag och min lärarkollega från förra året får fortsätta jobba tillsammans även nästa läsår!

5. att vi är friska och krya!

6. att jag har en sån fantastisk familj som finns där i vått och torrt!

Ha en fin helg vänner!

torsdag 27 juli 2017

En magisk stad

Något som jag är lite avundsjuk på är de som kommer till New York för allra första gången. Som liksom tappar hakan när de ser alla skyskrapor och som förundras när de går på Times Square och som njuter av att åka tunnelbana. Det är något magiskt att komma hit första gången.
Att bo här är också fantastiskt, men man glömmer magiken. Man knegar på, sliter på jobbet, springer mellan tåg och tunnelbanor, handlar och städar. Det blir vardag. Precis som allting annat. Men så ibland stannar man upp och tar en paus och ser sig omkring. Och där, i den stunden, blinkar det magiska till igen och man kan för en kort sekund se denna fantastiska stad med nyöppnade ögon, innan man återigen riktar blicken nedåt för att inneslutas i verklighetsbubblan.

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...