onsdag 16 augusti 2017

Gymhäng

Jag har gått och blivit med gym igen! Kan ni tro! Eftersom jag återupptäckt min kärlek för att springa har jag slagit till med ett gymkort för att kunna springa även på vintern. Jovisst kan man springa ute även på vintern. Har jag hört. Men nej tack. Jag vet med mig redan nu att det aldrig kommer att hända för mig. Kaaaaaanske en gång. Oooooom jag känner för det( inte troligt alltså)...
Det är spännande med omklädningsrum förresten. Jag är ju fortfarande inne på svensk nakenhet där man står tillsammans ett gäng nakna fruntimmer och duschar i ett stort duschrum. Här skulle nog de flesta amerikaner förfasas över något sånt. Här finns det oftast dushrum, eller i alla fall skynken man kan dra för så att man slipper se varandras nakenhet. Gubevars!

måndag 31 juli 2017

Jag, en främmande kvinna, olja och ett litet rum

Nu blev ni allt nyfikna! För några år sen var jag på massage för första gången någonsin. Professionell massage i alla fall. Det var verkligen en upplevelse. Lite skumt var det att klä av sig halvnaken inför en kvinna man aldrig träffat tidigare och som sedan rör en ganska intimt ändå (alltså, ni fattar ju vad jag menar. Hur ofta brukar ni ha främmande människor som rör er nakna rygg? Ärligt? Kanske oftare än jag tror?). Det var en trevlig upplevelse till slut, efter den första chocken. Väldigt skönt och avslappnande. Efteråt var jag nästan lite yr till en början. Massösen sa att jag skulle ta det lugnt på kvällen och dricka en massa vatten eftersom massagen löser upp saker och ting. Jag antar slaggprodukter? Dessutom kan man bli lite öm dagen efter på de ställen där man gick lite djupare. Spännande!
Något jag funderade på under den halvtimme massagen pågick var: Vad tänker massösen på när hon masserar? Är hon liksom helt inne i massagen eller funderar hon på vad hon ska käka till middag? Och har de ett speciellt program de kör på varje "normal" kund (inte någon med specifika problemområden), eller är det på känn? Tycker de att vissa människors ryggar är äckligare än andra? Typ en hårig äldre man (sorry, alla håriga äldre män som eventuellt läser detta!) mot en ung snygg muskulös yngling?

Den massage jag gick på fanns i min lilla svenska hemstad. Jag vet inte ens vilken sorts massage det var. Sedan jag flyttade hit till NYC har jag upptäckt att det finns en uppsjö med olika massager. Svensk massage (? typ fika med kroppsberöring?), thai (kokosolja?) Djupmassage (under vattnet?!) Har ingen aning! Ni kan läsa mer under Massagestockholm!



söndag 30 juli 2017

När jag gick på högstadiet

När jag gick på högstadiet för hundra år sen. Kanske inte riktigt hundra år sen, men 15-16 år sen i alla fall, kanske mer. Vad vet jag? Då fick man alltid nåt kulturellt med sig under ett läsår. Det obligatoriska biobesöket (alltid en film med något budskap, ofta ganska bra faktiskt), teaterresa (om man hade tur, kanske ända till hufvudstaden!) eller någon föreläsning av en aktuell person. Det är inte mycket av detta jag kommer ihåg idag, jag har ett relativt selektivt minne har jag märkt. Jag kommer ihåg att vi fick besök av en gammal man som suttit i koncentrationsläger.Och att vi såg en film om en pojke i England som blev mobbad för att han var homosexuell. Men det som jag kommer ihåg allra mest är besöket från Hassela (som finns på Gotland). Ungdomarna från Hassela reste runt Sverige med en teater om drogmissbruk, en föreställning som hade en hel del humor men mest sorg och övergivenhet, uppgivenhet och misstro. Föreställningen har följt med mig i livet och varje gång jag lyssnar på Phil Collins "Another Day in Paradise" kommer en våg av obeskrivlig sorg över mig, sorg för de familjer som förlorat ett barn till missbruk, de människor som förlorat vänner till detsamma och de som kommer att förlora nära och kära. Alla medverkande ungdomar i teatern var själva tidigare missbrukare och teatern baserades på deras egna erfarenheter av livet och drogerna. Det var så väldigt starkt att se. Flera gånger påverkades skådespelarna själva och äkta tårar bröt fram, för att inte tala om oss i publiken!
 Efter föreställningen fick vi chans att fråga ungdomarna om saker och de frågade oss. Det var en dialog. En fråga som de ställde var:
- Hur många av er vet var man kan få tag på droger?
90% av alla i salongen räckte upp handen. Jag var inte en av dem.

Hassela Gotland hjälper ungdomar i missbruk genom en speciell pedagogik som kallas Hasselapedagogik. Ni kan läsa mer om dess historia på Hassela Gotlands hemsida. De ungdomar som är i behov av hjälp for bo i ett kollektiv med andra ungdomar tillsammans med personal. Detta kallas för medlevarskap där personalen delar boende, arbete och fritid med ungdomarna. På så sätt får ungdomarna en trygghet i att alltid veta vem som är där alla tider på dygnet och de har alltid någon att vända sig till.

Som sagt, ett fantastiskt gäng med ungdomar som verkligen påverkat mig med sin föreställning. Jag undrar lite hur de har det idag? Det är ju ändå runt 15 år sen, eller mer, som de turnerade runt i skolor. Vad har hänt sedan dess?


lördag 29 juli 2017

Jag har inga kläder!

Varje kväll när jag går igenom min garderob för att hitta kläder till arbetsdagen är det precis så jag känner. "Jag har fasiken inga kläder". Fast det hänger en hel rad med tröjor, jag har lådan full med byxor, några klänningar som hänger och dinglar. Ändå hittar jag aldrig nåt att ha på mig. Det är som att jag bär samma kläder hela tiden. Fast jag gör ju inte det egentligen. Sen går tanken "Asså, men, jag hade ju på mig den här förra måndagen och nu är det liksom tisdagen veckan efter. ALLA kommer ju att tro att jag har samma kläder på mig varje dag." Herregud, vad man gör sig själv viktig!

Egentligen är det ju helt klart så att ingen kommer ihåg. Om jag börjar tänka på mina kollegor och vad de har på sig kan jag faktiskt inte dra mig till minnes vad de hade på sig igår ens, ännu mindre vad de hade på sig i måndags. Varför skulle de bry sig om vad jag har på mig nu? Är jag universums mittpunkt här eller?

Sen tror jag inte att det hade spelat nån roll om jag hade en walk in closet med rader av kläder. Jag skulle nog ändå hitta favoriter och inte veta vad jag skulle ta på mig.
Notis: Jösses ,vad glad jag är att blogger har automatiskt sparande när man skriver inlägg. Jag tryckte just på krysset och tog bort fönstret av misstag. Gah! Orka skriva igen liksom. Speciellt detta viktiga inlägg!

Over and out från Dagens I-landsproblem!

Lördagslistan

Förr om åren skrev jag ofta en måndagslista. En lista över saker att vara tacksam för. Och just skriven på en måndag då jobbveckan startade och allt kanske kändes lite motigt just då.
Den här veckan skriver jag istället en lördagslista! Jag menar, varför inte!!?

Saker jag är tacksam över:

1. att sommaren än så länge inte varit lika galet varm och fuktig som den kan vara!

2. att vi får besök av systeryster (en av dem) snart!

3. att vi under några veckor på jobbet får ledigt två extra dagar i veckan. Guld!

4. att jag och min lärarkollega från förra året får fortsätta jobba tillsammans även nästa läsår!

5. att vi är friska och krya!

6. att jag har en sån fantastisk familj som finns där i vått och torrt!

Ha en fin helg vänner!

torsdag 27 juli 2017

En magisk stad

Något som jag är lite avundsjuk på är de som kommer till New York för allra första gången. Som liksom tappar hakan när de ser alla skyskrapor och som förundras när de går på Times Square och som njuter av att åka tunnelbana. Det är något magiskt att komma hit första gången.
Att bo här är också fantastiskt, men man glömmer magiken. Man knegar på, sliter på jobbet, springer mellan tåg och tunnelbanor, handlar och städar. Det blir vardag. Precis som allting annat. Men så ibland stannar man upp och tar en paus och ser sig omkring. Och där, i den stunden, blinkar det magiska till igen och man kan för en kort sekund se denna fantastiska stad med nyöppnade ögon, innan man återigen riktar blicken nedåt för att inneslutas i verklighetsbubblan.

tisdag 25 juli 2017

Back to the hamster wheel!

Efter två utsökta semesterveckor är jag tillbaka på jobbet! Men frukta icke! De närmsta veckorna ska jag inte jobba ihjäl mig. Vi jobbar tre dagar i veckan en månad framöver och jag har dessutom en semestervecka kvar som infaller om tre veckor. Jag ska inte klaga.
Jag var ledig igår måndag,  jobbade idag tisdag och är sedan ledig imorgon onsdag för att därefter jobba torsdag och fredag. Inte illa!

Vi har haft två fina och avslappnade veckor med dagsutflykter och besök från svärsyster med familj. Givetvis kommer vi att fortsätta sommaren med mer dagsutflykter nu när jag är ledig fler dagar i veckan. Imorgon ska vi t ex åka till Brooklyn Bridge Park. Där har vi aldrig varit. Nån dag ska vi åka till den lokala poolen och nån mer stranddag kommer säkert. Här är det ju varmt och skönt långt in i september/oktober! Faktiskt skönare i september då man slipper den höga luftfuktigheten!

måndag 24 juli 2017

Husdjur?

Jag växte upp med en hel del husdjur av alla slag. Katter, hundar, fåglar, kaniner, sniglar, grodor...och ett och annat akvarium. Vi hade en guldfisk en gång i tiden, som levde ungefär 100 fiskår. Vid ett tillfälle trodde vi att guldfisken var på väg att gå ur tiden. Fisken kunde knappt hålla sig flytande, spelade ingen roll hur mycket den viftade med fenorna. Min styvpappa tog till slut upp fisken och fann att den fått i sig en ansenligt stor sten som satt fast. På något sätt fick han ur stenen med en pincett. Och fisken levde lycklig i alla dina dar. I alla fall ett par år till!

Min klass som jag undervisade i förra året önskade sig ett akvarium och en förälder förbarmade sig över dem. Hon köpte både fisk och akvarium. Det var i januari 2016. Sedan dess har fisken fått byta klassrum med mig ett antal gånger plus fått åka hem till flera barns hem över våra lov. Och han lever än! Det är konstigt hur fäst man blir vid en fisk egentligen. Förra året,  när vi hade en långhelg, och jag kom tillbaka till skolan fann jag att vattnet blivit grumligt och luktade fruktansvärt! Jag trodde att fisken måste ha kolat då. Genast blev jag ledsen och förtvivlad! Jag skyndade mig att rensa ur och leta efter den stackars fisken som med nöd och näppe fortfarande levde. Tilltufsad som få återfick den livslusten och kom sakta tillbaka till livet! Och lever ännu.

I dagarna ska vi vara kattvakt här hemma och även hamstervakt. Barnen är sugna på husdjur. Kanske ska man slå till? Om katter inte funkar så kan jag lätt tänka mig att kanske skaffa akvarium även hemma! Har kikat runt och hittat den här sidan om saltvattensakvarium, en sida som är väldigt hjälpsam! Kanske för er som också är sugna på akvarium?

onsdag 19 juli 2017

Sommar i New York

Här var det semester minsann! Vi har en trevlig staycation i år, med besök från familj från andra sidan landet. Dagsutflykter och parkbesök. Jätteskönt att bara vara ledig! Slippa gå upp kl 05 varje dag. Trots det vaknar jag av mig själv mellan 05.20 och 05.45. No rest for the wicked med andra ord.

Senare i sommar kommer en av systrarna mina att besöka oss. Det blir också roligt! Sommaren är bra kort alltså. Varför kan inte vintern kännas lika kort undrar jag?

fredag 21 april 2017

Luftigt

När man bor i en storstad som New York (eller andra fina städer som Stockholm!) tänker man ganska mycket på luften man andas. Speciellt den luft man andas när man är utomhus eller när man har fönstret öppet. När vi bodde i Sverige hade vi ett filter som satt i den lilla miniöppningen bredvid stora fönstret som filtrerade luften som kom in. Det filtret blev alldeles svart med jämna mellanrum. Och då bodde vi i en liten stad med väldigt lite trafik, till skillnad från nu! Vad vi andas in dagligen här vågar jag inte ens tänka på...

Det här med luft är ju något som är ganska viktigt. Utan luft dör vi och tusentals människor dör redan årligen av luftrelaterade åkommor. När jag gick i skolan (i Sverige) talades det ofta om ventilationen i byggnaderna vi huserade i. I en av byggnaderna fick jag, och många av mina vänner, ofta huvudvärk när vi hade lektioner där. Det var en gammal byggnad med få fönster och många elever. Dock uppfattade jag det som att man pratade mycket om ventilation och luft och hur man kan förbättra den. Vid något tillfälle sattes även mätare ut för att mäta något i luften. Vad, det kan jag inte säga! Att jag ens uppfattade allt detta om ventilationen är för övrig ett mirakel i sig, som tonåring hade man annat att tänka på...

Här i New York, och som vuxen med två barn, tänker jag ofta på ventilationen. Speciellt på sommaren när vi slår på vår AC. Den har inbyggda filter för att filtrera den luft som kommer in och ut. Men hur bra är den ventilationen egentligen? Det finns företag vasr uppgift är att rengöra dessa AC. De öppnar väl upp den och tar bort damm och byter filter etc. För en mindre förmögenhet. Kanske till och med billigare, men mindre miljövänligt, att köpa en helt ny maskin, speciellt om den har några år på nacken.

Inte nog med det. I köket har vi en spis, så klart! och en fläkt med ventilation. Jag har hela tiden trott att luften som sugs in i fläkten ventileras ut genom rör eller liknande. Det känns väl logiskt? Eller är det bara jag som känner så?
I alla fall. För några år sen skulle jag byta filter i fläkten och tar bort filter och lock och allt. Då upptäcker jag att luften åker in genom filtret och sen tillbaka ut igen! Det finns alltså inget hål som luften kan komma ut igenom, förutom ut i lägenheten. Vilken chock!
Inte undra på att luften hemma blir ganska unken när man gör storkok, trots att vi öppnar alla fönster vi har!

Vid några tillfällen har vi misstänkt att vår dotter lidit av allergier relaterade till luften, på inrådan av hennes läkare. Vi gjorde många förbättringar med både städning och ventilation för att få bättre luft inomhus. Det tycks ha hjälpt för hon har mycket färre problem nu än tidigare.

Jag har kikat runt lite på hemsidor för att få inspiration till att förbättra vår ventilation hemma, både på svenska och engelska. På svenska hittade jag www.ventilation.se där det fanns massor att kika på i form av ventilation. Bland annat ventilationsanläggning för hemmet  som kändes intressant. Den hittar ni HÄR.

Hur är er luft hemma eller på arbetsplatsen? Känner ni av dålig luft och hur påverkar det er?

lördag 15 april 2017

Det här med bloggandet utan dator!

Min dator är paj. Helt död. Nästan. Jag vet inte riktigt hur det gick till men plötsligt kunde man inte fysiskt öppna min dator, som är en laptop, utan att skärmen nästan gick av. Tragiskt bortfall! Därför har det heller inte blivit mycket bloggande eftersom jag inte riktigt gillar att blogga via mobilen. Det är så pillrigt! Borde väl vara mer convenient? Men nä. Jobbigt att inte kunna skriva lika snabbt som med ett ordentligt redigt tangentbord, drygt att lägga till bilder...
Jag får nog vänja mig för jag saknar bloggandet! Jag saknar er!
Och nån dator har jag inte råd med ännu. Makens dator finns, men är inte alltid tillgänglig tyvärr. Och heller inte utrustad med svenskt tangentbord. Jag veeeeet att man kan fixa inställningarna men det gör man typ vart femte år när man köpt ny dator. Sen glömmer man hur man gör åren emellan. Och så klart kan det skolja sig mellan märken...
Ni ser ju mina tama bortförklaringar!

Nu kommer bloggandet tillbaka! Oavsett hur, blir det blogga av!

onsdag 22 februari 2017

#45 och motståndsrörelsen

Våra hemgjorda posters

Det blir mycket politik i mitt liv de närmsta åren, jag kan inte hjälpa det. "Du ska inte rro det blir sommar, om inte nån sätter fart.", heter det ju så vackert. Samma sak gäller förändring. Man kan inte sitta ned och vänta på att saker ska ske, eller knäppa med fingrarna. Det hade ju varit bekvämt! Det finns ett citat som lptee: "Be the change you want to see in the world." Jag avser att vara den förändringen. Ingen kam göra allt, men alla kan göra något.

Runtom i landet finns det en ny känsla av samhörighet bland de i motståndsrörelsen. Vi, jag vågar säga vi för jag är med, tyr oss till varann, stöttar varandras på sociala medier, hejar på och samlar styrka att stå emot.
I måndags var det en högtid kallad "President's Day". Vårt firande bestod av att gå i protester. I New York anordnade man en protest kallad "Not my President's Day". Jag, maken, dottern och våra närmsta grannar tog buss och tåg ned till Columbia Circle, beredda med posters med slogans. Min första demonstration, men tyvärr nog inte den sista. Vilken upplevelse det var!
Tusental fridfulla människor med fantastiska posters och skanderande! Det är en speciell känsla att stå invaggad med så många människor med ett och samma mål: att bli av med president #45. Några fina människor med trumma och tamburin slog takten och vi alla ropade: hi, hey ho, Donald Trump had got to go! Och Just love, no fear, refugees are welcome here! Eller denna dänga: We need a leader, not a creepy tweeter!
Vi var där nere under solens varma strålar några timmar innan vi for hemåt igen.





Dotterns poster!


video

video


Det finns såklart mycket mer att göra innan jobbet är avklarat. Denna vecka var dock väldigt framgångsrik på alla sätt eftersom bland annat Michael Flynn fick avgå pga kontakter med Ryssland. Det var fint.

lördag 4 februari 2017

Två veckor

Två veckor- en livstid. Jag tror inte att det är någon som helt kunnat undvika vad som hänt under de här två senaste veckorna i USA. Folk är väldigt upprörda och med all rätt. Det är lite jobbigt att vakna upp och liksom genast undrar vad som kommer ske idag. Mycket av det som pågår i form av nya lagar etc kommer heller aldrig ut i main stream media. Givetvis portandet av folk från de sju muslimska länderna, toppade nyheterna - med all rätt.
Jag är så glad att folk står upp för vad som är rätt! Det ger mig hopp om mänskligheten. Folk är ute på gator och protesterar, bojkottar varor och företag, skriver uppmuntrande på sociala medier, skänker pengar till organisationer, ringer senatorer och jobbar ideellt för att hjälpa andra. Det är fantastiskt!
New Yorks senator Gillibrand, har varit utomordentlig måste jag säga. Hon har röstat nej till många av den nya "presidentens " val till sin administration, och vågar gå emot strömmen. Det som är förskräckligt är att många demokrater som är i senaten inte verkar tänka efter ordentligt utan röstar Ja för vem som helst! Det måste ändras. Republikanerna försökte ta ner President Obama under åtta år, dags att återgälda vänligheten!

Det är mkt som redan kommer bli lidande. Miljön och den vanliga lilla människan. Men ni vet "corporations are people too" som myntades under förra valet...

fredag 20 januari 2017

En dag av sorg..

Eftersom jag saknar ord kommer har ett kraftfullt inlagg, skrivet av maken.

As the country prepares to take a hiatus from the hope, dignity, and white knuckle ingenuity that has made it the unrivaled greatest country in the world to be "Great Again," I want to reflect on a sign of progress that, until now I sort of took for granted.


Yesterday, while picking Naomi up from the computer coding program she attends I got the chance to go in the makeshift computer lab, a neatly appointed room of desks, chairs, and laptops in the back of our local Library, (shout out to NYPL) to have a look at what she and the other children were about. Now, I'm not easily impressed - my New Yorker cynicism, Samurai like stoicism, and bitterness of one balding too soon provide ample defense against excitability, so my jaw didn't quite hit the floor but rather hung somewhere around my knees when I saw what they've achieved in just two sessions.  They, each of them, had created unique animations with sound that were interactive. The spilt screen layout on the monitors displayed lines of code next to working animations. I was thoroughly…, I mean, yeah it was alright.  Ahem! Once I managed to shift my jaw, and my inner Luke Cage, back into their respective sockets I started looking away from the digital creations and at the creators. DING!

I can’t say I was surprised nor was it particularly remarkable that 9 out of 10 of the creators were girls most of them Naomi’s classmates, all of them in her year at school. The one boy was in fact an older brother of Naomi’s friend.  What makes this worth reflecting on is what happens today – the inauguration of a genuinely unqualified, untrustworthy, and unpleasant boor of a man to the office of the Presidency. For only a moment, upon seeing what Naomi and her friends had created, I was a kid again just wanting to join in on the action. And then, without warning, I was hoofed back to reality when one of the girls joked about learning to hack so she can “Dump Trump.” They all laughed in agreement, I squirmed. That’s what I get for daydreaming. There it was, exactly what is at stake – our girls. It didn’t matter whether the coders were boys or girls before HIS name was mentioned, but it is impossible to feel comfortable with a man who thinks about women in the way one might think about a steak dinner and not worry for our girls.

Growing up in my family I didn’t need telling that girls are equal to boys. It was and still is just the way of things. Just the way of things. As matter of fact, I grew up with the quixotic notion that girls are inherently smarter than boys. Hmm, wherever did I get that idea? I also have an older sister who delighted in tormenting me, though, to be fair she was and, I’ll admit just this once, still is clever.

That Man, however, doesn’t show any such signs of respect for girls and women, or anyone and anything that doesn’t orbit his grand ego for that matter. Neither is he the kind of person to surround himself with people who might upstage him. Not surprisingly, his nominee for Education Secretary is a nugget from the very bottom of the barrel of qualified candidates. The person that will likely be appointed to the post of Education Secretary has exactly the sum of 0+none experience working in Education. Moreover, through past acts – generous financial contributions to Private and Charter School lobbyists – she, Betsy Devos, has shown a severe, and I mean absolutely menacing, disdain for public schools and everyone associated with them. In her appointment hearing she refused to affirm that all schools whether private or public, if they receive federal funds, should meet the same accountability standards. She said that we might need guns in schools because, and I kid you not, Grizzly Bears. You what? She even flaunted the idea of defunding public schools (I really hope she spends her entire term chasing that shadow). But the one admission of the threat this new administration poses to public schools and public programs is Betsy Devos’ flat refusal to say whether she will continue to uphold the Individuals with Disabilities Education Act (IDEA) known for insuring equal education for children with disabilities. The amount of harm she could do in four years is not to be underestimated. When the words equal and education are used together in debates of such magnitude everyone should take note, particularly girls and women.  Equality is still a work in progress, even a far-fetched ideal to some. It seems to me that whenever equality goes through the machinations of politics, economics, culture and all the other cogs and gears in this grand machine we call civilization, it emerges with women being somehow less equal, regardless of the context of which it went in.

This is a message of hope. The changes about to occur are very worrying but I don’t believe they will be impactful. Consider it a pause from sensible progress for a moment of reflection and contrast.  I’m hopeful because of what saw at Naomi’s coding group yesterday.  Encouraging girls to drop their dolls and bedazzle tools to pick up hobbies like computer coding is still a novel proposal. So, I consider myself lucky to witness nine capable girls being taught to code by a female Polish/Swedish expatriate, who you know must be a feminist and socialist, and enjoying themselves. Their cheerful celebration of their accomplishments after just two meetings, roughly 4 hours of coding, served for me as appropriate defiance for the times ahead. I witnessed the inexorable course of progress. This administration could possibly undermine some of that progress, but they cannot stop it. The will of our girls is inevitable. You can try to put off the inevitable but eventually you stumble upon the place where inevitable goes and waits, to be avoided no longer.


Therefore, as the country prepares to take a hiatus from its higher values and status as greatest country in the world to be “Great Again,” whatever that means, we are going to be all right. There will be difficulties, no doubt, things have a habit of going awry when morons and devils are given authority. Fortunately, a lot of people still remember what is truly important, an entity that wields a passive but arguably the most potent power – the next generation. So, whether it be free pop-up computer coding classes for the duration of this new administration’s “management” or protests or, most importantly, getting out to vote next time round, reasoning people who like progress, and even those who like looking back from time to time, will succumb to the irresistible pressure of the next generation. I’ve had some insight into their dynamic; they want to make good things happen and they will not be denied. If you’re looking for a leader, a president, look no further than the dreams of your children, or your neighbor’s children if you don’t have any. They will challenge you and demand that you give your best and they will give you hope and make you a better person. Those are first rate leadership qualities. So as the country inaugurates a president, I’ve chosen my own. Her name is Naomi. She dreams of becoming a Doctor, Scientist, Teacher, Philanthropist, Environmentalist, and Software Engineer. Lead on. 

tisdag 17 januari 2017

Att städa eller icke städa...

Det fanns en tid då vår lägenheten, vårt liv generellt,  var alldeles städat, perfekt och tillrättalagt. Innan barnen föddes. Speciellt innan barn nummer två. Då, när han föddes, infann sig det ständiga kaoset. Lite som Dantes inferno. Kanske en dålig liknelse. Men faktiskt har jag funderat på att sluta städa till båda barnen är redo att flyga ut ur boet. Att det kanske dröjer en 20 år dit, det bryr jag mig inte om.
Seriöst. Det finns dagar ("dagar" kanske var att ta i. Snarare timmar, minuter eller sekunder) då vår lägenheten är så där undanplockad, ren, ordningssam, som vi vill ha den. Detta sker oftast en söndag på en skottdag då sonen sover mellan klockan 13 och 14. Oftast då också under en fullmåne som sammanfaller med en solförmörkelse. Ja, ni ser ju. Det händer inte så ofta.

Ni ser ju hur sonen far fram...Lite så här går det till dagligen. Ut med ALLA leksaker så att man kan se var allt finns. Lek med EN av dessa leksaker, häll ut en ny låda!

Här i New York, är det ganska vanligt, vanligare än där jag kommer ifrån i Sverige i alla fall, att betala för så kallade hushållsnäratjänster som städning, barnvakt, smågöra på huset/lägenheten eller gå ut med hunden om man nu har en sån.
I den familj jag bodde hos när jag var au-pair fanns en hushållerska som kom ett par timmar om dagen och plockade undan, tvättade kläder och lagade mat. För en nyinvandrad från Sverige kändes det otroligt främmande att ha någon som kom dagligen för att göra sånt man själv skulle hinna med.
Jag vande mig ganska snabbt ändå. Vad bekvämt det var! Någon som sopar och tvättar golven, ser till att tvätta (och vika tvätt! Icke att förglömma!! Mitt hatgöra!) och så laga lite mat på det, som är klar när man kommer hem.
Hade jag råd skulle jag inte dra mig för att kanske hyra in någon för månadsstädning i alla fall. Vad skönt  det skulle vara!

Som sagt, här där jag bor, är det relativt vanligt med att betala andra för sånt göra. Hur vanligt är det hemma i Sverige? Jag kollade runt lite på nätet och fann faktiskt många företag som erbjuder liknande tjänster. Som den här sidan Hemmiljö.
Och faktiskt märkte jag på den här sidan, och de andra jag besökte, att det inte var så dyrt som jag befarat för en månadsstädning...å andra sidan erbjuder de inte hushållerskor som också lagar mat för samma pris. Det kanske är för mycket att begära? ;)

Har ni funderat på att anlita någon som städar hemma hos er?

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...