torsdag 30 september 2010

En gång för länge sen...

...sista sommaren när vi bodde i New York ville jag passa på att gå på opera för första gången. Varför inte om man nu är i närheten av Metropolitan Opera? Man har ju sett på TV och film och det verkar hur mysigt som helst. Jag lyckades till och med övertala min, då, blivande make om att det skulle vara en fantastisk upplevelse. Jag vet inte om han själv tyckte att det skulle bli så fantastiskt, men som den underbara man han är, ställde han upp utan knussel. Via internet köpte jag sedan ganska billiga biljetter och sen var det bara att vänta på den stora dagen.
Så kom den. Vi åkte tunnelbanan till Metropolitan och fick stå i en ganska lång kö in för att få hämta biljetterna. Maken var aptrött. Han hade jobbat hela natten och bara sovit nån timme, stackaren.
När vi stått en stund ser jag en poster utanför ingången med den opera vi skulle gå på, om jag inte missminner mig var det Askungen. Jag tyckte postern såg lite konstig ut så jag fortsätter titta på den och upptäcker att jag gjort ett stort misstag. Jag hade inte köpt biljetter till en opera utan till en BALETT! Herrejösses. Hur ska man kläcka det till maken som redan är i halv koma?
Det gick hyfsat. Han var väl inte själaglad, men det skulle vara helt okej.
Efter en lång stund får vi våra platser. Högt upp. Och då menar jag så högt att det varit läge med en kikare. Så högt att området säkerligen kallades "nose bleed section".
Vi väntade på att alla skulle hitta sin plats och under tiden kikade jag i programmet. Då såg jag att föreställningen skulle vara i TRE akter och inte två som vi trott. Varje akt var ca 45 minuter lång! Vilken miss!

Vi hade i alla fall fortfarande hopp om att det skulle bli bra. Ända tills Askungen började. Nu finns det säkert människor som läser min blogg som älskar balett. Jag måste i alla fall på säga vad jag tycker. Det SÖG. Det var såååå tråkigt. Jag fattade ingenting. Eller lite kanske. Man känner ju till historien om Askungen tack och lov, men dansandet. Det var vackert emellanåt. Absolut. Men inte i 45 min X 3. Maken somnade och jag kunde inte vänta på att få gå ut därifrån. Det var verkligen ett lidande utan dess like. Dessutom såg man ju inte jättebra från där vi satt. Jag tror dock inte att det faktum att baletten var urtråkig hade ändrats om vi suttit närmre. Aldrig mer balett.

Om inte vår dotter bestämmer sig för balett. Då får jag ta skeden i vacker hand och älska balett. Vad gör man inte för sina barn?

onsdag 29 september 2010

i-landsproblem

Ibland har man i-landsproblem, det är bara så. Man tänker på att man vill ha vissa grejer, men man har inte råd att köpa dem eller att man inte klarade av en tenta eller två. Man klagar på huvudvärk och lite stress. Man kan inte bestämma sig för vad man ska ha till fredagsmys eller vem som ska bestämma hyrfilm.
Visst är det hemskt egentligen? Vilka kontraster det finns i världen. På ena sidan klotet finns det människor som inte har mat för dagen och riskerar att dö av svält. På den andra finns det människor som dör för att de har för mycket mat. De har ätit ihjäl sig. Ser man en snedfördelning så säg?
På en liten del av klotet finns det människor, som dör i krig, som inte ens visste varför det krigas i deras land.
På den andra har man knappt hört talas om landet i fråga. Så vem bryr sig där?
Då kan man tycka att ens egna puttiga bekymmer på jorden bara är en fis i rymden egentligen fast de just då känns enorma.
Ändå vill man göra nåt. Vad? Vad ska man göra? Skänka pengar går ju. Vet man dock att dessa pengar når fram? Ska man leva som en hippie i nåt kollektiv och äta vegetariskt och vara supermiljöveten? Det är ju bra i och för sig, men hjälper det människor just nu? Hjälper det en människa vars barn riskerar att dö i svält att jag äter min tofu och syr mina kläder själv? Ibland känns det som att man är så maktlös. Går det att förhindra att människor dör i onödan egentligen? De kanske dör i nödan? De får ge sina liv i nödiga krig och nödiga svältkatastrofer av någon nödig orsak som ledare i andra länder bestämt. Ibland vill man bara göra nåt. Men vad?

tisdag 28 september 2010

Det här med barnomsorg...

I helgen när jag läste Saltistjejens inlägg om sitt fredagstema "En kommentar jag aldrig glömmer" kom jag plötsligt ihåg en diskussion på ett forum som tog plats för nåt år sedan och som jag nog aldrig kommer att glömma. Saltistjejen länkar nämligen vidare till ett annat inlägg om när hennes dotter började i förskolan. (Kolla här ).
I alla fall. På forumet skrev trådstartaren att hon hade ett litet barn som var nån månad gammalt. Pappan var inte pålitlig och hon kunde helt enkelt inte lämna barnet med honom. Nu skulle mamman förmodligen vara tvungen att jobba en eller två dagar i veckan när barnet blivit ungefär 3 månader. Jag kommer inte ihåg anledningen, men det var för att behålla jobbet och det skulle bara pågå en till tre månader. Fram till sommaren. Hon undrade om det fanns barnomsorg /förskola för så små barn. Helt enkelt.
Vissa diskutanter kom med bra förslag som exempelvis barnvakter och prata med chefen. Såna råd som hon ville ha.
Sen kom en del rabiata morsor fram ur de mörka hörnen med åsikter som fick mig att häpna. De menade att man absolut inte skulle lämna sitt barn när det var så litet. Inte ens för ett par timmar i veckan som nu var fallet. Det var helt absurt tyckte de. Javisst, det kan man tycka, men om man inte har nåt val? Mamman var ju tvungen för att få  behålla sitt jobb också efter mammaledigheten. Dessutom har inte alla länder denna fantastiska föräldrapeng som vi i Sverige har. Dessa föräldrar måste ju också lösa sin situation på nåt sätt.
Så långt gick diskussionerna väl. Sedan kom det som jag har svårt att glömma. Ett stort antal mammor tyckte att trådstartaren var en så pass dålig mamma (för att hon ville lämna sitt barn några timmar i veckan för att jobba och på så sätt behålla jobbet och inkomsten efter mammaledigheten) att barnet borde omhändertas! Barnet skulle ha det mycket bättre hos en annan familj än hos mamman. Enbart för att hon skulle jobba några timmar i veckan. Dessutom var det en stor majoritet som ansåg att hon kunde strunta i jobbet och vara hemma. Hon kunde ju alltid få socialbidrag. Ja, precis så sa de. Men sen då, kan man tänka? Det är ursvårt att få jobb idag. Då kanske mamman hamnar i en ond spiral och kan inte komma tillbaka till arbete igen på en bra stund.

När jag läste den diskussionen blev jag bara så arg och upprörd. Jag tyckte att trådstartaren var en jättefin mamma som tänkte på sitt barns bästa och framtid. Hon ville ha ett enkelt råd eftersom det inte här i Sverige finns annat alternativ än att vara hemma med sina barn tills de är ett år gamla. I många familjer fungerar det. I andra fungerar det inte alls lika bra. Det måste finnas alternativ för alla olika familjer. Seriöst vem vill lämna bort sitt lilla spädbarn? Ingen! Dock finns det situationer som är svåra att råda över och då måste det finnas alternativ som är bra.
Och jag undrar om diskussionen hade sett annorlunda ut om det varit en man som startat tråden? Säkerligen hade alla tyckt synd om honom som inte hade en mamma i bilden att ta hand om barnet. De hade sagt att det var starkt av honom att ta hand om barnet ensamt och sen kommit med flera bra förslag till att lösa problem med barnomsorg...eller vad tror ni?

måndag 27 september 2010

Födelsedagsfest

Helgen som var blev intensiv. Lördagen bjöd på matshopping, städning och tvättning. Hela dagen lång. Igår söndag var det danslek i storstan. N hade lika roligt som förra gången. Vid ett tillfälle skulle vi hålla varandra i hand allihop, i en stor ring. N fick hålla en liten flicka, i ungefär hennes ålder, i handen. Efter det vägrade båda släppa taget en lång stund. De dansade tillsammans och hoppade och skuttade.

Efteråt åkte vi hem och åt lite lunch innan det var dags för födelsedagskalas. Ns kusin och min systerson S fyllde ett år. Tänk vad tiden flyger! Det bjöds på tårta och massa goda kakor och trevliga människor.


                                          S gillade sin tårta. Och Carstallriken :)




                  N gillade S leksaker. Mer än sina egna givetvis. Varför är det alltid så?


                             N och S tillsammans. De gillar varandra mycket även om N inte ser så glad ut: )

På kvällen var N trött. Helt slut. Vanligtvis går hon och lägger sig klockan sju. Igår skämtade jag lite redan vid tjugo i att det var dags för sängen. Sen gick jag ut till köket och lämnade en sak. När jag kom tillbaka satt N i sin säng under täcket och väntade på sin godnattsaga. Då är man trött!

lördag 25 september 2010

Äntligen!

Jag kom äntligen fram till en sympatisk sköterska som tydligen inte hade några som helst problem att hitta bokningsboken! Var den befunnit sig i en vecka vågade jag inte fråga med risk för att väcka sköterskans vrede (med ett eventuellt resultat att ingen tid kunde bokas förrän i juni nästa år). Sköterskan hade heller inga problem att hitta en läkartid redan i mitten av oktober och inte tidigast november som föreslogs tidigare.
Nu funderar jag lite lätt på om jag kanske hamnade i ett parallellt universum när jag ringde förra gången? Helt plötsligt var det inte tredje gradens förhör eller förslag på att gå till apoteket som inledde samtalet utan sköterskan kom själv med förslag om läkare. Vem vet, det kanske var en förbipasserande patient med sköterskedrömmar som passerade förbi telefonen när den ringde. Inget skulle förvåna mig.

fredag 24 september 2010

Nu tänkte jag bjuda på mig själv...

Jag har ju som sagt blivit en löpare under det senaste året. Trots att jag sprungit i snart två år är det under det senaste året som jag verkligen lagt ned tid och energi på att bli bättre, snabbare. Dessutom har jag lagt till annan träning och en bättre kost.
I juli förra året kom jag till en punkt då jag inte gillade det jag såg. Det jag såg i spegeln alltså. Något måste göras. Jag ville må bättre, ha mer energi och kunna vara stolt istället för att gömma mig. Man gömmer sig nog omedvetet när man inte trivs med sig själv. Jag har nu kommit en lång väg och fortfarande är det en bit kvar till mitt mål. Skillnaden är att jag tar det lugnt nu. Jag hetsar inte eftersom jag vill att det ska vara bestående. Jag vill leva så här om 10 år också. Då måste det få ta tid. Det måste få sätta sig i ryggmärgen. För då glömmer man inte.
Ibland kan man behöva en påminnelse vad man åstadkommit. Och det fick jag i morse. Då fann jag en gammal bild på mig själv från förra sommaren i New York. Vad skönt att få se att det har skett en märkbar förändring. Här under bjuder jag på mig själv en smula. Jag visar en bild som jag annars aldrig skulle visa. Aldrig.

                                                         Jag i juli 2009

                                                               Jag i september 2010

Det har hänt en del och det känns bra. Framförallt att jag orkade springa en tjejmil! Wow! Jag har på köpet gått ned ca 16 kg sen förra året. Inte helt illa. Nåt att vara stolt över. Och jag har en bra mycket bättre hälsa än jag hade då. Det är värt mycket mer i det långa loppet (fatta ni den vitsen :p ?).
Nu ska jag nog ta helg (just ja, jobba skulle jag först. Men sen. Vid två, då är det helg) och känna mig lite stolt...

torsdag 23 september 2010

När man...

...jobbar med barn får man alltid en massa härliga kommentarer. Helt utan att de menar att de ska vara roliga. Såna kommentarer kan man gå och le åt i veckor.  Som för en vecka sen då vi åt köttfärsbiffar i matsalen med god sås. Jag satt bredvid en tjej i tvåan. Plötsligt hör jag henne mumla för sig själv så jag lutar mig lite mot henne för att höra ordentligt. Hon pratar lite högre och jag kan utröna exakt vad som sägs:
- Nu blir det party!, säger hon innan gaffeln försvinner in i munnen.
Jag frågar lite försiktigt vad hon menar. Vad då party? Då förklarar hon att maten minsann är så god att det känns som ett party när den kommer in i munnen.
Hur gulligt låter inte det?

I förrgår gick min klass till biblioteket, en bit från skolan. Jag brukar turas om med barnen med att hålla dem i handen på vägen. I tisdags var det en liten pojke från ettan som skulle hålla. När han tog tag i min hand utbrister han:

- Din hand är FETT skönt! Den är så varm och mjuk! Jag ska bara fluffa till den lite, sa han och kramade min hand några gånger.



Det är sånt här man hör nästan dagligen på jobbet. Är det underligt att man tycker att jobbet är roligt? Det är klart att det finns dagar eller till och med veckor då man verkligen är jättetrött på allt vad jobb heter, men då kommer ofta en sån söt kommentar eller så är det nåt spännande på gång....

Ps. Imorgon ska jag ringa till vårdcentralen och hoppas på att få prata med någon annan som kanske har den däringa bokningsboken i närheten...

onsdag 22 september 2010

Sjukvård

Jag har ju tidigare skrivit om att jag har tappat hår väldigt länge och jag har försökt världens alla konster för att få bukt med problemet. Helst INNAN jag blir helt flintis eller har stora kala fläckar. Jag har testat vitaminer, Silica, att inte tvätta håret med schampoo (bara balsam)...yadayadayada. Förra veckan fick jag nog. Jag har slut på idéer. Nåt måste göras. Därför ringde jag min vårdcentral. Jag vet inte hur det är på andra vårdcentraler i landet, men hos vår måste man första ringa för att boka samtalstid. Man ringer och får en automatisk röst som säger att någon sköterska ringer upp en den och den tiden. För inte ska man tro att det blir ett läkarbesök utan screening av ens symtom. I alla fall. Som tur var fick jag en tid på min lunch. Svårare kan det bli om man får en tid då man har lektion eller möte.
En sköterska ringer upp på utsatt tid. Jag berättar om mitt problem. Jaha, säger hon måttligt intresserad. Finns det håravfall i familjen?, frågar hon. Nae, svara jag. De har väl inte direkt lejonmanar nån av dem, men de tappar i alla fall inte det lilla hår de har.
Sköterskan tvekar. Har du pratat med apoteket? frågar hon efter någon minuts tystnad. Eh, nej, men jag har testat vitaminer, Silica och allt möjligt. (Vad mer kan Apoteket hjälpa till med? Receptbelagda mediciner utan utskrivning av läkare? De kanske säljer sånt för en smärre summa under disk?)
Jag fortsatte med att jag gärna skulle vilja träffa en läkare eftersom det gått så lång tid och jag vet inte vad jag mer kan hitta på. Ja, svarar sköterskan, nu har jag ju inte bokningsboken här. Vi bör få den i slutet av nästa vecka. Och då finns det bara akuta tider fram till november någon gång, fortsatte hon.
Backa bandet en smula. BOKNINGSBOKEN? Vad är det egentligen? Jag trodde allt gick via datorn numera. Och vad händer om det ringer någon med en mer akut åkomma som skulle kunna få tid där och då? Ska de ringa 112 bara för att få en tid om ett par timmar? Jag upprepar, vad är en bokningsbok?
Jag blev så paff att jag inte visste vad jag skulle fråga eller säga mer än, jag återkommer nästa vecka.
Med den här farten får jag nog besöka en läkare runt årsskiftet (2011/2012 vill säga).

tisdag 21 september 2010

Smärta

Så här efter valet funderar man ju. Trots att man sagt att man inte ska göra det. Det är oundvikligt helt enkelt. Det känns som att man vill göra nåt. Nåt konstruktivt, nåt nyttigt och nåt upproriskt.
För vet ni vad, jag läste precis en bok jag fick i födelsedagspresent som handlar om löpning. Det har ju inget med valet att göra i sig, men författaren brukar upprepa ett mantra då han springer långa sträckor (som ett maraton). Pain is inevitable. Suffering is optional.  
                 (Översatt: Smärta är oundvikligt. Lidande är valfritt.)

Detta kan appliceras på det mesta i livet. Livet är fyllt med smärta av olika slag, beroende på hur man själv definierar smärta. Det behöver inte handla om enbart den fysiska smärta man kan uppleva utan också den emotionella. Varje situation i livet kan inte upplevas som fantastisk, lycklig och smärtfri. Det är en omöjlighet. Man får kämpa i livet helt enkelt. Det kan handla om de där envisa tentorna som ligger och dräller efter en, det kan handla om att behöva träna för att må bra eller äta rätt, det kan handla om att sluta röka eller om att be om förlåtelse, att vara sjuk eller olyckligt kär...Allt detta kan orsaka smärta inom en. MEN att lida av denna smärta är helt frivilligt. Det handlar om att försöka tänka rätt, försöka göra det bästa av den situation man hamnar i. Tänka positivt och vända det onda till nåt gott.
Som det här valresultatet. Det är en smärta att behöva ha ett sånt parti med att styra Sverige. Det känns rent ut sagt för jävla dåligt. Man skäms. Man våndas. Man vill bara sparka på de idioter som röstade på dem. Ja, jag erkänner att jag känner så.
Dock kan vi välja om vi ska lida för detta. Det behöver vi inte. Nu är det som det är. Nu går i in i den här mandatperioden med stolta ryggar och kämpar MOT främlingsfientlighet. Vi enar Sverige helt enkelt. Vi visar omvärlden att vi inte står för dessa åsikter. Som tjejen som startade demonstration på Sergels Torg. Nu är det upp till oss att göra nåt. Gör nåt varje dag som visar var ni står. Bär en anti-rasismknapp synlig, prata med människor, skriv i bloggen eller FB...
Fram med kämparglöden!
Är ni med?

måndag 20 september 2010

Inga kommentarer

Jag kommer inte att kommentera valresultatet så mycket. Jag skäms över att människor röstade som de gjorde och jag är heligt förbannad. Så förbannad att jag är redo att starta ett uppror. Därför lägger jag skiten åt sidan och koncentrerar mig på att rapportera om vår fantastiska helg istället. Den var fantastisk ända tills i morse.

Lördagen bjöd på gym och mysig brunch i form av chokladcroissanter och gott bröd med te. Sedan kom syster E med sin son S och hälsade på. N och S lekte och hade det jättebra tillsammans. S fyller ett år på lördag. Tiden bara flyger iväg!
När de gått åt vi middag, hemgjorda hamburgare. Vi pratade med makens mamma och syster och svåger via Skype innan N gick och la sig. Skype är helt underbart!


N har redan lärt sig att posa inför kameran. Så fort hon såg kameran började hon med att visa upp det hon la ut på spelplanen.


Jag och N bakade Chocolate Chip Cookies till syster E skulle komma. N älskade att hjälpa till i köket!

Söndagen bjöd på danslek i storstan. Vi fick åka tidigt på morgonen. Ja, tidigt för oss. Vid 9.15 var vi iväg. Det var massor med barn på dansskolan! Vi samlades i ett rum med föräldrar, barn och ledare. N njöt av att få dansa och skaka runt i 40 minuter. Dansledaren tog fram små gosedjur och vi fick dansa som kaniner och hästar och skutta runt. Det var verkligen populärt hos N. Dessutom hade de stora speglar så N kunde se sig själv. Det var spännande!


N på söndagen innan vi åkte på dansleken. Hon posar med sin leksaksmobil...Jag undrar var hon fått det ifrån? : )

Eftermiddagen bjöd på städning och tvättning och matlagning. Och så den onämnbara valvakan...Jag är i alla fall glad att Miljöpartiet gick framåt! Dem röstade jag på.

söndag 19 september 2010

Nu...

...är det färdigröstat och klart. Nu är det bara att vänta på resultatet. Jag är lite nervös ska erkännas! Det är så mycket hopp som står på spel. Hopp för Sveriges bästa givetvis. God valdag allihop!

lördag 18 september 2010

Uppe med tuppen

I ett svagt ögonblick igår lovade jag maken att gå upp tidigt för att få en tvättmaskin till att tvätta lite träningskläder som ligger och stinker i tvättsäcken. Så därför sitter jag här jag klockan 07.30 på morgonen. Jag väntar på att maskinen ska bli klar så att kläderna kan åka in i torktumlaren istället. Jag brukar ju egentligen gå upp vid sju på lördagar eftersom jag har svårt att sova längre om mornarna. Nåt pensionärssyndrom som har slagit till på sista tiden. Väldigt skumt det där. Snart är jag väl uppe väl före klockan 05.

Den här helgen kommer att vara ganska lugn. En sväng på gymmet, lite lördagsbrunch, kanske en sväng på stan. Imorgon ska vi åka på danslek med dottern. Jag hittade en kurs i tidningen som verkar rolig och som jag anmälde oss till. N älskar ju att dansa och sjunga. Därför kan ju lite dans vara kul på helgen. N brukar rocka loss på vardagarna också. Ungefär vid den tiden jag kommer hem från jobbet. Då kan jag höra så fort jag stannar vid ytterdörren att musiken är på. N hör när jag kommer (jag tror hon har öron som en elefant) och kommer utspringandes till hallen i danssteg med nån poppig låt i bakgrunden. Det bästa var när jag kom hem och N står och sjunger och dansar till en låt av Black Eyed Peas som går ungefär så här: Party all night and sleep all day...För det är precis vad N gör ibland. Hon är uppe i sängen och snackar med sina låtsaskompisar hela natten och sover hela förmiddagen nästa dag : )
Kursen är i storstan där jag jobbar så det blir en sväng med bilen varje söndag ett tag framöver. Ska bli superkul!
Ni får ha en fantastisk helg!

fredag 17 september 2010

Nu är det kokta (val) fläsket snart stekt

På söndag gäller det! Då är det dags att pallra sig till vallokalerna och välja vem som ska få sitta vid makten de kommande fyra åren. Av någon anledning är jag väldigt exalterad just detta val. Kanske på grund av min nyfunna politiska glöd? Jag har väl aldrig riktigt varit så där intresserad tidigare och absolut inte var villig att ge mig in nån slags politisk verksamhet. Förutom ett par gånger förstås. Då jag har varit riktigt arg. Arg som ett bi och velat förändring. Obligatorisk hjärntvätt av vissa människor skulle stått i mitt valmanifest. Till exempel den gången jag stötte på en ung kille på en buss efter jobbet. Jag hade en timmes resväg från jobbet hem och åkte buss. Jag var ännu inte välsignad med ett körtkort så det fick blir den gamla hederliga kollektivtrafiken. Efter en hel dag på jobbet var jag så trött att jag bara satt och blundade på bussen en bra stund. Tänkte, ni vet som man gör ibland, på allt och inget. Plötsligt hör jag mummel från sätet framför. Mumlet blir högre och högre. Till slut kan jag faktiskt höra vad det är för mummel och jag kan inte tro mina bleka öron. Det är någon som sitter och sjunger med i nån slags rasistisk "slagdänga"! Jag kollar på människan i fråga (smyger ju fram huvudet givetvis) och den som sitter där och sjunger är en 12-årig kille (om ens det) i svart jacka med hörlurar. Vilken chock! På bussen, som är ganska full vid det här laget, finns människor av olika ursprung och jag ser hur illa till mods många känner sig. De tittar på pojken, men vill inte göra nåt åt det. Jag sitter själv en stund och funderar på vad jag ska göra. Att kasta ut honom genom fönstret kanske inte är humant. Inte heller att stänga till truten med min strumpa.
Istället knackar jag honom på axeln. Han tittar på mig och tar av sig sina hörlurar. Därefter ber jag honom att sluta sjunga. Jag säger att han sjunger mycket bra, men att varken jag eller någon annan på bussen är minsta intesserad av att höra skitmusiken han sjunger. Han tittar konstigt på mig. Jag upprepar att han måste sluta sjunga. Efter en lång blick vände han sig om och sjöng inte på resten av vägen. Han satt väl och smidde på sin hemliga evil hämndaktion. För när han stövlade av vid sin hållplats i sina kängor och med nappflaskan i högsta hugg (han hade kanske ingen direkt nappflaska MED sig, men han hade säkerligen en hemma. Så ung var han) vände han sig om och gav mig mittenfingret innan han gick vidare. Tufft.
Då önskade jag att jag var politiskt aktiv så att jag kunde göra nåt vettig åt situationer som denna. Vad det skulle vara vet jag inte, men nåt i alla fall. Därför tycker jag att det är viktigt ATT MAN RÖSTAR så inte skitpartier som
"ni- vet- vilka" hamnar i riksdag och än värre, som "vågparti". Hujjeda mig som Astrid skulle säga. Jag tänker inte ens skriva ut deras namn så att människor kan komma hit av misstag genom sökningar på intranätet. Gå och rösta så att idiotpartiet inte får tillräckligt med röster. Hamnar partiet i riksdagen i Sverige kommer jag att skämmas ögonen ur mig. Hittills har jag varit stolt över att vi inte har liknande tendenser som i Danmark och Frankrike till exempel. Nu måste vi se till att fortsätta kunna vara stolta!

torsdag 16 september 2010

Modern family

Igår kväll beslutade jag och maken att vi skulle börja titta på en ny serie som heter "Modern Family". Jag hoppas att ni tittar på den för den är hysterisk. Hysteriskt rolig. Den handlar om en modern familj, ni vet inte en sån ordentlig kärnfamilj med tillhörande far- och morföräldrar som fanns för bara 20 år sen, utan en mer "färggrann" familj. Man får träffa gayparet som precis adopterat en liten dotter från Vietnam. Dottern presenteras för resterande familj med "Circle of life" (ur Lejonkungen) i bakgrunden. Bara det säger väl en hel del! Ena halvan ur gayparet har en pappa som är omgift med en het spansktalande ung kvinna som har en lite småknubbig elvaårig son (som är en casanova utan dess like). Tyvärr är avsnitten bara ca 20-30 minuter långa, men de minutrarna är idel skratt. Väldigt upplyftande och människor är precis som människor är på riktigt. Lite galna, lite konstiga, lite skumma och helt underbart unika. Kolla promon:

onsdag 15 september 2010

Armbågar

Igår skulle jag ju skriva om just detta ämne, men blev istället överrumplad av den mörka morgonen och skrev om det istället. Hjärnans vägar äro outgrundliga ibland.
För ett par veckor sedan satt jag med mina nya ettagluttare vid ett bord och spelade memory - ett enkelt sådant. Alla fick varsin tur och när spelet pågått en stund visste barnen fler och fler par som låg och skräpade, och givetvis var det några som kunde fler än de andra. När det sedan blev någons tur "hjälpte" de andra barnen honom/henne. De sa saker i stil med "Inte den, ta den där" eller så pekade de på rätt kort som de kunde ta. Det slutade med att den de hjälpte fick ett par eller två. Jag kom på mig själv med att till en början säga "Men så kan ni ju inte göra. Ni kan ju inte hjälpa varandra så där. Då får ju inte du några par". Sedan tänkte jag efter lite grann. Vad är det jag lär barnen när jag säger så? Att man inte ska hjälpa andra? Att det bara är att vinna som gäller? Att man ska armbåga sig fram? Därför slutade jag säga så och istället uppmuntrade jag dem att hjälpas åt. Och spelet blev bra mycket roligare då. Det var ingen som anklagade någon för fusk eller att vara elak. Vi hade helt enkelt en underbar stund när vi spelade.
Det där med armbågar får barnen lära sig tids nog. Hela livet känns ibland som en enda armbågsmatch för att överleva, för att bli lycklig, för att få mat på bordet, för att få det där efterlängtade jobbet...Därför är det så upplyftande att få vara runt små barn så ofta som jag för där har detta inte hunnit växa fram på samma sätt (ja, alla barn är ju inte så lyckligt omedvetandes, men många!). De barn som jag jobbar med är väldigt generösa. Utan att tveka delar de med sig av sitt fredagsmys på roliga timmen eller kommer med en fin komplimang eller hjälper någon städa undan. Då blir jag alldeles varm i hjärtat!
Låt barn får vara barn så länge som möjligt. Oförstörda och underbara!

tisdag 14 september 2010

Mörkare tider...

...nyss när jag skulle kravla mig ur sängen var det hur mörkt som helst ute. Det märks verkligen att saker förändras från vecka till vecka och ibland till och med från dag till dag. Man är inte direkt sugen att slå upp sina ögon och märka att det faktiskt knapp är nån skillnad mellan klockan 03.00 och 06.00. Förutom att man är tvungen att gå upp vid 06. Vid 03 kan man åter sluta sina ögon och sova ett par timmar till. Å andra sidan sover jag djupare när det är så mörkt ute hela natten. Något positivt i alla fall.
Det går mot mörkare tider. Det lackar mot jul. Ja, faktiskt. Det är lika bra att börja tänka på julen så att man har nåt att se fram emot istället för bara mörker och åter mörker. Jag är ju en julälskare som heter duga. Jag ser till och med fram emot julstädningen! Jag planerar redan nu hur detta ska gå till och vad som behöver en extra vända. I vanliga fall är jag verkligen inte en glad städare. Det är maken som får stta pli på mig. Men ingen behöver tvinga mig till julstädet och julstöket. Lika glad är jag också att städa ut julen när den är slut. För då spyr jag verkligen på den. Jag orkar verkligen inte med julpyntet efter annandag jul. Då vill jag att vardagen ska vara tillbaka. Nu har jag verkligen "snöat" in mig på julen och det var inte mina intentioner från början alls. Det ämnet får jag ta imorgon istället! Ha en trevlig tisdag!

måndag 13 september 2010

Ny definition av grönsaker

Ni har säkert stenkoll på att Jamie Olivers skolmatsäventyr i Amerika visas på Kanal 5 just nu. Själv har jag precis upptäckt programmet och sett ungefär ett halvt avsnitt. Hade jag vetat om det lite tidigare hade jag gjort mer efterforskningar för att kunna se hela säsongen, men nu var jag lite sen som sagt (trots att jag läst om det lite kort på andra bloggar. Fast då trodde jag att jag redan missat alla avsnitt iof). I förra veckan såg jag reprisen av ett avsnitt och det var väldigt lärorikt måste jag säga. Jag fick lära mig saker jag inte hade en aning om.
Jamie Oliver hade tagit över matlagningen i en skola och gjort nån slags nudelwok med massor med grönsaker plus sallad på sidan av. Övervakaren av det hela sa till Jamie att han hade alldeles för lite grönsaker i sin maträtt. Barnen skulle ha ett visst antal gram och enligt övervakaren hade detta inte uppfyllts. Här tänkte jag då: Då behöver ju den här skolan inte alls ändra så mycket på sina maträtter kanske! Oj vad bra! Jag undrar vad de skulle serverat istället eftersom det skulle vara så mycket grönsaker. Jag tror nog att Jamie hann tänka samma sak.
I alla fall ända tills han såg vad som skulle serverats: hamburgare med pommes frites. Plus en sallad som var FRIVILLIG att ta. Jag kliade mig lite i huvudet. Om salladen var frivillig kanske ingen skulle ta den. Och mycket riktigt. Då kom överakaren med sin briljanta förklaring. POMMES FRITSEN var grönsakerna. What?!?  Då har det verkligen gått överstyr! Dessutom serverade skolan bara smaksatt mjölk (smaksatt med choklad och jordgubb). Det var närapå att jag fick en och annan mardröm av det hela. Inte undra på att många är så överviktiga! Inte undra på att barnen är sockerberoende (kolhydrater är ju socker också). Och detta gör de vuxna med barnen för barnen kan inte välja. De kan inte göra bra val senare i livet heller om vi inte hjälper dem i början.

Speciellt i skolan. Där ska alla föregå med gott exempel!

Och så skulle jag hitta nån bra bild till inlägget. Jag hittade denna och tyckte den var så fasligt rolig att jag bara måste ta med den!

lördag 11 september 2010

Tragiskt

Inspirerad av det stundande valet gjorde jag ett humortest. Tydligen skrattar jag och Reinfeldt åt samma skämt och har samma humor. Det är tragiskt. Å andra sidan kanske han är en riktigt rolig snubbe under den där kostymen och det allvarliga ansiktet. Jag hoppas på det. Dessutom vet jag inte om någon annan av partiledarna verkar roligare heller. Lite hugget som stucket.
Gör testet själva här. Vem skrattar ni tillsammans med?

Vi hade en mycket trevlig fredag kan jag meddela. Vi fick en uppenbarelse och åkte in till storstan där det var europeisk marknad. Det var en ganska liten marknad men trots det hittade vi en hel del. Marmelad från England, ost från Holland, godis från Storbritannien och korv från Polen. En jättekorv med bröd och enligt den polska (antar jag) försäljaren har "Poland big sausages". Hm.
I alla fall var det mysigt att vandra omkring en stund. Sedan bar det iväg hemåt och jag drabbades av en hemsk huvudvärk. Som tur var löstes det med lite alvedon och horisontalt läge. Jag gillar inte huvudvärk, men vem gör det egentligen?

fredag 10 september 2010

Lokala nyheter

Nu när valet är alldeles inpå knuten är den lokala blaskan fylld med en massa åsikter från hoppfulla politiker som vill bli valda (att styra kommunen) nästa söndag. Många fina löften utlovas, ibland både guld och gröna skogar. Det är åsikter om det mesta och en del pajkastning på de som styr just nu. Så långt allt väl. Det jag kan undra är var alla dessa opponenter befinner sig när det INTE är val? Jag ser inte röken av några politiker under nästan fyra år och sen, när det är nån månad kvar till val, då dyker de upp som hungriga hajar. Budskapet är oftast "vi bryr oss om er invånare, vi vill att ni ska ha bättre sjukvård, mer kultur, fler arbeten". När man inte hör nåt från dessa när det inte är val, är det svårt att tro att nåt ska hända om de väljs...de verkar vara inaktiva under icke-valår. Bättre att de är inaktiva ostyrandes än inaktiva styrandes :)

Idag är jag glad att jag är ledig igen! Jag tror att jag behövde de här två dagarna helt enkelt. Jag var så trött igår kväll att jag somnade vid 22.15 bara så där. Helt ovaggad. Jag försökte läsa, men jag kunde inte hålla ögonen öppna. Därför hoppas jag på en pigg dag idag : ) Nu ska jag till gymmet i alla fall. Ha en superfredag!

torsdag 9 september 2010

Torsdag - och jag är hemma

Nej, jag är inte sjuk. Inte alls. Frisk som en nötkärna är jag. Men hemma är jag likväl. På min skola där jag jobbar firar barn och några ur personalen Eid idag och imorgon. Det betyder att det är slut på fastemånaden Ramadan och man firar med en stor fest som liknar vår julafton. Eftersom många barn ändå inte skulle komma har skolan stängt (känns lite värdelöst att undervisa för sig själv i ett så gott som tomt klassrum). De dagarna tar vi igen senare med barnen istället.
Därför sitter jag har nu en solig torsdag morgon i soffan och njuter av att vara hemma en vardag! Jag tittar på lite debatter på TV innan jag ska kila iväg till gymmet. En sak som jag undrar över ganska ofta är: varför har Anders Borg hästsvans? Tycker han att det är snyggt och sexigt? Har han någonsin utsläppt hår och hur ser det ut då? Släpper han kanske lös den när han har fest hemma på helgerna då han kastar av sig både sin finanskavaj och snyggbyxor, sparkar av sig båda guldskorna? Är han lite wild and crazy?
Han kanske till och med är motorcykelknutte på sin fritid? Är det någon slags tyst revolt mot kostymnissarna han annars umgås med? Eller vill han kanske bara showa off? Med tanke på att till exempel Reinfeldt är ganska kal om hjässan och detsamma gäller en hel del politikgubbar...Vad är egentligen meningen med långt hår på finansministern? Jag är nyfiken.

onsdag 8 september 2010

Min passion

Böcker! Visst är det fantastiska ting? Vilka underbara resor, äventyr, känslor och kunskaper som gömmer sig bakom pärmarna och bara väntar på att upptäckas! Genom böcker kan man besöka fjärran länder och kulturer, möta berömda vetenskapsmän och ledare, lära sig om hur världen och människor fungerar...
Jag älskar alla sorters böcker, nya som gamla, alla har de sin unika charm. Jag skulle kunna gå i timmar i en bokaffär eller på ett bibliotek och rota fram spännande böcker eller bara gå och dra fingrarna över de oändligt många bokryggar som står uppradade på hyllorna. Ofta önskar jag att jag kunde köpa alla böcker på en gång, att ha hemma och titta på, läsa och njuta av. Jag känner aldrig att det är slöseri att köpa en bok, som jag kan tycka är att köpa ett visst klädesplagg eller nån möbel eller liknande. Böcker ger kunskap på så många olika plan att det är värt varenda krona.
Vi har ju också fantastiska bibliotek i Sverige med hur många böcker som helst och där man också får komma med inköpsförslag och där man kan låna böcker från bibliotek över hela landet. Visst är det helt otroligt?
När jag var yngre kunde jag vara på mitt rum en hel dag och bara läsa böcker, från det att jag slog upp mina ögon tills dess att jag la mig för att sova på kvällen. Ibland ville jag knappt sova eftersom jag ville läsa ut en spännande bok eller påbörja en ny som jag precis lånat. Att bara få ligga på sängen och förkovra mig i en bok är fortfarande något av det bästa jag vet. Det är verkligen lyx för mig!
Jag vet inte hur många böcker jag läst i mitt liv, men det är tusentals böcker av alla slag. Allt från seriösa romaner till lättlästa komedier. Och ingen kategori är bättre än någon annan.  Det finns ingen som kan bestämma om en bok är av språkligt, kulturellt eller annat "sofistikerat värde" förutom läsaren själv. Så länge man läser är all litteratur bra!

Nu avslutar jag detta inlägg med att säga att den bästa bokupplevelsen är den då man får öppna en alldeles ny och färsk bok. När man kan känna den där "nyboksdoften" i näsan, den blanka och oförstörda bokpärmen med fingrarna och sen ljudet när man öppnar pärmen för första gången. Det där lite knakande och krispande ljudet som talar om att det är dags att få uppleva en alldeles ny berättelse, en ny erfarenhet, i bokens underbara värld...(Fast lika fantastisk är det att hålla en gammal, gammal bok i sina händer, när man tänker på hur många förväntansfulla människor som tagit boken i sina händer före dig...)

tisdag 7 september 2010

Girighet eller bara lurad?

Häromdagen satt jag i soffan och tittade på TV. Bredvid vår TV finns vår "musikanläggning" med en Zune och högtalare. Maken gav mig Zunen för snart fyra år sedan. Det var något som jag önskat mig länge. Innan dess hade jag bara en CD-freestyle (Gud, vad åttiotal det lät!) att lyssna på. I alla fall. När jag satt där i soffan började jag fundera på att kanske köpa en ny musikspelare. Nåt lite fräschare, en annan färg, ett annat märke, nåt med fler funktioner. Det vore ju roligt eftersom vi haft vår så länge.
När jag satt där och tänkte kom jag på mig själv. Varför i hela friden skulle vi köpa en NY musikspelare? Vår funkar perfekt. Inget fel alls. Visst, den är kanske 4 år gammal, men det är ingen ålder. Den kanske inte har touch screen som är så himla "inne" eller andra häftiga funktioner. Men ärligt, vad ska man använda dem till? Vår spelare står bara där och spelar musik. Jag använder min mobil när jag är ute och springer till exempel. Inte behöver vi en ny spelare just nu.

Detär lite så som vårt samhälle fungerar idag. Vi köper nytt bara för att det ska vara den senaste tekniken, den senaste modellen och senaste utseendet. Skitsamma om man redan har en TV, Ipod, mobil, dator, bil som redan fungerar. Nytt ska det vara. Efter ett år eller två finns det ny teknik som måste inhandlas och återigen måste man uppdatera sin "gamla" teknik. Jag tycker att utvecklingen är läskig och helt fel.
Och något som jag funderar på är var man gör av alla sina "gamla" apparater? Säljer man dem till någon? Kastar man? Kan man byta in?
Tacka vet jag förr i tiden när saker också gjordes för att hålla i en evighet. Idag tror jag nog att saker och ting är skörare för att folk ska tvingas köpa nytt efter ett par år...
Vi har verkligen blivit ett konsumtionssamhälle som heter duga!

måndag 6 september 2010

Oh, yeah!

Oh, yeah baby! I did it alright!
Gårdagen var fantastisk, om än lite tröttsam i början och slutet. Vi fick ju åka tidigt om morgonen för att komma i tid till att hämta ut nummerlappen. Det var inte bara vi som var uppe tidigt. Massor med springsugna tjejer var på plats på tåget och över hela Stockholm. Det var lätt att ringa in dem när de allra flesta gick omkring i träningskläder och med en ryggsäck : )
Det blev mer motion än bara milen. Vi gick ut till Gärdet från Centralstationen. Det var en bra bit, men ganska lagom uppvärmning. Chocken kom sen. Nummerlapparna skulle hämtas vid en arena på Östermalm. På den kartan som vi fick hemskickad såg det ut att vara bara tvärs över vägen från där loppet skulle starta. I alla fall för en ovan Stockholmsbesökare. När vi sedan frågade var arenan var fick vi till svar att man kunde ta TUNNELBANAN eller gå tvärsöver ängen och mellan husen på andra sidan nånstans. Vi hade en timme på oss innan nummerlappsutdelningen stängde. Vi struntade i tunnelbanan. Vi hittade ju inte dit i alla fall. Därför satte vi av i rasande fart mot husen och kutade på. Det var en jäkla bit! Tog ca 15 minuter i väldigt snabb takt. Men tack och lov hittade vi på en gång. Man har väl lokalsinne!
 Sen var det bara att gå tillbaka till loppet igen för att vila lite innan starten. Det var ju en jädra uppvärmning jag fick på väg dit.
Obligatoriskt toalettbesök på fabulous Bajamaja innan starten givetvis. Kön var hur lång som helst och flera gången under de 30 minuter jag stod där var jag på väg att strunta i det. Men är man tvungen så är man, så det var bara att stå där och se glad ut : )

Själva loppet var fantastiskt. Vilken underba väg och utsikt att springa vid! Det var 22 000 tjejer som trängdes att springa milen. Jag trodde i min enfald att klungan skulle lätta upp efter nån kilometer, men tji fick jag. Det var fullt hela vägen till mål. Det var fruktansvärt svårt att springa förbi människor eftersom det var så många. Jag försökte springa om i backarna när folk tog det lite lugnt (tack för all fin backträning i New York!) och det gick hyfsat. En kollaps hann jag se också vid ungefär 6 km. LIte läskigt att se någon ligga på backen och få hjälp. Trots allt är det skönt att det finns funktionärer och poliser på plats för att ta hand om skadade.
När det var ungefär 1 km kvar till mål fick man liksom ny energi och de sista metrarna kändes det fantastiskt. Vilken bedrift! 1 mil trodde jag aldrig att jag skulle klara för nåt år sedan. Och nu kändes det som att jag kunde klarat nån kilometer till. Maken blev väldigt överraskad när jag ringde från mål och sa att jag var klar och på väg till vår möteplats. Och snabbt hade det gått (enligt mina mått mätt). 62 minuter!
Jag är sugen på fler lopp!

När loppet var slut gick vi tillbaka till Centralstationen för en dusch. Ja, det finns duschar till och med. Det var absolut värt 30 kronor att få känna sig fräsch efter loppet. Vi åt middag på japansk restaurang i väntan på tåget hemåt igen. En lyckad dag måste jag säga! Idag är jag dock lite seg, men det var det värt :)
Här under ser ni före och efter bilder på moi.

lördag 4 september 2010

Väntan...

...Idag har det varit en ganska lugn men stressig dag trots allt. Städ och tvätt och besök till stan. Vi blev fast i den lokala gallerian helt så där. Jag och dottern kom inte ut för det var MASSOR med folk och ståhej. Jag fattade ingenting. Efter ett par minuter fick jag reda på att the one and only Darin was in da house. Småtjejerna var som galna framme vid scenen och till och med äldre damer slickade sig om munnen vid tanken på Darins ankomst. Jag och N var lagom roade. Tack och lov var framträdandet bara tre låtar så efter det kunde vi kila ut igen. Jag undrar hur mycket hans gage var på? Tre låtar? Värt och åka en bit för, måste det vara i alla fall. Jag kunde gjort covers gratis om de bara frågat...

Ikväll blir det läggdags tidigt för imorgon ska jag och maken upp tidigt. Vi ska till huvudstaden för att springa tjejmilen. I alla fall jag. Maken får vara support : )
Nu är det också så i detta landet att skittågen och skitbussarna går helt kajko. Vi är tvungna att åka med buss 06.30 och sen byta i en annan stad till tåg för att komma till STHLM i tid till loppet. Samma visa på hemvägen. Helt sjukt jobbigt. En resa som normalt skulle ta oss ca 1,5 timme med endast tåg, tar nu nästan tre timmar med buss och byten.
Jag hoppas det är värt det! För nu börjar jag bli nervös! Imorgon är det dags! Gulp...

fredag 3 september 2010

Magiskt!

Igår eftermiddag när vi satt vid middagsbordet och åt tittade maken ut genom fönstret. Han upplyste mig om att det fanns en regnbåge alldeles utanför så jag tittade också ut. Och där var den! Så vacker i all sin färgprakt och sin sällsynthet! Jag kom på mig själv med att bara sitta och stirra på regnbågen. Det kändes på nåt sätt en aningen surrealistiskt. Jag har sett massor med regnbågar i mina dar, men just igår var nåt speciellt. Det var flera år sen jag såg en sist. Regnbågen kändes också så nära den här gången. FörsteEfter en lång stund tänkte jag på att det skulle bli en fantastiskt vacker bild eftersom regnbågen var så tydligen och klar. Tror ni inte att regnbågen var på väg bort innan jag hunnit galoppera in och hämta kameran? Det blev i alla fall en liten bild:


Visst är regnbågar lite magiska på nåt sätt? Jag vill också inbilla mig att de ger tur och lycka. Något som alltid är bra att ha i ryggsäcken!

torsdag 2 september 2010

Låmstum

Dottern N har fått dille på Låmstum av någon anledning. Ja, Pippi Långstrump alltså! Det började för ett par veckor sen när jag började sjunga Pippisången för henne. Ni vet, "Här kommer pippi långstrump, tjolahopp"....Den tyckte hon var särskilt rolig och ville alltid sjunga "Pippi solahopssansa" efter det. Med ett stort leende på läpparna givetvis. Till slut dammade jag av en gammal tecknad Pippi-film som stått och skrotat i nåt år i bokhyllan och vilken succé! Det är Pippi för hela slanten. Igår frågade jag om hon ville kika på Händige Manny (den förra favoriten) medan hon satte på sig sin pyjamas. "Nej, tack" sa hon då. Istället frågade jag om hon ville se Pippi. Hon sköt iväg som en raket utan ett ord sagt! In i vardagsrummet. Hon kopplade ur vår Zune (som en Ipod ungefär) som spelade musik och slog på TV:n i ett nafs. Sen var hon riktigt nöjd tills det var läggdags!
Jag tycker att det är jättekul att hon gillar just Pippi. Jag gillade själv Pippi när jag var liten (vem gjorde inte det?) och jag tycker att hon är en bra förebild för små tjejer. Stark, självständig men ändå snäll och omtänksam. Och det är väl toppen att lära sig? N har redan de där anarkistiska dragen numera. Det är protester om det mesta varje dag. Jag antar att det är nån självständighetsfas som pågår. Det är både fantastiskt roligt att se och upptäcka hur vår dotter håller på att forma sin egen identitet samtidigt som det är frustrerande att diskutera med henne dygnet runt :)
Jag tror N kommer att bli alldeles lyrisk när Pippidockan som jag beställde tidigare kommer!

onsdag 1 september 2010

Men...nyss var det ju juni...

...och idag vaknade jag upp och plötsligt var det september. Somrarna går väldigt fort måste jag säga. Hösten smyger på en bakifrån för de soliga sommardagarna har plötsligt blivit bra mycket kortare på bara nån vecka. Solen går ner nån timmer tidigare och upp nån timme senare. Kylan finns också ständigt i luften trots att solen skiner ganska varmt emellanåt. Vi går mot mörkare tider helt enkelt. På nåt sätt ser jag alltid fram emot mörkret efter en varm och skön sommar. Kanske har man blivit mätt på solen som aldrig tycks gå ned och på att man känner att man måste vara ute då solen är uppe. Ta till vara på varje liten gnutta ljus som solen ger ifrån sig.
Nu när mörkret faller tidigare och tidigare är det plötsligt tillåtet att vara inne och kura under en varm filt, med en kopp gott te framför en bra film. Gärna med tända ljus och nåt gott att tugga på!
Trots att mörkret är välkommet någon gång i september är solen lika välkommen tillbaka i vår :)
Ombyte förnöjer!

Dessutom är det valår och i ett svagt ögonblick i början på min bloggkarriär förra året utlovade jag visst lite politiska analyser. Det var ett MYCKET svagt ögonblick. Vad ska jag säga?
Rösta grönt, rösta skönt? Det är mitt tips från mig (er politiska coach) till er.

Har ni bestämt hur ni ska rösta? Jag har ju helt klart gjort det. Det kan dock ändras från valår till valår. Jag är inte så kinkig! Men i år (och förra valet) blir det Miljöpartiet.

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...