Du ska inte tro det blir sommar...

...om inte nån sätter fart! Så här kommer, på februaris sista dag, ett vårtjut! Jag såg på väderleksrapporten igår förmiddag och såg, till min förtjusning, att från och med imorgon (dvs 1 mars) är det varmare väder som gäller. Med varmare menar jag givetvis inte 20 plusgrader eller så, utan snarare att temperaturen inte ligger på minus i alla fall. Dock ska det bli lite regn, men se, det kan jag stå ut med.
Vi går dessutom mot ljusare tider. Numera när jag kommer ut från jobbet runt 17.45 är det ljust ute! Det känns faktiskt lite konstigt att solen fortfarande är någotsånär uppe...nästan som om jag skolkar från jobbet och går hem tidigare.

Men så blir det så där. Jag får känslodippar. Speciellt efter en lång och kall vinter (New Yorks vintrar har verkligen förändrats på de här 10 åren sedan jag kom hit första gången). Samtidigt som jag ser fram emot att solen blir varmare, dagarna längre, hänger kroppen och knoppen inte riktigt med. Man går liksom in i en slags dvala över vintern. Stannar inne oftare, gräver ned sig i mörket och i alla ytterkläder som ska på. Nästan som en skyddande mur. Nu plötsligt ska den där muren strax falla. Jag känner mig naken, både kroppsligt och känslomässigt.

Som tur är brukar det gå över där i april-maj nån gång. Hur är det med er? Känner ni av någon vårdepp eller är det bara glädje som spritter i era kroppar nu när våren snart är på gång?

N på vårpromenad 2010

Vårpromenad 2010.

Jag mötte Lassie

Jag har börjat prata med våra grannar! Så himla osvenskt, jag vet! Dottern har åkt skolbuss över vintern. Det har helt enkelt inte varit möjligt för maken att gå med sonen i vagn till och från skolan. När snön kommer här är det helt klart bilvägarna som prioriteras. Därmed är trottoaren och övergångarna ofta farliga. Fullt med is, snö och slask (när det töar). Så dottern har fått åka skolbuss sedan början av september. Det är fler barn från vår byggnad som åker med samma skolbuss och på mornarna är det därför flera föräldrar som väntar på bussen med sina barn. En kvinna, som jag tidigare sett lite då och då, och jag började prata lite smått. Våra döttrar leker med varandra i väntan på skolbussen. De är mycket upptagna med att bygga med snö eller leka spy kids.

Det råkar också vara så att vi har samma resväg en bit. Vi åker med samma tunnelbana på morgonen (jag hoppar av en hel del stopp före henne) och det har liksom tett sig naturligt att vi, efter att barnen gått på bussen, tagit sällskap till tåget och åkt tillsammans. Vi har pratat en del och alldeles innan jul fick jag reda på vad hon jobbar med. Hon jobbar för ett bokförlag och är redigerare (editor). Vilket i sig är spännande, jag som älskar böcker! Senare framkom det också att hon är en alldeles speciell författares editor (och nära vän). Jag vill inte riktigt skriva ut exakt namn men ni som kan rövarspråket kan läsa detta:

Gogeororgoge Momarortotinon som skriver kända böcker som Gogamomesos ofof Tothrorononesos.

Kan ni tro! Här har jag bott granne med en nördkändis i flera år utan att veta om det! Jag har dessutom fått några böcker som hon tyckt är bra, varav en bok inte utkommer förrän under sommaren. Den ska jag så klart läsa snabbt som sjutton, för vem vill inte ha läst en outkommen bok först? :)

Sportlovet

Vår skola hade sportlov denna vecka. Här kallar man det för vinterlov istället. Jag var ledig från skoljobbet, men hade fått extra timmar på barnvaktsjobbet (eftersom barnet också var ledigt från sin skola). Det kändes väl så där. Kul med extra timmar, men samtidigt hade det varit trevligt att vara hemma med min egen dotter som också var ledig. Jag jobbade på måndagen (som för övrigt egentligen var en ledig dag, Presidents Day),  och sen ändrades det drastiskt. Barnet jag tar hand om hade lite annat som hände kring familjen och jag blev ledig tisdag och onsdag! Inte helt fel. Jag kunde spendera tid med sonen och dottern (maken också givetvis). Dottern hade en playdate med en klasskamrat ena dagen och andra dagen kom barnens kusin över. Vi passade på att åka pulka i backen i närheten. Snön är förvånansvärt nog kvar. Vi får se hur länge, för på söndag ska det bli plusgrader och rejäla sådana.

På måndag börjar livet som vanligt igen. Dessutom kommer min kollega tillbaka från mammaledigheten. Hon har varit mammaledig i hela tre månader. Kan ni förstå att folk är tvungna att gå tillbaka till jobbet när barnen inte ens är tre månader fyllda (hon gick på ledighet 1.5 vecka innan barnet föddes)? Visserligen ska hennes syster ta hand om barnet, maken kommer vara hemma då och då...Det finns andra som måste lämna barn till barnvakter eller dagis efter sex veckor. Från ett svenskt perspektiv är det helt sjukt. Helt sjukt. Det känns som man fortfarande lever på 50-talet rent mentalt och samhällsmässigt (så klart att alla mammor ska vara hemmafruar!) medan människor fått anpassa sig till andra saker (som att folk inte lever i kärnfamiljer längre, som att både mamma och pappa måste jobba för att få det att gå ihop, som att minimilönen i landet är så sanslöst låg, som att förskola är galet dyr).
Länge leve familjen! (Så länge DU jobbar)

Vissa saker i det här landet gör mig så arg. Lika bra att lugna ner mig innan hjärtat protesterar,

Äntligen fredag hörrni. Jag ska bara jobba några timmar och sedan ska jag kasta upp fötterna för helgen (HAHAHA! VEM försöker jag lura? Man kastar inte upp fötterna när man har småbarn! Man springer snabbare!)

Får det lov att vara en hemla?

Fettisdagen har ankommit! Jag har ännu inte inmundigat en semla i år måste jag erkänna. Visserligen frestades jag förra veckan då jag tog en kollega med till FIKA på lunchen. Där serverades dessa läckerheter, men eftersom jag är på dag 50 eller så på "100 dagar av riktig mat" fick jag lov att tacka nej. Jag ska baka en nyttigare variant hemma i helgen istället.

Jag såg idag på någon kvällspress att det finns alternativa semlor som verkar spännande. Som Elvissemlan! Rostat vetebröd med grädde, mandelmassa och banan och jordgubb. Lät ju väldigt nyskapande. En annan variant var nån slags skorpa med mandelmassa och grädde, något mer minimalistisk kan tyckas (I am American, I like big and bold things!) Och så klart HEMLAN! Bara namnet är ju helt underbart! Ett runt vetebröd med en "hemlig" håla fylld med mandelmassa och grädde. Perfekt att frakta givetvis!

Påminner kanske lite om en vaniljbulle?

Jag är också sugen på att testa den där semmelwrapen, trots att jag hört att den inte var så fantastisk ändå. Maken förstår sig inte på hur jag kan vilja testa såna här nya saker när originalet är så gott, men jag gillar nytt. Jag gillar spänningen ; )

Vilken är den galnaste semlan ni ätit?

Det här med kyla va

Årets vinter är kall här i New York. För varje år blir vintern värre. Samma sak hände när vi flyttade till Sverige 2007. Första vintern var en sån där mesig vinter, med slask, snö, regn om vartannat. Jag hade inte ens en riktig vinterjacka. Åren som följde blev bara värre och värre. Mer snö, mer kyla. 2009 kom snön i början december och stannade till april. Vi skämtade så klart när det började snöa utanför kyrkan (vi var på systersonens dop då) att snön smälter ju bort inom nån dag/vecka...Nähä. Inte det. 2010 kom snön i november och ja, så klart skulle snön smälta bort inom nån dag. Nähä. inte det. Minus 20- minus 30 var inte ovanligt under den vintern. När snön sedan kom i OKTOBER 2011 var det ingen som sa att den skulle försvinna inom en dag eller så...Det var så kallt att när man andades ute klibbade näsborrarna ihop.

2012 när vi flyttade hit till NY var det lite snö någon vecka här och där. Det var 20 plusgrader ett par dagar i januari och februari. En "snöstorm". Inget mer. Visserligen hade vi ju superstormen i oktober, men den kan absolut inte räknas som en snöstorm.
Förra året var det värre. Fler snöstormar och snö som stannade kvar länge, länge. Några dagar med värme i december, men de tog slut snabbt. Kallt ända in i april (för att vara New York. Kommer ihåg våren 2006 då jag befann mig i New York, min första vår här, åkte till Florida över första helgen i april och kom hem till knoppande träd. Har inte hänt de senaste åren).
Årets vinter startade ganska lugnt. Några kalla dagar i höstas och i december men så kom januari och BAM! Kyla och snö. Snö som inte försvinner. Kyla på närmare minus 20 emellanåt. Inte så kallt att näsborrarna klibbar ihop, men i alla fall. I Boston har de haft fyra snöstormar på lika många veckor. Nästan 2 meter snö har kommit.

Här varnar man när graderna sjunker till under minus 5 typ. Stanna inne! Var försiktiga! Klä er varmt! Folk kan dö! Till och med borgmästaren kommer ut och uttalar sig om att vara försiktiga. Det lustiga är att inför, under och efter varje större storm får borgmästaren gå ut och uttala sig om planen, hur man ska hantera denna storm och efteråt är det alltid en utfrågning om varför det gick som det gick. Folk är aldrig nöjda. VARFÖR stängde han skolorna när vädret inte ens var så hemskt (kanske var stormen till en början trodd att vara större än den blev), eller så frågar man VARFÖR han INTE stängde skolorna när det var så farligt ute!
Kan ni tänka er era kommunalråd stå till svars för hur de hanterat snö och kyla så snart det kommit lite snö? De skulle ju inte hinna göra nåt annat.
Annika skrev ett bra, ingående inlägg om varför snö blir så uppstyssat här i USA. Inlägget hittar ni HÄR.

Hittills har det inte varit så kallt här att näsborrarna klibbat ihop, men kanske nästa år? Det är onekligen så det ser ut just nu...värre vintrar på gång!

Det flyktiga Amerika

Jag hade möte med min rektor i onsdags. Vi har möte varje månad. Utvecklingssamtal kan man kalla det. Ibland är det 45 minuter långt, ibland 15 minuter. Som i onsdags. Jag får förlängt kontrakt som lärare på skolan, dvs läsåret 2015-2016. Jag måste skriva på inom en vecka. Vanligtvis brukar rektorn ge ut nya kontrakt i maj, men hon var så nöjd med vårt team att hon gärna ser att vi fortsätter tillsammans. Och det är visserligen roligt! Ett bra betyg. Här är det inte vanligt att man blir tillsvidareanställd, man har årliga kontrakt, beroende vad man jobbar inom. Lärare som arbetar för staden New York kan bli tillsvidareanställda (regler håller på att ändras så vi får se) efter ett visst antal år och andra kriterier. Man brukar skämta om att lärare som "ofta" tar lediga dagar är fast anställda. Andra vågar inte riktigt vara hemma i onödan. Det finns alltid någon som kan ersätta dig nämligen. Någon som är mer villig att arbeta.

I alla fall. Nu står jag i valet och kvalet. Tjänsten är fortfarande deltid i höst. Skolan är liten och det finns inte plats för fler heltidsanställda. Skolan har fem lärare och tre av dessa är deltid. Vad jag ser nu är det ingen av heltidstjänsterna som kommer bli lediga...
Stannar jag måste jag återigen skaffa ett jobb på eftermiddagarna. Jag hade ju tänkt kika runt efter heltidsjobb under våren. Det är inte många tjänster inför hösten ute just nu av förklarliga skäl. Och det är väl det rektorn vet.
Vette tusan. Kanske mirakel sker över sommaren?
Bättre en fågel i handen än tio i skogen? Alla dessa beslut!

Läskigaste samtalet

I fredags eftermiddag var jag på jobbet, mitt andra jobb. Vi satt och åt mellanmål och pratade, planerade dagen, när jag ser ett missat samtal på mobilen. Ett missat samtal från hemnumret och ett från makens mobil. Så jag ringer genast upp -så klart. Maken som aldrig brukar ringa och "störa" när jag jobbar. Maken svarar på första signalen och nästan panikskriker att sonen krampar, och att han ringt efter ambulans. Maken som aldrig tappar fotfästet, som alltid är lugn och sansad, är nu i ett panikanfall. Jag fattar inte riktigt vad som händer mer än att mitt hjärta stannar i ett par minuter, jag kan inte andas, jag vill kunna teleportera mig hem. Nu. Med detsamma. Med maken fortfarande i telefonen springer jag in till pojkens (som jag tar hand om) mammas kontor (som tur är jobbar hon oftast hemifrån) och säger att jag måste gå. Nu. Sonen mår inte bra och jag tappar ansiktet, börjar svamla, mina tankar är redan hemma, de ligger och trycker på alla "tänk-om". Jag vill bara vara hemma. Jag lyckas samla ihop mina väskor och kläder och springer nedför trapporna, från sjätte våningen, för vem har tid att vänta på en långsam hiss? Jag kommer ut på gatan, jackan fladdrar, väskorna hotar att trilla i backen. Mina ögon letar febrilt efter en taxi, nån som kan ta mig hem. Nu. Det enda jag kan tänka är "tänk om han dör? Tänk om han dör? Tänk om han dör?" Jag gråter. Människorna runt mig måste tro att jag är galen, men jag bryr mig inte. Till slut kommer jag ut på hektiska Broadway, där bilarna susar förbi, jag viftar med handen för att en eventuell taxi ska se mig. Ingen stannar. Jag vill skrika. Jag vill hem. Efter vad som tycks vara en evighet, stannar en taxi och jag hoppar in, lyckas få ur mig adressen och säger att han måste skynda sig. Maken är fortfarande i telefonen. Han säger att krampen är över men att sonen inte är kontaktbar. Att ambulansen inte är där ännu. Att han inte vet vad han ska göra. Jag gråter, förbannar alla jävla rödljus, alla idioter i trafiken, att jag ännu inte är hemma. Jag är i upplösningstillstånd när taxin äntligen stannar utanför vårt hus. Jag kastar fram 10 dollar till chauffören, bryr mig inte om att det egentligen bara kostade 6 dollar. Min son kan dö. Pengar har ingen betydelse. Ambulansen har kommit, brandbilar och polisbilar står med blinkande ljus och jag kan inte riktigt ta in att de står där för vår familj. Jag kommer in i lägenheten där sonen ligger på soffan omringad av vårdpersonal och med syrgasmask för mun och näsa. Han är vaken, han lever, han andas. För varje minut som går kommer han till medvetade mer och mer. Han ser mig. Han börjar gråta och det är det finaste jag hört. Han lever. Det är det enda jag kan tänka på. Jag stryker med handen över hans ansikte. Ambulansmännen bär honom  i famnen ned till ambulansen där jag tar över. Vi åker med rödljusen på, trots att det förmodligen (enligt personalen) inte ska vara någon fara med sonen. De är ganska säkra på att det handlar om en feberkramp, när feber plötsligt toppar och orsakar kortslutning i hjärnan en stund. Sonen somnar på mitt bröst och jag håller mina armar hårt runt knytet. Vi blir väl omhändertagna på sjukhuset, de tar tester och vi får reda på att sonen har influensa och hög feber. Feberkramp. Feberkramp. Tack och lov. Tack och lov. Sonen var sjuk hela natten och hela lördagen. Vaknade upp på söndagen och var frisk. Tack och lov.

Can we work it out?

Att jobba med 3-4 åringar är så fruktansvärt härligt ibland. Jag tror att det är bästa åldern. Det är då barnen börjar få ett riktigt hum om världen och hur den fungerar, och har sin alldeles egna logik.
På skolan där jag jobbar är det mycket fokus på konflikthantering (som i alla andra förskolor, men här är det mycket språk och känslor man talar om hela tiden. För en svensk kan det te sig ganska konstigt. Låt mig återkomma om detta i ett annat inlägg).

Häromveckan kom en liten tjej fram till mig när i var ute i parken.
- Trillingnöten, S and Z are not nice to me. They wont let me play with them.
- Oh, really. Hmmm, svarade jag, och skulle precis fortsätta och fråga vad som hänt varpå flickan frågar:
- Do you think we can work it out?

Fick mig att le stort.

Igår var det en annan flicka som såg att jag hade en fläta i håret.

- I don't have a braid today.
- I can see that, svarade jag.
- I can have braids tomorrow, fortsatte flickan.
- Sure, I can have braids too, so we can match, svarade jag.
- Yeah. I'll talk to my mom and you can talk to your mom...

Så himla gött alltså!

Snökaos

Att bo i en storstad där minsta snöfall orsakar "kaos" är så klart ganska annorlunda mot att bo i, ja säg Sverige då, i en mindre stad där snö under vintern är ganska vanligt. Det är ju ändå vinter. Även här i New York snöar det varje vinter, oftast stannar inte snön mer än nån vecka. I måndags kväll förra veckan skulle en massiv snöstorm, den värsta i stadens historia, dra in. Skolor stängde tidigt på måndagen och skolorna var helt stängda på tisdagen. Det blev körförbud från måndag sen kväll tills vidare. Endast plogar och andra nödvändiga fordon som polis och ambulans, fick befinna sig på vägarna. Tunnelbanor och bussar ställdes in från tidig kväll.
En mängd snö kom under natten, men inte fruktansvärt mycket. Tisdagen var relativt vacker med sol och klar himmel. Ingen snöstorm här inte.

Ikväll är det tänkt att ytterligare en snöstorm ska dra in. Inga skolor är ännu stängda imorgon, men vi får se. De kanske tar det lugnt efter förra veckans "kaos"...
Det är alltid svårt att förutspå väder. Alltid bättre att ta det säkra före det osäkra. Speciellt här då det inte finns lag på att ha vinterdäck till exempel. Dessutom är processen att få körkort enormt lätt i jämförelse med exempelvis Sverige.

Vi får se hur denna "storm" artar sig.

Tisdag morgon i snö"kaoset".

Snön ligger kvar än så länge. Igår blev det slädåkning!