Jag, en främmande kvinna, olja och ett litet rum

Nu blev ni allt nyfikna! För några år sen var jag på massage för första gången någonsin. Professionell massage i alla fall. Det var verkligen en upplevelse. Lite skumt var det att klä av sig halvnaken inför en kvinna man aldrig träffat tidigare och som sedan rör en ganska intimt ändå (alltså, ni fattar ju vad jag menar. Hur ofta brukar ni ha främmande människor som rör er nakna rygg? Ärligt? Kanske oftare än jag tror?). Det var en trevlig upplevelse till slut, efter den första chocken. Väldigt skönt och avslappnande. Efteråt var jag nästan lite yr till en början. Massösen sa att jag skulle ta det lugnt på kvällen och dricka en massa vatten eftersom massagen löser upp saker och ting. Jag antar slaggprodukter? Dessutom kan man bli lite öm dagen efter på de ställen där man gick lite djupare. Spännande!
Något jag funderade på under den halvtimme massagen pågick var: Vad tänker massösen på när hon masserar? Är hon liksom helt inne i massagen eller funderar hon på vad hon ska käka till middag? Och har de ett speciellt program de kör på varje "normal" kund (inte någon med specifika problemområden), eller är det på känn? Tycker de att vissa människors ryggar är äckligare än andra? Typ en hårig äldre man (sorry, alla håriga äldre män som eventuellt läser detta!) mot en ung snygg muskulös yngling?

Den massage jag gick på fanns i min lilla svenska hemstad. Jag vet inte ens vilken sorts massage det var. Sedan jag flyttade hit till NYC har jag upptäckt att det finns en uppsjö med olika massager. Svensk massage (? typ fika med kroppsberöring?), thai (kokosolja?) Djupmassage (under vattnet?!) Har ingen aning! Ni kan läsa mer under Massagestockholm!

När jag gick på högstadiet

När jag gick på högstadiet för hundra år sen. Kanske inte riktigt hundra år sen, men 15-16 år sen i alla fall, kanske mer. Vad vet jag? Då fick man alltid nåt kulturellt med sig under ett läsår. Det obligatoriska biobesöket (alltid en film med något budskap, ofta ganska bra faktiskt), teaterresa (om man hade tur, kanske ända till hufvudstaden!) eller någon föreläsning av en aktuell person. Det är inte mycket av detta jag kommer ihåg idag, jag har ett relativt selektivt minne har jag märkt. Jag kommer ihåg att vi fick besök av en gammal man som suttit i koncentrationsläger.Och att vi såg en film om en pojke i England som blev mobbad för att han var homosexuell. Men det som jag kommer ihåg allra mest är besöket från Hassela (som finns på Gotland). Ungdomarna från Hassela reste runt Sverige med en teater om drogmissbruk, en föreställning som hade en hel del humor men mest sorg och övergivenhet, uppgivenhet och misstro. Föreställningen har följt med mig i livet och varje gång jag lyssnar på Phil Collins "Another Day in Paradise" kommer en våg av obeskrivlig sorg över mig, sorg för de familjer som förlorat ett barn till missbruk, de människor som förlorat vänner till detsamma och de som kommer att förlora nära och kära. Alla medverkande ungdomar i teatern var själva tidigare missbrukare och teatern baserades på deras egna erfarenheter av livet och drogerna. Det var så väldigt starkt att se. Flera gånger påverkades skådespelarna själva och äkta tårar bröt fram, för att inte tala om oss i publiken!
 Efter föreställningen fick vi chans att fråga ungdomarna om saker och de frågade oss. Det var en dialog. En fråga som de ställde var:
- Hur många av er vet var man kan få tag på droger?
90% av alla i salongen räckte upp handen. Jag var inte en av dem.

Hassela Gotland hjälper ungdomar i missbruk genom en speciell pedagogik som kallas Hasselapedagogik. Ni kan läsa mer om dess historia på Hassela Gotlands hemsida. De ungdomar som är i behov av hjälp for bo i ett kollektiv med andra ungdomar tillsammans med personal. Detta kallas för medlevarskap där personalen delar boende, arbete och fritid med ungdomarna. På så sätt får ungdomarna en trygghet i att alltid veta vem som är där alla tider på dygnet och de har alltid någon att vända sig till.

Som sagt, ett fantastiskt gäng med ungdomar som verkligen påverkat mig med sin föreställning. Jag undrar lite hur de har det idag? Det är ju ändå runt 15 år sen, eller mer, som de turnerade runt i skolor. Vad har hänt sedan dess?

Jag har inga kläder!

Varje kväll när jag går igenom min garderob för att hitta kläder till arbetsdagen är det precis så jag känner. "Jag har fasiken inga kläder". Fast det hänger en hel rad med tröjor, jag har lådan full med byxor, några klänningar som hänger och dinglar. Ändå hittar jag aldrig nåt att ha på mig. Det är som att jag bär samma kläder hela tiden. Fast jag gör ju inte det egentligen. Sen går tanken "Asså, men, jag hade ju på mig den här förra måndagen och nu är det liksom tisdagen veckan efter. ALLA kommer ju att tro att jag har samma kläder på mig varje dag." Herregud, vad man gör sig själv viktig!

Egentligen är det ju helt klart så att ingen kommer ihåg. Om jag börjar tänka på mina kollegor och vad de har på sig kan jag faktiskt inte dra mig till minnes vad de hade på sig igår ens, ännu mindre vad de hade på sig i måndags. Varför skulle de bry sig om vad jag har på mig nu? Är jag universums mittpunkt här eller?

Sen tror jag inte att det hade spelat nån roll om jag hade en walk in closet med rader av kläder. Jag skulle nog ändå hitta favoriter och inte veta vad jag skulle ta på mig.
Notis: Jösses ,vad glad jag är att blogger har automatiskt sparande när man skriver inlägg. Jag tryckte just på krysset och tog bort fönstret av misstag. Gah! Orka skriva igen liksom. Speciellt detta viktiga inlägg!

Over and out från Dagens I-landsproblem!

Lördagslistan

Förr om åren skrev jag ofta en måndagslista. En lista över saker att vara tacksam för. Och just skriven på en måndag då jobbveckan startade och allt kanske kändes lite motigt just då.
Den här veckan skriver jag istället en lördagslista! Jag menar, varför inte!!?

Saker jag är tacksam över:

1. att sommaren än så länge inte varit lika galet varm och fuktig som den kan vara!

2. att vi får besök av systeryster (en av dem) snart!

3. att vi under några veckor på jobbet får ledigt två extra dagar i veckan. Guld!

4. att jag och min lärarkollega från förra året får fortsätta jobba tillsammans även nästa läsår!

5. att vi är friska och krya!

6. att jag har en sån fantastisk familj som finns där i vått och torrt!

Ha en fin helg vänner!

En magisk stad

Något som jag är lite avundsjuk på är de som kommer till New York för allra första gången. Som liksom tappar hakan när de ser alla skyskrapor och som förundras när de går på Times Square och som njuter av att åka tunnelbana. Det är något magiskt att komma hit första gången.
Att bo här är också fantastiskt, men man glömmer magiken. Man knegar på, sliter på jobbet, springer mellan tåg och tunnelbanor, handlar och städar. Det blir vardag. Precis som allting annat. Men så ibland stannar man upp och tar en paus och ser sig omkring. Och där, i den stunden, blinkar det magiska till igen och man kan för en kort sekund se denna fantastiska stad med nyöppnade ögon, innan man återigen riktar blicken nedåt för att inneslutas i verklighetsbubblan.

Back to the hamster wheel!

Efter två utsökta semesterveckor är jag tillbaka på jobbet! Men frukta icke! De närmsta veckorna ska jag inte jobba ihjäl mig. Vi jobbar tre dagar i veckan en månad framöver och jag har dessutom en semestervecka kvar som infaller om tre veckor. Jag ska inte klaga.
Jag var ledig igår måndag,  jobbade idag tisdag och är sedan ledig imorgon onsdag för att därefter jobba torsdag och fredag. Inte illa!

Vi har haft två fina och avslappnade veckor med dagsutflykter och besök från svärsyster med familj. Givetvis kommer vi att fortsätta sommaren med mer dagsutflykter nu när jag är ledig fler dagar i veckan. Imorgon ska vi t ex åka till Brooklyn Bridge Park. Där har vi aldrig varit. Nån dag ska vi åka till den lokala poolen och nån mer stranddag kommer säkert. Här är det ju varmt och skönt långt in i september/oktober! Faktiskt skönare i september då man slipper den höga luftfuktigheten!

Husdjur?

Jag växte upp med en hel del husdjur av alla slag. Katter, hundar, fåglar, kaniner, sniglar, grodor...och ett och annat akvarium. Vi hade en guldfisk en gång i tiden, som levde ungefär 100 fiskår. Vid ett tillfälle trodde vi att guldfisken var på väg att gå ur tiden. Fisken kunde knappt hålla sig flytande, spelade ingen roll hur mycket den viftade med fenorna. Min styvpappa tog till slut upp fisken och fann att den fått i sig en ansenligt stor sten som satt fast. På något sätt fick han ur stenen med en pincett. Och fisken levde lycklig i alla dina dar. I alla fall ett par år till!

Min klass som jag undervisade i förra året önskade sig ett akvarium och en förälder förbarmade sig över dem. Hon köpte både fisk och akvarium. Det var i januari 2016. Sedan dess har fisken fått byta klassrum med mig ett antal gånger plus fått åka hem till flera barns hem över våra lov. Och han lever än! Det är konstigt hur fäst man blir vid en fisk egentligen. Förra året,  när vi hade en långhelg, och jag kom tillbaka till skolan fann jag att vattnet blivit grumligt och luktade fruktansvärt! Jag trodde att fisken måste ha kolat då. Genast blev jag ledsen och förtvivlad! Jag skyndade mig att rensa ur och leta efter den stackars fisken som med nöd och näppe fortfarande levde. Tilltufsad som få återfick den livslusten och kom sakta tillbaka till livet! Och lever ännu.

I dagarna ska vi vara kattvakt här hemma och även hamstervakt. Barnen är sugna på husdjur. Kanske ska man slå till? Om katter inte funkar så kan jag lätt tänka mig att kanske skaffa akvarium även hemma! Har kikat runt och hittat den här sidan om saltvattensakvarium, en sida som är väldigt hjälpsam! Kanske för er som också är sugna på akvarium?

Sommar i New York

Här var det semester minsann! Vi har en trevlig staycation i år, med besök från familj från andra sidan landet. Dagsutflykter och parkbesök. Jätteskönt att bara vara ledig! Slippa gå upp kl 05 varje dag. Trots det vaknar jag av mig själv mellan 05.20 och 05.45. No rest for the wicked med andra ord.

Senare i sommar kommer en av systrarna mina att besöka oss. Det blir också roligt! Sommaren är bra kort alltså. Varför kan inte vintern kännas lika kort undrar jag?