söndag 30 juli 2017

När jag gick på högstadiet

När jag gick på högstadiet för hundra år sen. Kanske inte riktigt hundra år sen, men 15-16 år sen i alla fall, kanske mer. Vad vet jag? Då fick man alltid nåt kulturellt med sig under ett läsår. Det obligatoriska biobesöket (alltid en film med något budskap, ofta ganska bra faktiskt), teaterresa (om man hade tur, kanske ända till hufvudstaden!) eller någon föreläsning av en aktuell person. Det är inte mycket av detta jag kommer ihåg idag, jag har ett relativt selektivt minne har jag märkt. Jag kommer ihåg att vi fick besök av en gammal man som suttit i koncentrationsläger.Och att vi såg en film om en pojke i England som blev mobbad för att han var homosexuell. Men det som jag kommer ihåg allra mest är besöket från Hassela (som finns på Gotland). Ungdomarna från Hassela reste runt Sverige med en teater om drogmissbruk, en föreställning som hade en hel del humor men mest sorg och övergivenhet, uppgivenhet och misstro. Föreställningen har följt med mig i livet och varje gång jag lyssnar på Phil Collins "Another Day in Paradise" kommer en våg av obeskrivlig sorg över mig, sorg för de familjer som förlorat ett barn till missbruk, de människor som förlorat vänner till detsamma och de som kommer att förlora nära och kära. Alla medverkande ungdomar i teatern var själva tidigare missbrukare och teatern baserades på deras egna erfarenheter av livet och drogerna. Det var så väldigt starkt att se. Flera gånger påverkades skådespelarna själva och äkta tårar bröt fram, för att inte tala om oss i publiken!
 Efter föreställningen fick vi chans att fråga ungdomarna om saker och de frågade oss. Det var en dialog. En fråga som de ställde var:
- Hur många av er vet var man kan få tag på droger?
90% av alla i salongen räckte upp handen. Jag var inte en av dem.

Hassela Gotland hjälper ungdomar i missbruk genom en speciell pedagogik som kallas Hasselapedagogik. Ni kan läsa mer om dess historia på Hassela Gotlands hemsida. De ungdomar som är i behov av hjälp for bo i ett kollektiv med andra ungdomar tillsammans med personal. Detta kallas för medlevarskap där personalen delar boende, arbete och fritid med ungdomarna. På så sätt får ungdomarna en trygghet i att alltid veta vem som är där alla tider på dygnet och de har alltid någon att vända sig till.

Som sagt, ett fantastiskt gäng med ungdomar som verkligen påverkat mig med sin föreställning. Jag undrar lite hur de har det idag? Det är ju ändå runt 15 år sen, eller mer, som de turnerade runt i skolor. Vad har hänt sedan dess?


2 kommentarer:

Steel City Anna sa...

Åh, minns också Hassela!

iaz sa...

Minns inte så mycket från högstadietiden, men det kan minns är att vi i 9:an (tror jag) hade besök av två fd narkomaner från Narconon, och de bjöd på både intressanta och skrämmande historier.

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...