Vecka 7

Nu är vår familj inne på vecka 7 i karantän. För sex veckor sedan stängde skolorna och därifrån räknar vi. Resten av staden stängdes ned veckan efter. Det går bra här. Men jag är helt klart över att jobba hemifrån. Det är otroligt påfrestande att försöka underhålla treåringar över Zoom (om ni inte hört vad det är så är Zoom en tjänst liknande Skype där man kan bjuda in folk på konferenssamtal). Dessutom skickar vi mail till familjerna plus har en blogg där vi spelar in en massa material som föräldrarna kan göra med barnen och visa. Vi spenderar massor med tid på allt och jobbar nästan dygnet runt. Tyvärr är det många föräldrar som vill ha mer och mer, som inte riktigt förstår att många har egna familjer hemma. Jag hemskolar ju H  till exempel samtidigt. N klarar sig för det mesta själv även om hon ju ibland behöver lite extra.

Många av våra lärare, inklusive jag och mitt team, fick ett mail av klassföräldrarna om vad de tyckte var rimligt att vi erbjöd. Vår klass var inte så galen, de vill ha mer Zoom (ett tillfäller mer per vecka). Vi har börjat smått eftersom våra elever har haft det lite jobbigt på våra möten via Zoom. Ett barn sa att det gjorde honom ledsen att se oss alla...eftersom vi inte kan vara tillsammans.

En annan klass tyckte att det var rimligt att varje dag ha små grupper 30 min var Zoom (16 barn delat på fyra= fyra grupper = 2 timmar per dag för lärarna).
De tyckte också att man skulle erbjuda 10 min individuella Zoom för barnen varje vecka.
Sedan hade de åsikter om vad som skulle erbjudas under varje Zoom-möte. Ungefär som att de själva var utbildade lärare...Mailet var helt absurt.

Under vår arbetsvecka händer detta:

Zoom med barnen 5 tillfällen per vecka (utspritt på fyra dagar) (30 min per tillfälle ungefär)
Zoom med närmaste teamet 2-3 ggr per vecka ) (30-60 min per möte)
Zoom med bildlärare och andra specialister 1-2 gånger per vecka (30 min  per gång)
Zoom med rektor eller annan admin 1-2 ggr per vecka (ca 30 min per gång)
Zoom med hela skolans personal 1 gång per vecka (60-90 min)

Dessa Zoom-möten kräver så klart att man planerar i förväg vad som ska göras.
Plus att vi spelar in material, säkert 5-6 filmer per vecka.
Skriver daglig blogg med massa pyssel och utmaningar.
Samlar ihop bilder som familjerna skickar för att blogga 1-2 ggr per vecka.
Svara på mail från föräldrar och admin.
Planera för nästa vecka.
Ringa vissa samtal till föräldrar eller admin.

Och ja, jag har ju H att försöka göra sina uppgifter mellan alla Zoom som måste göras....

Jag är trött. Fem veckor kvar för mig innan mitt sommarlov börjar (åtta för mina barn)...

Sorg

I fredags fick vi reda på att vår fantastiska granne gått bort. Trots att det kanske var väntat kändes det som en chock att höra det. Otroligt sorgligt. Livet kommer inte att vara sig likt. Tänk hur mycket en "främling" kan påverka en!

Annars går vi in i vecka sex på karantänen. Det är mycket att göra på jobbet nu. Vi spelar in videos till barnen, skriver bloggposter till dem, mailar, har möten via nätet. Det går i ett. Just på grund av att man har tillgång till internet, dator och telefon känns det som att man jobbar dygnet runt just nu. I helgen så struntade jag i att kolla mailen. Jag vet att jag fick ett par mail av skolans administration men jag svarade inte. Man måste få vara ledig också!

Nu ska jag spela in en video där jag läser om maskar!

Vi klappar för alla viktiga arbetare

Varje kväll klockan 19 klappar vi från fönstren här i NYC för alla modiga sjuksköterskor, läkare, poliser. Men även också för de som mpste ut och jobba för samhällets bästa; mataffärsbiträden, busschaufförer, sopgubbar och gummor. restaurangarbetare och brevbärare för att nämna några. Det kanske känns väldigt pyttigt att göra nåt sånt med tanke på att de går ut och riskerar livet varje dag. Det känns i alla fall bra att kunna göra NÅGOT. Utanför sjukhusen brukar ett gäng brandbilar med tillhörande brandpersonal stå utanför kl 19 och sköterskor som kan går ut. Dessa två arbetsgrupper klappar och hyllar varandra. Det är fint att se.

När vi började klappa varje kväll för snart två veckor sen var det bara vi som klappade. Ungarna började göra skyltar för byggnaden och satte upp i hissen och i vårt fönster. Nu klappar halva kvarteret! Det är så fint med gemenskapen som bildas!

Vecka tre snart till ända

Efter tre veckor av karantän börjar det på nåt sätt kännas normalt. Vi bor ju i stan fast ändå inte. Vi har inte möjlighet att vandra till Central Park varje dag, eller Times Square (det brukade vi ju ändå inte göra dagligen! Förutom när jag gick till jobbet!) men jag tror att ser man dessa områden så känns det nog mer overkligt. Här där vi bor har vi tillgång till grönområden runt knuten och vi passar på att gå ut en gång om dagen. Vi går gärna ut innan lunch, då det är färre människor ute. Efter lunch då hemskolningen är över, och om det är fint väder kan det vara ganska många ute. De flesta försöker att hålla avstånd, men på små ytor är det ändå svårt.

Nu i veckan fick vi höra att en granne hittats hemma hos sig, avliden. En äldre kvinna. Det spekuleras så klart om vilken granne det kan vara. Det bor många här i vår byggnad. Vi känner nog till de flesta men ibland ses man inte på flera månader då man arbetar etc.
En annan god granne till oss, en äldre herre som vi ofta pratar med, åkte raskt in på sjukhuset häromdagen. Vi hoppas att allt är bra med honom. Han är en sån fantastisk man. När vi flyttade hit för snart åtta år sen var jag i princip ensam, inga vänner hade jag (visst maken, dottern och svärmor). När man är ny i en stad är ju alla ansikten okända. Även om man inte hälsar på allt och alla där man bor så dyker det ändå upp ansikten man känner igen.
Vår äldre granne är alltid ute och går (fyllde nyligen 80 år, gammal polis) och han hejade alltid glatt när han såg mig. En gång gick jag förbi en massa affärer och restauranger när jag hör en högljudd knackning på ett fönster. Så klart trodde jag inte att det var en knackning menad åt mig, jag kände ju ingen. Men eftersom jag blev lite rädd och hajjade till tittade jag åt hållet därifrån ljudet kom. Och till min förvåning sitter grannen vid ett bord och vinkar glatt. Han hade sett mig gå förbi och knackade för att vinka! Mitt hjärta!
Så jag hoppas innerligen att allt är okej med honom!

Hoppas ni har det bra och att ni behåller hälsan!