Amningen

Jag ammar fortfarande. Ammade, förlåt. Sonen och jag är lite i konflikt just nu. Han är färdig med att amma. Done and dusted. Han har gått vidare i livet och föredrar komjölk och mat. Hans mamma (dvs jag) är inte med på noterna. Hon anser att det minsann kan ammas några månader till (kanske fram till september?) och att det är mycket sorgligt och känslomässigt att från en dag till en annan bara sluta amma.

Med dottern slutade jag amma efter ett drygt år. Det kändes som att det räckte. Hon åt bra med mat, men gillade att amma. Jag var dock färdig. Redo att gå vidare. Med sonen kändes det annorlunda. Kanske på grund av att han med största sannolikhet blir sista barnet och därmed min sista chans att amma. Jag älskar att amma, det är så otroligt speciellt. Min kropp tillverkar mat åt en annan människa, som den lilla människan kan växa och överleva på. I många månader. Det är fantastiskt. Plus att det är en speciellt stund med barnet varje dag. Speciellt efter att jag börjat jobba.

Sonen håller inte alls med. Han bestämde sig att nu är det nog. Tog bröstet i munnen, sög lite, lite, slutade och spottade ut mjölken. Jag frågade om han ville ha mer "booba" (som han kallar det). Han skakade på huvudet och sa "Nonononono", 

Jag hamnade i en känslomässig bergochdalbana och har försökt att få honom att amma lite till varje dag, men han vägrar. En del av mig känner att det är skönt att han avslutade själv, att jag inte behöver "tvinga" honom att sluta. En annan del känner sig snopen och snuvad. Jag skulle ju amma länge denna gång! 

Jag ska i alla fall pumpa lite och ge honom i flaska. Kanske gillar han det bättre, vad vet jag. Nu verkar det ändå som om amningen är förbi och jag kommer förmodligen aldrig att amma en annan bebis. En era är över. Låter så dramatiskt, känns dramatiskt. Kanske är det hormoner i mig som fortfarande snurrar runt och är förvirrade i kroppen. Vad hände liksom? Aldrig mer amning? Jag måste få smälta detta ett tag till. Förlika mig med detta faktum....

Min stora, icke-ammande, son

100 dagar so far

Än så länge tuffar tåget på med 100 dagar av riktig mat. Det är svårt att handla i vanlig butik. Många produkter ser väldigt goda ut och de ser enkla ut. Ofta tänker jag att det ju inte kan vara SÅ många ingredienser i denna. Så vänder jag på paketet och ser en lååång lista med innehåll varav 50% är saker som jag inte känner igen. Vår tumregel är att inte köpa produkter med mer än 5 ingredienser och ingredienserna är något man själv skulle använda och har hemma, som calcium sulfate. Vem har det liggandes i skåpet liksom?

Jag har hittat massor med nya roliga recept på olika maträtter, vegetariska så klart, och bröd och lite desserter som inte kräver raffinerat socker. Jag kommer att dela med mig så småningom så klart!
Det är pyssligt fortfarande att hinna med att baka, göra buljonger, laga mat. När man lagar mat med bönor som grund gäller det att ha lite framförhållning. Vi försöker så långt det går att använda torkade bönor, men har några konserver i skåpet "ifall att". Det tar tid att laga bönor annars.

Dottern är en riktig trooper också. Hon är med på detta och i början var det nog svårare. Nu har hon lite tekniker att ta till. Det svåra är när de firar i skolan. Många har kalas i skolan och bjuder på cupcakes och godis. Dottern äter inte detta och jag har sagt att om hon säger till när det varit kalas i skolan ger jag henne ett nyttigare alternativ till lunch dagen efter. Det verkar funka så långt i alla fall.

Det gäller också för mig att vara förberedd eftersom jag spenderar dagarna hemifrån. Jag måste ha lunch redo, inget mer "Oj, jag HANN inte fixa lunch i morse, äsch, jag går och köper en macka eller liknande". Krismat är ju givetvis frukt och yoghurt. Men för att kunna stå emot frestelser är det bra att vara mätt och nöjd. Frukt och yoghurt håller mig inte särskilt länge.

Än så länge går det bra. Snart är vi 1/3 på väg!

Samtal med andra

Jag läste precis ett inlägg, på ett forum, angående samtal. Där länkades till en krönika som ni kan läsa HÄR. Detta är något som jag tagit upp med min syster i veckan, ett otroligt sammanträffande kan man tycka!
Efter ytterligare en pendlarresa till jobbet med en granne (som delvis har samma väg till jobbet som jag) där vi pratat och skrattat massor men där grannen inte frågat mig en enda fråga, det var jag, återigen, som drev samtalet framåt, kastade jag ut  denna fråga till min syster; Hur många relationer har du där DU inte får en enda fråga?

Jag började tänka på mina egna vänrelationer, bekanta och så vidare och det finns några personer som jag umgås med på olika sätt, som pratar mest om sig själva och som i princip aldrig ställer en enda fråga i ett samtal. Det behöver ju inte vara personliga frågor, utan tyckefrågor eller liknande.
Nu är det ju så att jag gärna ställer frågor om andra, jag är genuint intresserad och jag har märkt att jag ofta, om jag får en fråga någon gång, svarar men styr tillbaka ämnet till den andra personen. Givetvis beror det på VEM jag pratar med. Är det en nära vän eller familj är det så klart en annan sak.

Vad beror detta på egentligen? Att vissa inte ställer frågor, att de håller monologer? Handlar det om att de inte är intresserade av andra? Eller inte är intresserade av just den personen de samtalar med vid tillfället (av mig i vissa fall då?) Att de inte fått lära sig att "ge och ta"?

Hur upplever ni era relationer? Är detta något som ni funderat över? Om inte, under kommande vecka, utvärdera era möten med andra människor, vilka ställer frågor och lyssnar, vilka håller monologer? Är det skillnad på nära vänner, bekanta eller tillfälliga möten?

Collegetjej? Moi?

Idag var det dags foer jobb igen efter en laenghelg. Visserligen jobbade jag naegra timmar pae mitt andra jobb, men det kaendes inte lika jobbigt.
En av de anstaellda pae kyrkan (vaer skola aer placerad i en kyrka och det aer kyrkan som aer vaer arbetsgivare, aeven om skolan inte aer religoes pae naegot saett) tagit med sig sin systerdotter, en tjej pae 14 aer kanske. Vaeldigt soet och trevlig, hjaelpsam. Hon fraegade varifraen jag kom och jag svarade Sverige (sae klart!). Hon beraettade att hennes pappa aer polack sae jag fraegade om hon laert sig polska. Sedan beraettade jag att jag laer mina barn svenska varpae hon utbrister:
- Do you have children?!? But you look so young, like one of those college kids at Columbia (University)!

Jag var naerapae att hoppa upp och kyssa henne men insaeg snart att det kanske inte var en smart sak att goera (har liksom inte tid med utredningar och raettegaeng och saent just nu)...
Detta kommer jag leva laenge pae!

Kram fraen den unga Collegetjejen fraen Columbia.

Bara januari men ändå...

Jag hade ett medarbetarsamtal nyss som satte massa tankar i huvudet. ..om sommaren och om nästa läsår. Kontrakt kommer skickas ut huruvida man ska fortsätta jobba efter sommaren. Och om man vill jobba sommarveckorna. Jag vill ju givetvis jobba i sommar. Jobbar jag inte kommer heller ingen lön in på kontot. Den krassa verkligheten här i USA. Fyra-fem veckors betald ledighet?  Finns inte ens på kartan såvida man inte jobbar för ett företag som prioriterar detta.

Men frågan är alltså. Ska jag jobba kvar efter sommaren ? Jag älskar min arbetsplats! Verkligen! Men det är bara deltid. Jag måste ha ett annat jobb för att få det att gå ihop. Långa  dagar därmed. Å andra sidan vet jag ju inte OM jag får nåt annat. Risken är också att det är lång pendling. Eller att det är heltid men sämre betalt. Som där jag jobbade förut. The work place from hell.
Dessutom är det löneökning på gång i höst. Ganska stor i jämförelse, men långt ifrån tillräckligt för att försörja en familj.

Jag ska iaf börja kolla runt på andra jobb för att se om det finns nåt på marknaden. Lite tidigt, men man vet aldrig...

Alla dessa beslut!

Ett inlagg utan svenska bokstaver

Har sitter jag pa biblioteket och skriver. En dator utan svenska bokstaver, men vad gor det? Kanns val lite mer exotiskt? Vad tycker ni?

Nu har snart en vecka gatt efter jullovet och ja, det kanns som om jag aldrig hade lov. Mandagen var rolig faktiskt. En liten pojke i min grupp kom och fragade om jag kom ihag honom. Och sa klart gjorde jag det. Vilka funderingar de har de sma!
Pojken som jag ser efter varje eftermiddag gav mig en stor kram nar jag hamtade upp honom efter skolan och det kandes som om jag behovde den uppmuntran!

Sedan har veckan flytit pa. Jag hade ett par dagar da jag inte fick ordentligt med somn. Natten till mandagen vaknade sonen 04.45. Och jag forsokte in i det langsta att fa honom att somna om, men icke. Natten till tisdagen, da jag trodde att jag skulle fa sova, tog det extremt lang tid att somna och sedan vaknade jag vid midnatt och kunde inte somna om forran tva timmar senare. Darefter vaknade sonen tidigt igen och kunde inte komma till ro. Jag var som en zombie den dagen kan jag tala om. Som tur var har det folj ett par riktigt langa och skona natter efter det. Annars vet jag inte vad jag gjort!

Hur som haver. Fredag imorgon! Kan knappt vanta. Det ar kallt nu. Manga minusgrader ar det och i ar ar jag valdigt forberedd. Lager av klader, varma vantar, en varm sjal och till och med understall. Sent ska syndaren vakna. Jag fryser alltsa minimalt. Typ. Inte sa att jag skulle vilja vara ute och vandra i timmar direkt, men tillrackligt for att kunna ga mellan tunnelbana och jobb och hem utan att forfrysa tar och fingrar.

hall er varma!

Jobbångest?

Ingen direkt jobbångest just nu, trots att det är söndag (efter en lång ledighet). Sonen passade på att värma upp mig lite med en tidig morgon. De senaste veckorna har vi faktiskt vaknat runt 8-9 på morgonen, vanligtvis är sonen uppe mellan 05.30 och 06.30. Det har varit ett välkommet avbrott från jobbmornar...

Jag har faktiskt varit lite orolig inför uppvaknande till jobbet imorgon, men som tur var ryckte sonen in och såg till att jag vaknade halv sju i morse. Tack? Jag har inte hunnit känna efter.

En bra sak med att vakna tidigt är att man får så mycket gjort. 

Jag har redan hunnit kika på andra avsnittet på "Stjärnorna på slottet" till exempel. 

Dessutom har jag ett gäng bönor på kok på spisen. Idag är det dag fyra av "100 dagar med riktig mat". Det har gått ganska bra de första dagarna här. Vi har alltså tagit bort allt helfabrikat och så mycket halvfabrikat som det bara går. Dessutom ska vi bara äta ekologiskt kött. Eftersom det är väldigt dyrt kommer vi att äta vegetariskt för det mesta. Vilket så klart ställer högre krav på oss "köttätare". Vi letar recept och tips hela tiden. Det är en stor omställning från att äta kött och kyckling 5-6 dagar per vecka till kanske två gånger i månaden. 

Därför förlitar vi oss mycket på hemsidan 100daysofrealfood.com. Där finns det massor med recept och listor på livsmedel man kan köpa färdigt.

Vad vi kommer göra annorlunda under de här 100 dagarna är:

- sluta med vitt socker. Honung och lönnsirap är okej i små mängder.

- bara äta fullkorn

- äta bara ekologiskt kött (som dessutom är uppväxt på gräs)

- äta i princip vegetariskt

- laga mat från grunden. Detta inkluderar buljonger (gjorde min första grönsaksbuljong i helgen)

- baka eget bröd av olika slag. Bara fullkorn.

Tips mottages givetvis tacksamt. 

Vi åt ju ganska bra tidigare, med ganska lite helfabrikat. Dock märker vi att det tar lite längre tid att förbereda, speciellt när vi tagit bort färdiggjorda buljonger och köpebröd, flingor och granolabars...Jag ska försöka att förbereda så mycket det går under helgerna för att underlätta inför de hektiska veckodagarna.

Ja, vad säger man? 96 dagar kvar!

Välkommen 2015!

Nytt år. Igen! Ibland känns det som om ett år går fruktansvärt långsamt, ända fram till det nya året. Då plötsligt är det som om det gångna året bara flög förbi! Så här i efterhand alltså.

Vi har haft ett fullt jullov detta år också. Vi flög fram och tillbaka till Seattle. Det var sonens första flygtur och jag måste väl säga att det gick ganska bra! Han är helt klart ett livligare och rörligare barn än storasyster i samma ålder. Vill gärna klättra, gå, klänga och stå, hoppa. Ja, allt man kan göra med kroppen. Att sedan försöka hålla honom relativt stilla och lugn i 6 timmar...Ni förstår. Vi hade dessutom mellanlandning i Chicago och därmed också lite tid att "slå ihjäl" på den flygplatsen. Summa summarum, det gick bra! Han grät en skvätt då och då, men vi lyckades hålla det till ett minimum. Han kunde till och med sova ett par timmar. Dottern, hon är ju en van resenär, var duktig som alltid. Det enda som var jobbigt var resan hem då vi flög på natten. Hon kunde inte riktigt sova i sin flygstol och var riktigt fördärvad ett tag. Till sist vaknade hon ordentligt och kunde spela lite spel på sin dator och då lugnade allt ned sig.

Sedan tisdags, då vi kom hem, har vi hunnit sova (lite jetlag fortfarande) och fira nyår med baluns. Visserligen med barnens kusin som enda sällskap, men ändå väldigt roligt. Vi lyckades få till nyårsdans med faster och farbror i Seattle via Skype och ha vårt årliga teparty.

Nyårsdagen är alltid en festlig dag då barnens kusin (samma som ovan) och farbror fyller år. Födelsedagsfest med andra ord.

Idag är det en lugn dag och sedan blir det en fylld helg igen. På måndag är det "back to work"...Det känns i alla fall som om vi har haft ett alldeles strålande lov med mycket äventyr och det känns bra så här inför det nya arbetsåret.

På flygplatsen på väg till Seattle

Vi åkte till en trädfarm för att hugga vår julgran

Dekorera julgranen också så klart. 

Juldagens morgon. Med paket under granen,

Sonen festklädd för julfirande

Det finns många i Seattle med skandinaviska förfäder och därför finns det också ett stort museum; Nordic Heritage Museum

Vi spenderade fler timmar på museumet.

Lucia fanns också där så klart!

Sleepless in Seattle. Space Needle som gjordes för the World Fair 1962. Vi åkte inte upp denna gång. Vi åkte skridskor istället.

Nyårsfirande!

Årliga nyårskortet!

Blinkande glasögon hör ju till!

2015 bjuder på en hel del saker. Projektet "100 dagar av riktig mat" har kickat igång. Gårdagen var en dag av prövningar i och med kalasfestligheter. Att försöka stå emot pizza och tårta, på samma dag är inte så lätt. Dottern är ju också med på detta projekt och ja, när man inte är utsatt för frestelser är det lätt att tycka att det går galant. När man sedan är där, är det svårare. Trots det lyckades dottern nöja sig med den fruktsallad som vi tog med oss. Superbra!

En resa hem till Sverige står också på schemat i sommar. Tänk att vi inte varit hemma på tre år då! Det ska bli så skönt att få komma "hem" och mysa ett tag med alla systrar, brorsor, syskonbarn och vänner. Föräldrar också så klart! Äntligen!

Jobbmässigt får vi se hur det blir. Jag älskar de jobb jag har nu, men i längden vet jag inte om det fungerar tidsmässigt. Hellre skulle jag vilja ha ett jobb med bra lön och inte två jobb. Till hösten kan det bli nytt jobb, men det är inte säkert ännu. Jag ska börja söka i alla fall.

I övrigt ser vi fram emot att lillebror fyller 2 år i september och storasyster börjar trean i höst...Tänk!