lördag 31 januari 2015

Amningen

Jag ammar fortfarande. Ammade, förlåt. Sonen och jag är lite i konflikt just nu. Han är färdig med att amma. Done and dusted. Han har gått vidare i livet och föredrar komjölk och mat. Hans mamma (dvs jag) är inte med på noterna. Hon anser att det minsann kan ammas några månader till (kanske fram till september?) och att det är mycket sorgligt och känslomässigt att från en dag till en annan bara sluta amma.

Med dottern slutade jag amma efter ett drygt år. Det kändes som att det räckte. Hon åt bra med mat, men gillade att amma. Jag var dock färdig. Redo att gå vidare. Med sonen kändes det annorlunda. Kanske på grund av att han med största sannolikhet blir sista barnet och därmed min sista chans att amma. Jag älskar att amma, det är så otroligt speciellt. Min kropp tillverkar mat åt en annan människa, som den lilla människan kan växa och överleva på. I många månader. Det är fantastiskt. Plus att det är en speciellt stund med barnet varje dag. Speciellt efter att jag börjat jobba.

Sonen håller inte alls med. Han bestämde sig att nu är det nog. Tog bröstet i munnen, sög lite, lite, slutade och spottade ut mjölken. Jag frågade om han ville ha mer "booba" (som han kallar det). Han skakade på huvudet och sa "Nonononono", 
Jag hamnade i en känslomässig bergochdalbana och har försökt att få honom att amma lite till varje dag, men han vägrar. En del av mig känner att det är skönt att han avslutade själv, att jag inte behöver "tvinga" honom att sluta. En annan del känner sig snopen och snuvad. Jag skulle ju amma länge denna gång! 

Jag ska i alla fall pumpa lite och ge honom i flaska. Kanske gillar han det bättre, vad vet jag. Nu verkar det ändå som om amningen är förbi och jag kommer förmodligen aldrig att amma en annan bebis. En era är över. Låter så dramatiskt, känns dramatiskt. Kanske är det hormoner i mig som fortfarande snurrar runt och är förvirrade i kroppen. Vad hände liksom? Aldrig mer amning? Jag måste få smälta detta ett tag till. Förlika mig med detta faktum....

Min stora, icke-ammande, son


5 kommentarer:

Monica sa...

Han har frigjort sig:-), allvarligt, så skönt att amningen fungerat så fint och bra med båda barnen, men nu tyckte han kanske att det räcker, är ju väldigt bra att det går så smidigt också. Och du har hunnit med även om det blev lite snabbt slut nu:-)

Camilla sa...

Skönt att amningen fungerat så bra så länge och att det går smidigt att sluta, men jag förstår dina känslor. Det är många sådana där "aldrig mer" som är jobbiga att passera (och några få som är skönt att passera) när barnen växer.

iaz sa...

Det kan ju alltid kännas lie svårt när en era liksom är över, men du får fokusera på att H tar det positivt och känner sig färdig med amningen. Skönt att det gått smidigt för honom med att väja sig av med det. Men känslorna kan man ändå inte styra över, hur man känner inför det. Men det kommer säkerligen kännas lättare med tiden, man får låta det ta tid bara. Lite klyschigt kanske, men ändå =) *kramar*

Linda sa...

Åh jag förstår precis vad du går igenom. Jag hade tyvärr svårt med amningen och fick äta alla världens piller och pumpa mellan amningarna. Det var så tröttsamt men så värt det för det är väldigt speciellt. Jag kände exakt likadant som dig. Nu slutade jag vid 6 månaders ålder. Men inte frivilligt. Härligt att det har fungerat så bra och så länge för dig i alla fall :). Kram

Anna Granström sa...

Haha, förlåt - men sonens reaktion och "nono" var rolig att läsa. fantastiskt att höra att du älskar att amma, jag tyckte det var piss och pina mest hela tiden. Victor och jag var helt överens vid 7 mån att det var slutammat. Jag var nostalgisk i nån timme, sen gick det över. Är lite avis på de som gillat det och fått det att funka så bra!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...