Läskigaste samtalet

I fredags eftermiddag var jag på jobbet, mitt andra jobb. Vi satt och åt mellanmål och pratade, planerade dagen, när jag ser ett missat samtal på mobilen. Ett missat samtal från hemnumret och ett från makens mobil. Så jag ringer genast upp -så klart. Maken som aldrig brukar ringa och "störa" när jag jobbar. Maken svarar på första signalen och nästan panikskriker att sonen krampar, och att han ringt efter ambulans. Maken som aldrig tappar fotfästet, som alltid är lugn och sansad, är nu i ett panikanfall. Jag fattar inte riktigt vad som händer mer än att mitt hjärta stannar i ett par minuter, jag kan inte andas, jag vill kunna teleportera mig hem. Nu. Med detsamma. Med maken fortfarande i telefonen springer jag in till pojkens (som jag tar hand om) mammas kontor (som tur är jobbar hon oftast hemifrån) och säger att jag måste gå. Nu. Sonen mår inte bra och jag tappar ansiktet, börjar svamla, mina tankar är redan hemma, de ligger och trycker på alla "tänk-om". Jag vill bara vara hemma. Jag lyckas samla ihop mina väskor och kläder och springer nedför trapporna, från sjätte våningen, för vem har tid att vänta på en långsam hiss? Jag kommer ut på gatan, jackan fladdrar, väskorna hotar att trilla i backen. Mina ögon letar febrilt efter en taxi, nån som kan ta mig hem. Nu. Det enda jag kan tänka är "tänk om han dör? Tänk om han dör? Tänk om han dör?" Jag gråter. Människorna runt mig måste tro att jag är galen, men jag bryr mig inte. Till slut kommer jag ut på hektiska Broadway, där bilarna susar förbi, jag viftar med handen för att en eventuell taxi ska se mig. Ingen stannar. Jag vill skrika. Jag vill hem. Efter vad som tycks vara en evighet, stannar en taxi och jag hoppar in, lyckas få ur mig adressen och säger att han måste skynda sig. Maken är fortfarande i telefonen. Han säger att krampen är över men att sonen inte är kontaktbar. Att ambulansen inte är där ännu. Att han inte vet vad han ska göra. Jag gråter, förbannar alla jävla rödljus, alla idioter i trafiken, att jag ännu inte är hemma. Jag är i upplösningstillstånd när taxin äntligen stannar utanför vårt hus. Jag kastar fram 10 dollar till chauffören, bryr mig inte om att det egentligen bara kostade 6 dollar. Min son kan dö. Pengar har ingen betydelse. Ambulansen har kommit, brandbilar och polisbilar står med blinkande ljus och jag kan inte riktigt ta in att de står där för vår familj. Jag kommer in i lägenheten där sonen ligger på soffan omringad av vårdpersonal och med syrgasmask för mun och näsa. Han är vaken, han lever, han andas. För varje minut som går kommer han till medvetade mer och mer. Han ser mig. Han börjar gråta och det är det finaste jag hört. Han lever. Det är det enda jag kan tänka på. Jag stryker med handen över hans ansikte. Ambulansmännen bär honom  i famnen ned till ambulansen där jag tar över. Vi åker med rödljusen på, trots att det förmodligen (enligt personalen) inte ska vara någon fara med sonen. De är ganska säkra på att det handlar om en feberkramp, när feber plötsligt toppar och orsakar kortslutning i hjärnan en stund. Sonen somnar på mitt bröst och jag håller mina armar hårt runt knytet. Vi blir väl omhändertagna på sjukhuset, de tar tester och vi får reda på att sonen har influensa och hög feber. Feberkramp. Feberkramp. Tack och lov. Tack och lov. Sonen var sjuk hela natten och hela lördagen. Vaknade upp på söndagen och var frisk. Tack och lov.