Annat perspektiv på vad som är fantastiskt

Många av er vet säkert hur perspektivet förändras lite när man blir förälder. Man går från att tycka att ensamtid är när man går på stan och lallar en eftermiddag och shoppar och tar en lång fika med en kompis, till att ha ensamtid när man går på toa. Om man har tur. Typ lite så. Jag är inte sån som längtar efter att vara ensam. Oftast tänker jag på det efteråt. Jäklars vad skönt det var att gå och titta på kläder helt ensam i lugn och ro, utan att känna sig stressad och orolig (ja, orolig. Små människor syns inte så himla bra mellan klädraderna.).

Att annat perspektiv som ändras är praktiska saker. Plötsligt är det praktiskt att köpa kläder till barnen och aldrig till sig själv. Förrän man inser att man inte har nåt att ta på sig för allt ligger i tvätten. Med allt menas då tre par tröjor och ett par byxor. Ungefär.

Dessutom pratar man gärna bajs vid middagsbordet, olika sorter, färger och konsistens. Helt naturligt är det också. Konstigt nog. Man börjar så sakta lära sig olika språk för att i hemlighet kommunicera förälder till förälder så att barnen inte förstår. Speciellt om ens unge redan kan engelska, då är det fara och färde. Det underlättar om man lär sig samma tredje språk och kommer överens om vilket. Annars kan man göra som vi, försöka spackla ihop en mening av olika språk (lite spanska, tyska, italienska kanske?) plus rövarspråket.

Och så inser man att världens bästa uppfinning INTE är typ datorn eller bilen eller kylskåpet. Inte ens smartphone. Utan en SNORSUG! Genialiskt! Vi hade en till storasyster när hon var liten och köpte en via nätet till lillebror vid hans första förkylning.
Att suga snor ur näsan kanske inte riktigt låter så aptitligt, men det är ingen fara. Inget hamnar i munnen (om man inte är enormt klantig vill säga...har säkert hänt någon. Skulle inte förvåna mig) utan in i en behållare.

LOVE!

Lillebrors tredje förkylning är i gång och snorsugen arbetar friskt. 

Så var det december!

Om mindre än en vecka! Vad tusan! Hur gick det här till? I augusti kändes det som en hel evighet. Nu är det alldeles snart dags.
Det är helt klart den absolut "stressigaste" tiden på året för oss. Inte bara för att det är jul. Först och främst är det ju adventskalender som ska fixas inför första december. Nu är ju N så stor att hon ser fram emot det. I år köpte vi en legokalender eftersom jag kände att jag inte riktigt hade tid att fila på en egentillverkad. Jag tror nog att hon kommer att tycka att det är minst lika kul med en färdigköpt. Sedan är det ju också julstök inför första advent. DÅ vill jag ha adventsljusstake. Vi får se hur den ser ut i år. Jag har lite idéer. Det är svårt att vara kreativ när man plugga och är mamma och allt sånt.

Sedan fyller maken år. Och även om han inte är så värst firarglad, så vill jag fira honom på nåt sätt. Därefter är det Ns födelsedag. Det firar vi i skolan och hemma. I år ska jag baka cupcakes, precis som förra året, men i år "fuskar" jag något. Förra året gjorde jag ju egna dekorationer på mina cupcakes, men i år har jag köpt ätliga dekorationer.

Förra årets cupcakes. Det tog tid att knåpa ihop alltså. 

Ibland måste man få fuska. Makens syster kommer och bor med oss en vecka och sedan kommer far min och ena lillasyster den 20e december. Den helgen ska vi ha födelsedagskalas för N. Vi bestämde oss för att ha familjekalas i år och bjuda in 1-2 vänner med familj istället. Nästa år har hon kanske lite fler nära vänner att bjuda och då får det bli ett litet kalas, med inspiration från vad ni tipsade om i år!
Då är det födelsedagstårta som ska göras och mellan varven ska det pluggas och skrivas uppsatser och dessutom ska det bakas inför jul. I år blir det bara pepparkaksbak och min "christmas cake" som förbereds två veckor innan jul. Thats it. Och så julmat ja. Och nyår. Första januari fyller svågern år och dessutom barnens kusin. Ja, ni fattar ju. Även om allt inte sker på en gång, så brukar december flyga förbi i en väldig fart...

Amerikanska fenomen del 2

Här kommer del två i min "serie" om amerikanska fenomen. Visst lät det professionellt?
Och än en gång, detta är skrivet helt subjektivt från min sida!

Nästa fenomen på listan är välgörenhet. Det passar väl bra nu när Thanksgiving firas nästa vecka? Denna tid är också välgörenhetens största tid; Thanksgiving, jul och nyår. Här i amerika samlas det ständigt in pengar och mat till olika slags välgörenhet. Man skulle ju kunna tror att denna välgörenhet handlar om att samla ihop till andra fattigare delar av världen, men för det mesta är det faktiskt för människor här, i USA. Vår dotters skola har varje år olika "drives" för att samla antingen mat (som burkar, flingor, etc), Turkey dollars (man donerar några dollar som sedan går till att köpa kalkon till hemlösa eller fattiga familjer till Thanksgiving), gamla vinterjackor och skor (till de som inte har råd att köpa sånt till den kallare årstiden) eller så kunde man i år beställa pajer via Hem-och skolaföreningen (Parents Association) för att antingen ha själv eller donera till en organisation. Vi donerade en paj i år. Det är fint tycker jag. Man känner att man kan göra något för andra i alla fall. Sedan finns det välgörenhet som samlar pengar till olika projekt som trädgårdar i fattiga delar av staden, olika projekt för barn i svårighet, för mammor som bor i slummen---Skolor håller hela tiden så kallade Fundraisers för att samla in pengar till sin skola för att köpa material...Det är också en form av välgörenhet. Listan är oändlig.

Förutom de där "driverna" som skolan gör, finns det också "driver" på affären. Många gånger kan man få frågan när man betalar om man vill donera en dollar eller bara några cent extra till någon slags välgörenhet. Och oftast känns det ju inte så svårt att säga JA. Vad gör en dollar i det stora hela när man precis köpt mat för mycket mer än så, eller en chokladbit man egentligen inte skulle köpt?

Det finns också många olika sätt att donera sin tid till välgörenhet. När jag bodde här i USA första gången fick jag kontakt med en organisation som precis skulle starta upp ett nytt projekt. Projektet handlade om att volontärer skulle besöka äldre i deras hem som sällskap. Många äldre är alldeles för sjuka eller gamla och skröpliga för att ta sig ut själva och de kanske inte har någon familj som kommer och hälsar på. Jag blev deras första volontär för projektet och en gång i veckan åkte jag och hälsade på en kvinna som ursprungligen kom från Jugoslavien under andra världskriget. En otrolig kvinna! Jag besökte henne i ett halvår och sedan fick hon flytta till ett boende eftersom hon inte klarade sig själv. Hon var ändå över 90 år då. Jag fick istället besöka en annan kvinna, som också kom som invandrare fast från Irland. Hon led av en sjukdom som sakta gjorde henne blind och när hon var runt 30-35 försvann hennes syn helt. Henne besökte jag också under drygt 6 månader och sedan flyttade jag tillbaka till Sverige. Detta var en fantastisk upplevelse. Vilka kvinnor och vilka historier de berättade!
Det finns andra sätt att donera sin tid också. Till exempel dela ut mat under högtider, arbeta på härbärgen, hjälpa barn med läxor eller liknande.

Jag är lite kluven till det här med så mycket välgörenhet. Det är tragiskt att de ska behövas i länder som USA och Sverige. I Sverige är det ju ännu inte lika utbrett som här, men på god väg. Ibland känns det som att folk här i USA använder välgörenhet för att lätta sitt dåliga samvete. Skänk det ena och det andra och så är det bra. Varför ska vi vara för allmän sjukvård eller social omsorg via staten? Det är ju bara kommunister som stöttar sånt skit.
Ibland tror jag till och med att det är staten som promotar välgörenheten så att de ska slippa skapa välstånd för alla (republikaner säger jag bara...). Om vi tar exemplet med hälsovård. Igår hörde jag på nyheterna att sjukhusräkningar står för 60% av alla personliga konkurser. 60%!! Och ändå tycker idioterna republikaner att det inte är värt att ha allmän sjukvård? Tänk om dessa 60% hade sluppit sjukhusräkningar. Då hade de haft sitt hus (och betalat mer skatt i form av fastighetsskatt och liknande), sin inkomst (kanske måste de få hjälp från det sociala. Den lilla de kan få här) och varit friska (så att de kunnat jobba och på så sätt bidragit till samhället). 
Men det är ju bara min åsikt.

"Total charitable contributions by individuals, 

corporations, and foundations was an estimated 

$298.42  billion in 2011" Källa: www.grantspace.org

Tills saker här ändras, så behövs välgörenhet och jag hjälper gärna till med det jag kan.

Det är spännande

Det är så himla spännande att följa sitt barns utveckling! Idag blir lilla H tio veckor gammal. Tiden går så snabbt, men samtidigt långsamt på nåt sätt. Jag vet inte riktigt hur det där funkar.
Dessutom är det extra spännande att följa H just nu eftersom jag också studerar två kurser där ena handlar om samspel och den andra om språkutveckling, och jag på nära hålla kan studera en liten människas första trevande försök till kommunikation och samspel. Det är fantastiskt.

H har i dagarna upptäckt att han har händer till exempel. De är oerhört fascinerande tycker han. När han väl ser dem. Det är ungefär som att han ser dem för första gången varje gång han ser dem.
Han har också börjat att försöka ta föremål som vi visar för honom. Han har en "bästa kompis" som är en grön elefantskallra. Det kan också vara en mus? Vi vet inte faktiskt. Jag var stensäker på elefant, men så blev jag osäker.
Varje gång han ser den spricker han upp i ett leende, som om han välkomnar en gammal vän. Det är fantastiskt roligt att se. Sedan "pratar" han med muselefanten en lång stund.
Han försöker också att styra handen mot skallran för att röra den och det blir han bättre på varje dag.

H och hans bästis

Väldigt spännande är det att följa!

Samtidigt som jag läser all litteratur om samspel och språk och allt det där, blir man ju väldigt orolig själv. Gör man allt man borde? Borde man göra ännu mer? Tänk om H hamnar efter på nåt sätt eftersom vi missat nåt eller kommunicerar på fel sätt? Och ännu värre; hur har storasyster N påverkats av oss? Nu är det ju försent, för enligt böckerna så stängs viktiga "fönster" nu när hon är runt sex år...

Man blir helt paranoid! Samtidigt har ju vi alla utvecklats ganska normalt, trots bristen på forskning tidigare. Jag är helt säker på att mina föräldrar inte läste nåt av detta under min uppväxt och jag blev ju ganska normal i alla fall. Som någon sa: "Parents mess you up. They don't mean to, but they do."

Måndagslista på en måndag?

Joråsåatt. Glömde bort det där med måndagslistan ett tag. Jag har fullt upp om vardagarna. Fullt ös med alla mina kurser. Eftersom det är några stycken är det lite svårt att hålla reda på när alla uppgifter ska vara inne och när diskussioner ska vara klara. Jag försöker att strukturera upp det. Plus att jag vill börja träna regelbundet och umgås med barnen. Jag har fortfarande inte vant mig vid att säga barnen! Kan inte fatta att jag har TVÅ barn nu.

Här läser N för lilla H, så att han somnar. Hon är en fin storasyster N :)

I alla fall. Här kommer en måndagslista på en måndag för en gångs skull.

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• julen snart är här. Jullängtan brukar vanligtvis komma i slutet av augusti för mig. Men i år har hösten varit ganska varm och skön och ljus. Då känns julen långt borta. Så plötsligt är det mitten av november och julen är en dryg månad bort. I år blir det fullt hus som sagt, pappa och en syster kommer på besök, makens syster och svåger likaså (de i Seattle). Alla ska dock inte bo hos oss, men de är i stan. Känns härligt. Lilla H har många att träffa för första gången!
• lilla H är en så duktig och fin liten kille som sover bra, både på natten och dagen. På dagen är skönt att han kan sova några timmar i stöten så att jag hinner plugga, vilket han gör (peppar peppar. Man ska inte jinxa!). Plus att jag för det mesta får långa nätter att sova ut på,även om han vaknar några gånger och villa ha mat.
• kurserna jag läser just nu faktiskt är intressanta och ger ny information. Algebran. Ja, den går. Bättre och bättre. Kanske är det så att min hjärna äntligen är redo att ta emot matematikinformation? Jag tror banne mig det. Faktiskt lite spännande. Tack och lov så är maken expert och kan förklara om det är nåt jag fastnar på. Det är skönt att ha nån att fråga om råd. För er som är intresserade finns det också en bra hemsida som jag brukar ta hjälp av som förklarar matematiska begrepp och formler väldigt bra. www.khanacademy.org heter den. Kika in!
• för att det, bland alla hemska nyheter, också finns lite fina saker att läsa om på  Goodnewsnetwork
• jag har en fantastisk familj som alltid finns där! Det viktigaste av allt faktiskt.

Amerikanska fenomen del 1

Det finns en hel del fenomen här i amerika som man kanske inte är så van vid där hemma i Sverige. Innan jag fortsätter vill jag bara påpeka att detta är ett helt och hållet subjektivt inlägg och bör inte appliceras på hela amerika. Men det visste ni så klart! (precis som ni vet att alla svenskar inte är blonda, blåögda och storbystade. Det där med storbystade föll redan på inledningen, eftersom dryga hälften av svenskarna inte ens har bröst. Eller borde ha i alla fall...Ja, ni hänger med.)

Jordnötssmör! Det hade jag en alldeles speciell inställning till innan jag kom hit. Det var mycket fett, onyttigt och väldigt dåligt. Djävulens påfund. Jag kan väl säga att jag ändrat inställning drastiskt. Inte bara för att jag flyttat hit, men också eftersom jag dessutom blivit intresserad av träning och kost med tiden.
Här i amerika är det populärt med "peanut butter and jelly sandwich", vilket i princip är bröd med "sylt" eller liknande marmelad med jordnötssmör. Ryktet går att Elvis åt ihjäl sig på sin specialmacka - jordnötssmör, banan och BACON. Låter väl mumsigt? Jag skulle tro att det smakar ganska gott. Bacon har jag dock inte provat med jordnötssmör. Fast bacon är alltid gott.

Här i New York finns en sandwichshop som riktat in sig på jordnötssmör i alla dess former. Länken hittar ni HÄR. Jag har länge tänkt besöka det stället, men det har liksom inte blivit av. Men en dag så...

Man kan äta jordnötssmör med allt möjligt. Jordnötssmör med skivad banan, med äpple, i kakor, godis, med pretzels (typ salta pinnar)...Möjligheterna är oändliga! Numera älskar jag jordnötssmör. I rätt mängd och av rätt sort. Jag skrev ju tidigare att man hemma i Sverige nästan tror att jordnötssmör är djävulens påfund och det stämmer ju inte. Förutom på en punkt. Det FINNS jordnötssmör som djävulen tillverkar. Nämligen SKIPPY. Köper man och käkar det, är smöret inte så nyttigt. Det är laddat med massor av socker. Och så smakar det väldigt bra. När jag väl börjar äta Skippys jordnötssmör kan jag knappt sluta. Kombinationen av socker och fett är gudomlig...

Man ska istället rikta in sig på till exempel Kung Markattas jordnötssmör, som endast har jordnötter som innehåll. Och vissa har en gnutta salt. Jag föredrar saltat.
Det finns också en som jag brukade köpa på Coop som är ekologisk och bara innehåller jordnötter; Green choice.
Dessa kan man äta med ganska gott samvete även om de innehåller många kalorier.

Här finns det också andra sorters smör som cashewsmör och mandelsmör. Mandelsmör skulle jag kunna äta hur mycket som helst av.
Alla dessa kan man göra själv väldigt enkelt. Vill man göra mandelsmör ska man rosta mandlarna i ugnen lite grann. Sedan mixar man i matberedaren en lång stund, tills fettet ur mandlarna pressas ut. Det ser ut som om inget händer på ett tag, men fortsätt mala på så händer det grejer!

Definitivt djävulens påfund. Gott, gott, gott...Som en drog!

Som sagt. Säg efter mig: Skippy är djävulens påfund (men kan med gott samvete intagas en matsked i veckan...men göm burken på en gång innan djävulen säger åt dig att käka hela burken), men Green choice är en gåva från högre makter!

Tips på sätt att intaga jordnötssmör och andra nötsmör:
med banan eller äpple
salta pinnar
i kakor
med grekisk yoghurt
på macka med sylt eller utan
i havregrynsgröten
med choklad

Mina mattestudier

När jag gör min segerdans efter att framgånsgrikt ha klarat av kapitel 1 i min algebrabok och känner att jag har stenkoll på matte. För att sedan upptäcka kapitel 2 och problemlösning.

Veteraner, mys och omtanke

Vi har haft ännu en långhelg här hos oss. Igår var det nämligen Veterans Day. En dag då man skänker en extra tanke till alla som tjänat sitt land; soldater och andra som befunnit sig i krig. Därför hade barnen här i NYC ledigt.

Vi passade på att göra nåt alldeles nytt. Nämligen åka skridskor! Förra året öppnades det upp en skridskorink här i närheten. Då kändes N alldeles för liten, men i år, då är det alldeles lagom. Jag hade inte åkt på år och dar. Säkert 7 år sedan sist, men  takterna satt i. Visst är det fantastiskt? Att kroppen liksom kommer ihåg saker, fastän det var så himla länge sen? Som att cykla, heter det ju.
Det gick riktigt bra. N var lite rädd och ville inte släppa handen, men det kommer att gå så småningom! Det blev en liten, liten vurpa, men annars gick det ganska bra. Vurpor hör ju till att åka skridskor.

I söndags gick på en snabbis på en lokal street fair. Olika företagare i området visade upp sig och det var liveband och annat skoj. N gjorde en maracas och lyssnade på musik. Vi tog en korv med bröd och tog det lugnt. På väg dit stannade en äldre man oss på vägen och frågade:
- Could you answer this question? Which one of these three (sa han och pekade på vagnen, N och mig) is the most adorable?

Vi svarade med ett leende och det verkade vara alldeles rätt svar enligt mannen!

En kaninballong som vi köpte. Visst är den häftig?

 I lördags gick vi till en skolpark som ligger alldeles nära. Den är ås lagom stor och väldigt fin. Titta bara:

Dessutom fick jag en fin upplevelse och en återtro på mänskligheten. Det finns en liten fotbollsplan där och jag stod alldeles bredvid och tittade på när N gjorde nåt. Jag uppfattade inte att killarna hade börjat spela och skulle använda träden där jag stod som mål. Plötsligt hör jag:
- Excuse me, could you move your baby a bit so he doesnt get hit?

En tolvåring som hövligt ber om att flytta mig själv och vagnen så att de inte gör illa oss. Det är väl fint? Att de ens tänkte på att jag stod där...

JA, mänsklighetens fina sida finns fortfarande!

A walk down memory lane

Fredagar är för oss filmkväll med familjen. Jag vet inte riktigt när det blev så, men det hände nån gång i våras. Plötsligt blev fredagar en kväll att se fram emot, med popcorn och en bra barnfilm. I och med att vi varje fredag ser en film, börjar filmalternativen att sina något. Det är inte lika lätt att hitta en film att se. Visserligen kan man ju se om en film, men med mina "problem" att se/läsa/göra något mer än en gång...ja, ni förstår. Jag vill helst se en film jag inte sett tidigare.

Nu har jag fått släppa lite på den regeln. Nu säger jag istället "en film jag inte sett på väldigt länge". Sanning är ju att lilla N inte hunnit se alla filmer som jag gjort under mina 20 nånting *host* år. Så idag fick jag gnugga geniknölarna ordentligt. Vilken film kan man tänka sig att se ikväll?

Då ploppade det upp: "Ensam hemma"! Ja, den tycker hon nog är kul, sa maken. Mycket fysisk humor som N diggar (JA, jag skrev "diggar". Jag är ändå tjugotio nånting, år).
Och då fann jag att filmen gjordes 1990. Det är ju en hel evighet sedan! 23 år. Nä. Jag kan inte fatta att tiden rusar som den gör.

En tårta till alla fina tipsare!

Ja, det passar väl alldeles utmärkt en dag som denna att ge en välmenad tårta till alla fina som tipsade om hur vi kan lägga upp dotterns kalas! TACK!
Det är en helt ny värld som vi kliver in i med detta kalas. Tidigare har jag ju mest haft egna barnkalas som liten, och så kanske medverkat på några till på gamla dar. Att själv arrangera är helt klart annorlunda!
Det lutar åt ett litet kalas med några stycken inbjudna och antagligen på nåt hyrt ställe. Jag fick en hel del tips på billigare ställen att hålla kalas på, på ett föräldraforum som jag är medlem i här där vi bor. Så vi får se vad det blir till slut.

Det här med tårta ja. Jag såg att en partiledare blev "tårtad" av en kvinna. Jag kanske inte är direkt förtjust i denna partiledare, men jag håller med Mona Sahlin om att ingen politiker ska behöva blir utsatt för liknande attacker. Vare sig det gäller en mumsig tårta eller andra mindre roliga attacker...
Det är en demokrati vi lever i och vi har åsiktsfrihet (även om man ibland gärna skulle se att vissa åsikter förblir gömda i dunklet). Alla har rätt att tycka som de vill.

Tänk om vi skulle ta detta "tårtande" till andra tillställningar som bostadsrättföreningens möten, eller personalmötet på jobbet?
"Nä, du Berit, det där om att du alltid pratar om att cykelrummet måste städas dagligen, det gillar jag inte!" PANG! Berit blir "tårtad".

Den här skulle jag inte ha nåt emot att själv få i nyllet just nu. Bring it on!

Nej, nån måtta får det vara. Se bara till att rösta nästa år och visa på det sättet att du inte håller med vilket parti det nu än må vara. Det är bra mycket mer aktivt och kraftfullt än en tårta i nyllet. Nu tycker ju vi alla synd om hen som blev tårtad...Det var väl inte meningen kan jag tro?

Fast jag måste ändå säga att något positivt kom ut av detta. Ett nytt verb: "att tårta någon"! Mitt nya favorituttryck!

What to do?

N fyller år om en dryg månad och i år hade vi tänkt ordna kalas för henne med klasskompisar och andra vänner. Vi har tidigare inte haft det av olika anledningar. Bara familjekalas liksom. Det brukar räcka med tanke på den stora familj vi har. Men i år är hon så pass stor att det skulle vara roligt.

Dock är det många val som ska till. För det första är vår lägenhet alldeles för liten för att hysa kalas. Oavsett antal barn på kalaset. Såvida det inte handlar om 1-2 barn extra. Här är det ofta så att föräldrarna stannar under kalaset dessutom. Var ska de få plats?
Så VAR ska kalaset vara? Lokal? Vi har inget rum i byggnaden där vi bor heller. Vissa lägenhetskomplex har ett lekrum till exempel, som man kan "boka" för kalas. Inte vi.

Sedan är frågan. VILKA ska man bjuda? N har ännu ingen som hon direkt umgås med i sin klass. Många som hon gillar är från Kindergarten från förra året. Många brukar bjuda hela klassen på kalas. Hon har 25 barn i sin klass. Och sen vill hon ju bjuda de som hon brukar leka med på rasten från Kindergartenklassen. Ytterligare 5-6 barn alltså. Med föräldrar kan det bli upp till 60 personer om alla kommer. Vilket de förhoppningsvis INTE gör. Helst att mer än hälften tackar nej.
ELLER så kan man bjuda in bara några från klassen och sedan hennes vänner från Kindergarten. 

HUR ska man ha kalaset...Många här anordnar kalas hos "kalasfixare". Ett ställe som tillhandahåller lokal, underhållare, teman etc. Du tar med tårta och snacks och dricka. Dock är dessa kalas väldigt dyra...speciellt om antalet barn är många. Ofta bjuder man på pizza till barnen och sedan tilltugg till föräldrar vilket kostar det också. Och dryck.

Plus goodiebags när barnen går hem. En liten påse med nån leksak eller nåt ätbart eller liknande.

Ni ser. Det kan dra iväg! De där kalasen från hemma i Sverige känns långt borta. Jag funderar på att göra nåt sånt istället om jag kan hitta en lokal som inte kostar skjortan. Ha ett gäng barn, köra lite lekar, pyssel och liknande. Avsluta med tårta och fiskdamm. För er som bor här i USA, är fiskdamm för 6-7 åringar töntigt? När jag var liten funkade det, men nu? Ungarna verkar ha förändrats. Jag vet att N skulle gilla det, men hennes vänner vette tusan...

Usch. Så himla svårt! Alla idéer mottages tacksamt!

Scary, not so much.

Igår var det så äntligen vår första Halloween i USA! Ja, kanske ni tänker, flyttade inte människorna dit förra året redan? Jo. Kanske det. Men så dök ju den där Sandy upp mitt i allt och bara förstörde hela feststämningen. Halloween blev inställd. Folk fick hem förstörda, det var elavbrott och elände. DEt enda vi hann med var Halloweenfest på dotterns skola, två dagar före Sandy. 

En pumpa karvade vi så klart ocks¨å!

I år tog vi igen med råge. Till och med vädret var fantastiskt trots att vädergubbarna hotade med regn runt den tid alla går ut och söker godis. Det var riktigt varmt. Så varmt att ingen behövde bära jacka över sin kostym. Inte ens lillebror som också ville visa sin fina nyckelpigekostym.

Vi tog också hand om en lillkusin på tio månader under dagen och han hängde med ut. Tre barns första trick-or-treat. Så fint, så fint!

N var utklädd till läkare. Hon fick många fina kommentarer!

Maken gjorde till och med en fin namnskylt till utstyrseln!

Dr N och hennes lilla nyckelpiga

Dottern fick ha på sig kostymen hela dagen eftersom de hade ett litet party i skolan (och massor med godis kom hem där med) och sen hade vi lite middag här hemma. Vi åt mumier och drack blod. Gott!

Mumien

Och sen begav vi oss ut på gatan med full utstyrsel. Inte föräldrarna så mycket detta år, det tar vi igen nästa år. Vi har redan planer.
Visst var det något nervöst när vi skulle ringa på det första huset. Det är så fiffigt här att endast de som dekorerar vill ha besök. Då ser man på en gång om man kommer att bli väl omhändertagen. Och det blev vi. N var så stolt och räknade alla husen hon besökte och fick godis. "Nu har jag besökt 4 hus, 9 hus, 11 hus" Och sen tappade vi räkningen allihop.

Vid första huset! Godis!

Och självklart blev vi lite avundsjuka på alla som bor i hus som kan dekorera och göra det roligt för barnen...Nästa år kanske vi kidnappar någons gård (någon som givetvis inte är hemma) och dekorerar och delar ut godis...Det skulle väl va nåt?

Gulligaste huset med gulligaste tjejen som delade ut godis ur en jättesäck!

Riktigt läskiga dekorationer på vissa hus.

Ingen hemma här tyvärr

 Och hem kom vi. N alldeles salig med hur mycket godis som helst. Hon fick välja några stycken att njuta av (och mamma och pappa valde också några så klart!). Resten kommer vi att sälja till en tandläkare som sedan donerar godiset till amerikanska soldater i krig. Det är väl fint?

Godis i mängder!

Tyvärr kommer inga barn till oss. Vårt lägenhetskomplex är ganska tråkigt på det sättet. Plus att det är portlås där nere så inga andra barn kommer in...