Måndagslista

Kommer ni ihåg när jag brukade skriva måndagslistor? "Idag är det måndag och jag är glad för..." Tror jag ska införa det igen! Det är roligt att vara glad för saker och speciellt när man kanske inte ör på topp.

Idag är det måndag och jag är glad för:

- att jag klarade uppkörningen och har nu officiellt amerikanskt körkort! Är jag bra eller är jag bra? Jante kan ta och slänga sig i väggen. Det var en kort historia den där uppkörningen. Typ några varv runt kvarteret. När vi åkt en bit frågade instruktören om jag hade haft körkort innan. Jag svarade "ärligt" att jag hade haft i ett annat land, men att det nu gått ut (vit lögn, annars kommer de att ta mitt svenska körkort och det vill jag inte). Jag missade lite på sista högersvängen, men det gjorde inget. Det sista jag gjorde var att fickparkera (usch och fy säger jag bara), men det var en sån parkering som vi övat på tidigare på körskolan (bara bakom en bil och inte mellan två bilar, tack och lov!)...Jopp. Nu är det klart!!

- när jag kom hem efter uppkörningen fick vi ett superfint paket från bästaste vännen M hemma i Sverige. Fina pyjamaser till lilla H, tröjor till N och gottigt godis till mig och maken! Finaste kortet också, som hon knåpat ihop själv! Perfekt med lite påfyllning på godisavdelningen också. Syster C skickade en laddning med massor av choklad för några veckor sen, men det tog slut...för flera veckor sen! ; ) Jätteglatt var det hemma hos oss idag alltså!

- att alla braiga TV-program har börjat. Glee, The Blacklist, Hostages, Homeland, Law and order, Modern Family och lite nya serier som vi ska kolla in snart...

- att hösten är så varm och fin här i New York. Lite kalla mornar, men annars lyser solen och det är uppåt 20-25 grader fortfarande. Kalla vindar kan komma, men inte alls farlig.

- jag har en sån fin familj, som nu blivit större med lilla H! Tvåbarnsmamma! Jisses. Hur har det gått till?!

OBS! Inte mitt kort!

Veckan som gick

Jag tycker att tiden vara flyter iväg nånstans. Plötsligt är Lille H 2.5 vecka gammal, going on 1 månad i princip. N har gått i ettan i tre veckor. September är i princip över. Sommaren likaså. Hösten har kommit. Ingen mer AC på flera månader. Julen är snart här. I år kommer min pappa och syster J för att hälsa på under julen och jag längtar verkligen!

Nu har också alla höstens TV-serier börjat igen och i år är det mycket bra. Tips från coachen; spana in:
Hostages med Toni Collette och Dylan McDermott och så klart Modern Family som alla andra år. Jag tröttnar aldrig på den serien. Likaså bör man inte missa Homeland.

Studierna går riktigt bra. Jag ligger fortfarande före. Kurserna är intressanta. Just nu läser jag tre kurser (en fjärde börjar i november) och de är alla olika intensiva. Två kör fullt race. Den tredje inte lika mycket. Läraren skrev ett introbrev för tre veckor sedan där hon konstaterade att det kanske är bra att börja läsa kursboken. Typ ett kapitel i veckan. Frågor läggs ut i oktober nån gång. Ja, ni kan ju presentera er i diskussionsforumet om ni vill. Vi hörs!
Måste älska såna kurser.

Växer som en champinjon

Idag var vi återigen till barnläkaren. Här går man inte till BVC eller liknande, utan man får hitta en egen barnläkare som gärna finns nära där man bor och gärna tar ens hälsoförsäkring, annars kan det blir en dyr historia. Inför lillens ankomst letade maken efter en barnläkare åt honom och fann en nystartad klinik väldigt nära oss. Faktiskt bara nedför gatan. Alldeles lagom.
Speciellt med tanke på väntetiden som blir ändå. Vi var så bortskämda hemma i Sverige när N föddes. BVC, också nära. Om man hade tid klockan 10.00 så kom man också in i undersökningsrummet klockan 10.00.

Här. A different story. Har vi tid klockan 10.00 är vi i väntrummet den tiden. Sedan får man vänta. Och vänta lite till. Efter en 20 minuter får man komma in och väga och mäta med en sköterska. Därefter blir man anvisad till ett rum för att vänta på läkaren. Hur lång tid man får vänta där är osäkert. Ibland 20 minuter, ibland en timme. Hittills har ett besök tagit (från det att vi kommit in i väntrummet, tills dess att läkaren är klar med undersökningen) ca 1.5 timme. Tänk er att vänta så länge med ett spädbarn som är två veckor gammalt. Det är inte så lätt alla gånger.

Dock tycker vi att den barnläkare som vi har valt är bra. Hon är förståndig, tar sig tid och är noggrann. Lite äldre med mycket erfarenhet.
Idag sa hon att Hugo "is growing like a champion". Han har redan gått upp ca 600 gram sedan födseln och växt nästan 4 cm. Det går så himla snabbt!

Hjärtknipande

Igår morse såg jag på amerikansk nyhetsmorgon och de rapporterade om en liten pojke som skrivit ett hjärtknipande till tomten. Han bad tomten hjälpa hans tvillingsyster som mobbas i skolan. Han skrev att han bett till Gud men Gud var för upptagen och därför skrev han nu till tomten istället.

Barnen intervjuades av en reporter och det var nära till tårarna flera gånger. Vilken fantastisk kille och bror!
Väl värt fem minuter att se på.
Jag kan verkligen inte förstå hur sånt här kan få fortgå. Jag vet av egen erfarenhet att det är svårt att stoppa mobbning, men det måste finnas ett sätt som funkar.

Gårdagens komplimang

Hos doktorn igår. Han lyser med en sån där lampa in i ögonen för att se nåt där längst inne. Har aldrig riktigt fattat vad det är de letar efter där inne i ögat.

Doktorn:

- You have got text book eyes!

Jag:

- Eh, thanks? I guess?

Doktorn:

- It is so easy to see. Your eyes would be perfect for medical students. If you are ever interested.

Jag:

- Still thanks? 

Idag, imorgon, bättre sent än aldrig!

Jag lovade ju ett reportage "imorgon". Ja, det där imorgon är lite flytande tycker jag...Det kunde varit igår, men så blev det idag och kan bli imorgon. När nu det är.

En förkortad förlossningsberättelse kan man säga. Inte så mycket att säga om att just föda barn. Mer än att min andra förlossning var väldigt annorlunda mot den första. I längd, i smärta och upplevelse. Förra gången, med N, hade jag förvärkar i flera dagar och kunde inte sova. Till slut åkte vi in och det tog ändå 24 timmar innan allt var över. Långsamt. Långdraget. Plågsamt. Lättnaden när man kunde sätta epidrual!

Jag ville att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag ville INTE stanna på sjukhuset i 24 timmar och jobba med värkar. Så jag var envis. Måndag eftermiddag satte det igång och jag följde med i rytmen. Gjorde inte så ont. Lagade mat. Åt. La lilltjejen. Tittade på TV. Det blev mer intensiva värkar. Men var uthärdligt ändå. Jag har enormt låg smärttröskel. Enligt mig själv. Trodde att det skulle dra ut på tiden. Med min tur (eller otur ) så kunde det ändå dröja dagar innan det blev barn.
Vid midnatt kände jag dock att det var skillnad på värkarna. Det gjorde mycket mer ont. Eller var det verkligen så? Jag började tveka. Kanske var det bara jag som var lite känslig?

 I alla fall sa jag till maken att det nog var dags att ringa svågern som skulle ta hand om N under tiden. Vi ringde en taxi som kom och körde oss till förlossningen. Och väl där insåg både sköterskorna och vi att det kanske var mer bråttom än vi trott. Det var krystningsvärkar som jag hade. Och när jag insåg det var min första tanke:
- Hellsike!! Där rök epiduralen!! Jag kommer att dö. Shit!(sätt in valfria svordomar)

30 minuter senare var sonen född. Pang och bom. Det blev ju verkligen inte som den första förlossningen. Långt ifrån. Och jag mådde mycket bättre efter denna. Inga stygn, inget långt maraton med förvärkar och ont eller för lite sömn.

Skillnaden här mellan svensk och amerikansk förlossning är svår att säga eftersom det var över på ett kick. Det är ju ändå samma procedur. Sköterskor, läkare, krysta, barn. Om man har tur, bedövning.

Sedan förs man till ett rum. Papporna har inte möjlighet att sova kvar som hemma i Sverige. Nu hade det ändå inte funkat eftersom vi har ett barn till som måste tas om hand. Och numera vet man heller inte hur det kan vara i Sverige, med den platsbrist som finns på sjukhus. Då det begav sig fick maken sova kvar i samma rum som oss. Nu delade jag rum med en annan mamma (fast med gardiner mellan sängarna) och hennes barn.

Den största skillnaden tycker jag är att man aldrig blir lämnad ensam på rummet med barnet här i amerika. Varannan timme var det alltid nåt som hände, dag som natt. Någon som ska kolla blodtryck och temperatur på dig och barnet (temp på barnet bara, inte blodtryck), någon som kommer och kolla barnets hjärtljud och allmän undersökning, byte av sköterskor och presentation av dessa, matvagnen, någon som frågar om du bokat tid till barnläkare (här finns ju inte barnvårdscentral, utan man bokar själv tid hos barnläkare), en amningsexpert som föreläser, mer blodtryck. 
Och eftersom jag i slutet fick graviditetsdiabetes kollades också mitt blodsocker och Hs blodsocker stup i kvarten.

Mitt i natten kom en sköterska och tog blodprov, eller så kom de och tog H för en undersökning någonstans. Plötsligt klockan 04 stod en läkare och frågade frågor om ens välbefinnande, om man har ont, om man har gått på toaletten. Eller en tredje läkare som frågar om man vill att sonen ska omskäras. Frågar man det på svenska sjukhus? Jag har aldrig fött en son i Sverige så jag vet inte. Flickor omskärs ju tack och lov inte...Man fick aldrig någon ordentlig sömn.

Här är det stor risk att läkare och sjukhus blir stämda om något går fel, därav de rigorösa undersökningarna hela tiden. De vill vara helt säkra på att de inte missar något. 

Antalet dagar man får stanna på sjukhuset beror till stor del på vilken sjukvårdsförsäkring man har. På mitt sjukhus var det obligatoriskt två dagar. För mamman. Om det inte är komplikationer.

När vi sedan skulle fara hem blev vi intervjuade om vår vistelse. Hur vi upplevt sjukhuset. När vi kom hem ringde de också efter ett par dagar för en undersökning om vår upplevelse. De flesta sjukhus här är privata och de är måna om att få ett gott rykte. 

Barn injiceras med vitamin K, de får antibiotika i ögonen eftersom mamman kan bära på en könssjukdom som kan ge upphov till blindhet senare och inom 12 timmar ska första sprutan för vaccination av Hepatit B ges till barnet. Allt enligt staten New Yorks lag. Säg vad man vill om denna. Lagen är lag.
I ett fritt land om amerika, som ogillar socialism, är det en konstig lag. Vad hände med friheten att välja? Till och med i socialistsverige kan man vara med och bestämma om sånt. Å andra sidan kanske de sett hur föräldrars val lett till konsekvenser för barnet och helt enkelt tagit över det ansvaret.

Fotnot: Nu skiljer sig ju upplevelser från sjukhus till sjukhus och stat till stat här i landet. Alla har olika rutiner och lagar.

"Mat". Ägg? Stekt potatis? Vem vet?

Man vänjer sig

Man vänjer sig ganska snabbt vid en ny familjemedlem. Efter bara ett par dagar är det som om han alltid funnits där. Visst är det konstigt? Fast ändå bra. Lilla H äter, sover, fiser och gnäller bara när han är hungrig. Storasyster N tar sitt storasysteruppdrag på allvar och är så fin. Emellanåt kan det bli lite mycket lillebror för hennes del, men det går snabbt över igen med lite extra uppmärksamhet. 

Och jag är så hemskt glad att inte vara gravid längre. Allt är så mycket lättare med en mindre mage. En riktigt fin degmage, som är mjuk och go och inte stor, rund och hård. Jag kan böja mig utan problem, och faktiskt även andas när jag knyter skosnören. Man är så tacksam för de små sakerna! Jag kan knata upp för backen hem utan att flåsandas efter tre meter (en ganska lång och tvär backe) och att kunna sova på rygg igen! Jag är egentligen ingen som sover längre stunder på rygg, men har man endast två alternativ och måste rulla runt som en flodhäst i lera för att komma från höger sida till vänster...då är ryggalternativet skönt. Plus att jag i slutet fick ont i ena höften om jag sov på höger sida. Allt sånt är borta. Väck!

Möblerna kom i onsdags och maken kunde fara hem och ta emot dem. Sedan dess har han skruvat och snickrat ihop allt till den grad att han lider av ryggvärk och träningsvärk. Men nu är det äntligen färdigt och allt har fallit på plats.

Livet som tvåbarnsföräldrar har bara börjat, men det känns fantastiskt bra! Jag är glad att N är så pass stor som hon är. Det underlättar mycket tror jag, både för henne och för oss.

Nu ska jag snusa lite bebis. Imorgon tänkte jag skriva lite kort om förlossningen och de skillnader jag upplevde mellan Sverige och USA.

Trumvirvel!

Nu har jag varit borta från bloggvärlden några dagar och några av er kanske redan har gissat varför! Det kanske inte kommer som någon överraskning direkt,
men vårt färdigkokta lilla pyre bestämde sig för att äntra världen väldigt tidigt i tisdags morse.
Efter en supersnabb förlossning (Jisses, kändes som raketfart om jag jämför med hur det var när N föddes!)
kom vår underbart fina son till världen, lilla H!

Sedan dess har vi varit på sjukhuset och blivit omhändertagna och igår eftermiddag fick vi äntligen komma hem igen. N är stolt storasyster och vi är stolta föräldrar.

Just nu lägger jag inte ut några bilder på bloggen, men vill ni hänga med lite mer och har något så flashigt som INSTAGRAM installerat på era smarta telefoner kan ni leta upp mig där (den är privat så jag måste godkänna) under namnet djelebean.

Jag hoppas ni har det fantastiskt så länge! Fler uppdateringar kommer så småningom med fler detaljer.

Övertid

Nu har klockan officiellt snurrat över på övertid för den här bebisen som växer i magen. Beräknat födelsedatum kom och gick utan nyheter. Kanske var det lika bra? Vi hade vissa planer igår som gick i stöpet och jag var minst sagt både besviken och upprör. Och arg. Så där gravidhormonell som man kan bli ni vet.

Vi väntade på ett gäng möbler från IKEA som skulle snickras ihop. Eftersom vi bor ganska litet har vi tänkt ut smarta lösningar för att kunna förvara saker och öka utrymmet. Då har vi därför fått göra oss av med några (läs: en hel del) möbler som inte riktigt passar in i den beräkningen. Möblerna skulle kommit igår. Men en kvart innan ringer de och säger att deras lastbil gått sönder och de inte kan leverera förrän på onsdag! Vi har alltså gjort plats för möbler, bestämt tid för en vän att komma hit och hjälpa till med ihopsättning, avsagt annat, för att leveransen skulle komma.
Dessutom är det inte säkert att vi är hemma på onsdag för att ta emot möbler (vi kanske är på förlossning, vem vet? och ingen vi känner är hemma heller för den delen eftersom folk jobbar). Missar vi den leveransen på onsdag kan vi få vänta ytterligare dagar eller kanske en vecka eftersom vi måste boka om. Jag ringde till leveransföretaget och IKEA för att reda ut. Och det enda de kunde göra var att betala tillbaka halva fraktkostnaden. Inga sympatier alls. Känns lite ruttet.

Så, kanske är det meningen att pyret ska stanna inne i magen en vecka till eller så? Det finns väl en mening med allt. Möbler som kommer på onsdag. N som börjar i årskurs ett imorgon.

Dessutom har jag ju hunnit plugga en del och ligger två veckor före i två utav tre kurser. Den tredje kursen börjar imorgon och då sätter jag fart på den med...Känns helt bra det också.

 I väntan. 

Förlossning Sverige vs USA

Nu har jag ju ännu inte upplevt en riktigt förlossning här i New York, och en utförlig beskrivning kommer ju senare - efteråt, men det jag läst hittills och pratat med läkarna om tyder på en skillnad. Både i sättet att tänka och i utförandet. Nu är ju en förlossning en förlossning. Ett barn ska ut. På nåt sätt. Och det finns ju bara så många sätt att göra det på. Ändå så finns det skillnader, som för mig är ganska stora.

Först tänkte jag att det skulle vara lika samma som Sverige. Jag menar, HUR stor skillnad kan det EGENTLIGEN vara? Jag kollade givetvis upp Dr Google och kollade runt på sidor och forum där förlossningar diskuterades och kom fram till vissa skillnader.

Det som skrämde mig mest är att kejsarsnittsstatistiken är mycket högre här än i Sverige. Det beror också på vilket sjukhus och vilken stad. Men generellt i landet ligger statistiken på ca 32 %. På mitt sjukhus där jag ska föda är statistiken 35%. I Sverige är snittet 17% ungefär. Jag frågade min OBGYN hur det kommer sig. Det finns ju liksom ingen statistik som tyder på att USA har färre förlossningskomplikationer än Sverige till exempel. Min OBGYN menade att i USA är det så att man mäter barnets hjärtljud konstant under förlossningen och märker man att barnet är stressat eller påverkat på något sätt, kan det leda till ett kejsarsnitt. Ett exempel.
Min svägerska har jobbat med olika frågor inom en organisation, bland annat just detta. Och sanningen är snarare så att många läkare kör kejsarsnitt eftersom det är mer bekvämt för dem. De kan köra "löpande-band-principen" med kejsarsnitt planerade. De vet när de börjar arbetet och när det slutar. Vid en vaginal förlossning kan det ju ta ganska lång tid. Dessutom är många läkare mer vana vid kejsarsnitt och är osäkra inför en vaginal förlossning. På grund av sin utbildning.
Jag själv vill INTE ha kejsarsnitt (såvida det inte är tvunget så klart) och har uttryckligen sagt det till min OBGYN. Det är lika bra att vara ärlig eftersom jag hört massa skräckhistorier om folk som blivit tvingade till det. Någon som sagt nej, och sedan har läkaren påstått att mamman utsätter barnet för fara på grund av det och då kunnat trumfa hennes nej och utföra ett kejsarsnitt ändå. Det känns inte alls roligt! För hur ska man kunna lita på läkare egentligen? Tidigare trodde jag att det gick? Jag menar, en läkare skulle väl bara föreslå ett kejsarsnitt om det var akut och livshotande? Nu är jag inte så säker. Hur ska jag kunna veta om läkaren menar att det är en fara för för barnet till exempel? Eller bara vill ha min förlossning "överstökad"?

N med magen!

Efter barnet kommit ut finns det också olika praxis.
Det första är att man mäter gaser i navelsträngen. Läkaren förklarade att de kan se om barnet är stressat, hormonella nivåer etc. Det har jag inget emot.
Det andra är att man droppar antibiotika i barnets ögon för att motverka ögoninfektioner (bakterier och sånt under förlossningen). Det känns lite onödigt tycker jag. Antibiotika ska bara användas om det finns fog för det och att barnet KAN få en ögoninfektion känns inte som rätt anledning.
Det tredje är att man också injicerar barnet med vitamin K för att blodet lättare ska koagulera? Känns heller inte nödvändigt. Varför traumatisera barnet mer? Det räcker väl med det där PKU-provet?

Ja, vi får se när det blir dags helt enkelt. Hur det kommer att bli. I will let you know!

För alltid

Nu har jag kommit till det stadiet, trots att det faktiskt är tre dagar kvar, då det känns som om jag kommer att vara gravid för alltid. Jag trodde att det skulle kännas annorlunda andra graviditeten. Det som känts annorlunda är just att det gått snabbare. Ända tills nu. Nu är det bara väääntan. Och vääntan. Inget händer.

Rent logiskt vet jag ju att bebisen kommer att komma ut på ett eller annat sätt. Det finns väl ingen som varit gravid i all oändlighet. Hoppas jag. Fast någon ska väl vara först med allting?

Och när det känns så här nu - kommer jag säkert gå över tiden en vecka eller så. Bara för att.

Nära ögat!

Imorgon börjar jag plugga igen. Joråsåatt. Distans så klart, via Sverige. Här i USA kostar det skjortan att plugga på universitet och de pengarna kan man göra något roligare för. Jag kommer att studera små barns utveckling i språk och samspel. Dessutom evolutionär medicin och evolutionär biologi. Det var VÄLDIGT nära ögat att jag var tvungen att studera "Fiskfysiologi"! Säkert ett jätteintressant ämne. För någon annan. Jag själv är väl inte så våldsamt förjust i fisk (mer än som mat) eller dess fysiologi. Jag kom dock in på Evolutionär Biologi som reserv (korsar och tackar den allsmäktige).

Anledningen till att jag pluggar, förutom att jag faktiskt tycker om att studera, är att jag har en deadline att bli legitimerad lärare här i New York. Mitt certifikat måste bli klart innan slutet av april nästa år 2014. Annars måste jag göra om en himla massa tester. Därför har jag valt att plugga några kurser och sedan hoppas på att de godtar kurserna här. För nej, det GÅR ju INTE att förbestämma sånt, påstod de. Fastän jag skickar kursplan, litteratur och grejer. Det får de bestämma EFTERÅT. Jäkla byråkrati.

Efter kurserna återstår sedan några andra kurser som jag ska "tenta" av här. Jag skulle gjort det i våras, men det blev inte av. Ekonomi och annat satte stopp för det. Smakar det så kostar det...

Så, ingen fiskfysiologi för min del. Puh!