tisdag 26 augusti 2014

Om en vecka...

Om en vecka börjar jag jobba. EN VECKA! Samtidigt som det ska bli oerhört spännande med två nya arbetsplatser sörjer jag att mammaledigheten "redan" är över. "Redan" skriver jag inom citationstecken eftersom många, de allra flesta arbetande mammor, bara får tre månader ledigt. Vissa bara sex veckors betald ledighet. Jag känner att jag bör vara tacksam för mitt dryga år av leidghet i alla fall.
När storasyster var liten började jag jobba halvtid då hon var åtta månader och heltid då hon var nästan 11 månader. Då kändes det helt okej. Jag var redo.
Nu är det en annan femma. Detta är förmodligen min sista mammaledighet. Kanske kommer jag aldrig mer att få vara ledig med en liten bebis. Och OM det nu skulle bli fler barn är det inte säkert att jag har möjlighet att ta ledigt så här länge heller. Det känns lite vemodigt och lite sorgset också.
Nu kommer ju barnen att ha det fint hemma med sin pappa, så de kommer att ha det bra. Storasyster börjar skolan igen och har fullt upp med skola och läxor och sånt dessutom.
Från den här lilla rumpnissen

Till den här lilla busungen!

Den här veckan är nästan fullbokad redan. Jag ska njuta av varenda sekund med familjen och vädret och ledighet och frihet. Och jag VET att när jag väl börjar jobba och har kommit in i allt så kommer jag att tycka att det är roligt och givande och fantastiskt. För att inte tala om att få lön också. Pengar är alltid bra. Nu kan vi börja spara till vår Sverigeresa nästa sommar till exempel.

Storasyster när hon var drygt 1.5 år
till denna 6.5 åring igår.
Men ändå, ett tag vill jag i alla fall sörja att ledigheten drar mot sitt slut och att min lilla bebis alldeles strax fyller ett och inte är en liten bebis längre. Han kommer att gå in i en annan fas. En fas där han lär sig gå, börjar säga ord och där vi får upptäcka ytterligare dimensioner av hans personlighet under utveckling. Och storasyster ska vi inte ens tala om. Hon fyller sju snart och ska börja i tvåan. Hur snabbt får det gå egentligen?

Snart blir det en tur ut i det fina vädret!

5 kommentarer:

Camilla sa...

Jag förstår precis hur du känner. Vemodigt!
Jag har tyckt varje gång barnen fyller ett år (alltså en gång var) att det känns som att tiden med småbarn är slut och att det är så ledsamt. Jag har sedan märkt att de finns kvar även efter att de fyllt ett år och dessutom blir det bara bättre och bättre när de blir större. Jag älskar mina stora barn, men visst finns det enstaka stunder när jag kan sakna de där små händerna eller att de kryper upp i mitt knä.

Maria sa...

Minns den känslan med! Att avsluta sin sista föräldraledighet var verkligen blandande känslor. Skönt att få jobba men sorgligt att lämna bort de små. Var sak har sin tid och även idag kommer de känslorna när nya saker händer med barnen. Man vill liksom både "äta kakan och ha den kvar"! ;)

barabettan sa...

Förstår preeeecis vad du menar.

Monica sa...

Lycka till Trillingnöten med jobben, det kommer att bli bra tror jag och så hoppas jag att du får lite tid över till både dig och familjen med. Är ju bra att slippa lämna lillen någonstans och du får komma hem till middagsdofter du känner redan utanför dörren:-). Inte så dumt heller:-)

Daniel L sa...

Hur kan hon vara 15 år och gått ner i ålder? Jag antar att du menar 1,5 år och inte 15. :)

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...