Det finns veckor och så finns det veckor

Frihetsgudinnan gjord av Lego.

En låååååångsam vecka går mot sitt slut. Riktigt långsam har den varit och vad det beror på vet jag inte. Vi startade veckan med att fira vår sjuåriga bröllopsdag! Kan ni tro. Sju år redan! Vi ska fortsätta firande ikväll (lördag) med att gå på dejt. En dejt som innebär att vara uppklädd och gå ut utan barn. Gå på restaurang och bara vara vuxna. Sist vi var på en sån dejt var för två år sen. Strax innan superstormen Sandy bestämde sig för att härja runt i New York. Det känns som en hel evighet sedan dess. Så mycket som hänt.

Höstmarknad förra helgen. 

Dekorerar pumpor på marknaden,

Sedan blev det regn i flera dagar. Och livet känns alltid så mycket jobbigare när man måste bära på paraplyer och regnjackor och stanna inne hela dagarna. Vanligtvis går vi ut med barnen på skolan en stund där jag jobbar, men vid regn går vi till en liten sporthall i byggnadens källare.
Fredagen kändes bättre, Kanske för att det var just fredag. Sista jobbdagen. Solen kom fram och regnet upphörde. Allt tillbaka till det normala.
Kanske kändes det bättre eftersom det är mycket att se fram emot i helgen med barnen, med maken, med ledighet. Idag blir det att göra håret på salong. Täcka det gråa. Gå på dejt med maken. Äta gott. Komma hem sent. Imorgon söndag ska vi åka till den stora legoaffären i stan som vi hört gott om eftersom den ligger nära svenska kyrkan. Storasyster ska nämligen vara med i Luciakören detta året och träningen börjar imorgon redan. Jag kommer själv ihåg alla Lucia jag var med på. Jag var med frivilligt i Luciakören (sjunger hellre än bra, både då och nu!) och vi for runt hela dagen på Lucia och Lussade för äldreboenden, kyrkan, affärsverksamheter och skolor. Vi blev alltid bjudna på pepparkakor och lussebullar eller annat gott. Och stämningen var fantastisk!
Jag vill dela den upplevelsen med storasyster och lillebror. Nu blir det ju inte exakt som "hemma" i Sverige, men ändock. I år kan Luciakonserten äga rum på själva Lucia eftersom det är på en lördag!

Ja, det ser jag fram emot! Nu låter vi helgen kicka igång! (Men för ärlighetens skull kan jag tillägga att min lördag faktiskt startade 5.30)...

Hittade på bokhandeln vid min skola! Go Sweden!

Fjällräven på samma bokhandel!

Mitt i natten

Tyvärr spelar det ju ingen  roll för sonen om det är tisdag, torsdag eller söndag. Han har ju noll koll på veckodagar vilket  betyder att han vaknar 05.30 även på lördagsmorgnar. Jag menar, varför avbryta ett  fantastiskt  koncept (enligt  sonen alltså)? Nu på hösten är det dessutom fortfarande kolsvart ute den  tiden vilket gör att det känns som om man kliver upp mitt i natten. Dottern gillade  också att vara uppe  relativt tidigt och  gör än idag, dock kunde hon ligga  i sängen nån timme och leka med sin nalle innan hon ville upp. Sonen, not so much. Han hinner knappt slå upp ögonen innan står upp i spjälsängen och ropar på oss att det minsann är dags att underhålla honom. Ibland  skulle det vara skönt att sova lite  längre, men jag är en sån som gillar att gå upp tidigt (dock inte 05.30, men gärna 07) och sover jag för länge mår jag skumt  hela dagen.

Fördelen med att vara uppe tidigt är att man kan få mycket gjort tidigt. Jag  säger KAN eftersom  det inte alltid blir så. Ibland är jag  bara trött  och då blir det häng. Ibland  blir det morgonträning och ibland lite  städ.

Ja, sen när alla andra  går upp är det som om halva dagen har gått redan!

Det värsta är att det inte ens var ett skämt!

I förrgår var vädret fantastiskt. Höstvädret här är fenomenalt  för det mesta. I tisdags var det drygt 20 grader  redan 07.30 på morgonen, en lätt bris, men långt ifrån höstligt enligt  mina mått mätt. Jag hade en tunn långärmad tröja på mig. På väg till tunnelbanan stöter jag på en granne  till oss som i förbifarten kastar ur sig frågan:
-Where is your coat?
Grannen  är av äldre  modell  själv,  och  ordentligt klädd.
Jag svarar :
- Don't  worry!  I'm  Swedish. This is like  summer to me!

Och ja. Det värsta är att det inte  ens var ett skämt!

Att vara storasyster

Jag, om någon, vet att det inte alltid är lätt att vara storasyster. Jag har själv sex yngre  syskon, allt från 20 månder yngre än mig till hela 15 år. Mitt yngsta syskon  fyller 18 nästa år.

Min lilla  N var ju ensambarn i nästan sex år innan lillebror kom in o bilden. Att sedan gå från ensambarn till  att få dela uppmärksamheten  med en annan liten människa med allt vad det innebär, har gått väldigt bra. N har verkligen acklimatiserat sig bra. Hon är alltid mån om lillebror och har inte beklagat sig så ofta. Förrän  nu. Nu är lillebror mycket mer rörlig,  han härjar runt som en storm emellanåt och  diskriminerar inte mellan vems saker han kastar runt. Som tur är har vi ett sovrum  där N kan stänga  in sig ibland och där hon får vara ifred. Såvida inte H upptäcker att hon försvunnit och kryper  och letar. Finner han sovrumsdörren  stängd brukar han knacka barskt och ge ifrån sig ljud  i hopp om att N ska öppna dörren. Ibland gör  hon det,  ibland inte. I alla fall, kärleken dem emellan går inte  att ta miste på. I morse frågade  jag N vad som var bäst med en lillebror varpå hon svarade :
- Att alltid ha sällskap. Ibland, när jag var ensam med dig och pappa och du inte  kunde leka  med mig önskade jag att du skulle få en bebis i magen.

- Jaha, svarade jag, och vad är inte så kul då?

-Att han kastar runt  mina  grejer hela tiden! Ska du inte fråga vad som är "sad" med att  ha en lillebror?

-Jo, så klart. Och vad är "the saddest part then"? frågade jag.

- När han ramlar och gör illa sig och gråter. Då blir jag också ledsen.

Det är inte alltid lätt att vara syster, men jag skulle aldrig  vilja vara utan mina småsyskon!

Man ska inte läsa för mycket

Det är inte alls bra att läsa för mycket. Speciellt ska man inte läsa om kinesiska barnhem precis vid läggdags för risken är att man blir både ledsen och så upprörd att man inte kan somna ordentligt.

Sedan ska man inte läsa böcker om mat och hur framställning av mat och matliknande substanser går till. Eller hur näringsvärdet på vanlig mat minskat drastiskt under de senaste 50 åren, eller om hur de 8000 olika arter av växter som människan tidigare konsumerat minskat till drygt fyra (bland annat till majs och sojabönor), eller hur dagens diet med största sannolikhet har lett till diabetes, cancer och liknande sjukdomar.

Jag och maken ska ge oss ut på ett äventyr i början av januari. Inte så att vi ska fara någonstans, mer än till olika affärer. Vi ska nämligen äta 100 dagar av "riktig" mat. Detta innebär att vi gör all mat från grunden i princip, väljer ekologiskt så långt det går, undviker att köpa produkter som har fler än 5 ingredienser (dessa ingredienser måste dessutom vara riktig mat, dvs inte tillsatser eller oläsliga ämnen)...Mest vegetariskt ska vi äta och det kött vi ibland äter måste vara ekologiskt och djuren uppfödda på gräs och liknande.
Detta är en hel vetenskap i sig i dagens moderna samhälle och därför är jag nu i fasen att göra efterforskningar för att underlätta vårt äventyr. Förberedelser är viktigt!

Jag kan varmt rekommendera att läsa följande böcker:

In defense of food av Michael Pollan. Författaren har också skrivit en hel del andra böcker som jag ska sätta tänderna i! Haha!

100 days of real food av Lisa Leake. Hon har också en blogg ni kan besöka: 100daysofrealfood.com

Läsningen är skrämmande men välbehövlig.

300 möten senare

Den senaste månaden har jag gått på möten konstant. På skoljobbet är det idel möten att närvara på, trots att det är en mycket liten skolan. Jag har nu jobbat i drygt fyra veckor och har redan varit på två föräldramöten, ett personalmöte, runt 10 gruppmöten och så ett individuellt möte med rektorn. En gång per månad möter rektorn oss anställda en och en för att "kolla läget" lite. Vad har varit bra, vad har varit mindre bra, hur kan vi utvecklas mer och hur går vi vidare. Det första var jag på i onsdags och det gick väldigt bra. Det är skönt att kunna sitta ned och prata och tala om det som sker i klassrummet och hur det går i gruppen. Min rektor är fantastisk. På alla sätt. Hon är mycket mån om oss anställda och har alltid tid att prata om man behöver. Första dagen på jobbet fick alla anställda ekologisk blåbärssylt hon köpt på sin semester igår fick vi ekologisk tvål som hon köpt. Hon är noga med att säga tack för fint arbete, berömma när hon tycker att man gjort något bra. Samtidigt är hon noga med att konstruktiv kritik (också det på ett mycket bra sätt) för att vi alla ska utvecklas i vår arbetsroll.
Verkligen natt och dag från min tidigare erfarenhet av förskola i New York! Där fick man inte ens ett leende när dagen var slut. Och den enda "konstruktiva" kritik man fick var skitsnack bakom ryggen (av rektorn själv till andra anställda).
Nä, verkligen ett stort kliv framåt med detta jobb!

N förra lördagen då det regnade så mycket! Te och pussel.

I torsdags hade vi ytterligare ett föräldramöte, denna gång om vår läroplan (som är lekinriktad). Vi brain stormade om hur vi skulle lägga upp mötet eftersom dessa möten har en tendens att bli så långa och tråkiga (trots att ämnet är intressant). Vi har ju ändå 1.5 timme på oss. Så vi bestämde att vi skulle prata om hur lek är viktig för barnen en stund och sedan skulle föräldrarna själva få pröva på olika lekstationer plus medverka att göra ett collage med löv och andra saker från naturen. Därefter skulle vi sedan avsluta med frågor och lite mer prat. Verkligen lyckat! Flera föräldrar kom fram och sa att det var det bästa föräldramötet de varit på! De kände att de kunde relatera mer till barnens upplevelser genom att de fick testa på att bygga, leka med lego, måla etc.

Ett mästerverk av en förälder på mötet!

För övrigt är det långhelg denna helg, Jag jobbar visserkligen ett par timmar på måndag eftermiddag, men resten av dagen är jag ledig! Skönt!
Tyvärr regnade det idag, som tur var hade jag och min ryska väninna redan bokat om vår dejt till nästa helg, annars hade den blivit inställd i alla fall.
Regnet slutade på eftermiddagen så jag passade på att at en promenad till affären med lillgrabben.

Lika glad i regn som solsken!

När man missbedömer tid

Ända sedan det blev klart med mina två jobb har jag planerat att en dag avsluta jobb ett och sedan springa till jobb två. Rent praktiskt har jag planerat vad jag ska ta med till lunchlåda, hur jag ska byta om och minimera min packning. Kag har dessutom planerat en reservplan om jag sedan inte skulle hinna ända fram tidsmässigt. Det är ändå drygt 9 km från jobb ett till jobb två och jag har inte direkt sprungit på drygt 1 månad eller så. Därför hade jag ingen aning om hur lång tid det skulle ta!
Igår var det iaf äntligen dags. Allt förberett dagen innan. Hade dessutom en kollega att springa med (som tyvärr drog sig ur i sista stund så jag sprang ensam).
Vädret var perfekt och min energi likaså. Jag var verkligen taggad. Direkt efter jobb ett skyndade jag att byta om på toaletten,  packade noga mina andra kläder i min gympåse att ha på ryggen, laddade mobilen med musik och så iväg i parken längs med Hudson River. Fantastiskt vackert och rofyllt. Jag började springa på 114e gatan och skulle upp till 218e gatan. Dock blev planen ändrad då jag skulle hämta pojken jag tar hand om på skolan istället. Min plan var att springa till 191a gatan, ta tunnelbanan fram till 231a och sedan ta bussen till skolan. Allt väl så långt.  Sprang förbi 181a gatans övergång. Sprang jämte motorväg så en säker bro eller tunnel mot tunnelbanan är ett måste. Dock tänkte jag att jag skulle springa till 191a gatan, för där borde det finnas en bro. Jag sprang och sprang, men hittade ingen bro eller tunnel! Tiden rasade iväg och jag insåg att jag inte skulle hinna till skolan i tid om jag inte nådde tunnelbanan snart! Dock finns det
Inget alternativ än att fortsätta springa.  Kunde ju inte kuta över den trafikerade motorvägen ELLER stanna en taxi där, alldeles för farligt! Till slut hittade jag en tunnel och kutade mot tunnelbanan. Såg att jag sprungit ända till 200e gatan! Hittade inte ingång till tunnelbanan så jag sprang ytterligare sju kvarter och till en annan aveny. Hoppade på tåget som kom precis och sedan av på 231. Dock tog bussen sin lilla tid att komma, den var inte i tid som vanligt. Slutade med att jag i Panik fick hoppa in i en taxi för att hinna till jobb två! Kom exakt 14.52 till skolan...puh! Men nu vet jag att om jag ska springa mellan jobben så kommer jag hinna (om jag slipper hämta killen på skolan vill säga) hela vägen. Jag vet också att sista chansen att komma över motorvägen går vid 181a gatan....

Springturen var härlig ända fram till de sist panikslagna minutrarna!!

Stoppa mig genast

Jag har kollegor, det är en av fördelarna med att jobba (ibland kanske även nackdel ;)) och en av dessa kollegor går runt med en fin gravidmage. Mysigt värre! Nu har jag kommit på mig själv med att gå runt och SAKNA när sonen plaskade runt i min mage. Va? Det enda jag kan tänka på är att det är sååå mysigt med att vara gravid. Att veta att det ligger en liten människa där och väntar på att bli klar och få komma ut och bli en del av den här världen. Det är något av det finaste som finns.
Till råga på allt är det flera bloggvänner som är gravida och visar "massa" bilder och förberedelser för minimänniskors ankomst. Jag har alltså börjat tänka i banor kring ett tredje barn...Jag vågar knappt erkänna det. TRE BARN? Sonen börjar ju bli så stor. Han har redan gått ett par steg men har inte riktigt funnit modet att släppa fullt ut, han äter riktig mat och ammar bara kvällar och ibland på natten, han har sin egna humor och sitt egna humör, klarar sig mycket mer själv...
Jag kommer ihåg att jag kände likadant när dottern var i samma ålder. Kanske är det just för att spädbarnstiden är förbi? En sorts saknad (hur man nu kan sakna vakna nätter etc?) och ett tomrum som vill fyllas.
Plus att det ju är sååå mysigt att vara gravid. Ja, visserligen, men samtidigt har jag svårt att glömma de sista plågsamma månaderna då jag var stor som ett hus och vaggade runt som ett kylskåp (som jag kan tänka mig att de ser ut om de skulle kunna gå vill säga)...Och så den där sista lilla biten då barnet ska komma ut i världen.

Tre barn...Nä. Det räcker nog med de två vi har. Tills vidare.

Bild från fotograferingen för en månad sedan.

Från lillebrors kalas. Kusin W och Lilla H. Ballonger är alltid roliga.

Storasyster på kalas och släkt på Skype.

Jag tackar ödmjukast plus omröstning

Ett snabbt inlägg för att tacka alla för det fantastiska stöd som bloggläsare, vänner och familj har visat under denna svåra tid (trillingnötens icke-vara i chokladasken alltså)! Det är många som håller med om att någon annan pralin borde försvinna (Hallå, likörpraliner som 95% av befolkningen ogillar!) istället. Hanna undrade om det kanske beror på nötallergi, men påpekade att det finns mandelmassepraliner också. Det gör väl det om jag inte missminner mig? Och Anna vädjar till allas vår Ingvar Kamprad att skapa en egen chokladask med trillingnötter som medpraliner. Jag går ett steg längre, varför inte skapa en chokladask med BARA trillingnötter?!
Familjen Lalloo och Ida gav mig idén att göra egna, vilket verkar väldigt lätt och smidigt egentligen! Det är väl mest en principsak att trillingnöten bör få vara kvar i chokladasken. Visst är det väl så att det är trillingnöten som försvinner snabbast när asken öppnas? Kanske är det bara så i min familj.

Nu kommer jag dock till den stora frågan. HUR ska jag göra med mitt eget "screen name"? Kan jag fortfarande kalla mig Trillingnöten, eller bör jag också hoppa ur asken och bli en hallonlakritspralin?
Jag menar, jag är ju "Trillingnöten" med hela svenska folket liksom (Kanske att jag överdriver min egen storhet, nååågot... ;)) och byter jag namn nu blir det förvirrande. Ska jag stanna kvar som en slags påminnelse om det enorma svek som chokladpralinen trillingnöten utsattes för? Vem kommer annars att komma ihåg nötens storhet om 10, 15, 25 år när våra ungar växt upp (växt upp UTAN nöten i asken på jul och endast minns hallon och lakrits!)?

Frågan är uppe för votering...vad tycker ni?