En fråga till utlandssvenskar

NU är det drygt tre månader innan vi åker till Sverige. Tiden rusar känns det som! Vi förbereder på olika sätt, liksom familjen där borta.

 

Jag har inte många nära vänner i Sverige, en handfull, som jag gärna vill träffa när vi är där. Vi har ju en stor familj som kommer att få den mesta av vår tid. Även om vi stannar i tre veckor är det ganska kort tid och vi prioriterar familjen givetvis (och de få vänner vi har). Men så är det de där "andra". De som man träffar då och då, närmare bekanta, sådana man stöter på ibland, eller tar en fika med en gång om året eller så. Några skulle säkert gärna träffas och uppdatera och det skulle jag med, men jag tror inte att jag kommer att ha tid. Jag vill inte lova någon något jag inte kan hålla. 

Jag vill heller inte hemliggöra resan till Sverige, för jag kommer från en liten stad och där stöter man på varandra oavsett. 

Därför undrar jag hur ni andra utlandssvenskar har upplevt detta. Har det blivit konfrontationer om ni inte hunnit träffa alla vänner, bekanta och familj? Är nu öppna med att ni reser hemåt, men inte kommer att ha tid att ses över en fika eller liknande? Ett snabbt hej om man stöter på varandra på stan är ju givet, men mer än så?

Detta är ju första gången vi reser tillbaka och jag har inte riktigt upplevt detta. Vi vet dessutom inte hur länge det dröjer innan vi kommer till Sverige nästa gång. Det kan dröja ett år, två eller fem. 

"Frivillighet"

Inför fundraiserkvällen på vår skola blev lärarna tillfrågade att donera vår tid. Till exempel en "play date" med oss för några barn som föräldrarna sedan kunde bjuda på under auktionen. Detta var så klart  frivilligt. "Frivilligt " snarare. Det hade sett dåligt ut om vi tackat nej så egentligen var det snarare ett tvång. Vår play date blev bjuden på av två familjer och igår, lördag, skulle denna play date äga rum. Det känns sååå där att åka in på jobbet en tidig lördagmorgon när solen skiner och temperaturen stigit uppåt 20 grader för första gången. Dessutom var tunnelbanan stängd för underhåll vilket  betydde buss i 1.5 timme istället för tåg i 40 min. Nästa år ska jag dubbelkolla att tunnelbanan fungerar innan vi bestämmer datum för nåt sånt här. Dottern fick i alla fall hänga på till jobbet, vilket gjorde det värt resan.

Två av barnen som dök upp på play daten är tvillingar och de har en yngre bror, som är några månader äldre än min H. Brorsan kommer varje morgon med storasystrarna och passar på att leka och pilla med leksaker  i klassrummet. Även igår kom han med för att lämna sina systrar. Båda tjejerna kom in med öppna armar för en kram och lillebror ville inte vara sämre han utan kom med utsträckta armar för en kram han med!
En annan tjej bjöd med sin bästa kompis som hon pratar om hela tiden, så det var roligt att äntligen få ett ansikte till namnet. Dessa barn kommer att flytta till förskoleklass på annan skola i höst, så vi har bara några veckor kvar tillsammans. Det är ibland svårt att vara lärare på det sättet, så många avsked varje år!

I alla fall gjorde vi ett målarprojekt tillsammans och sedan gick vi ut i parken en stund. Vi avslutade med pizza och glass. Jag och dotter lämna några minuter tidigare eftersom vi hade biljetter till en konsert- och dansuppvisning  på Lincoln Center. Vi mötte upp maken och tittade på föreställningen som visade sig vara Askungen och den drakdödande prinsen (grovt översatt). En mycket fin uppvisning! Sonen fick rumsera med kusinen istället. Han hade väldigt roligt han med!

Idag kommer vädret att vara lika vackert igen. Efter sonens tupplur går vi ut till parken och övar cykel igen med dottern. Passa på!

Lincoln Center smygfotat.

Kikade på elektrisk bil på Columbus Circle.

Sonen och kusinen sover gott

mother of the year

Förra sommaren köpte vi en cykel till dottern. Tanken var att hon skulle lära sig cykla under sommaren. Det var inte alldeles lätt eftersom inget gick som planerat. Cykeln köptes, men tyvärr fanns det inga stödhjul som passade till just hennes cykel. Skärmen var alldeles för tjock. Dessutom är det inte bara att gå ut utanför huset och öva. Det finns läskiga vägar med mycket trafik. Därför var vi tvungna att bege oss till närmaste park vilken ligger en 15 min promenad iväg. Lägg därtill att dottern är född något harig, ogillar att ramla, känna smärta och liknande. Vi övade några gånger och,  ja, det gick inte fantastiskt om jag säger så.
I år var därför mitt mål att starta tidigt med övningen för att på så sätt få henne att cykla innan jul. Under påskveckan var det regnigt och kallt men lördag och söndag ljusnade det. Vi övade balans på lördagen (skruvade ned sadeln så att hon kunde sätta fötterna i backen) och så på söndagen testade vi att cykla med sadeln i normal höjd. Att öva liknande saker med dottern är inte det lättaste. Tyvärr har hon ärvt mitt humör och ni kan ju tänka er hur mycket vi lyckades tjafsa innan det gick vägen!  Mycket tålamod...som jag inte har emellanåt. Ändå lyckades dottern till slut att cykla! Alldeles själv! Och vilken lycka!  Hennes självförtroende sköt i höjden enormt. Och jag kan dra en suck av lättnad - vi fixade detta innan jul!

100 dagar av riktig mat is over and out

100 dagar har passerat sedan vår utmaning tog sin början. 100 dagar sedan årets första dag dessutom. Det ni! I fredags var den sista dagen, dag 100. Det har varit långa månader. Inte för att vi haft vår utmaning men för att det varit riktigt kallt och riktigt mycket vinter. Vi ser ljuset på alla sätt nu. Visserligen är det inte riktigt vårvarmt ännu, men vi slipper snö och slask. Vi slipper 15 minusgrader och 75 lager med kläder var gång vi ska gå ut.

Åter till 100 dagar av riktig mat. Här kommer en utvärdering av dagarna:

PLUS

• inga tillsatser i vår mat alls. 
• mer tid till matlagning, mer kärlek och mer uppskattning för maten
• mindre svinn av mat. Har man spenderat timmar på att baka, koka och steka är man inte lika sugen på att kasta maten. Faktiskt!
• vi har testat många nya recept och hittat en hel del nytt som vi kommer fortsätta laga
• vi har ätit mer frukt och grönt. Inget kött, bara kyckling någon gång i veckan.
• inser hur mycket tillsatser som finns i mat generellt. Även mat som anses nyttig av många. 
• man blir mättare av riktig mat. Håller sig längre.

MINUS

• mycket planera i förväg. Är brödet slut är det inte vara att springa till affären. Det tar minst 3 timmar att göra brödet (visserligen kan man svänga ihop nån slags tunnbröd och scones på mindre, men ni fattar vad jag menar).
• mycket tid. I princip har det tagit en dag i veckan att förbereda buljong, bröd. flingor och annat som vi gör från grunden. 
• ibland har man faktiskt inte tid att laga lunch eller middag. Att beställa mat kan ibland vara en hjälp när det krisar (inte varje dag, men då och då, ett par gånger i månaden). Vi har dock kunnat lösa det ganska okej ändå. Svårare när man har barn!
• när man är bortbjuden, hur gör man då? Det är ju ingen matallergi (då kan man ju dö eller bli inlagd om man äter en viss mat)...man får bestämma iförväg hur man ska hantera detta. Likaså restaurangbesök.
• svårt att hitta nödmat när man är ute längre än väntat och inte har med sig tillräcklig proviant.

Slutsatser:

Att äta riktig mat är lättare än man tror. Vi insåg också att vi redan innan eliminerat många varor med tillsatser. Vi har ätit mer varierat, mer frukt och grönt (trots att vi faktiskt åt mycket redan innan) och fått många nya maträtter att äta i framtiden. Vi kommer fortsätta att göra vårt eget bröd, egna buljong och flingor. Vi kommer att fortsätta dra ned på köttkonsumtionen. Ibland kommer vi att beställa hem mat. Ibland gå på restaurang eller äta en efterrätt. 

Det finns ingen återvändo efter dessa 100 dagar. Så här vill vi leva. 

Ingen barnlek

Det var ett tag sedan vi reste utom landet och därför behövde ett antal pass uppdateras. Närmare bestämt barnens. Lilla H har ju aldrig haft nåt och Ns gick ut för flera år sen. Det är ingen barnlek att fixa pass här i USA ibland. Först ska man skaffa en blankett. Det gör man på posten till exempel, eller så kan man skriva ut den från internet. Sedan ska den fyllas i med information om ditt namn, var du bor, dina föräldrars namn (och mammans namn som ogift) och deras födelsedatum, kontaktperson in case of emergency (med adress och telefonnummer)...Därefter, måste ens birth certificate skickas med (om det är första gången man ansöker om pass, annars räcker kopia) och om man är under 16 år måste också kopia av föräldrars ID-kort medfölja. Sist, men inte minst, måste två passfoton produceras fram innan man kan call it a day. Notera att båda föräldrar (om barn under 16 ansöker) måste närvara vid ansökan annars måste den icke-medföljande föräldern skriva ett papper som måste bevittnas och skrivas på av en notarie för den andre föräldern att ta med. När allt det är klart gäller det att pricka in rätt tid att ställa sig i kö på posten för att lämna in ansökan. Min svägerska ansökte till sin son tidigare i veckan och det tog ett käckt antal timmar (runt 4). Vi gick igår morse när de öppnade klockan 09. Trots det tog det en timme att genomföra ansökan. Och vi var relativt förberedda. Det fanns några tidigare i kön som missat att ta med något som gott fick gå hem och fundera på sitt misstag och komma tillbaka...

Men nu är det gjort. Vi klarade det! Maken behövde visst inte nytt pass. Vi åker i augusti och hans går ut i oktober. Trodde vi. Ända till jag såg på mitt instagramkontot. Linnea i Colorado flög till Sverige med sin son igår. Maken blev stoppad vid incheckningen och fick inte följa med. Hans pass gick ut inom tre månader från resan.
Fy farao vad jag är glad att jag såg det nu!! Maken måste ha nytt pass! Tänk om VI stått där också i augusti och maken blivit nekad att flyga ut. Lätt hänt. Man lär sig av andras misstag....

Packat och klart

Nästan. Packa gör vi först om några månader, men biljetter är klara! Vi kommer till Sverige några veckor i sommar! Det känns nästan lite overkligt faktiskt. Jag (eller vi för den delen) har inte varit till Sverige på tre år. Jag längtar att få träffa hela familjen (och de vänner jag har) mest av allt. Det längsta jag varit ifrån både Sverige och familj är ett år i taget. Redan då kändes det konstigt att komma tillbaka. Till lugnet, till naturen, till alla människor. Jag undrar hur det kommer att kännas nu, efter tre år? De flesta har ju heller inte träffat sonen, det blir första gången för dem.

Det känns i alla fall himla härligt att ha nåt att se fram emot nu!

Från Barnens Museum

Barnens Museum

April, april, din dumma sill!

Hur gick det i år? Blev ni lurade? Det var ingen som försökte lura mig. Förutom vår rektor så klart. Hon kom insvepande på onsdag morgon och sa att skolans styrelse beviljat en extra ledig påskvecka. Jag förstod genast att det var något i görningen så klart men hann inte ens avslöja hennes bluff innan min kollega skrikit rakt ut av glädje och kramat om rektorn! Det var en alldeles lustig syn vill jag påstå!
Rektorn kände sig lite elak när hon sedan berättade att det bara var en bluff! Vi andra skrattade dock gott!