Fyra veckor

Kan ni fatta att det är FYRA veckor kvar lite drygt innan vi landar i Sverige och får se familj och vänner för första gången på över tre år? FYRA veckor? Jag kan knappt bärga mig. Samtidigt är jag nervös så klart. Att flyga med sonen kommer inte att vara någon dans på rosor, det är jag övertygad om. Han är sprallig, rörlig och envis som synden. Å andra sidan flyger vi mot Sverige på natten så jag hoppas att han somnar på nåt sätt. Han har ju ingen egen sittplats denna gång (nästa gång måste han betala i alla fall, passar på nu när han är nästan gratis!)...Och samtidigt fasar jag redan för att säga adjö till alla fina människor när vi ska åka hemåt igen.
Jag saknar inte landet Sverige så mycket längre, men jag saknar alla mina nära och kära. Det är därför vi åker. Falukorv, lösgodis, prinsesstårta och natur i all ära, det ordnar sig alltid med det, men att vara ifrån mina fina syskon, syskonbarn, föräldrar och vänner - ja, det är det allra svåraste.

De här veckorna kommer att flyga fram. Samtidigt som jag vill att det ska gå snabbt vill jag heller inte att det ska gå för snabbt. Dels för att då är sommaren och semestern snart över, och dels för att då kommer de tre veckorna också att gå snabbt och vi måste fara hemåt igen.
Ett evigt dilemma det där med tid alltså. Varför kan man inte bara stoppa tiden när man vill eller stanna den om man behöver? Det skulle väl vara nåt? Kanske är det någon där ute som filar på det redan? Vem vet!

Nu är jag ledig från sommarlägret där jag jobbar ett par veckor, men är fortfarande barnflicka på seneftermiddagarna. Det känns nästan lite som semester ska jag erkänna. Ganska skönt att jobba två timmar om dagen (även om ens plånbok inte direkt växer utav att ha det så) istället för 9-10!

Hoppas ni har en härlig sommar så här långt!