Lycka

På morgonen brukar jag få gå in och väcka min lilla dotter, annars sover hon hur länge som helst. Det är vad jetlagen ställer till med : ) Men det är underbart att få gå in i hennes rum när hon ligger och sover...
Jag brukar ställa mig vid sängen och betrakta henne en liten stund innan jag väcker henne. Hon brukar ofta ligga på magen med händerna tryggt gömda under sig och ibland med sin favoritnalle i ett hårt grepp under ena armen. Det ser så fridfullt ut där hon ligger och snusar med tankarna fortfarande intrasslade i nät av drömmar. Hennes mörka, toviga hår sprider ut sig på den färgglada kudden. De långa, mörka ögonfransarna som försiktigt kysser hennes runda, rosiga kinder.
Jag stryker henne sakta över håret och kinden och smyger mig sedan försiktigt ned bredvid henne under tdet varma täcket. Jag kan inte låta bli att borr näsan i det mjuka håret och fylla mina lungor med doften av oskuldfull godhet innan jag på allvar börjar väcka henne. I hennes öra viskar jag hennes namn tyst, men tillräckligt högt för att hon ska höra mig. Plötsligt ser jag ett leende på hennes söta små läppar som sedan sakta sprider sig över ansiktet. När jag sen lite försiktigt stryker min hand över hennes mage nås mina öron av dagens första förtjusande skratt. Min dotter öppnar sina ögon, som fortfarande halvt befinner sig i nattens drömäventyr, och vänder sig om mot mig och lägger sin lilla arm om min hals. Och jag är lycklig.

Och sen har vi min underbara make! Hur lycklig får man vara? En fantastisk man som är helt osjälviskt och alltid sätter mig och vår dotter i första rum. Som älskar mig mer än jag trodde var möjligt. Och som jag älskar mer än jag trodde var möjligt. Han finns alltid där för att stötta och uppmuntra när livet visar sig från den mörka sidan och han är där för att dela min glädje när livet vänts rätt igen. Min make är en allkonstnär som är lika duktig på städning och matlagning, som han är på att laga trasiga manicker och sätta ihop IKEA-inköp. Inte bara det. Han har också de bästa kramarna som kan förgylla vilken dag eller stund som helst!
Och han är den mest omtänksamma och underbara person jag känner. Bara för att ge ett exempel på hur omtänksam han är vill jag dela med mig av en del av vår resa till Boston för ett antal år sedan. Vi åkte buss från New York till Boston över helgen och på vägen dit fick vi sällskap av diverse människor som av olika anledningar skulle åka till Boston. Bakom oss satt en ung kvinna och hennes söta lilla son. Han busade omkring och skuttade och skrattade en lång stund innan han blev trött och somnade i mammans knä.
Efter ett par timmar stannade bussen för en kort rast utanför en kiosk. Maken gick ut för att inhandla proviant och kom tillbaka en stund senare. Då hade han även köpt nåt att dricka och äta åt mamman och hennes son eftersom hon inte kunde gå ut själv då sonen sov tung i hennes knä. Hur fantastiskt omtänksamt är inte det?
Det mest fantastiska av allt är att han är min! Bara min!




Lycka är min underbara make och min fantastiska dotter!

IKEA

Igår var vi på gamla IKEA i storstan. Det var en del saker som vi behövde och därför tog vi bilen och åkte på tur. Och vilken dag det var! Det var ganska lugnt på affären, inte så mycket folk som på helgen. Och det fanns en hel del extrapriser. Och de är farliga. För man börjar fundera på om man kanske inte skulle ta och köpa en soffa för det nya fina priset av 5000kr eftersom den ju är nedsatt från 9000kr. Vem kan motstå en rabatt på 4000? Och en ny soffa är ju alltid roligt, trots att man kanske inte behöver en ny. Man kan ju också köpa nya fina överdrag till soffor för 95 kr. Trots att det inte finns överdrag för den egna soffan. Men det är ju så billigt! Det kommer väl till använding så småningom?

Det är fantastiskt med IKEA. Det behöver inte kosta multum att hotta upp sitt hem en smula. Lite nya gardiner, en ny lampa eller lite annat smått och gott för en billig penning. Sen att en miljon andra svenskar (och människor i andra länder som man inte träffar) har just den stolen, det bordet eller den mattan spelar ingen roll. Man kan inte annat än att ta av sig hatten och buga för herr Kamprad som startade hela faderullan. Ett genidrag!

Och att dessutom erbjuda korv med bröd vid utgången för 5kronor stycket... Det finns ingen begränsning på vad karln kan komma på!

Idags er vädret fantastiskt ut så jag hoppas att det håller i sig. Vi gick till lekparken en snabbis efter IKEA igår eftersom vädret hade gått från molnigt till soligt och varmt. I New York upptäckte N sin passion för rutschkanor. Den dagen hon upptäckte att hon gillade att åka, åkte hon oavbrutet i en halvtimme. Upp för trappan, ned för banan, upp för trappan...osv.
Här hemma är det inte lika lätt och jag tror att jag vet varför (men den lilla kanan på IKEA älskade hon). Här är rutschkanorna mycket högre och smalare. Dessutom har de flesta gupp på vägen ned som kan vara läskiga om man i vanliga fall inte törs åka. Är det inte rutschkanor med gupp, är de mycket högre och med en massa svängar hela vägen ned. När jag var liten fanns det minsann "normala" rutschkanor. Är det så att barnen kräver mer spänning och äventyr? Eller är det vi vuxna som tror det? Till och med den ställningen med rutsckana som ska vara för mindre barn har rutschkana som är lång, smal och med gupp! Vi får se om vi hittar en annan utan gupp i alla fall, kanske i en annan lekpark. Jag antar att lekparken sållar ut veklingar redan från innan de är ett år....

                                             På lekparken i New York.

                                         
                                            Ni ser ju hur mycket hon vågar göra på den :)

Nu börjar det ta sig...

Efter fyra dagar börjar jag äntligen vänja mig med Sverige och med svensk tid igen. Jag har knappt kunnat sova på natten trots att jag varit grymt trött och jag har dessutom vaknat tidigt. Alldeles för tidigt. Därför har jag heller inte haft energi att träna som jag brukar. Jag har helt enkelt fått ta en veckas paus. Kroppen behöver det med för att orka med. Vädret har också varit uselt vilket har varit en besvikelse eftersom jag vant mig vid att träna utomhus. I morse var det i alla fall uppehåll och min energi var bra mycket bättre än på flera dagar. Dags för en löprunda. Jag bestämde mig för att springa runt stans ytterkanter (har jag nämnt att det är en mycket liten stad?). Det gick bra tycker jag, trots all publik jag fick. Trots att jag inte sprang i stans centrum direkt var det massor med folk som stirrade - som om de aldrig sett en springande människa förut. Jag inbillade mig givetvis att de var imponerade och smått avundsjuka...Självklart liksom. Byggare av parkeringsplatser stannade upp och glodde, en äldre man på cykel höll på att vrida huvudet av sig när han såg mig komma springande och butiksbiträden som satte upp skyltar utanför affären gick baklänges tillbaka in i lokalerna...
Men så kom jag på. Folk är ju inte vana här att se saker "out of the ordinary". Här är alla likadana och beter sig på samma sätt. Gör man inte det, då är man konstig. Utmärker man sig annorlunda blir det lätt snack och en massa blickar. Well, bring it on! ; )

När jag kom hem passade jag också på att väga mig lite. Det var ett tag sen och man måste hålla koll. Speciellt efter förra veckans frossande (det blir ju lätt så när man flyger och har jetlag och 50-års fester. I alla fall skyller jag på det). Och håll i hatten god vänner! Sen jag åkte till New York har jag GÅTT NER 2 kg! Vad i hela friden? Vad var det för cupcakes de sålde på Crumbs och vad var det för choklad de sålde i "The Chocolate Room"? Detta måste spridas vidare. Dessa nummer som vågen nu visar har jag nog inte upplevt sedan jag föddes typ. Så jag är glad. Nu ska jag ha sötsaksuppehåll tills jag börjar jobba igen (kanske en mjuklass får smyga ned)...En liten sockerdetox. Det kan behövas efter de här veckorna.

Nu ska jag se på när min dotter dansar och sjunger framför TV:n! Ha det gött go vänner!

                                        N och hennes morfar på morfars 50-års kalas.

Festligt

Ända sedan september förra året har jag, syskonen och resten av familjen planerat en födelsedagsfest för min pappa som fyller 50 år i morgon. Det har tisslats och tasslats och planerats i månader. Lokaler har bokats, gäster bjudits in i hemlighet och tårtor har bakats. Det är svår att hålla hemligheter vill jag lova. Så idag gick festligheterna äntligen av stapeln!
Jag tror nog att han blev ganska överraskad eftersom ingen av oss verkat så intresserade av att fira honom över huvudtaget. Idag blev han väldigt förvånad när släkten samlats för fika och senare när hans vänner kom för lite partaj med rockband och grejer! Partyt pågår fortfarande : )
Jag har hört rapporter från syrran att det har varit tårar och glädje under hela kvällen. Själva gick vi hem efter fikat (jetlagen sitter i ännu), men jag är glad att få rapport hur kvällen fortlider!

Han är verkligen en fantastisk pappa och han är värd att få fira ordentligt! Grattis kära pappa!

In the Sverige

Nu har vi landat i Sverige! Ja, egentligen onsdag eftermiddag om jag ska vara korrekt. Jetlag givetvis, men nu åt andra hållet. Jag vaknar tidigt på morgonen! Igår var jag uppe vid 03.40 och idag vid 06.00 (bara för att jag gick och la mig tidigare)...men det går över. Man kan ju alltid ta en liten tupplur på dagen.

Resan gick väldigt bra. Lilla N sov nästan hela vägen mellan New York och London, vilket var skönt, både för henne och för oss. Vi sov inte lika bra : ) Sedan var det ganska kort väntetid på Heathrow innan planet till Sverige avgick. N var vaken hela tiden på planet då. Men precis när hjulen tog i landningsbanan på Arlanda somnade hon med huvudet lutandes mot sin pappas axel. Hon var helt däckad. Vi väntade tills alla stigit av innan vi lyfte upp henne och gick ur. Hon sov fortfarande. Till och med när vi krånglade ned henne i den lilla obekväma vagnen sov hon. Faktiskt ända tills tåget kom, över en timme senare. Då var vi tvungna att väcka henne för att kunna stiga ombord.

Sista riktiga dagen i New York var jättemysig. Vi var på svägerskans bröllop i Central Park. Och vilken tur vi hade! På morgonen, nån timme innan vi for iväg till bröllopet, hopades molnen på himlen, himlen blev jättemörk och regnet öste ned! Lite domedagskänsla. Dock befann vi oss ju i Bronx, det kan vara helt annorlunda väder på Manhattan. Regnet gjorde ett uppehåll och kom sen tillbaka en stund senare. Men när vi nådde Manhattan i taxin var regnet borta och solen sken igen. Tack och lov!!

                     N fick vara blomsterflicka och ringbärare på bröllopet. Stolt som en tupp var hon!

 

Så här underbara var brudparet!

                                      Här är söta N när hon minglar med alla släktingar : )

Efter själva cermonin åt vi lång lunch på en italiensk restaurang på södra Manhattan. Väldigt mysigt nere i en vinkällare, jättegod mat och en fantastisk upplevelse! Verkligen en toppenavslutning på fem fantastiska veckor.

"Leaving New York is never easy" som R.E.M sjunger. Stämmer tycker jag. Det är alltid svårt att säga adjö till New York men framför allt de människor man älskar som man lämnar när man åker hem igen. Det är det värsta när man reser tycker jag, att säga adjö. Ttrots att det mer är "på återseende" än ett adjö för all framtid.
Och det var skumt att komma hem till Sverige där människor är annorlunda, där naturen är så närvarande och där lugnet befinner sig nu i semestertider. New York är alltid stressigt och människor jobbar jämt.
När jag skulle sova på onsdag kväll slogs jag av den öronbedövande tystnaden i sovrummet. Ingen AC som brummar i bakgrunden, inga bilar som far utanför fönstret, inga polisbilar som tjuter avlägset...bara tystnad och en och annan liten kvittrande fågel. Tyst. Lugnt.
Det är svårt att vänja sig tillbaka igen. Igår kväll beställde vi från den lokala pizzerian eftersom vi inte hunnit handla ännu. Ni kan tro att utkörningskillen nästan fick en hjärtattack när jag slog upp dörren med ett "Hello!". Turligtvis kom jag på mig själv med att prata engelska. Men de amerikanska takterna satt i. Jag försökte att översätta det engelska uttrycket "How are you?" (Som mer är ett artigt sätt att hälsa. Man vill ju egentligen inte veta hur någon mår så, utan det är en fras man säger.) i min iver att ställa allt till rätta igen. Men det blev nåt i stil med "Hur mår du idag då?". Vad skulle killen svara på det liksom? "Eh, jao...eller...bra...här är maten". Tänk så det kan bli!

Lyx

Något som är ganska lyxigt här på andra sidan dammen är att kunna gå och få manikyr och pedikyr utan att betala en smärre förmögenhet. I fredags bjöd svärmor mig och min svägerska på manikyr och pedikyr, den första jag haft på flera år. Det är superhärligt att få lite fräscha fötter och händer och bli lite behandlad då och då! Och för en summa av 22 dollar sammanlagt plus några dollar i dricks, det kallar jag billigt.

Dock känner jag mig oftast lite vilsen när jag går in på dessa ställen. Ofta är det små lokaler, många som jobbar med ditt och datt och många kunder samtidigt. De flesta ställen har också sina egna versioner av kösystem och arbetssätt. Vissa har en person som tar emot kunder, andra har en "head"manikyrist som håller reda på vem som ska komma i vilken ordning och till vem, samtidigt som denna person har egna kunder. Ibland finns det heller ingen direkt väntplats, utan det är tomma stolar som inte används just då.
De som jobbar där är oftast (faktiskt alla jag träffat på) av annat ursprung än Amerika. Kina, Mexico, Filippinerna, you name it. Det gör att språkförbistringar uppstår ganska ofta. Jag har ibland svårt att förstå icke-amerikaner på grund av deras brytning, trots att min engelska är tämligen bra.
Dessutom använder många mer kroppsspråk när de vill att man ska göra nåt med foten. Någon klappar lätt på foten när de vill att man ska stoppa tillbaka den ner i vattenbadet eller viftar sin hand framför nåt för att man ska flytta handen...väldigt förvirrande kan det vara.

I fredags gick vi in på ett litet manikyrställe runt hörnet. Det var fullproppat med folk på det lilla stället. Vad som är ganska mysigt på lokala små företag är att kunderna kommer tillbaka och det blir som en gemytlig stämning där man trivs, trots att man aldrig varit där innan. Förra året gick jag till en hårsalong för att färga håret och personalen där var alla från latinamerika. De dansade och skrattade och sjöng till musiken som spelades på radio. Kan ni föreställa er detta i Sverige? Eh. Kanske på ett mentalsjukhus för före detta frisörer, men inte på en lokal frisörsalong.
Åter till årets manikyr. Vi fick sitta ned och vänta en bra stund tills det var vår tur. Vi började med pedikyr sittandes i en massagstol. Massagestolen var inte den bästa. Det liksom vibrerade lite här och där med plötsliga "slag" i ryggen som skulle föreställa ryggmassage. Vibration vid yttersta delen av låren, slag i ryggen, lite kill i nacken, lårvibration. Ungefär så i 20 minuter. Det var jätteskönt att sitta i fotbadet och sen få se hur fina naglarna blev.

Sedan var det dags för manikyr av en annan person. Givetvis lyckades jag göra nåt konstigt med min vänstra tånagel mellan pedikyrstolen och manikyrstolen. Den måste fixas lite snabbt mellan lackning av fingernaglarna. Typiskt. Det blev i alla fall bra till slut tack och lov. Manikyristen försökte få mig att lägga till lite nagel, eftersom mina är ganska korta. Jag avböjde artigt. "Men de blir så mycket finare, det är fult med korta naglar!" svarade manikyristen. Jag avböjde artigt igen. Jag visste att hon bara försökte få mig att lägga mer pengar på naglarna. Till sist gav hon upp och gjorde sitt bästa med mina "fula" naglar.

Första gången jag var på en salong för naglar fick jag hjälp med mina prylar till fläktarna som torkar nagellacken. Jag satte mig och gjorde mig bekväm när jag plötsligt känner händer som knådar min rygg! Herrejösses vad chockad jag blev! Jag visste inte riktigt vad jag skulle tro. Vad ville manikyristen med detta? Ha mitt telefonnummer? Extra dricks? Visst, det var trevligt och skönt efter ett tag, när jag lyckades slappna av, men hela tiden undrade jag om jag skulle stämma henne för trakasserier eller om polisen snart skulle störta in i en slags razzia (alla som sett avsnitt av "Cops" vet vad jag snackar om). Till slut kom det en annan tjej och satt bredvid mig och hennes manikyrist behandlade henne på samma sätt. Det gjorde mig lite lugnare i alla fall...och jag kom därifrån utan advokat eller poliseskort. Tack och lov.

Nu är det bara två dagar kvar i underbara New York. Imorgon är det bröllop och sedan är det sista dagen här...Tiden flyger iväg!

B

Bild lånad.

Att åka tunnelbana

Tunnelbanan här i NY är fantastisk. Den tar dig nästan var som helst inom rimlig tid. Den går dygnet runt och för det mesta i alla väder. I en stad med nära 9 miljoner invånare och många miljoner turister varje år är det helt otroligt att det går så smidigt!
Det är också väldigt intressant att åka tunnelbana för vad som helst kan hända. På helgen eller sena kvällar till exempel. Då kan dit normala lokala tåg (som stannar på varje station) plötsligt börja gå express. Då hoppar den över en massa stopp. Har man tur går det snabbare att komma fram till din slutstation. Har man otur hoppar den över den station du måste av på. Då kan det vara en pina.
Ibland kan tåget istället börja gå väldigt långsamt på grund av reparationer eller mycket trafik. Det kan till och med stanna en lång stund mellan två stationer. Det kan vara väldigt frustrerande. Speciellt om man ska möta någon eller har bråttom till jobbet eller liknande. Eller om just din vagn inte har AC och den är fullpackad. Då kan det bli svettigt.

Dessutom kan man möta på en hel del roliga människor på tågen. En del musikanter som spelar för pengar, någon som säljer tidningar eller godis, predikanter som vill sprida sin tro eller någon som har aluminiumfolie på huvudet så ingen kan läsa tankar...I förrgår på tunnelbanan var det en man med långt, vitt skägg som såg ut att sova lite lätt. Han höll i en amerikansk flagga. Helt till synes utan anledning.

Ibland kan det bli strejk på tunnelbanan. Senast det hände var typiskt nog när syster C och hennes man var och hälsade på när jag bodde här. Då är det inte lätt att ta sig fram! Taxi, visst, men dyrt och alla tar taxi vilket betyder att det finns få tillgängliga. Dessutom var det mitt i vintern. Kallt och tråkigt. Då får man ta till apostlahästarna. Dock får man nog planera vart man ska. Vi gick 70 block till Empire State Building en dag. Det var långt. Väldigt långt.

Som sagt, vad som helst kan hända!

Gott och blandat!

Tekniken krånglar fortfarande tyvärr. Laddaren till datorn har lagt av och en ny har beställts som förhoppningsvis kommer i veckan. Vi hittade en på en affär. Den kostade 90 dollar. Jag var nästan sugen på att köpa en helt ny dator istället. Jag var väldigt sugen faktiskt. Dock övervann jag min längtan efter en ny dator (som jag egentligen inte behöver) och fann en laddare på ebay istället. 10 dollar. Yay! Den ska komma i veckan.
Tills dess överlever jag med sämre teknik.

I lördags var vi återigen på bloggträff med Saltistjejen och hennes familj. Förra gången var på midsommarafton, men då var det en mycket kort historia. Mest en presentation faktiskt. Den här gången var Central Park Zoo inplanerat, men eftersom regnet hotade att falla när som helst ändrades planerna till Childrens museum istället. Det är nästan som en jättestor lekplats för barn. Mycket klättra, busa, upptäcka och ha kul med. N och Saltis dotter E lekte väl inte direkt med varandra under den tiden. N sprang runt och var fascinerad av brandbilen framförallt. Här ser man brandbilar överallt så det blir lätt en fascination. Numera älskar N brandbilar :) N och E hade sina korta möten titt som tätt på museumet. Jag och Saltis hann prata en del och det var trevligt! Ännu trevligare var det under lunchen på UNO (en mysig pizzeria). Trevlig personal, mysiga lokaler och god mat samt trevligt sällskap. N och E busade och lekte lite tittut och sjöng tillsammans. Jag har blivit lite seg med bilder nuförtiden mest på grund av datorn, men Saltis har en massa bra bilder på sin blogg som ni kan hitta här. Jag hoppas kunna ladda upp bilder lite senare!
Vi hann prata en hel del och det var en jättetrevlig dag tillsammans! Tackar : )

Efter att vi lämnat familjen Saltis bar det hemåt för ett snabbt ombyte för Broadwayshow. Svärmor köpte biljetter till "Promises, promises". En kärlekssaga från 60-talet med Sean Hayes (från Will&Grace) och Kristin Chenoweth (Glee, Pushin daisies). Den var verkligen toppenrolig och jättebra!
Dessutom hade teatern ett väldigt trevlig cupcakeställe bredvid. Vi var ju bara tvungna att testa. De hade allt från choklad till Pina Colada, morotskaka och ja, you name it. Jag ville ha en av varje, men det kändes lite girigt. Det blev en Brownie för mig och en Red Velvet för maken. De hävdade att de hade världens godaste cupcakes (framröstat av människor då) och jag är beredd att hålla med.

Igår hejade vi fram Spanien i VM och sen var vi på bio. Vi såg "The last airbender" i 3D. Helt okej faktiskt! Jag tror inte att alla filmer kan ses i 3D i alla fall. Det skulle inte passa helt enkelt. Men "The last airbender" fungerade helt okej.

Den här veckan är vår sista vecka i New York. Det känns både bra och dåligt om jag ska vara ärlig. Jag längtar tillbaka till vår stora lägenhet (med stort kök!), men jag kommer att sakna New York oerhört. Det är en fantastisk stad med massor att erbjuda runt hörnet.
Vi ska göra det bästa av den sista veckan.  Det blir massor med roliga upptåg! Jag hoppas bara tekniken håller så att ni kan följa med på vår resa :)

Problem

Just nu har jag massor med problem med laddning av dator och internet...Därav få uppdateringar. Jag hoppas att det ska lösa sig under veckan! Vi har det i alla fall bra. Många spännande saker som händer och mycket att dela med mig av. Bloggträff, Broadwayshow, bio...allt kommer så småningom.
Teknik är underbar - när den fungerar  : )

Läget just nu

Just nu är det JÄTTEvarmt. Jag är nära att smälta bort! Vi har varit inomhus de senaste dagarna, N gillar inte när det är för varmt (och inte jag heller). Istället har vi tittat på fotbolls-VM och hejat på Nederländerna och Spanien. Härlig final på söndag.
Sen har det ju blivit en hel del reklampauser (speaking of tidigare) att titta på. Något som är intressant är vad som annonseras. Till exempel är det många läkemedel som annonseras. Inte bara huvudvärkstabletter som hemma, utan receptbelagda läkemedel. Ofta säger de att man ska tala med sin läkare för att få dem utskrivna. Det finns tydligen en lag om att man måste berätta om bieffekterna av medicinerna i reklamen.
"Känner du dig deprimerad? Nedstämd? Har du självmordstankar? Kan du inte njuta av livet? Då kan XYZ hjälpa dig. Prata med din läkare. Rapporterade bieffekter är självmordstankar, leverskador (varav några dödliga rapporterats), hjärtklappning, diarré, svullen mage, näsblod, illamående. Andra bieffekter kan uppstå.Ta inte XZY tillsammans med alvedon eller när du ska köra. Du kan bli yr."
Nästan så man hellre är lite deprimerad än att riskera bieffekter som leverskador...Å andra sidan hade är det ju samma bieffekter om en läkare rekommenderar läkemedel. En bra sak med reklamerna är att man tänker både en gång och två innan man bestämmer sig för att ta något läkemedel alls...



Nu ska jag försöka sitta så nära vår AC som möjligt.

Reklamavbrott

Jag har tidigare skrivit om reklamavbrott i TV-program i Sverige. Mina nya erfarenheter gör att detta är ett bra ämne att ta upp igen. Reklampauserna här i USA är ännu löjligare. De är inte lika långa, tack och lov, men de kommer ofta. Ibland slutar reklamen, programmet är tillbaka. 3-5 minuter går och sen är det reklam IGEN! Det är väldigt störande. Den kanal vi har tittat på lockar dessutom tittare med "limited commercials" på ett nytt program som kommer att börja sändas snart. Kanske finns det en framtid för reklamfria kanaler? Eller i alla fall, med färre reklampauser? Tyvärr är ju många kanaler beroende av reklam för att överleva så det kanske inte är realistiskt i längden.
Det som är positivt dock är att det oftast inte är aktuellt med reklam MELLAN program. De hoppar direkt på ett nytt avsnitt. Perfekt! Fast inte lika bra när man har bestämt att det är dags att gå till sängs...så kommer ett nytt spännande avsnitt av till exempel "Criminal Minds". Då måste man ju bara se det också. Bara måste!

En reklam som jag tycker är så himla kul är de här:





Love them!

Foodtown

Vi har hittat till en ganska nyöppnad affär i krokarna, som inte fanns förra året då vi var här. Mycket trevligare än Stop&Shop som jag skrivit om tidigare. Det är en lite mindre affär, mycket mysigare än S&S och de har ett lite annorlunda utbud. Kanske inte 100 olika sorter av samma sak, men 50 åtminstone. De har dessutom ganska bra erbjudanden om man har ett medlemskort. Här i affärerna får man mycket bra erbjudanden om man är medlem. Inte som med Copp hemma i Sverige (om man handlar för 5000kr får man 50kr rabatt). Här kan det handla om 100-300kr per gång som man kan få i rabatt! Det kallar jag en deal.

Lite soppor. Det är bara hälften av de soppor som fanns att välja mellan

Massor med färsk frukt att köpa. Skalat, skuret och packeterat. Bara att äta. Perfekt till picknick eller snack när man är lite sugen på nåt.

Massor med roliga frukter att köpa hem och testa. 

Mer frukt och grönsaker. 

Första gången vi var där skulle jag precis betala. N satt i vagnen framför mig mot utgången medan jag betalade. Plötsligt hör jag en äldre man säga något på spanska, högt och ljudligt. I ögonvrån ser jag hur han springer fram till N och klappar henne på huvudet och stryker henne på kinden. Han fortsätter raljera på spanska. Jag kan i alla fall tillräckligt för att på ett ungefär förstå att han pratar om att N är en underbart sött flickebarn! Han upprepar det om och om igen och ser till att alla kassörskor också hör och ser vad han menar. Hela vägen ut är han efter oss och pratar om N och presenterar sig och önskar oss en trevlig dag. 

Och N? Hon njuter i fulla drag av uppmärksamheten! Hon ler och ler och njuter : )

Lite glass i sommarsolen.

Ung vs gammal

Min väg till ett liv med träning och god kost har kantats med många misslyckande och intressanta erfarenheter. Här kommer ett exempel.
När jag började på gymnasiet fick jag och en nyfunnen vän för oss att starta ett hälsosammare liv. Här skulle tränas och ätas nyttigt och hej och hå. Vi kikade igenom bladet för olika träning i grupp och fastnade för Body Pump. För er som kanske inte är så bevandrade i 90-talets träningstermer kan jag berätta att Body Pump gick ut på att lyfta vikter till musik i grupp. Ofta med samma program i ett par veckor och sedan byttes musik och övningar och antal repetitioner ut. Det lät jättekul tyckte vi!

Första träningstillfället till ära satte vi på oss sprillans nya träningskläder och skor. Man kan säga att de var sprillans nya eftersom de knappt använts sedan årskurs sju. Skolgympan var inte vidare populär hos oss och vi var relativt bra på att hitta nya ursäkter att missa den i skolan.
Vi kliver in i lokalen, spända och förväntansfulla. Här ska tränas, tonas upp och bli starka. Jajamen! Vi kikade runt för att se vilket klientel som lockades till Body Pump och insåg att det var ganska spridda skurar av människor. Det var unga, medelålders och gamla människor. De gamla må ha varit en så där 60 eller så, men i våra unga ögon såg de ut som närmare 80. Iklädda tajts och en luvtröja. Tufft tyckte vi. Kul att få känna sig lite duktig om man ska jämföra sig med nån. Hur stark kan en pensionär vara liksom?

Sedan var det dags att plocka fram utrustningen. Först en step-up-bräda för att kunna ligga på och göra bröstpress och sen stång för att lyfta. Stången var tung! Den var så tung att den knappt gick att lyfta. Därför trodde vi i vår enfald att det var det enda som skulle lyftas. Tills vi såg pensionärerna. De laddade på vikt efter vikt på den blytunga stången. Ha! tänkte vi. Säkert att de ska lyfta allt det, när vi knappt kan lyfta själva stången. Vi skrattade gott tills damerna tog av sig luvtröjorna och flexade sina enorma muskler. 
Efter att ha plockat upp hakorna från golvet satte vi på några enkilos vikter på stången i alla fall, för att pröva. Dessa åkte snabbt av efter första delen av passet. Det fick bli bara stången...

I smyg tittade vi på järntanterna. De körde på, svettades knappt, medan vi ungdomar stod bredvid, chockade och imponerade. Då svor jag på att själv en dag bli en sån där supertant minsann. Och det håller jag fortfarande på!