fredag 23 juli 2010

In the Sverige

Nu har vi landat i Sverige! Ja, egentligen onsdag eftermiddag om jag ska vara korrekt. Jetlag givetvis, men nu åt andra hållet. Jag vaknar tidigt på morgonen! Igår var jag uppe vid 03.40 och idag vid 06.00 (bara för att jag gick och la mig tidigare)...men det går över. Man kan ju alltid ta en liten tupplur på dagen.

Resan gick väldigt bra. Lilla N sov nästan hela vägen mellan New York och London, vilket var skönt, både för henne och för oss. Vi sov inte lika bra : ) Sedan var det ganska kort väntetid på Heathrow innan planet till Sverige avgick. N var vaken hela tiden på planet då. Men precis när hjulen tog i landningsbanan på Arlanda somnade hon med huvudet lutandes mot sin pappas axel. Hon var helt däckad. Vi väntade tills alla stigit av innan vi lyfte upp henne och gick ur. Hon sov fortfarande. Till och med när vi krånglade ned henne i den lilla obekväma vagnen sov hon. Faktiskt ända tills tåget kom, över en timme senare. Då var vi tvungna att väcka henne för att kunna stiga ombord.

Sista riktiga dagen i New York var jättemysig. Vi var på svägerskans bröllop i Central Park. Och vilken tur vi hade! På morgonen, nån timme innan vi for iväg till bröllopet, hopades molnen på himlen, himlen blev jättemörk och regnet öste ned! Lite domedagskänsla. Dock befann vi oss ju i Bronx, det kan vara helt annorlunda väder på Manhattan. Regnet gjorde ett uppehåll och kom sen tillbaka en stund senare. Men när vi nådde Manhattan i taxin var regnet borta och solen sken igen. Tack och lov!!

                     N fick vara blomsterflicka och ringbärare på bröllopet. Stolt som en tupp var hon!

 
Så här underbara var brudparet!


                                      Här är söta N när hon minglar med alla släktingar : )

Efter själva cermonin åt vi lång lunch på en italiensk restaurang på södra Manhattan. Väldigt mysigt nere i en vinkällare, jättegod mat och en fantastisk upplevelse! Verkligen en toppenavslutning på fem fantastiska veckor.

"Leaving New York is never easy" som R.E.M sjunger. Stämmer tycker jag. Det är alltid svårt att säga adjö till New York men framför allt de människor man älskar som man lämnar när man åker hem igen. Det är det värsta när man reser tycker jag, att säga adjö. Ttrots att det mer är "på återseende" än ett adjö för all framtid.
Och det var skumt att komma hem till Sverige där människor är annorlunda, där naturen är så närvarande och där lugnet befinner sig nu i semestertider. New York är alltid stressigt och människor jobbar jämt.
När jag skulle sova på onsdag kväll slogs jag av den öronbedövande tystnaden i sovrummet. Ingen AC som brummar i bakgrunden, inga bilar som far utanför fönstret, inga polisbilar som tjuter avlägset...bara tystnad och en och annan liten kvittrande fågel. Tyst. Lugnt.
Det är svårt att vänja sig tillbaka igen. Igår kväll beställde vi från den lokala pizzerian eftersom vi inte hunnit handla ännu. Ni kan tro att utkörningskillen nästan fick en hjärtattack när jag slog upp dörren med ett "Hello!". Turligtvis kom jag på mig själv med att prata engelska. Men de amerikanska takterna satt i. Jag försökte att översätta det engelska uttrycket "How are you?" (Som mer är ett artigt sätt att hälsa. Man vill ju egentligen inte veta hur någon mår så, utan det är en fras man säger.) i min iver att ställa allt till rätta igen. Men det blev nåt i stil med "Hur mår du idag då?". Vad skulle killen svara på det liksom? "Eh, jao...eller...bra...här är maten". Tänk så det kan bli!

3 kommentarer:

Mrs Clapper sa...

Välkomna hit igen! Skönt att resan hem gick så bra!
Inte lätt att hålla reda på språk och seder när man är jetlaggad! Har det gått FEM veckor? Helt otroligt...

Saltistjejen sa...

Vilka fantastiska bilder! Härligt att bröllopet och vigseln i Central Park blev så lyckade och attregnet slutade! Oerhört vackert brudpar!!!!!! Sedan kan jag abra skratta åt hur du pratade med pizzakillen! Hahhaaaaa! :-)
Hoppas nu ni kan få njuta av allt svenskt och lugnet under resten av semestern!!! :-)
Ni är ju snart tillbaka här igen och i framtiden kommer det kasnke bli tävrtom... Avsked till Sverige och svenska vänner och familjen....
KRAM!

Trillingnöten sa...

Mrs C: Ja, FEM veckor och det flyger fram! Helt sjukt!

Saltis: Ja, ibland ska man ha tur med vädret! Och avsked, spelar ingen roll åt vilket håll man åker, det är svårt i alla fall! Usch, det värsta med att bo ifrån delar av sin familj!

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...