En förkortad förlossningsberättelse kan man säga. Inte så mycket att säga om att just föda barn. Mer än att min andra förlossning var väldigt annorlunda mot den första. I längd, i smärta och upplevelse. Förra gången, med N, hade jag förvärkar i flera dagar och kunde inte sova. Till slut åkte vi in och det tog ändå 24 timmar innan allt var över. Långsamt. Långdraget. Plågsamt. Lättnaden när man kunde sätta epidrual!
Jag ville att det skulle bli annorlunda denna gång. Jag ville INTE stanna på sjukhuset i 24 timmar och jobba med värkar. Så jag var envis. Måndag eftermiddag satte det igång och jag följde med i rytmen. Gjorde inte så ont. Lagade mat. Åt. La lilltjejen. Tittade på TV. Det blev mer intensiva värkar. Men var uthärdligt ändå. Jag har enormt låg smärttröskel. Enligt mig själv. Trodde att det skulle dra ut på tiden. Med min tur (eller otur ) så kunde det ändå dröja dagar innan det blev barn.
Vid midnatt kände jag dock att det var skillnad på värkarna. Det gjorde mycket mer ont. Eller var det verkligen så? Jag började tveka. Kanske var det bara jag som var lite känslig?
I alla fall sa jag till maken att det nog var dags att ringa svågern som skulle ta hand om N under tiden. Vi ringde en taxi som kom och körde oss till förlossningen. Och väl där insåg både sköterskorna och vi att det kanske var mer bråttom än vi trott. Det var krystningsvärkar som jag hade. Och när jag insåg det var min första tanke:
- Hellsike!! Där rök epiduralen!! Jag kommer att dö. Shit!(sätt in valfria svordomar)
30 minuter senare var sonen född. Pang och bom. Det blev ju verkligen inte som den första förlossningen. Långt ifrån. Och jag mådde mycket bättre efter denna. Inga stygn, inget långt maraton med förvärkar och ont eller för lite sömn.
Skillnaden här mellan svensk och amerikansk förlossning är svår att säga eftersom det var över på ett kick. Det är ju ändå samma procedur. Sköterskor, läkare, krysta, barn. Om man har tur, bedövning.
Sedan förs man till ett rum. Papporna har inte möjlighet att sova kvar som hemma i Sverige. Nu hade det ändå inte funkat eftersom vi har ett barn till som måste tas om hand. Och numera vet man heller inte hur det kan vara i Sverige, med den platsbrist som finns på sjukhus. Då det begav sig fick maken sova kvar i samma rum som oss. Nu delade jag rum med en annan mamma (fast med gardiner mellan sängarna) och hennes barn.
Den största skillnaden tycker jag är att man aldrig blir lämnad ensam på rummet med barnet här i amerika. Varannan timme var det alltid nåt som hände, dag som natt. Någon som ska kolla blodtryck och temperatur på dig och barnet (temp på barnet bara, inte blodtryck), någon som kommer och kolla barnets hjärtljud och allmän undersökning, byte av sköterskor och presentation av dessa, matvagnen, någon som frågar om du bokat tid till barnläkare (här finns ju inte barnvårdscentral, utan man bokar själv tid hos barnläkare), en amningsexpert som föreläser, mer blodtryck.
Och eftersom jag i slutet fick graviditetsdiabetes kollades också mitt blodsocker och Hs blodsocker stup i kvarten.
Mitt i natten kom en sköterska och tog blodprov, eller så kom de och tog H för en undersökning någonstans. Plötsligt klockan 04 stod en läkare och frågade frågor om ens välbefinnande, om man har ont, om man har gått på toaletten. Eller en tredje läkare som frågar om man vill att sonen ska omskäras. Frågar man det på svenska sjukhus? Jag har aldrig fött en son i Sverige så jag vet inte. Flickor omskärs ju tack och lov inte...Man fick aldrig någon ordentlig sömn.
Här är det stor risk att läkare och sjukhus blir stämda om något går fel, därav de rigorösa undersökningarna hela tiden. De vill vara helt säkra på att de inte missar något.
Antalet dagar man får stanna på sjukhuset beror till stor del på vilken sjukvårdsförsäkring man har. På mitt sjukhus var det obligatoriskt två dagar. För mamman. Om det inte är komplikationer.
När vi sedan skulle fara hem blev vi intervjuade om vår vistelse. Hur vi upplevt sjukhuset. När vi kom hem ringde de också efter ett par dagar för en undersökning om vår upplevelse. De flesta sjukhus här är privata och de är måna om att få ett gott rykte.
Barn injiceras med vitamin K, de får antibiotika i ögonen eftersom mamman kan bära på en könssjukdom som kan ge upphov till blindhet senare och inom 12 timmar ska första sprutan för vaccination av Hepatit B ges till barnet. Allt enligt staten New Yorks lag. Säg vad man vill om denna. Lagen är lag.
I ett fritt land om amerika, som ogillar socialism, är det en konstig lag. Vad hände med friheten att välja? Till och med i socialistsverige kan man vara med och bestämma om sånt. Å andra sidan kanske de sett hur föräldrars val lett till konsekvenser för barnet och helt enkelt tagit över det ansvaret.
Fotnot: Nu skiljer sig ju upplevelser från sjukhus till sjukhus och stat till stat här i landet. Alla har olika rutiner och lagar.
 |
| "Mat". Ägg? Stekt potatis? Vem vet? |
Inlägg
6 kommentarer:
Vilken dramatik! Men låter bra att vara hemma så länge som möjligt ändå trots viss panik på slutet, då är man lugnare och det påverkar säkert förlossningen. Men lite läskigt om ni väntat ännu längre kanske :) vad jobbigt med alla tester och frågor!
Det var väldigt intressant att läsa! Och att du orkat ta dig tid:-). Tur att ni for in när ni gjorde, samtidigt som allt fick ett väldigt normalt förlopp, hade du åkt in tidigare så hade kanske förlossningsarbetet avstannat, nu gick det sin gilla gång i ditt eget lugna hemmaBB med dina egna "barnmorskor":-).
Och att bli så övervakad på sjukhuset tycker jag låter fantastiskt även om det inte blir någon sömn förstås, men så bra med BT-kollen så ofta, kan ju plötsligt stiga efteråt också och mammor här berättar om huvudsmärta och får en Alvedon kanske och ingen undersökning förrän det är för sent. Är ju jätteviktigt med de kontrollerna de gör. Men sker förstås p g a rädsla för stämning som du säger, skulle vi ha lite mer utav tycker jag. Stämnigsrisk vid felbehandling.
Och att stanna ett par dygn så att allt hinner kollas på både mor och barn låter vettigt.
Det andra med sprutorna kan ju vara tveksamt men som du skriver kanske det positiva med det överväger, det är svårt att ha totalkoll på varje individ så de tar det säkra före det osäkra, kan förstå det.
Så skönt att det gick så snabbt och bra och ändå inte för fort.
Oj, det gick så snabbt till han kom. Ja, alla förlossningar är väl inte lika för en har man ju hört. Svägerskans andra barn kom ju också typ 20 min efter de kom in, nästan så hon föddes i hissen för barnmorskan trodde inte på henne när hon sa hon hade krystvärkar ;) Intressant att det är så olika, vad gäller sprutor, vitaminer och allt. Men ni fick en fin frisk och stark pojke, härligt! kram kram
OM de gör alla undersökningar för att undvika risken at bli stämda så kanske någon skulle stämma dem för sömnbristen istället haha
Jag har fött två söner i Sverige och aldrig fått frågan om omskärelse.
Jag tycker det låter jobbigt att bli störd hela tiden och att behöva stanna ett par dagar. Jag har åkt hem så fort jag fått, vilket inte behöver vara mer än några timmar om allt har gått bra.
Tredje barnet föddes sent på kvällen så det blev en natt på BB. Fy vilken natt. Jag stördes hela tiden av rumskamraten och hennes barn. Jag ville bara hem.
Skönt att hela din förlossning gick så smidigt och att det kom ut ett friskt och fint barn.
Vad fint att få läsa om din/er förlossning. Tusen tack <3
Skicka en kommentar