Punktering

Idag får det bli en punktlig uppdatering!

• Lillebror hade tydligen tredagarsfeber eftersom han också sedan fick utslag över hela kroppen. Det är över nu tack och lov. Han är frisk och kry! Storasyster är också helt bra nu i princip. Hoppas att alla förkylningar har tagit sommarlov nu. Jag hatar förkylningar
• Igår hade jag en heldag med tjejkompisar! Utan barn! Hur stort som helst. Har ju inte varit hemifrån utan barn mer än ett par timmar ungefär sedan H föddes i september. Jag har en vän från Sverige på besök i New York. De (min kompis och hennes vän) bor på vandrarhem då men vi träffades upp i stan och gick på shopping och lunch. Ja, shopping. Jag som hatar att shoppa fann ett nytt favoritställe i form av Uniqlo. Ett japanskt klädmärke, samma prisklass som HM (något dyrare kanske) men med klassisk stil och något bättre kvalitet. Hittade en hel drös med kläder. Köpte en hel del, men såg massor med annat på väg ut ur affären som jag måste titta på nån dag. Joy! Det var riktigt skönt att komma ut och rå om sig själv ett tag. Maken styrde upp ungarna och dagen där hemma. Helt tryggt. Plus att sonen numera fattar vitsen med att bli matad med flaska. Det hindrade ju inte honom från att bryta ihop som om hela världen hade rasat samman när jag väl kom hem. Först värsta leendet och sen gråtande krypandes mot mig...Han är en drama King, den där. 

Hittade en street fair i Little Italy

Lite svenskt i Soho.

Lite byggnader i Soho.

• Jag gör framsteg med springandet. Idag sprang vi nästan 10km i parken med mammagruppen och det gick över förväntan. Jag vet med mig att jag springer ganska långsamt till en början, ökar på och avslutar starkt. Hann faktiskt upp den mamma som springer snabbast efter tredje varvet (vi sprang fyra totalt). Hon är ett huvud längre än jag och springer snabbare kortare distanser, men jag är som ett litet envist tåg som tuffar på och till slut så hinner jag alltid upp...Två veckor kvar till loppet nu! Jag är taggad!

Efter min runda i morse. 

• Lilla H har börjat sin flytt in i spjälsängen. Han har sovit där under dagen en längre tid. Nu sover han även där på nätterna. Han vaknar fortfarande en del på natten och vill snutta och tills vidare får han göra det. En sak i taget. Om ett tag ska vi minska ned på det med och förhoppningsvis kan han sova bättre. Och även jag! Han börjar bli stor. Tänk, snart nio månader gammal.

Man kan visst beställa allt på internet...Inte barn kanske. Men de kan leka med lådan!

• Jag har ungefär tio olika blogginlägg som jag smider på, men hinner inte sitta så mycket vid datorn just nu...SÅ typiskt när man väl har så mycket på gång. Det kommer dock!

NU får ni passa på att ha en fin helg! Jag har hört att det är Kristi Himmelfärd nu? Tänk vad jag missar. Här firas ju inte sånt. Man är absolut inte ledig mer än nödvändigt i det här landet. 

Ha det gött!

Jag har hål i skallen

Vi har haft en lång helg. En helg som vi nu kan stänga dörren bakom och gå vidare. Storasyster fick hosta och riktigt förkylning samt feber i torsdags kväll. Hon vaknade svettig och gråtandes. Tydligen drabbas hon också av feberdrömmar (liksom jag när jag var liten) eftersom vi nu ser ett mönster i att hon vaknar så här de gånger hon har fått feber. Hon är ju någon som vanligtvis sover genom både hurrikaner (superstormen Sandy) och bebisskrik. 

Hon fick vara hemma från skolan i fredags. Dock var hon sitt gamla jag redan på eftermiddagen och har pratat oavbrutet sedan dess. Och med oavbrutet menar jag, andas hon verkligen mellan varven? Och om så, hur är det möjligt?

Lillebror fick under fredagen även han feber (andra gången sedan han föddes) och har inte varit sitt vanliga jag förrän idag på eftermiddagen. Hela lördagen var han gnällig och trött och febrig. Som tur var fick vi in en tupplur hela gänget under eftermiddagen, annars hade vi nog blivit galna allihop. Söndagen var något bättre, fastän sonen ville vara i famnen mest hela tiden  och ändå var han inte riktigt nöjd.

Idag vaknade han visserligen med feber, men den försvann under dagen och på eftermiddagen kikade hans charmiga jag återigen fram! Tack och lov! Dottern är dessutom hemma från skolan även idag då det är röd dag i form av Memorial Dag. En dag då man visar respekt till krigsveteraner och de som stupat i krig.
Jag tror storasyster ser fram emot att gå till skolan imorgon...där har hon fri tillgång till klasskamrater att prata med efter en lång och tråkig helg hemma. Hennes helg var nog ändå ganska bra. Hon lyckades tappa två lösa tänder inom två dagar och tandfén (aka Trillignöten) har varit mycker upptagen. Mer om det i ett senare inlägg.

I eftermiddag var de så krya att de gav sig på ett yogapass!

Sommaren har verkligen också gjort intåg här. Runt 30 grader varmt, sol och varma vindar. Inte för att vi kunnat njuta av vädret med två sjuka barn, men vi ser ju hur härligt det är på TV och utanför fönstret ;)

Nu ska jag njuta av tystnaden ett tag innan sonen vaknar!

Trillingnöten + magdans = sant

I fredags var jag en upptagen kvinna. Med råge. Morgonen inleddes med löpträning med mammorna i gruppen. Backträning minsann. Rena tortyren! Det dök dessutom bara upp en annan mamma och så jag. Plus två tränare! Lite extra press med andra ord. Jag överlevde i alla fall.

På kvällen hade jag lovat svägerskan att gå på Zumba (den där dans i grupp som blev poppis för några år sen) och magdans. Ja, ni såg rätt; MAGDANS! Man lever bara en gång gott folk och det gäller att passa på. Jag var tidigt till Zumban och väntade i träningslokalen som smattrade med spanska. Många latinas som väntade ivrigt på att få dansa. Instruktören var sen, 15 minuter sen faktiskt. Det är nog det värsta med just den lokalen som vi har nära, att det känns lite oprofessionellt. Sist jag var där för två år sen, kom instruktören sent även då, och var väl inte direkt engagerad i klassen. Dock var denna zumbainstruktör, som var både latino och flamboyant, väldigt duktig. Mycket energi och snabba steg. Inga visningar av olika danssteg inte, utan pang på rödbetan och sen gällde det att hålla i löshår och fladdrande bröst och rumpa. Nu är jag inte välsignad med nån rumpa att tala om, men jag försökte skaka på så gott det gick med det jag har. Jag svettades ordentligt! Vi fick till och med en liten publik utanför studion som stod och kikade in genom fönstren...Inte jag och svägerskan per se, men vår grupp.

Direkt efteråt var det dags för magdans. Och den gruppen hade ett gäng inbitna dansare som redan införskaffat klingande höftskynken och var allvarligt dedikerade att lära sig magdans. Den kvinnliga instruktören var även hon mycket duktig och inspirerande och berömde oss nya i gruppen för att hänga med riktigt bra. Vanligtvis var det många omtagningar när nya i gruppen kom, men inte då vi var där. Man är väl naturbegåvning (ironiskt menat)! 
Ja, det var mycket skak på allt möjligt som satt löst på kroppen. Mina höfter är ju enorm stela kan jag meddela. Det känns nästan som att de är stelopererade? Mitt i allt började instruktören snacka nåt om familjerestaurang, uppträdande med gruppen och gud och hans moster...Jag och svägerskan tittade skräckslaget på varandra och skakade på huvudet...Nej, tack!

Ja, så var danstimmen över. Trodde jag alltså. Plötsligt står alla i ring på golvet och de som varit med ett tag går in i ringen en och en och skakar loss. Inför allihop! Jättekul att se. Tills jag ser hur instruktören börjar putta in även de som är motvilliga! Svägerskan har tydligen gått nån magdanskurs innan och vet att de alltid avslutas med att man dansar ensam i mitten, om så bara för några sekunder. Vi är båda skräckslagna när vi inser att instruktören närmar sig oss! Hon är hänsynslös! In i ringen bara! Jag har ingen rytm eller reson i kroppen alls, den lyssnar verkligen på vad jag säger åt den. Skaka höften kan lika gärna innebär ett skak av tuttar...
Men in i ringen kom jag. Med klapp och applåder. Väldigt upplyftande i slutet i alla fall. Kändes inte så hemskt som jag trodde det skulle göra och alla var så vänliga.

Nån mer magdans får vi se om det blir, det var roligt att testa på i alla fall!

Ett trevligt samarbete med Äventyr Kidswear!

I jakten på att få ihop pengar till mitt välgörenhetsrace kontaktade jag en bloggvän, en svensk tjej vid namn Jenny som flyttat hit till USA för ett drygt år sedan, som nu startat en webbutik på Etsy.com (Hon bloggar även på jennyimaine. Kika gärna in på hennes fina blogg också!) 

På Etsy.com säljer hon jättefina handgjorda barnkläder i ekologiskt material. När jag frågade om hon ville erbjuda att donera några dollar för varje köp gjorda under en tidsperiod svarade hon "Absolut, inga problem!"

Nu kan ni gå in och kika på hennes Etsywebbplats Äventyr Kidswear, där hon har en ny sommarkollektion dessutom! Hon har också en egen hemsida http://www.aventyrkids.com/ där ni också kan gå in och kolla och även beställa. För varje inköp på 30 dollar eller mer, fram till och med den 10 juni, donerar hon 20% till min fundraising om man uppger koden "LLS" i rutan "Note till seller" när man betalar (uppge alltså INTE koden "LLS" i rutan för "Discount", då går den inte igenom). Jag kommer dessutom att matcha varje dollar som hon donerar upp till 150 dollar.
Hon fraktar kläder till hela världen, alltså även till Sverige om någon av er skulle vara sugna att köpa något fint (till era barn eller som present).

Jenny låter också hälsa att man bör kika in på webbplatsen senare under veckan, om det är någon storlek som saknas, eftersom hon inväntar leverans av tyger. Inte nog med det, hon kommer även att lägga till bebisfiltar i butiken! Det ser jag fram emot! Här under är ett axplock av vad hon har att erbjuda i sin butik:

Ekologisk T-shirt för toddlare

Supercoola unisexshorts

Jättesöt body och byxor. Obs. Bebis ingår ej! ;)

Verkligen stort tack till Jenny som gått med på detta! Nu är det dags att sluta läsa här och istället kika in på butiken!

Äventyr Kidswear på Etsy hittar nu här: https://www.etsy.com/se-en/shop/AventyrKids

Och hemsidan här: http://www.aventyrkids.com/

Jag försökte i alla fall

Helgen gick förbi av bara farten känner jag. I lördags gick vi till parken så att storasyster kunde leka av sig lite. Hon fann ganska snart en jättetrevlig tjej i samma ålder att leka med. Faktum är att de lekte så himla bra och snällt att jag plötsligt bestämde mig för att göra nåt jag aldrig brukar göra; närma mig flickans mamma och kanske be om ett telefonnummer för en framtida lekdejt! Ni må tro att beslutet var stort att ta! Visserligen har jag tidigare pratat med föräldrar på lekplatser, men jag har aldrig riktigt "vågat" fortsätta snacket och att kanske ta det till "the next level". Dels för att jag ofta känt att dessa kontakter inte varit värt "besväret" (barnen leker inte superbra tillsammans, föräldrarna verkar inte tillräckligt trevliga etc. Jisses, vilka krav det verkar som att jag har!) och dels för att jag är lite svensk av mig. Eller rättare sagt: feg!

Men i lördags minsann, då tog jag mod till mig. NU skulle det ske. Vi skulle vara tvungna att gå snart och innan vi gick ville jag verkligen få kontakt med mamman. Hon hade dessutom en liten son, på drygt ett år, match made in heaven liksom. Jag promenerade fram med barnvagnen till där mamman lekte med sonen och började leka lite tittut med honom. Han var med på noterna! Så frågar jag lite försiktigt mamman hur gammal sonen är. Hon bara tittar på mig lite konstigt. Så jag frågar igen...
- No English, säger hon knaggligt och ursäktande med ett svagt leende.

Dottern med lekkamraten

Men jag är inte den som är den! Jag försöker igen med enkla meningar och lite kroppsspåk, men inser ganska snart att med "No English" så menar hon verkligen "No English". Så typiskt! När jag ÄNTLIGEN tar mig i kragen, hittar jag en familj där mamman pratar absolut noll engelska...
Ett sista försök gjorde jag med storasysters lekkamrat, om hon kunde översätta till mamman, men det gick inte riktigt fram där heller. Jag skulle nog också vara lite försiktig med en okänd som frågar efter telefonnummer på ett språk jag inte själv talar...Vem vet vad det är för galning liksom?
Så jag kammade noll där alltså. Vi får se när nästa tillfälle ges! (Och när jag tagit mod till mig igen vill säga)

En månad kvar

Mitt välgörenhetsrace närmar sig med stormsteg! Nu är det mindre än en månad kvar tills det är dags. Igår hade vi ännu ett träningspass i parken och denna gång lämnade vi den vanliga banan (platt jämn mark) till förmån för lite terränglöpning i banan i skogen. Den banan är 5 km lång och har många backar. Vi sprang i princip hela banan och ända till mål. Därefter var det tänkt att vi skulle varva ned med en halv km gång. En av tränarna och en mamma joggade före oss, de hade lite energi kvar. Efter en bit insåg vi att de planerade att köra ett helt varv runt spåret (som är platt och ca 2.5 km lång) och inte bara en halv km! Så vi började också jogga.
Vår runda slutade på dryga 7.5 km löpning/jogg! Ja, då är det bara drygt 2.5 km till så har vi sprungit 10km. Detta känns mycket bra!

Dessutom har jag klickat lite med en av mammorna. Hon har också en liten son (de andra mammornas barn är äldre nu) född förra året, är lärare som jag och vi springer dessutom lika snabbt  långsamt. Tyvärr bor hon så klart ganska långt ifrån, hon åker med bil ca 20 minuter för att komma till vår park. Eftersom vi inte har bil skulle det ta oss mycket längre tid att åka åt hennes håll med kollektivtrafik. I alla fall är det roligt att kunna prata lite när vi springer tillsammans.

Efter att vår runda var över tog vi gruppfoto.

Tränarna på flankerna och jag i röd träningsjacka i mitten.

Och sedan fick vi besök av några Park Rangers på häst.

Enorma hästar! Jättefina! Dessutom var den äldre mannen en fellow europé, från England.

Nu har det varit lite regnigt de senaste dagarna, inte alls så härligt. Kvavt dessutom. Idag ska det vara sol hela dagen och helt okej värme. Det får nog bli en tur till parken i eftermiddag!

Skumma telefonsamtal

Allt som oftast får jag telefonsamtal. Nästan aldrig från någon jag känner dock. Utan Felringningar. De kan också vara intressanta. Igår såg jag att jag missat ett samtal, men jag ringde aldrig upp och kollade vem det var. Okänt nummer är liksom aldrig spännande här.

Idag ringde personen från samma nummer igen och jag hann svara. Första gången lade personen på, men snart ringde han upp igen. Jag svarade återigen.

- Hello!?
- Eh, hello, svarade rösten, who is this?
- This is Trillingnöten. I think you have got the wrong number, I know you just called me and you also called me last night but I did not answer, fortsatte jag, who are you looking for?
- My wife.
- Well, I am married to someone else, so I am most certainly not your wife, svarade jag.
- I wish I was married to someone else too, sa mannen med ett skratt, well this explains why my wife did not have a missed call last night. I am sorry I disturbed you.
- Oh, no problem at all, svarade jag, artig som jag är.

Och sen la vi på. Lite mer spännande felringning än när personen bara lägger på i örat på en.

Efter regn kommer solsken och mer regn. Morsdag!

Idag var det första dagen som det kändes som sommar här i New York. Shortsväder! Visst har funnits några varmare dagar då enstaka "galningar" propsar på att använda shorts tidigare i år, men nu var det verkligen på riktigt! Det varmare vädret började redan igår, men då var det grått och trist och lite småregnigt fortfarande. Luften började kännas något fuktig (regn och värme) och det hjälpte knappt att öppna fönstren, den där kvava känslan fanns kvar. Idag var den inte lika påtaglig. Varmt i solen, skönt i skuggan! Precis som det ska vara!

Det är ju tack vare dessa små troll som jag får fira morsdag!

Perfekt dag för att fira morsdag som vi gjorde här i USA idag. Det roliga med att fira morsdag här är att alla verkligen firar. Och man gratulerar varandra och alla mammor man känner, alltså inte bara sin egen. Jag har fått höra "Happy mother's day" från en hel del okända, bekanta och vänner, vilket känns fint. Och jag har själv sagt det till många mammor jag stött på under dagen. Jag och dottern började morgonen på simningen, som varje söndag. Uppe med tuppen så klart. Därefter kom vi hem till en lunch tillagad av maken (som maken lyckats tillaga med ett flertal sabotageförsök från sonen); laxfrittata. Det var riktigt, riktigt gott. Till efterrätt hade han lagat väldigt goda muffins med apelsinsmak. Inte alls fel.

På eftermiddagen gick vi ut till parken eftersom storasyster skulle få träna att cykla. Vi köpte en cykel för en tid sedan som hon ska lära sig cykla på. Det gick väldigt bra och det är hoppfullt att hon kommer att lära sig inom överskådlig tid i alla fall! Man får vara positiv! Det vardessutom många ute i parken idag, massor med barn och familjer. Jättekul!

Lilla H som får titta på när storasyster cyklar. Men lika glad är han för det som ni ser.

Dottern på cykeln för första gången

Väl hemma fick jag vackra blommor, ett "kit" med handkräm och läpbalsam från Burt's bees och en söt skylt som dottern tillverkat i skolan. Vilken dag alltså! Alldeles lagom. Lugn, mysig, solig och fantastisk på alla sätt!

En otroligt vacker blombukett med massor av färger! Maken är duktig han!

Och så detta vackra meddelande som de knåpat på i skolan. Den ska jag sätta upp på ett bra ställe :)

Maj, maj måne

Maj? Redan? Jag befinner mig fortfarande mentalt i slutet av februari, början på mars. Så känns det oftast på våren. Plötsligt händer det! Och så är det sommar. Den senaste veckan har det faktiskt varit varmt varje dag, inte så mycket vind. Värmen är här för att stanna. Idag regnar det dock, men det gör inte så mycket. Det känns ganska skönt tycker jag. Då uppskattar man solen mer när den är ute! 

Den senaste veckan har vi haft en del att göra. Bland annat åkte jag med dotterns klass på en teaterföreställning, s k chaperone. Detta bestämdes i november nån gång (alla föräldrar som vill kan inte följa med eftersom det inte finns plats, så därför lottas det ut bland de föräldrar som anmäler intresse) och ända sedan dess har vi båda sett fram emot detta. Vi åkte till Lehmann College för att se "The teacher from the Black Lagoon", en musikalisk föreställning om hur fantastiskt det är att läsa böcker. Skådespelarna sjöng och agerade sex stycken olika böcker under ca en timme. Författaren till boken "The teacher from the Black Lagoon", Mike Thaler (en äldre man nu), befann sig faktiskt i publiken och fick stäkka sig upp och mottaga rungande applåder! Lite extra roligt.

I skolbussen på väg till föreställningen

I väntan på att det ska börja.

Föreställningen var intressant och väldigt bra!

För övrigt, nu när vädret är så mycket bättre försöker vi gå ut på morgonpromenader (utom idag då när det regnar. Jag struntar i det där med "inga dåliga väder" bla bla. Regn är regn är regn. Och regn är blött).

Här är jag och H innan vi gör oss redo

Här är Lilla H i sin barnvagn. Sköna vårkläder!

Och som vanligt går jag och dottern på simning på söndagar. Inte så mycket jag som hon så klart. Jag får sitta och titta på. Men det är kul det med! 

Våriga tulpaner på väg till simningen! Och en dotter mitt i.

N på väg ner i vattnet. Hon älskar simningen nu. Och hoppar orädd ner i vattnet. Själv tittar jag inte så orädd på! Vatten ska man har respekt för.

 I helgen ska det bli fint här har jag hört (lite regn på lördagen). Vi ska ta ut storasyster till parken på lördag morgon för att öva på cykel. Vi har nämligen köpt en cykel till henne som hon ska lära sig cykla på är det tänkt. I vår park har de kurs på lördag där de hjälper till med tips. Cykel och hjälm är det som behövs och vi har båda.

Söndag är det morsdag här i USA och det får bli en parkdag det med om det är fint!

Hoppas ni har det fint!

Amerikanska fenomen del 5 (typ)

Något som jag tyckte var väldigt svårt i början när jag kom hit till USA var det här med dricks. Här ska det drickas till höger och vänster hela tiden och det är mycket man ska tänka på. Hur mycket pengar ska man dricksa egentligen? Var och när ska det dricksas? Vem ska dricksas? Och framförallt hur ska man dricksa?
Som svensk är man ju van att inte dricksa så ofta (lite finare restauranger kanske, eventuellt när man är full på en bar), lite snålt dessutom. Och jag tror även att jag hört rykten om att svenskar ÄR snåla med dricks när de kommer utomlands. Kanske just för att vi inte är vana att ge dricks. (Vilket konstigt ord det är egentligen "Dricks", nu när jag tänker det och skriver det så många gånger!)

Vi kan ju börja med frågan Hur mycket ska man ge i dricks? Man brukar lägga ungefär 10-20 % av totalsumman i dricks. 10% är väl i underkant kan tyckas, men ändå godkänt. I början av min vistelse här hade jag inte massor med pengar (som nu då? Haha, nä, inte nu heller, men något mer i alla fall) och brukade tänka att lägga 1 dollar för varje 10 dollar jag spenderade. Upp till 10 dollar lade jag alltså 1 dollari dricks, mellan 10-20 dollar lade jag 2 dollar (oavsett om det kostade 12 dollar eller 19 dollar). Just för att jag skulle ha ett riktmärke. Numera brukar jag lägga ungefär 15%, och på de ställen där jag är "stammis", lite mer. Javisst kan man strunta i att lämna dricks, men ni ska vara medvetna om att minimilönen här i ex USA är väldigt låg. Just nu är det 7.25 dollar (ungefär 50 kronor per timme) före skatt per timme. Det blir inte många kronor på en heltidslön direkt. Pengarna räcker så klart olika långt beroende på var man bor i landet. I New York City räcker det knappt till hyran för en liten liten lägenhet. Vissa restauranger lägger på 15% på notan redan om man kommer i ett stort sällskap och äter, var därför uppmärksam när ni kollar notan. Stort sällskap kan vara åtta personer och uppåt. 

Vem ska man dricksa? Ja, servitören till exempel, bartendern, frisören, taxichauffören, hemköraren (alltså, inte den som gör sprit olagligt om ni nu skulle tro det, men om ni beställer hem mat eller liknande och får det kört till dörren. Hemköraren använder oftast sin egen bil och får därmed betala slitage på bilen och bensin), om man går på manikyr eller/och pedikyr ska man dricksa personen som utför tjänsten. Ja, där har vi nyckelordet: tjänster. De människor som utför en tjänst åt dig, ska ha dricks. Dit räknas inte snabbmatsrestauranger, de flesta caféer och liknande där man plockar med sig maten på en bricka.

Det jag tycker är jobbigt är att veta hur man ska dricksa en person. Till exempel frisören. Det tycker jag fortfarande är jobbigt. Oftast blir det så att jag måste gå och betala i en kassa efter att jag klippt mig och sen går jag tillbaka genom rummet och ger dricks till frisören i handen. Jag har ju aldrig varit så smart att jag tagit ut jämna drickspengar (betalar ju allt med kort och det minsta man kan ta ut från en bankomat är för det mesta 20 dollar, vilket är för mycket i dricks med de klippningar som jag brukar ta. Så att minska ned den 20 dollars sedeln är ju ett måste)...Dagens i-landsproblem!

Bild lånad

Ska man ge dricks trots "dålig" service? Som svensk har jag alltid ansett att man ska förtjäna sin dricks med utomordentlig service. Här i USA är jag inte lika hård. Visserligen ger jag gärna extra dricks om jag fått ett gott bemötande eller om jag är stammis någonstans, men jag dricksar alltid. Det har funnits gånger då jag inte dricksat lite av olika anledningar. Till exempel om man fått mat hemkört och insett sedan att man inte har några sedlar att dricksa hemköraren med! Det är inte roligt! En gång beställde vi hem mat och letade frenetiskt efter de där sedlarna "man var så säker på låg i bokhyllan eller i väskan", och så ringde det på dörren. Maten var här och inga sedlar i syne. Jag skrapade ihop nån dollar i småmynt (Gah, kändes lite tacky, men bättre än inget) och jag gav till hemköraren. Den blicken han gav mig, kändes nästan som rent hat, glömmer jag aldrig. Väldigt obehaglig och otacksam! Medan vi någon annan gång bett om hemköraren ursäkt och sagt att vi inte har några pengar alls och eftersom det varit hos en stammis har vi dricksat extra mycket gången därpå istället och hemköraren upprepade att det var helt okej, ingen panik liksom!

Jag kan tycka att det är lite jobbigt att vissa förväntar sig bra med dricks, men sedan kanske gör ett mediokert eller till och med uselt servicejobb. Samtidigt brukar jag då tänka på vilken låg lön de egentligen har, plus att anställningsvillkoren är horribla 9 gånger av 10. Detta ska vi inte ens gå in på nu för jag riskerar att få högt blodtryck och rykande hjärna!

Notering: Läs och gråt;

The Fair Labor Standards Act defines tippable employees as individuals who customarily and regularly receive tips of $30 or more per month. Federal law permits employers to include tips towards satisfying the difference between employees' hourly wage and minimum wage, although some states and territories provide more generous provisions for tipped employees. For example, laws in Alaska, California, Minnesota, Montana, Nevada, Oregon, Washington, and Guam specify that employees must be paid the full minimum wage of that state/territory (which is equal or higher than the federal minimum wage in these instances) before tips are considered. (Källa: Wikipedia). 

Detta betyder alltså att arbetsgivare enligt lag kan ge sina anställda en lägre timlön än minimilön och sedan använda dricksen som kommer in som mellanskillnad...

Ni kan läsa lite om Linneas erfarenheter som servitris här i USA. Ett gammalt inlägg (hon har som tur är fått gå vidare till annat jobb!!), men detta är vardagen för väldigt många människor.

Inburad

Äntligen har vi skaffat en bur till vårt rovdjur! Häromdagen frågade storasyster varför jag var så trött och jag förklarade att lillebror varit uppe en hel del på natten och velat ha mat.

- He is like a predator, mamma? Who is up at night to find food?
Ja, så klart! Ett rovdjur som äter på natten. Låter precis som lillebror.

Sedan är det också dags för lillebror att få flytta över till en egen säng. Vi har hittills samsovit (som vi också gjorde med storasyster) men nu börjar han bli stor nog att få sova i egen säng. Därför åkte maken till IKEA i veckan och inhandlade en spjälsäng.
Återigen är dottern nyfiken och undrar när lillebror ska få sova  i "the cage" (buren alltså, aka spjälsängen), varpå vi förklarar att han ska få sova där på dagen först för att han ska vänja sig.

Sedan kan vi se till att rovdjuret får sova i buren hela natten lång.