Att vara storasyster

Jag, om någon, vet att det inte alltid är lätt att vara storasyster. Jag har själv sex yngre  syskon, allt från 20 månder yngre än mig till hela 15 år. Mitt yngsta syskon  fyller 18 nästa år.

Min lilla  N var ju ensambarn i nästan sex år innan lillebror kom in o bilden. Att sedan gå från ensambarn till  att få dela uppmärksamheten  med en annan liten människa med allt vad det innebär, har gått väldigt bra. N har verkligen acklimatiserat sig bra. Hon är alltid mån om lillebror och har inte beklagat sig så ofta. Förrän  nu. Nu är lillebror mycket mer rörlig,  han härjar runt som en storm emellanåt och  diskriminerar inte mellan vems saker han kastar runt. Som tur är har vi ett sovrum  där N kan stänga  in sig ibland och där hon får vara ifred. Såvida inte H upptäcker att hon försvunnit och kryper  och letar. Finner han sovrumsdörren  stängd brukar han knacka barskt och ge ifrån sig ljud  i hopp om att N ska öppna dörren. Ibland gör  hon det,  ibland inte. I alla fall, kärleken dem emellan går inte  att ta miste på. I morse frågade  jag N vad som var bäst med en lillebror varpå hon svarade :
- Att alltid ha sällskap. Ibland, när jag var ensam med dig och pappa och du inte  kunde leka  med mig önskade jag att du skulle få en bebis i magen.

- Jaha, svarade jag, och vad är inte så kul då?

-Att han kastar runt  mina  grejer hela tiden! Ska du inte fråga vad som är "sad" med att  ha en lillebror?

-Jo, så klart. Och vad är "the saddest part then"? frågade jag.

- När han ramlar och gör illa sig och gråter. Då blir jag också ledsen.

Det är inte alltid lätt att vara syster, men jag skulle aldrig  vilja vara utan mina småsyskon!