Här sitter jag

Här sitter jag en vardagsmorgon. Nyheterna skvalar i bakgrunden, hot om krig och andra saker jag egentligen inte vill höra på. Världen är ett ruskigt ställe. Dottern frågade igår när vi gick hem från skolan, varför folk krigar. Vad svarar man på det? När man inte vet eftersom krig är obegripligt för en själv till och med. När ondska är något som är oförklarligt. Hur blir man ond? Hur kan man leva ett liv som innebär förödelse för andra människor och varelser?

I kontrast till det hela sitter lilla sonen bredvid i soffan och kuttrar på. Han sitter själv nu den lille. Stadigt och självsäkert. Han har också lärt sig att luta sig framåt och kasta sig bakåt mot soffryggen. Något som hans storasyster gjorde i  ungefär samma ålder, fast hon kastade sig gärna i takt till favoritsången:

Hon brukade sitta förväntansfullt lystrande när hon hörde den tysta instrumentala inledningen och när sången och musiken kom igång ordentligt, kastade hon sig vilt bakåt och dansade. Storasyster var aldrig riktigt intresserad av vaggvisor och barnsång. Riktig musik var hennes grej. Majkel Jacksing (Michael Jackson) och Coldplay var hennes melodi redan från start.
Lillebror däremot. Han älskar vaggvisor. Är han någon gång upprörd och inte kan komma till ro behöver jag bara sjunga "Imse vimse spindel" eller "Hush little baby" så tystnar han och lyssnar. Gärna med ett leende.

Då, när jag tänker (och ser) på allt det fina som också finns i världen, som balanserar upp det hemska och det onda, då känns det bättre i själen.

Och likaså när jag läser om mannen som nu nästan är 100 år, som levt på gatorna i årtioenden och donerat varenda krona han fått till kyrkor och barnhem. Man kan kanske inte göra allt, men man kan göra något.

Det finns vackra människor i världen som väger upp de hemska.