The never ending story

Bilen asså. Den kommer jag inte att sakna i första taget när vi flyttar. Jag lovar. Och jag tror att jag valt fel yrke i livet, med tanke på de bilar jag ägt så skulle jag blivit bilmekaniker. Igår hände det igen. På väg till jobbet, nästan framme såg jag att bensinmätaren sjönk i botten. Fast jag visste att jag hade bensin kvar för åtminstone en dag till. När denna första ledtråd dök upp testade jag att slå på vindrutetorkaren och den gick låååångsamt. Detta är alltså två tecken på att laddningen i batteriet är lågt, och när jag stänger av bilen går det sedan inte att starta den. Fatta hur mycket jag lärt mig på dessa fem år med bilen! I alla fall. Mycket riktigt. Jag parkerade och bilen dog. Tada! Panikringer farsan. Kollar tåg. Har utvecklingssamtal på eftermiddagen som jag kan boka om lite, dotter på dagis och opponering i en annan stad på tisdag (läs idag). What to do? Jag skulle inte hinna springa med batteriet i en påse och ha på stadsbuss och sedan tåg hem eftersom tiden skulle bli knapp efter utvecklingssamtal. En kollega var så snäll att hon erbjöd sig att ta med batteriet hem och ladda över natten och ta med nästa dag. Då skulle bilen i alla fall komma hem. Well, problemet var ju att jag skulle till en annan stad och inte hem dagen därpå. Jag kan ju inte ta bilen till en stad som ligger längre bort och sen inte kunna ta med den hem? Till slut skulle pappas fru komma in till storstan och hon hade med ett extra batteri. Jag trixade och fixade och bytte batteri och sen kunde jag åka hem. Och givetvis var det bara ett skitfel. Samma som förra gången då jag baxade batteri över halva länet  och på tåg och bussar och guvetvad. Bilen går att köra igen. Lovely. Och idag är det visst opponering.