Jag har länge skjutit på det sista jag måste göra inför min lärarlegitimation här i New York. Nämligen att ta mina fingeravtryck och skicka in till myndigheten. Det beror inte på att jag är rädd vad en eventuell utredning kommer att visa; jag har ett ganska så fläckfritt förflutet (om man nu inte får bli lärare om man har en parkeringsbot i bagaget?), men utav den enkla anledningen att man måste gå till en polisstation för att ta avtrycken. Jag har inget emot polisstationer, men det är ju en omväg och det tar tiiiiid. Och så blir det alltid problem.
Jag tog faktiskt mig i kragen och gick iväg till vår närmsta station under dotterns påsklov. Men nä, då kunde man ju inte ta fingeravtryck. För det första var det en onsdag, och på den här stationen kunde man bara göra fingeravtryck på måndagar och fredagar mellan 10.00 och 14.00. Plus att hon som brukar utföra uppdraget var på semester i två veckor. Jahapp. Eftersom dessa avtryck måste vara inne inom en viss tid var det bara att leta upp en annan polisstation att besöka. Som tur var var denna station lite mer tillmötesgående; fingeravtryck kan tas dygnet runt! Fantastiskt! Dock låg den lite avsides så jag latade mig rejält och tog en taxi.
Väl där, en väldigt fin byggnad för övrigt, blev jag väl bemött, men fick reda på att jag måste betala med "money order". Alltså en check utfärdad av en bank, på den summa som det kostade. Jag fick fråga var närmsta bank låg och leta upp den. Den låg ganska nära och jag fick en promenad i området. Efter det var det äntligen dags att ta de där avtrycken.
Fram med dynan med bläck (?) och så börja stämpla avtryck. Medan jag stod där med polismannen kom det flera andra polismänniskor förbi och utropade: - This must be a first!
Jag hade ingen aning om vad de syftade på alls. Förrän polismannen förklarade att de övergått till datoriserade fingeravtryck för en sisådär 16 år sedan. Han hade dock jobbat med "vanliga" sättet att ta avtryck i 19 år dessförinnan och var van. Att man fick ta "manuella" avtryck hände väldigt sällan, om ens någonsin, och få nyare poliser hade fått göra detta i sitt arbete. En yngre polisman, som hjälpte mig med banken och allt men som var på lunch när jag kom tillbaka, kom från lunchen och frågade om han skulle ta över.
Den äldre polisen sa bara att han hade det under kontroll, men att den yngre gärna kunde titta och lära sig för framtida eventuella fingeravtryck!
Här är mina avtryck. Nu är det bara att hålla tummarna!
I alla fall blev vi klara och jag gick ut för att ringa på en taxi att åka hem. Medan jag stod där blev det utryckning med en polisbil. De var tillbaka inom några minuter tätt följd av en annan bil. Jag tänkte inte mer på det förrän jag vände mig mot polishuset och såg att mannen i den efterföljande bilen stod vid grinden och fotade mot poliserna. Då såg jag att de tydligen gripit någon som de nu förde in i polishuset. Värsta action man får vara med om!
Jag spelade lite papparazza jag med och fick bilder av det hela!
En gripen person på väg in.
Fotograf på väg till sin bil.
Man vet aldrig vad man får vara med om när man går ut på stan!
Igår var det dags för tredje träningen med min mammagrupp i vår park. Jag tränar ju som sagt inför ett välgörenhetslopp i juni. Jag ska springa 10 km till förmån för leukemi - och lymfomforskning. Här hittar ni min hemsida (klicka på ordet hemsida) om ni vill stödja min insamling med några kronor.
Äntligen var det också fint väder då vi kom till parken! Varmt i solen, men lagom varmt för en springtur. Till en början var det bara jag av alla mammor som dök upp. Jag och TVÅ tränare! Det hade ju varit alldeles för mycket för mig. Som tur var kom det en mamma till precis innan vi skulle starta. En av mina tränare sprang dessutom Boston maraton i måndags, en fantastisk prestation! Väldigt inspirerande! Hon började dessutom springa efter att hon fyllt 50. Nu är hon väl runt 60 och har sprungit runt 16 maraton och oräkneliga kortare lopp. Den löparklubb som huserar i "min" park är fantastisk på alla vis. De stöttar varandra till 150% hela tiden. När de träffar på varandra i parken under våra rundor är det glada tillrop, trevligt snack och varma kramar som gäller. I måndags hade ungefär 20 personer från klubben rest till Boston för att heja på de medlemmar som sprang maratonet. Vi träffades också en man från klubben som skulle mäta upp en bana inför ett lopp som går av stapeln imorgon söndag (som sprang längs med oss i snigelfart för sällskaps skull). Vi frågade så klart om han också sprungit Boston maraton någon gång, men det hade han inte. Han var ingen "maratonlöpare" sa han. Men dock hade han sprungit 11-12 andra maraton. Fastän han "inte" är nån "maratonlöpare"!
Otroligt vackert tidigt på morgonen!
Lägg till bildtext
Här ute springer vi
Dessutom såg vi en kändis springandes i parken. Nämligen den kvinnliga tvåan i samma maraton. Tydligen tränar hon i vår park här uppe och hon sprang förbi oss ett flertal gånger. Mina tränare var totalt starstruck och på gränsen till stalkers! Vinkade lite creepy och hälsade på henne då hon sprang förbi. Alla gångerna! Lite gulligt att se faktiskt.
Vi kunde i alla fall springa två varv runt parken utan att stanna. Ungefär 5 km allt som allt. Det här med att springa 10 km om någon månad börjar kännas helt okej. I maj ska jag lägga mer krut på löpningen för att orka 10 km löpning den 14 juni. Jag planerar att springa hela vägen!
Det här med att hitta skor är inte alls lätt! Det är en ren skodjungel därute. Inte nog med att man ska hitta skor till sig själv, nu är det också make och två barn i olika storlekar. I alla fall när det gäller barnen. Make har jag ju bara en av. Till exempel har mina fötter förändrats något efter båda graviditeterna. Jag har väldigt höga fotvalv till att börja med, men jag antar att de sänkts lite nu efter att jag burit på enorm gravid kroppshydda inte bara en gång, utan två gånger. Ett par snygga stövletter som jag inhandlade strax före senaste graviditeten går plötsligt inte att stänga (har blixtlås på sidan). Jag använder dem i alla fall när jag har långa byxor som täcker över. Skorna har nämligen också blivit lite trängre och sitter som en smäck på foten. Inte en chans att de trillar av i första taget med andra ord. Jag måste ändå hitta nya snyggskor så småningom. Jag kan ju inte gå i långbyxor jämt heller (Äsch, vem försöker jag lura? Jag går jämt i långbyxor. Dock inte täckande över foten, utan slim fit som det så vackert heter). Dessutom sjunger mina stövlar på sista versen! Mina fina läderstövlar som jag haft i 3-4 år nu och som har hängt med på så mycket roligt, men nu är det roliga slut. Måste hitta nya stövlar. DET är ännu svårare. Jag är väldigt kräsen vad gäller skor. Det ska vara bekvämt först och främst, men måste också vara snygga och passa till olika slags stilar.
Dessutom har jag ett par gamla Converse som jag köpte här i USA sommaren 2009. Fatta, sjätte säsongen jag har dem! Sjunger snart på sista versen de också. Mycket klagosång detta år.
Hittar jag perfekta skor måste jag köpa dem. En kort anekdot från tonårstiden. Jag hittade ett par supersnygga boots, svarta, superinne stil (ganska ovanligt för mig), men det fanns bara ett par kvar i hela affären. De råkade så klart vara två nummer för stora. Typiskt! Jag valde att ändå köpa dem och varje gång jag skulle använda dem fick jag i förebyggande syfte sätta plåster på hälarna och använda två par raggsockor för att de inte skulle trilla av fötterna. Men jäklar vad använda de var när jag var tvungen att slänga dem efter 4 år! Snyggaste skorna ever!
Nu är det dags att hitta nya skor igen. Jag har surfat runt på massor med sidor här i USA men också svenska sidor. Man vet ju aldrig om man hittar nåt bra som kan postas över.
Bland annat har jag kikat på Deichmanns hemsida. En affär jag aldrig hört talas om tidigare. De har faktiskt mycket snyggt måste jag säga! Bland annat de här:
Himla lagom klack på dessa. Jag är ju som sagt ingen som kan gå i höga klackar. Jag är alldeles för bekväm.
Eller de här:
Jag gillar när det blir lite höjd eftersom jag känner mig så kort. Samtidigt som jag inte kan gå ordentligt. Men ska man vara fin så får man lida pin har jag hört...Tragiskt. Kanske dags att lida lite? Deichmann har också snygga och bekväma skor för barn till ett lagom pris. Jag menar, barn använder ju bara skor i en säsong och sen är de urväxta!
Ungarna växer som ogräs, speciellt över vintern. Plötsligt kommer våren och man inser att alla kläder börjar bli utväxta och/eller utslitna, skorna som köptes något för stora i höstas är numera alldeles för små och dessutom börjar vädret likna svensk sommar = lättare kläder måste inköpas. Här är ju vår- och sommarsäsongen ganska lång, vilket är ganska skönt. De kläder man köper kan användas i princip varenda dag fram till mitten av september. I Sverige kan man få en väldigt kall sommar då långbyxor och långärmad tröja passar bättre. Inte här. Ju mindre tyg desto bättre. Även när det regnar är det varmt!
Idag lånade vi svågerns bil igen och for utanför stan, ungefär 10 mil norrut, till en outletby där många märken har ständig rea. Gap, Gymboree, Childrens place, Osh Kosh etc. Massor med kläder för vuxna dessutom (är man märkesnörd, vilket vi inte är, finns det Michael Kors, Anne Loft, Adidas, Nike, you name it!). Dock var det inte till oss vi skulle inhandla kläder, utan fokus låg på barnen denna gång. Vi hittade massor med bra kläder för båda två som kommer räcka över sommaren. Det enda som vi inte hittade var rejäla leksandaler till dottern och någon vardagsklänning till densamma. Det får vi kika på här hemma istället.
En del av "byn" med affärer.
En liten paus i all shopping.
Dessutom är det bara en dag kvar av påsklovet! När hände detta egentligen? Imorgon ska det bli lika varmt som idag så det blir nog en tripp till parken faktiskt. Nästa vecka är det maj! Nu hinner jag inte med här...
Det är påskvecka här och påsklov för fulla muggar. Vi försöker hålla oss aktiva på olika sätt. Playdate i måndags i parken, lite påskpyssel under en regnig tisdag, biblioteksbesök igår onsdag och så ett besök till den botaniska trädgården idag torsdag.
Pyssel!
Ända sedan helgen har temperaturen gått stadigt nedåt och besöket i trädgården var inte lika behagligt som vi hade hoppats. Vi lånade svågerns bil och vi passade också på att låna barnens ettåriga kusin som fick följa med på tur ner till Brooklyn över dagen.
Allt har ännu inte börjat blomma, men vi fick se lite körsbärsträd i blom och andra vårblommor i alla fall. Skönt att komma ut lite! Och hörrni, om jag någonsin börjar snacka om att skaffa ett tredje barn - ni har tillåtelse att stoppa mig! Det känns helt okej att stanna på två barn, bara så ni vet. Trots att kusinen inte på långa vägar är jobbig, så är det verkligen ingen dans på rosor med tre små barn...
Under ett körsbärsträd
Väldigt fint är det, om än kallt.
En konstutställning. Ser ut som ett fågelbo?
Även H var med :)
I den japanska trädgården med damm.
Japanska trädgården.
Trötta barn efter en lång dag i bil och trädgård. Dags för Bolibompa!
Imorgon ska det bli lite varmare och kanske blir det ett besök till parken på eftermiddagen. Imorgon bitti är det dags för andra träningen i den mammagrupp jag är med i (och springer för att samla pengar till cancerforskning)...3 km ska vi springa imorgon. Yay...
...tänk om New Yorks sommar kunde vara som de fantastiska dagarna vi hade i helgen? 20-25 grader varmt, en lätt varm bris, lagom stark sol och massa härliga skratt! Lördagen bjöd på besök från den lilla tjej som jag satt barnvakt åt förra året (och hennes mamma så klart). Tänk att jag träffade henne första gången för snart ett år sen, då hon bara var 2.5 månad gammal. Nu är hon över ett år! Det var verkligen roligt att få krama om henne lite grann. Vi gick så klart till parken en stund, gungade med de små, pratade och hade det väldigt trevligt allihop.
I söndags blev det en längre tur till parken. Till och med lilla H, som vanligtvis inte brukar sova längre stunder i vagnen, passade på att ta en lång lur i det fina vädret. Storasyster trivdes som fisken i vattnet och sprang hit och dit och lekte. Både ensam och med andra barn. Solen sken så underbart. Jag tror till och med att jag fick lite färg!
Gungan är himla rolig!
Träden börjar bli gröna.
Tänk att pinnar är så roliga att leka med :)
En sån där bil kanske man skulle skaffa och glida runt i?
Barfotaväder till och med!
Den här veckan och halva nästa vecka är N ledig från skolan. Vi har planerat in lite aktiviteter de dagar som vädret tillåter (så klart blir det något kallare och en dag med regn, men annars ser det strålande ut) och så mycket slappa så klart. Det är man värd när man har lov (och även vi föräldrar som slipper vara uppe före tuppen varje vardagsmorgon!)
Så var mina 15 min of fame över. Så snabbt det kan gå egentligen! Enligt maken kom vi med på bild i TV lite snabbt i alla fall. Ingen inzoomning, men lite panorama med kameran i alla fall. Alltid något!
Jag och mina tre medbesökare på showen kom dit precis i tid. Så är det ofta med amerikaner. Det planeras och tänks ut när, var och hur och sen blir det ändå 30 min senare. Jag har börjat vänja mig, även om jag själv är väldigt svensk fortfarande och kommer gärna 15 minuter före utsatt tid. Ja, jag är en aning tidspatetisk. I alla fall. Vi fick gå en bit från vår parkerade bil på Manhattan eftersom vi misstagit adressen något. Trots det kunde vi, med småspring på höga klackar (jojo, klackar hade jag minsann också på mig! Dra efter andan ni! De var dock inte väldigt höga, men för mig, som bara befinner mig i sneakers 99% av tiden, kändes det som enorma stilettklackar!), hann vi preciiis i tid. Vi fick vänta i en hall ca 15 minuter innan VIP-gästerna ropades upp (Vi alltså) och fick åka upp i en hiss till studion. Studion var mycket mindre än man skulle tro, när man ser showen på TV, men på så sätt kom man också närmare programledarna. Som också visade sig vara mycket mindre i verkligheten än på TV! Vi fick sitta på tredje radenm väldigt nära scenen alltså. Maken såg programmet och sa att han såg att kameran flög över mig och mitt sällskap. Lite roligt!
I alla fall fick vi inte ta kort med våra mobiler för de skulle vara avstängda. Att ta foton var inga problem annars, om man hade en vanlig kamera! Vem bär en sån med sig nuförtiden? Tyvärr hade ingen i mitt sällskap en vanlig kamera med sig så vi fick endast ta kort precis innan vi skulle lämna studion, när alla programledare gått ut. Typiskt!
En selfie innan jag träffar mina medbesökare
Inne i studion
På inspelningar finns det såna här uppvärmare som kör lite skämt och grejer med publiken så att den kommer i rätt stämning. Vår komiker hette Tom och var faktiskt väldigt rolig och duktig!
Under texten "The View" kommer gäster och programledare in.
När vi kom in i studion fick vi en flaska med äppeljuice och en påse med snacks. Jag var väldigt törstig så det passade alldeles utmärkt. Snackset tog jag med hem till maken (fast jag smakade en bit eller två ska jag väl erkänna. Maken och jag är överens om att det måste innehålla nån slags drog, för det var beroendeframkallande!) Dessutom fick vi en DVD-film, en film som kommer ut nu i dagarna, "August - Osage County" med Meryl Streep och Julia Roberts i huvudrollerna. Den ska vi se så klart!
Den stora gästen i programmet var Denis Leary, skådespelare som bland annat varit med i serien "Rescue me", filmerna om Spindelmannen och nya filmen "Draft Day" med Kevin Costner. Denis Leary visade sig vara väldigt rolig och underhållande dessutom.
Plötsligt, i en reklampaus smyger det in en man med mörka kläder och mössa och alla blir alldeles till sig. Mannen är Samuel L Jackson!
Han sätter sig dock i publiken eftersom det är hans fru LaTanya (som är skådis på Broadway och har en ny pjäs på gång med Denzel Washington) som ska bli intervjuad. Han sitter en rad framför mig och jag skulle kunna ställa mig upp och luta mig över och röra vid honom, så nära är han. Funderade på att rycka av honom toppluvan som en souvenir, men jag vet inte om det skulle vara så populärt?
De riktade kameran mot honom också och frågade några frågor. Det var roligt!
Sam med frugan LaTanya
Whoopie Goldberg, som är en av programledarna, är en väldigt vänlig själ, väldigt genuin och trevlig. Svarade gärna på frågor då hon hann och var väldigt naturlig. Likaså Sherri Shepherd. Eftersom hon hade en vän i publiken som satt framför oss kom hon över till vår sida och pratade med vännen. Vi passade på att presentera oss och prata lite snabbt innan hon var tvungen att gå tillbaka. Jenny McCarthy var väl vänlig hon med, men inte på samma sätt. Inte lika genuint. Barbara Walters är ju över 80 år (går i pension om en månad) och hon var liten och fragil, men jag har hört att hon är väldigt snäll och vänlig även utanför sitt arbete. Just idag var hon upptagen med att prata med producenter etc. Gästprogramledare var Greg Anthony, en fd basketspelare. Tydligen en duktig sådan. Jag har ingen aning för jag kollar inte på basket alls...
Det var en mycket trevlig upplevelse och helt klart värt den morgon det tog att vara med i publiken!
Här är ett avsnitt från februari i år så ni kan kika lite snabbt bara.
Det första maken frågade när jag sa att jag skulle gå som publik på torsdag var: Men, vad ska du ha på dig? Maken är ju min stylist kan man säga. Utan honom skulle jag glida runt i T-shirt och mysbyxor hela dagarna. Nä, nu skojar jag. Ibland skulle jag nog också ha jeans på mig. Jag har noll intresse för mode och kläder. Intresset ligger nog till och med på minus. Så spännande tycker jag att kläder är. Jag har ännu inte införskaffat några större storlekar, jag är inte nere på min matchvikt ännu (den jag hade innan graviditeten alltså), så jag skulle behöva några tillägg i garderoben eftersom det lär dröja ett litet tag till innan matchvikt nås. Sist jag "shoppade" kläder var när jag var höggravid, jag kanske inte ens var höggravid ännu (jag var stor som ett hus redan i femte månaden typ så allt efter det räknar jag som höggravid) när jag tänker efter. I maj var det nog. Förra året. Så ofta handlar jag kläder. Aldrig med andra ord.
Så idag tog jag mig kragen och gick ut och letade efter kläder i flera timmar. Provade plagg på plagg men icke. Jättesvårt! Skor hittade jag minsann. Massor med skor. Som jag också behöver, men inte lika akut. De fick jag ställa tillbaka på hyllan igen. Kläder var det! Inte skor! Till slut, efter en miljon ombytning och speglingar hittade jag en "färgglad" skjorta och ett par mindre färgglada byxor. Tydligen ska det vara färgglatt när man sitter i publik. Det ser bra ut i kameran. Jag kommer alltså att se ut som en turkos liten boll i publikhavet. Ni vet ju att kameran också lägger på 25-30 kg. Har jag hört ryktesvägen. Bara så ni vet.
Hittade tyvärr inte detta. Då hade jag slagit till på en gång.
När jag kom och beklagade mig för maken, att det är så svårt att hitta kläder och att det nog är lika bra att jag går ned de där extrakilona illa kvickt eftersom inget sitter särskilt bra, lyfte han bara menande på ögonbrynen och påpekade att det inte spelade nån roll vilken vikt jag har/hade, jag hittar ändå aldrig nåt jag är nöjd med. Touché!
Ja, det blev visst strömavbrott igår kväll. Helt galet. Det är verkligen inte ofta det händer. Sist var under superstormen Sandy och då var elen borta en vecka. Det var väl lite väl länge. Igår försvann elen vid nio på kvällen och kom tillbaka nån gång mitt i natten. Jag satt och skrev ett blogginlägg och ja, det gick ju inte att fortsätta med det. Istället tog jag fram min Kindle (läsplattan) och läste på en bok i några timmar! Perfekt, eftersom den lyser upp sidorna och man kan läsa riktigt bra (lite jobbigt att läsa i skenet av bara värmeljus annars).
Våren har äntligen kommit för att stanna (även om vissa dagar är något kyliga fortfarande). Vi gick till parken både lördag och söndag eftersom vädret tillät. Uppåt 15 grader var det, men med lite kyliga vindar. Inget hinder för en svensk direkt. Sonen fick till och med testa gungan för första gången och han älskade det. Mycket skratt eftersom det kittlade i magen.
Jag hittade en del påskliljor faktiskt (Monica! De finns!)
Lite påskpynt i trädgårdar.
Idel sol och inga moln!
H ville inte posa som storasyster gjorde...
Mycket skratt blev det när han for fram och tillbaka! Kan ni förstå att han blir 7 månader på torsdag redan?
I fredags fick jag dessutom ett roligt sms! Mamman till en av Storasysters vänner skickade ett meddelande och frågade om jag skulle vara intresserad av att följa med och vara publik till en talkshow som kallas "The View". Programledare är bland annat Whoopie Goldberg och Barbara Walters. Programmet sänds live varje vardagsmorgon och är väldigt populärt. SÅ populärt att det brukar ta TVÅ ÅR att få biljetter för att sitta som publik. Jag skrev så klart att jag kommer! På torsdag morgon beger vi oss alltså ner till Manhattan och studion och ska sitta i publiken. Så himla spännande! Undrar vilka gäster som kommer?
Om inte våren faktiskt har kommit? I förrgår var det vårjackeväder men eftersom jag lider lite utav "vårskräck" (definitionen av denna är: rädd för kallt vårväder och onödigt kalla vindar i håret) så svettas jag gärna in våren med tjockjacka och mössa. Bara för att. Visserligen var jag ut på morgonen och sprang, men med långärmat och när man springer blir man ju väldigt varm till slut.
Fönstret på vårt vackra bibliotek. Bild från "The very hungry caterpillar"
När jag hämtade dottern var så pass varmt (plus att jag kutar runt med barnvagn i uppförbacke i ca 20 minuter för att ta mig till dotterns skola) att jag faktiskt lade mössan hemma. Vilket framsteg! Det värsta nu är att man måste fixa till sig i håret när man ska ut...Känns väl så där. Man blir lite lat när man är mamma"ledig". Bara slänga upp håret i en hästsvans. För att vara ärlig ser jag inte så bra ut i hästsvans, mycket snyggare med håret utsläppt. I-landsproblem nummer en miljon är då att eftersom jag oftast har hästsvans hemma får håret konstiga "bulor" när det är utslaget och måste fixas till med lite plattång. Minst. Ja, ni ser. Vilka dilemman man lever med!
Lilla H som försöker ta kameran när jag tar bilder. Så klart!
Vårig mat. "Kräkset" på bilden är grötplättar som intas med mango och jordgubbar. Riktigt gott om jag får säga det själv.
Förutom att det är vår är jag inne på dag 4/31 med träning och på schemat stod det visst yoga. Jag har inte yogat denna kropp på 1.5 år eller mer så det var spännande. Som tur var tog jag en välkänd yogavideo som jag kört många gånger tidigare (Blossoms fitnessyoga) som jag kan utan och innan. Trots det var det ganska tufft med vissa ställningar. Det märks att musklerna förtvinat något under mitt träningsfria år...De kommer sakta men säkert tillbaka. Tror jag.
Och så var det viss fredag imorgon igen. Hör och häpna. Om en vecka är det dessutom påsklov för dottern som blir hemma 1.5 vecka. Jag hoppas på fint väder den veckan så att vi kan vara ute mycket i parken. Ta med lite varmt te, barnvagn och barn och sen kanske introducera sonen till barngunga till och med? Jag funderar också på att bjuda hem deras lilla ettåriga kusin en dag för lite lek och skoj medans hans föräldrar jobbar och studerar. Det får bli så tror jag!
Dottern i parken i helgen. Gungor är alltid en favorit!
För att göra en kort historia lång: Lärare som for som au-pair till New York City och fann sitt livs kärlek, R. Inom kort blev jag fru R och mor till fantastiska N född 2007 i Sverige. 2012 flyttade vi tillbaka till New York där vår son H föddes i september 2013.
I övrigt är jag hobbyfilosof, äventyrare, upplevare, boknörd, filmfantast, pysslare, amatörpsykolog och professionell tant. Allt samlat i ett underbart paket.
Beundrarbrev (:p) skickas till följande mail: vilsnajollen@gmail.com
Inlägg
