Stressande eller avstressande?

Nu går jag varannan vecka till min läkare för att kolla bebisen i magen. Här går man inte till en barnmorska utan en OBGYN. Att gå dit är inte någon höjdare direkt, mest på grund av väntetiden. I princip tar det TVÅ timmar vid varje besök. Ni kanske tänker att de är extremt noggranna de där amerikanerna? Nä. Eller jo. Fast det är inte därför som det tar sån tid. Det är all väntan. Själva besöket skulle lätt kunna ta 20 minuter.

Nu går jag på en affilial till ett stort sjukhus. När jag fick reda på att jag var gravid sökte jag efter en privat OBGYN, men tyvärr hade de väldigt lång väntan på inskrivning. Jag skulle vara i vecka 20 redan, vid första besöket. Därför sökte jag mig till det här stället där jag är nu, som också ligger ganska nära.
I USA kan man inte gå till vilket sjukhus eller vilken läkare som helst. Man måste alltid kolla upp om läkaren tar försäkringen man har, annars får man betala ur egen ficka. Och det kan jag lova att man inte vill. Vissa försäkringar täcker heller inte alla undersökningar eller alla sjukdomstillstånd. Som svensk tycker man att detta är helt absurt. Visserligen kommer en hel del att förändras under nästa år när President Obamas Affordable Health Care Act kickar igång. Dock är jag ganska säker på att det kommer att ta några år innan den verkligen fungerar som den ska och har förbättrats. Man måste ha i åtanke att det svenska systemet har funnits väldigt länge och eventuella "barnsjukdomar" har redan fasats ut. Här är folk enormt rädda för förändringar, speciellt åt det socialistiska hållet. Socialism är mycket förknippat med kommunism och hemska östeuropa och Kina. 

I alla fall. Jag gilla den läkare jag går till, men ogillar den långa väntetiden. Igår hade jag tid klockn 9.30. 11.10 kom jag in första gången för olika prover. Och så 11.35 fick jag äntligen träffa läkaren. Tio minuter senare var jag på väg hem. Ni förstår ju. Det värsta är att man ju gör såna där kissprov varje gång. Jag passar på att dricka innan jag går hemifrån. Ibland får jag vänta så länge att jag är så himla kissnödig att jag knappt kan gå. Att gå på toa innan man kommer in är inte att tala om, för då är risken stor att man inte kan klämma fram nåt när man väl ska göra provet. Det har hänt mig ett antal gånger.
Ibland blir man inkallad till proven ganska omgående och då är det också svårt. Man vet aldrig hur lång tid det kommer att ta...Stor nackdel.
Nu är det i alla fall i slutet av graviditeten. När jag väl har fött så kommer vi att gå tillbaka till vår vanliga doktor. Det är en familjeläkare som tar hand om familjens alla medlemmar. Väntetiden är betydligt kortare.

Killigt och flickigt

Nu har det börjat bli dags att kolla in lite barnkläder. Mer på allvar. Om "några" veckor är det dags för barnet att se världen.
Vi har valt att inte ta reda på könet på barnet. Här gör majoriteten det. Och nu har jag förstått varför. Det är nästan omöjligt att köpa neutrala barnkläder! För killar är det grönt, mörka färger, svart, blått som gäller. Färger jag gillar och gärna har till mig själv och mina barn (tjej som kille). MEN det ska alltid tuffast till och bli så killigt som möjligt.

Och för tjejer är det givetvis färgglatt och gärna rosa.

Ska man köpa könsneutralt blir det tråkiga vita färger med få tryck.
Jag har inget emot att klä en pojke i rosa eller en flicka i mörka färger, eller en flicka i rosa och en pojke i blått. Samtidigt känns det bara FÖR tudelat. Varför kan inte pojkar få ha ljusa, färgglada kläder? När vi köper kläder till N på en speciell klädeskedja är det i princip GLITTER på alla tröjor man kan köpa. Glitter hit och dit, nästan så ögonen går i kors.

Nu har jag kikat på HM:s hemsida och de har barnkläder som jag tycker är mysiga och som passar för alla bebisar.

Så, det får bli en tur till ett HM inom en snar framtid.

Och så klart, som alltid finns det undantag. HM har rosa kläder och mörka kläder, men samtidigt inte lika utstuderat "frilligt" för tjejer och "tufft" för pojkar. Dessutom är deras bebisavdelning indelad i bara "Nyfödd" för just nyfödda. Inte "Baby girl" och "Baby boy". Den uppdelningen kommer några storlekar senare.

När N föddes svepte en våg av unisex över Sverige. Lindex hade en hel serie i retrokläder, 70-talsinspirerat. Det var jordiga färger och ugglor som gällde. Vi köpte en hel del av det och gillade.
Jag ser på deras hemsida att de frångått detta, men samtidigt har kläder för nyfödda som är ljusa och färgglada och till största delen könsneutrala.

Och även Kappahl.

Trots att Kappahl ser ut att vara  något mer könsuppdelat. Nu finns ju varken Lindex eller Kappahl här i USA, men det är uppfriskande att se!

I veckan får det bli lite klädjakt! Och en tur ut på internet också. Där brukar man hitta allt möjligt.

Aldrig ensam

Det konstiga är att det finns de som påstår att man är som ensammast i en stor stad, fastän det bor så många människor runt omkring. Kanske beror det på vilket land eller vilken del av ett land man befinner sig i?
Jag har inte någon stor umgängeskrets här i New York, inte heller "hemma" i Sverige. I Sverige var det mest familjen och jag har en stor familj vilket gjorde att det liksom inte riktigt fanns tid att umgås så mycket med andra. Och så jobbet förstås. De som jag jobbade med räknade jag som vänner. Det är fina människor!

Här i New York finns ingen jättestor familj och heller inte så många vänner ännu. Det tar tid att etablera sig i ett nytt land eller på ett nytt ställe. Jag är också en sån som gärna har få men goda vänner istället för många och ytligt bekanta.

Ändå behöver man aldrig känna sig ensam här i stan. Speciellt inte som mamma och/eller gravid. Jag pratar ständigt med folk som jag inte känner eller som jag känner lite grann. Det kan handla om andra mammor/pappor i lekparken eller skolan. Människor på buss och tåg, i affärer eller vanliga grannar som man stöter på i hissen eller på andra ställen kring byggnaden eller på stan.

Idag hade jag ett trevligt samtal med en kvinna på tunnelbanestationen, mestadel om min graviditet och Kates lilla nyfödda pojke. På väg till jobbet i morse stötte jag på en äldre granne som alltid har ett leende tillgängligt och några uppmuntrande ord. I hissar överallt i stan kan man få sig en pratstund, om än kort.
Det är trevligt. Man känner sig aldrig utanför eller ensam här i stan, fastän det bor så många här. "Hemma" i min lilla stad i Sverige hände det ytterst sällan att jag pratade med främlingar, förutom om dottern var med. Hon gillar att starta konversationer med äldre damer och herrar och de fattar genast galoppen och tjötar med. Det är uppfriskande med barn.

Ofta beror det kanske på hur man är som person också. Vågar man höja rösten och säga nåt till en medmänniska, eller håller man tyst istället? Kanske vill man helt enkelt inte. Det finns vissa dagar jag hellre skulle vara helt osynlig och inte prata alls. Inte synas, inte höras. Bara vara ensam. Mitt i stan. Ett önsketänkande.

Hur känner ni själva? 

Vilken press! På alla sätt och vis!

Jag tänker på Kate, i England, som ska föda sitt första barn. I veckor har pressen stått utanför hennes sjukhus och väntat på att de första värkarna ska börja. Och hon har inte ens befunnit sig där. Så klart. Hon har ju varit hemma och haft det mysigt. Kanske har hon varit nervös? Det skulle jag varit om hela världen stått utanför och bara väntat på att jag ska få värkar. 

Här i USA har de varje morgon rapporterat från utanför sjukhuset och de har myntat ett uttryck: Contraction watch (Ung, sammandragningsbevakning). Helt galet drag har det varit. Så nu, har hon äntligen kommit till förlossningen, denna morgon!

Vilken lycka för alla!

Men ni kian ju tänka er. Pressen står utanför och väntar på att man ska klämma ut den där ungen nån gång. Det kan ju ta många timmar till med tanke på att det är första barnet. Min egen förlossning tog drygt 24 timmar. 

Jag är ganska säker på att hon inte kommer att ha tid eller lust att tänka på alla reportrar som står där ute. Tack och lov.

Nu är det 6.5 vecka kvar till min egen förlossning är beräknad. 

Jag vet ännu inte om pressen står där och väntar på mina första sammandragningar redan nu. Jag betvivlar det, men man kan aldrig vara så säker. 

Praise the lord!

Det varma vädret har äntligen gett upp! Idag är det bara drygt 30 grader, men absolut inte lika hög luftfuktighet eller stark sol. Det är till och med molnigt. Känns fantastiskt!
Hela nästa vecka ska det vara liknande väder och det passar perfekt. Vi har lite att stå i nästa vecka. Ultraljud igen, jobb och eventuellt lite övningskörning. DET ser vi fram emot.

Idag gick jag ut i det sköna vädret. Till Target för att inhandla lite födelsedagspresenter. Min systerdotter och systerson fyller år alldeles snart och paket ska skickas över Atlanten. Jag hittade inte riktigt det jag sökte, men det gick bra ändå. Måste se till att skicka tidigt i veckan. Här vet man aldrig med posten. Sist jag skickade något tog det fyra dagar. Paketet före det tog två veckor.

Är det?

Är det varmt när ens AC inte alls orkar producera lika kallt luft som vanligt? Vår AC i sovrummet brukar göra rummet så kallt att det är läge att ligga under duntäcke i vanliga fall /stänger man av blir det sjukt varmt inom en halvtimme igen/. Nu ligger vi under ett tunt lakan och ändå svettas man av och till. DÅ är det varmt.
Enligt nyheterna är det 36 grader ute, men känns som 41.

Idag är tydligen den varmaste dagen hittills i år. Jag hoppas att det fortsätter vara det, varmare vill vi inte ha. Ikväll måste jag ut en sväng, men bara kort, eftersom jag ska sitta barnvakt. Promenaden är inte så lång, men tillräckligt lång för att hinna svettas rejält. På vägen hem blir det taxi eftersom det är mitt i natten och jag är inte redo att gå ensam hem då. Tyvärr.

Nu ska jag ta en tupplur. Har nog aldrig varit så här utvilad i mitt liv.

Dagens punktform

Idag blir det ett inlägg i punkter. Bara för att jag har lite att skriva om, men varje ämne räcker inte till ett helt inlägg.

• Värmeböljan är fortfarande pågående och ska fortsätta in i helgen. 36-40 grader om dagarna. Plus hög luftfuktighet. Man kan jämföra det med att gå in i en bastu ungefär. Inte lika hett, men lika kvavt. Jag stannar inne tills det lagt sig. Jag leker inte med min hälsa. En man har redan dött av värmen på Staten Island och folk hamnar på sjukhus hit och dit.
• Bara drygt fyra veckor till sötaste dottern kommer hem. Som jag längtar! Vi pratar varje dag på Skype någon timme (tack och lov!) och igår blev det faktiskt 5.5 timme. När man pratar så där länge blir det mer som att man är en del av vardagen. Vi ser varandra käka lunch/middag, leka, läsa, umgås etc. Kändes jättebra och behövligt! 
• Jag känner mig redo att ploppa ut ett barn nu också. Helst igår. Nu är magen så stor att den utgör problem när man ska böja sig, sova, sitta, ligga, gå...pinkar 59 gånger varje natt. Bara 7 veckor kvar. Klart man är otålig! :)

Puss på er!

Lettermanäventyr

Igår var det dags att gå på inspelningen av Late Show med David Letterman. Jag måste säga att vi fick väldigt fint bemötande överallt. Först fick vi stå i kö för att få våra biljetter som vi vann förra veckan. Det tog inte alls lång tid, vilket var tur eftersom vädret var riktigt hett - igen.
När vi hämtat upp biljetterna och var på väg ut, möttes vi upp av en tjej som såg att jag var uppenbart gravid och erbjöd oss "preseat". Jag hade inte riktigt koll på vad det kunde vara, men hon förklarade att det innebar bland annat närhet till toalett. Toalett var det enda jag behövde höra. Jag var såld! Som gravid är toalettbesöken väldigt frekventa.

Vi kom tillbaka en halvtimme senare och blev visade till ett rum strax utanför studion där vi fick stolar att sitta på. Det var jag och pensionärerna och nån annan gravid kvinna. Alldeles invid fanns också toalett. Gudasänt! Lite senare kom VIP-gästerna som fick stå i mitten av rummet. Vi fick sitta i rummet ungefär 45 minuter. Riktigt bekvämt. De andra 250 gästerna stod utanför och väntade. Några tjejer förberedda oss på hur vi bäst skulle hjälpa showen med applåder och skratt. Och vad man inte får göra (ta kort till exempel).

Till sist blev vi guidade in i studion och blev tillvisade våra platser. Hög musik, bra stämning och en "uppvärmare" som förberedde oss inför showen. Precis innan det började kom David Letterman själv ut och hälsade oss välkomna och drog ett par skämt. Sedan var det fullt ös i nästan 90 minuter.
Gårdagens gäster var:

Bill Maher

Han är komiker och programledare. Både jag och maken är stora fan. Mycket politisk och kontroversiell. Upprfriskande!

Därefter kom skådespelerskan Poppy Montgomery

Hon har varit med i serier som ex "Without a trace". Nu spelar hon huvudrollen i serien "Unforgettable".

Och musikgäst var Pokey Lafarge.

Inte direkt min kopp te om jag säger så, men alltid är det någons musiksmak så...
När jag var på inspelningen av "Saturday Night Live" var musikgästen My Chemical Romance. Då hade jag ingen aning om vilka de var och gillade väl inte musiken heller. De visade sig bli ganska stora så småningom.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det var en trevlig upplevelse och väldigt roligt. Showen är roligare som livepublik än att sitta hemma i soffan och titta!

En magisk sommarkväll

Jag och min vän S trotsade hettan igår och begav oss ut på äventyr i Central Park på kvällskvisten. Varje år gör New York Philharmonic Orchestra (orkester) en turné kring de större parkerna i New York och spelar gratis för invånarna. Givetvis sponsrat av diverse människor och företag. Ändå. En tradition sedan 1964. Det är roligt för de/oss som kanske inte brukar köpa biljetter och ta oss till konserter.

Gårdagen var riktigt het, uppåt 30-35 grader men kändes som varmare. Det var ändå riktigt behagligt i skuggan och där vi satt.

Så här tomt var det när vi kom runt halv sju på kvällen. På den här sidan. Bakom oss satt massor med andra. 

När konserten var på väg att börja hade folkmassan ökat något!

När mörkret började lägga sig blev utsikten om än vackrare. Det här är fotat bakom oss.

Konserten avslutades med ett magnifikt fyrverkeri.

Alldeles magiskt var det att sitta i mörkret i parken och lyssna på denna fantastiska konsert. De är enormt duktiga att spela.
Ikväll spelar de i vår stora park nära där vi bor. Men vi har annat för oss i eftermiddag/kväll. David Letterman står på schemat.

Steg 2

Min resa mot amerikanskt körkort går sakta men säkert. Att det går sakta är mitt fel. Jag hade planerat att köra upp nu under sommaren, men för att få boka en tid måste man gå en speciell kurs som heter "Pre-licensing class". Det är en säkerhetsklass kan man säga, som tar 5 timmar. Och jag som verkligen inte gillar att sitta och lyssna i fem timmar har liksom skjutit upp det hela. Det har känts drygt att behöva göra en sån kurs när man haft körkort i nio år redan. Visserligen är det bra med en uppdatering, men...

Igår gjorde jag och maken i alla fall slag i saken för att ha "skiten" gjord. Vi valde en körskola som ligger i närheten. En liten skola med ett pytterum. Vi var sju stycken i gruppen som satte sig på fällstolar framför en svart tavla och en liten gammal TV. Kursen inleddes med videotittande. VHS! Jag har inte sett på en VHS på flera år. Dessutom var videon inspelad runt 1990 och själva värden för programmet var Christopher Reeve. Gamla stålmannen ni vet. Han, tillsammans med andra 80-talsstjärnor guidade oss igenom bälten, alkohol och trafikregler. Vid ett tillfälle visade man upp Sverige som ett gott exempel vad gäller alkohol och körning. Inspelad - på 70-talet! Det var fantastiskt. Nu kunde jag äntligen förklara för maken varför jag vägrar köra dagen efter jag tagit EN öl. Det finns liksom i blodet. Bevisat igår!

Efter två timmar av diverse långa och korta filmsnuttar (även en tecknad med Långben) fick vi en rast på 30 minuter och sen kom en instruktör som skulle hålla i resten. Han var riktigt bra och rolig. Dessutom speedade han igenom alla måsten och vi fick sluta redan efter en timme. En kurs som skulle ta fem timmar, blev tre timmar. Det tackar vi för.

I veckan ska jag boka uppkörning och jag hoppas att det finns en tid innan jag ska in och föda. Vore ju fantastiskt!

Över en kopp iste

Igår efter jobbet hade jag en dejt. En dejt med en italiensk kvinna som jag lärde känna för sex-sju år sen i New York. Vi träffades via nån internetsajt. Lät väl mystiskt och romantiskt? Hon var i färd med att skriva en bok, på italienska, som till största delen utspelade sig i Sverige, och hon behövde lite hjälp från någon svensk. Jag ställde givetvis upp och vi träffades ett par gånger på svenska kyrkan i NYC och på nån restaurang. Det slutade med att vi fortfarande har kontakt. Eftersom jag/vi flyttade har det blivit nåt mail emellanåt och lite sporadisk kontakt.
För några veckor sedan fick jag ett mail av henne, hon hade sett via Linkedin att jag befann mig i NYC och undrade om vi skulle träffas. Och så blev det igår.

2,5 timme av prat om våra liv under de senaste 6 åren (sist vi sågs face to face var jag också gravid! Fast inte lika mycket gravid som jag är just nu), barn, politik, vapenkontroll, Berlusconi och livet i allmänt. Hon är en kvinna med många strängar på sin lyra. Författare, skådespelerska, journalist, manusförfattare och annat kreativt. Mycket inspirerande!

Så kan en torsdagseftermiddag flyga förbi. Bara så där.

Roliga planer

Igår fick jag ett samtal från David Letterman show. Jag och maken hade chans att "vinna" biljetter till showen som ska filmas på tisdag. Det enda man behöver göra är att svara rätt på en fråga om showen. Nu brukar jag inte direkt titta på Letterman varje kväll eller så, men nån gång ibland. Därför var jag lite nervös! Som tur var fick jag en fråga som jag faktiskt kunde svara på!Vad Paul Shaffer brukar bära eller ha på sig som är distinkt. Glasögon!

Så på tisdag eftermiddag kommer maken och jag vara med på inspelningen av showen! Riktigt roligt och spännande ska det bli. Senaste showen jag var med på var "Saturday Night Live" för 6-7 år sen. Det var ett tag sen alltså...

Jag ska inte ljuga

I söndags morse när N åkte iväg, var jag inte känslomässigt graciös någonstans. Det ska jag erkänna. Det var mycket, mycket jobbigare än jag trodde. Just det där med avsked, oavsett längd (ja, kanske inte  korta avsked eller så) är inte min grej. Speciellt inte när det gäller ens dotter. Det känns liksom som att hjärtat slits ur kroppen och vägrar återkomma förrän vi är tillsammans igen. Jag bröt ihop fullständigt. Idag känns det bättre, men hon saknas varje sekund.

Hon hade en fin flygtur till Seattle och gjorde sig hemmastadd ganska snabbt där borta. De har fixat så fint åt henne med eget rum, säng, skrivbord och även lånat ett stort fint dockhus som hon kan leka med när hon är där.
Jag har också gett henne "läxa" att göra under tiden där så att hennes svenska inte försämras alldeles för mycket. Hon kommer att vara mycket upptagen med allt roligt som de kommer att hitta på. Ett riktigt äventyr. Och vädret där är mycket mer behagligt än här. Jag har inte varit ute på två dagar nu, det är 35 grader, känns som 40 med hög luftfuktighet som gör att det åskar om kvällarna.

Imorgon måste jag ut för då jobbar jag. Skönt att ha annat att tänka på.

Men som sagt, de kommande veckorna är hjärtat mitt inte helt. Inte förrän dottern kommer tillbaka...Tack och lov för Skype!!

En lång kort helg

Kan något vara så himla kort men samtidigt långt? Jag vet inte. Min graviditet till exempel. Den känns väldigt lång, men ändå har den gått snabbare än den första. Visserligen är man ju något mer upptagen när man redan har ett barn att ta hand om.

Den här helgen är en lång helg som har känts kort, men ändå inte. I fredags gick vi till lekparken och lekte i vattenspridarna. Det var en riktigt, riktigt varm dag, men i skuggan i sällskap av vattenspridare så kändes det riktigt behagligt. Turen avslutades med en sväng till ett nytt ställe iområdet som säljer frozen yoghurt i alla smaker. Plus att man kan lägga till olika sorters toppings.
Gott!

Klart man ska vara lite cool när man ska till parken liksom.

Blött och alldeles underbart roligt!

Frozen yoghurt är verkligen gott!

Kolla bara! Jag älskar toppings!

Idag, lördag, gick vi upp tidigt för att åka till en enorm leksaksaffär som heter FAO Schwarz som ligger på Manhattan. Målet: köpa en nallebjörn till bebisen. N fick ju en nalle därifrån när hon var liten och vi ville ha en liknande (plus en mindre nalle också, precis som N har). Tyvärr hittade vi inte det vi ville ha exakt, utan bara en liten nalle som vi köpte. Den andra beställer vi på nätet istället.
N fick en ny docka med lite kläder. Hon älskar den! Det finns också mer kläder att köpa till den. Bland annat på Etsy.com, där man som företagare kan bli medlem och lägga ut sina produkter. Det mesta, om inte allt, är handgjort och väldigt unikt. Kläderna till dockan är dessutom billigare än i affären, plus att de är unika. Inga massupplagor.

Här är hon med Skylander gjord i lego. Jag har ingen aning om vad Skylander är, men N har koll. Plus att hon kikar lite på killarna som är bredvid henne (de är inte i bild), för de RÖR vid Skylander och det FÅR man inte påpekade hon. 

När vi kom hem packade vi Ns väska, för tidigt imorgon bitti åker hon med faster och make till Seattle. Samtidigt verkar det som om jag kommer att bli erbjuden mer jobb under sommaren. Vilket känns bra också. Lika bra att passa på att jobba så mycket som det bara går innan bebisen kommer och medan dottern är iväg. Dessutom ska vi passa på att städa lägenheten ordentligt, rum för rum, skåp för skåp under de här veckorna. Åka till IKEA en sväng och inhandla lite nya möbler till bebisen och dottern. Fixa ordning allt innan bebisen anländer. Jag vet inte, men jag har en känsla av att bebisen tänker titta ut nån vecka tidigare än beräknat. Av någon anledning. Kanske är det mest önsketänkande från min sida? Men bättre att ha allt i ordning i fall att.

Nu ska jag umgås med min lilla tjej innan hon åker.

Mest amerikanska högtiden av alla

Idag firades "Fourth of July" här i Amerikatt. Väldigt, amerikanskt och väldigt patriotiskt. Nu har varken jag eller maken någon direkt känslomässig koppling till firandet, men lite god mat kunde vi i alla fall frambringa. I år gjorde vi det "the American way". Det vill säga, så mycket färdigköpt som möjligt. Jag hade varken lust eller ork att stå och laga mat i flera timmar. Idag var det 35 grader varmt och fuktigt. Så, nä. Nästa år, när jag är ogravid och piggare så får det bli mer firande.

Vi kunde i alla fall få en riktigt god middag i form av cole slaw (färdigköpt), bönsallad (hemgjord), majskolvar, vattenmelon och så revbensspjäll kokta i en crock pot (som kokar köttet långsamt i flera timmar) med köpt barbequesås.
Till efterrätt blev det färdigköpt äppelpaj med glass. Och lemonad till dricka så klart.

Alldeles lagom dag. Annars firar många med familjen här och har gillfester till höger och vänster. Ikväll blir det fyrverkerier vid floden. Dock ska vi inte gå och kolla. Man måste stå där i många timmar för att få en bra plats. Det finns också speciella biljetter att köpa till Macys fyrverkerier. Macys är en stor kedja, som Åhlens fast finare. De sponsrar fyrverkerierna och även paraden som finns under Thanksgiving i november.
Vi ska kolla på TVn eventuellt.

Det finns också en populär korvätartävling vid Coney Island i Brooklyn denna dag. Man ska äta så många hot dogs (med bröd) som möjligt på 10 minuter. Samma kille har vunnit många år i rad. Joey Chestnut. I år lyckades han häva i sig 69 korv med bröd på 10 minuter. Fatta. 69!!!

Tvåan fick i sig 51 korvar. Mums!

Semester

Man kan säga att jag har lite minisemester just nu. Inget jobb alls denna veckan. Jag sa ifrån jobb eftersom det är veckan innan N åker till Seattle. Ns faster med make har kommit hit och ska spendera veckan här. På söndag tar de med sig dottern på flyget mot Seattle. Därför passade jag på att ta lite ledigt och njuta av att bara vara. Gå till biblioteket och lekparken, mysa framför programmet "Sommarlov" på morgonen och spela spel. Alldeles lagom nu när vädret är varmt, men risken för regn ständigt överhängande.
Nästa vecka blir det jobb igen...

Nu ska jag läsa godnattsaga för dottern. Och ja, hon får gå och lägga sig aningen senare nu när hon är ettagluttare :)