tisdag 23 juli 2013

Aldrig ensam

Det konstiga är att det finns de som påstår att man är som ensammast i en stor stad, fastän det bor så många människor runt omkring. Kanske beror det på vilket land eller vilken del av ett land man befinner sig i?
Jag har inte någon stor umgängeskrets här i New York, inte heller "hemma" i Sverige. I Sverige var det mest familjen och jag har en stor familj vilket gjorde att det liksom inte riktigt fanns tid att umgås så mycket med andra. Och så jobbet förstås. De som jag jobbade med räknade jag som vänner. Det är fina människor!

Här i New York finns ingen jättestor familj och heller inte så många vänner ännu. Det tar tid att etablera sig i ett nytt land eller på ett nytt ställe. Jag är också en sån som gärna har få men goda vänner istället för många och ytligt bekanta.

Ändå behöver man aldrig känna sig ensam här i stan. Speciellt inte som mamma och/eller gravid. Jag pratar ständigt med folk som jag inte känner eller som jag känner lite grann. Det kan handla om andra mammor/pappor i lekparken eller skolan. Människor på buss och tåg, i affärer eller vanliga grannar som man stöter på i hissen eller på andra ställen kring byggnaden eller på stan.

Idag hade jag ett trevligt samtal med en kvinna på tunnelbanestationen, mestadel om min graviditet och Kates lilla nyfödda pojke. På väg till jobbet i morse stötte jag på en äldre granne som alltid har ett leende tillgängligt och några uppmuntrande ord. I hissar överallt i stan kan man få sig en pratstund, om än kort.
Det är trevligt. Man känner sig aldrig utanför eller ensam här i stan, fastän det bor så många här. "Hemma" i min lilla stad i Sverige hände det ytterst sällan att jag pratade med främlingar, förutom om dottern var med. Hon gillar att starta konversationer med äldre damer och herrar och de fattar genast galoppen och tjötar med. Det är uppfriskande med barn.

Ofta beror det kanske på hur man är som person också. Vågar man höja rösten och säga nåt till en medmänniska, eller håller man tyst istället? Kanske vill man helt enkelt inte. Det finns vissa dagar jag hellre skulle vara helt osynlig och inte prata alls. Inte synas, inte höras. Bara vara ensam. Mitt i stan. Ett önsketänkande.

Hur känner ni själva? 

5 kommentarer:

Hanna Lans sa...

En himla stor fördel med USA jämfört med Sverige. Kanske framförallt NYC förresten, de andra ställena jag varit på har det inte varit riktigt likadant. Man behöver verkligen inte känna sig ensam i New York och det är underbart.

Saltistjejen sa...

Jag gillar att man småpratar med varandra här oavsett om man känner varandra eller ej. Det är mysigt. Sedan förstår jag om alla inte alltid vill prataSjälv har jag också dagar eller stunder då jag helst är tyst och inte snackar. å andra sidan gör det mig inget utan kan faktiskt ibland liva upp, om man får en 30 sekunders pratstund i t ex hissen eller en 5-minutare i väntan på t ex bussen.
Ang din fråga om körkortet också så kan jag säga att nej vi talade inte om att vi hade svenska körkort. Så det blev aldrig ngn issue... :-) Alltså har vi nu både NY och svenska körkort. vilket känns nödvändigt då man vill kunna köra bil då man är i Sverige också!
:-)
Kram och Lycka till med uppkörningen!!!

Katarina sa...

Småprat är mysigt, än om fet för mig kan bli ytligt med tiden. Lycka till med uppkörningen.

iaz sa...

Om man bara är lite framåt själv, så behöver man inte bli ensam. Men visst kan det vara svårare i länder där folk i allmänhet inte pratar med varandra om de hamnar bredvid varandra på bussen/tunnelbanan/tåget och inte heller om man står i en hiss, en kö eller annat. Livet blir så mycket roligare om man fyrar av ett leende till en person eller säger några små ord. Man vet aldrig, det kanske är det enda som den personen får prata med den dagen. =) Kram

Monica sa...

Det är trevligt med det där småpratet, kan räcka vissa dagar och kännas som något tillräckligt uppiggande för den dagen. Och en hel del kan man lära sig utav det, när man får tid att tänka efter på egen hand. Det kunde vara mer sådant i Sverige, absolut.

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...