2015 - året som gått

2015 var ett alldeles lugnt och bra år på alla sätt. Det startade lugnt och slutade lugnt. 2015 erbjöd mycket jobb och jobberbjudanden, många val.
Nya bekantskaper som har visat sig bli mycket goda vänner (Looking at you K! ;))

Vintern var lång och kall. Mycket snö och mycket slask. Våren blev extra välkommen med värme och grönska, liv.

Sommaren innebar jobb, men vi reste också till Sverige för första gången på tre år och fick träffa familjen. Värt guld! Sonen introducerades för majoriteten av familjen. Efter resan kändes det så himla bra. Batterierna var laddade och humöret var bättre.

I september fick jag erbjudande om nytt jobb - ett jobb som jag verkligen ville ha. Det var så klart en turbulent tid då jag var tvungen att säga upp mig från mina två andra jobb. Och sedan börja pendla mycket längre, till en annan stat. Det var dock ett bra val och jag trivs som fisken i vattnet än så länge.

Hösten gick snabbt. Swish! Och så var det jul!

Julen var lugn och fin. Mycket familj och mycket god mat. Lugna dagar utan krav. Inga måsten. Välbehövligt!

Nyåsafton blir likadan. Lugn och fin!

Ett bra år med andra ord!

 Kärlek!

Snart dags att sammanfatta

Julen är över för denna gång. Som vanligt har december gått alldeles för snabbt! 1 december övergår snabbt till julafton och sedan nyårsafton. Man hinner knappt blinka.

Vi hade en jättefin jul med makens familj och svärfamilj. Vi umgicks utan krusiduller. Spelade spel, åt mycket mat och delade ut julklappar. Vi ger mest till barnen, men även jag fick några fina klappar i år. En samsung fit från maken (en klocka som mäter steg, sömn etc liksom fitbit). Från svägerskan fick jag en vattenkokare som jag önskat (och som använts flitigt sedan juldagen) samt 6 månaders fri tillgång till Kindle- bibliotek (läsa hur många böcker som man kan och vill under denna tid). Av svågern fick jag fina produkter från Bodyshop och från makens brorson ett fint halsband. Mycket nyttiga presenter med andra ord.

Barnen fick också exakt vad de önskat. Dottern har en docka (som hon fick förra julen) från American Girl Doll. I år önskade hon en hel del kläder och annat till dockan, vilket hon fick. Plus andra fina presenter från familjen i Sverige!
Sonen är helt besatt av grävmaskiner och andra fordon och han fick en hel flotta av sådana. Grävmaskin, traktorer, båtar och bilar. Nu leker han dygnet runt med dessa! Båda fick presenter som är roliga, men nyttiga och som kommer att hålla länge!

Nu är jag ledig ännu en vecka och det ska bli skönt! Bara ta det lugnt. Idag ska jag uträtta massa ärenden som att skicka brev ;) Sonen har ju ännu inget namn i Sverige! Jag måste skicka in papperen. Sedan har vi ett litet pakebyte över landsgränser, så jag ska försöka ordna med det också under veckan.

Fullt ös!

Att blogga eller inte blogga?

Ibland känner jag att jag kanske skulle sluta blogga?
Är det värt att skriva ett inlägg per vecka som det blivit de senaste åren?
 Ibland har jag massor att skriva om - men väldigt lite tid.
Ibland har jag massor med tid - men inget att skriva om.
Jag brukade skriva fler komiska inlägg, men de senaste åren har jag fokuserat på mer "allvarliga" saker att skriva om.
Jag gillade att ha ett roligt perspektiv på händelser. Kanske går det i faser? Jag ser fortfarande det roliga i allt, men hinner inte skriva om det och så glöms det bort.

Som när jag igår på väg hem, vinkade upp till sonen som stod med sin faster i fönstret och tittade. Jag vinkade och skickade iväg ett gäng slängkyssar. Så plötsligt tittar en halvnaken man ut ur ett annat fönster och vinkar och ler stort!
Bortgjord! Jag skrattade så jag grät på vägen upp till lägenheten...
SOM TUR var var det en granne som jag brukar tala med då och då. Han hälsar alltid. Dock fick jag så klart förklara läget när jag senare mötte honom i lobbyn.

Å andra sidan kikar jag ibland runt på mina gamla inlägg (har bloggat i över sex år nu!) och påminns om hur liten min lilla dotter brukade vara, vilka roliga saker som hon sagt och gjort och andra grejer som vi varit med om. Det är så värdefullt (för mitt minne är som vatten och en sil, rinner rakt igenom!) att se bilder och läsa. Då blir jag mer peppad att fortsätta skriva!

Och så kontakten med alla andra bloggare! Och läsare! Så underbart! Jag har fått flera vänner på detta sätt och bekanta som mejlar och skriver brev utanför bloggens värld också. Det är värt så mycket! Speciellt när man bor så långt ifrån familj och nära vänner i Sverige, kan det kännas lite ensamt ibland, Men så "träffar" man dessa underbara människor via deras bloggar och ja. Ni fattar!

Jag säger som Annika : Utan er läsare=ingen blogg! Alltså en blogg så klart - men inte alls lika rolig!

Det återstår att se. Jag kommer att fundera på detta under mellandagarna! Än så länge är jag med! Ibland får man en sån där identitetskris och man måste reinvent sin blogg ibland...kanske måste jag göra det för att fortsätta? Vi får se!

Dagen före

Julafton imorgon! Vi firar inte jul då, utan vår stora dag är den 25 december, som alla andra amerikaner. Många skolor får inte lov förrän runt den 23e december, likaså jobb. Många jobbar dessutom på julafton. Det kan kännas bakvänt, men man vänjer sig! Förr om åren, i Sverige, brukade vi fira julafton med min familj och sen på juldagen firade jag, maken och dottern ensamma med god mat, lite julklappar, och film. Detta gör vi nu dagen efter juldagen, på annandagen (som inte finns här!)

Imorgon kommer vi att förbereda det sista inför julen. Laga mat, inhandla de sista glömda klapparna och så förstås baka kakor till tomten. För tomten får kakor och mjölk här.

Julgranen kom in i lördags och dekorerades i söndags. Det blev en mycket fin gran till slut!

 Svenska flaggan och älgen med svenska flaggan är nytillkomna för i år. För några veckor sedan gjorde vi dekorationer av saltdeg (liknande trolldeg). Vi målade dessa och satte upp igår.

Vi har också som tradition att varje år köpa en ny dekoration, vanligtvis från ett ställe där vi besökt eller som representerar något speciellt vi gjort.
I år blev det små inslagna chokladbitar (ska föreställa det!) från Hersheys Nöjespark som vi besökte i juli. Dessutom köpte vi en handgjord ängel, gjord utav en fin glasflaska, som vi köpte när vi var i Västerås i augusti.

Vi önskar er alla en riktigt god jul! Hoppas den blir lugn, god och härlig på alla sätt! 

Årets barnkalas

Förra året, när dottern fyllde år vid den här tiden) hade vi vårt första riktiga kalas. Kalas med vänner och grejer. Hon har ju liksom inte haft några nära vänner förrän då. Många har bjudit hela klassen på kalas, men vi har varken råd eller lust att betala tusentals kronor för ett sånt kalas. Istället har vi firat med cupcakes i skolan och sen hemma har vi haft firande med den närmaste familjen.
Men förra året kände vi att hon hade ett gäng som hon umgås med. Temat blev Bakning/matlagning. Barnen fick dekorera ett förkläde och sedan baka egen pizza och dekorera cupcakes. Vi körde också några lekar. Det var mycket uppskattat.

I år körde vi agentparty. Jag har givetvis hittat en hel del inspiration från nätet. Vad skulle man göra utan google alltså?
Vi skickade ut en inbjudan med Top Secret-tema.

 Vi dekorerade dörren med Crime scene - tejp.

 Och gjorde fotspår från hissen fram till vår dörr.

 När barnen kom in fick de fylla i agentpapper, ta fingeravtryck och få ett kodnamn angivet. Kodnamnen blev Blue Lizard, Slate Doll, Peach Unicorn och Orange Rider. Det tyckte barnen var roligt! Därefter fick de klä ut sig lite för att "smälta in".

 Sedan började träningen. De fick testa på att gå igenom en laserbana, lösa gåtor, och sist min inte minst desarmera bomber (svarta ballonger).

 Till dricka fick de sanningsserum (aka äppeljuice).

 Och så lite tårta på det så klart!

Här är det också tradition att ge en påse med små presenter innan barnen går (lite som fiskdamm i Sverige). I en lunchpåse lade jag ett förstoringsglas, en anteckningsbok, en penna, lösmustascher och ett paket russin (lite svenskt ;))

Jag tror att de hade roligt, det hade i alla fall jag! Dock var jag helt slut efteråt!

Årets julkalender

Monica  påminde mig om årets julkalender - på tv. Fantastisk säger jag! Jag älskar deras program "Historieätarna". Så otroligt bra. Och denna julkalender är lika bra. Nu kanske ni tror att jag är den enda som gillar programmet, men icke. Dottern slukar vartenda program! Hon älskar det!
Det är bra på alla nivåre. Man lär sig en hel massa historia och det är dessutom roligt. Mycket humor!

Jag önskar att det kunde vara ännu längre. 15 minuter känns ganska kort tycker jag, men så är jag en historienörd. En av mina syrror skickade själva julkalendern till dottern som också öppnar en lucka efter varje program. Och det roliga är att varje lucka är ett nytt klädesplagg till en pappersdocka. Annorlunda idé, men mycket bra!

Så denna kalender får högsta betyg av oss alla!

Och vi överlevde!

Lucia is done and dusted på vår skola! Och jag överlevde! Vi hade två framträdanden; ett på ett ålderdomshem och ett i kyrkan. Ålderdomshemmet gick mycket bra. Lugnt och harmoniskt. Mycket uppskattat!
Kyrkan var mer kaotisk så klart, men det gick vägen! Hälften av alla elektriska ljus fäktades sönder innan föreställningen, någon sprang ur tåget, en annan grät, men majoriteten lyckades gå i procession hela vägen in, sjunga de flesta sånger och sedan gå ut!

Det värsta kommer sen. När vi är i parken för fika alla barn och föräldrar tillsammans. Att hålla koll på 12-13 barn bland 100 personer eller så, är rena tortyren. Vi har dessutom en tjej som lätt springer iväg. Dessutom kom parkarbetare och skulle prompt köra stora fordon där vi var!

Men vi överlevde!

Utvecklingssamtal

De senaste veckorna har mitt liv kretsat kring att förbereda inför utvecklingssamtal. Vi ska skriva rapporter på varje barns utveckling, få dem godkända av rektorn och sedan skicka dem till föräldrarna. Därefter ska foton och konstverk samlas ihop för att föräldrarna ska få se under mötet. Sen kommer "the big day" - som igår - när vi har 13 samtal inbokade rätt efter varann. Pang! Lite nervöst är det ju att träffa föräldrar och prata om deras barn. Vi är ju så klart positiva i vår approach, men ibland kommer det ju upp lite mindre roliga saker. Som tur var har vi fantastiska föräldrar som är så fina och positiva hela tiden! Några tog med sig lite godsaker till oss lärare (scones och muffins) och det passade bra då vi inte hade tid att käka lunch ens.

Det är i alla fall skönt att det är över. Nu är det bara Lucia som är kvar nästa vecka. Två dagar av craziness. På riktigt. Vi ska lussa på ålderdomshem på torsdag och sen ska vi lussa i kyrka på fredag. Pray for me, mina vänner! Efter nästa vecka kan jag pusta ut!

När man vant sig vid Kindle

Jag har haft min läsplatta - Kindle- i snart två år. Under dessa två år har jag läst ytterst få fysiska böcker. Alltså böcker man kan bläddra i. Och det märks för jag har blivit så bekväm!

- Att ha en stor otymplig bok i väskan att ha med på pendeltåget går bort. Jobbigt!

- Jag försöker konstant trycka på ord jag inte vet betydelsen av för att få upp ordlistan. Så kommer jag på att det är en bok - och ingen Kindle - som jag håller i. Besvikelse.

- Min Kindle har belysning så att jag slipper ha lampa på när jag ligger i sängen om kvällen att läsa. Nu när jag läser en "riktig" bok måste jag GÅ UPP UR sängen för att släcka lampan (har ingen lampa nära vår säng tyvärr)...så oskönt när man är lite trött och vill somna på en gång...

- Jobbigt när man måste stå i kö på att en bok som är upptagen på biblioteket och som ännu inte finns i Kindle-edition...Man vill ju ha boken omedelbart! Inte om två veckor eller mer. Jag står i kö på en bok nu. Jag är nummer 654 av 1200...Jättekul!

Livet med Kindle är så bekvämt! Till man är tvungen att ladda batterierna som tar slut halvvägs till jobbet en tidigt måndagmorgon...

En vecka är ett år

Först och främst måste jag tacka för alla bra förslag till julkalendrar! Det lutar nog åt att det blir en gemensam kalender som jag ska göra iordning under nästa helg då vi har långledigt för Thanksgiving. Fyra dagar ledigt! 

Den här veckan har varit lång men samtidigt kort. Hur kan det vara så? Sonen har nämligen också börjat på förskolan! Så det har varit intensivt och nervöst. Än så länge går han bara två dagar i veckan så ska vi utöka så småningom. 

Tisdagen var hans första dag och det gick bra. Vi åkte tåg tillsammans till skolan. Sen fick han spendera en stund i mitt klassrum i väntan på att skolan skulle börja. När det var dags gick vi upp tillsammans och jag lämnade honom med hans lärare. Det gick bra. Under dagen var han sen lite ledsen då och då, men tröstades snabbt. Sov bra och allt.

Onsdagen var en annan visa. Allt gick bra på tåget. Men sen när vi närmade oss skolan såg han att vi skulle tillbaka och han började gråta så snart vagnen var parkerad. Dock har vi ju möte på morgonen med alla lärare så han fick följa med till en annan byggnad. Då lugnade han ner sig och lekte med en annan liten pojke under tiden vi andra hade möte. Därefter gick vi tillbaka till vår skolbyggnad. När jag lämnade honom började han gråta, men lugnade sig ganska snart hörde jag. Under dagen kan jag sedan spionera lite på honom, vilket känns bra! Skönt att ha honom så nära. 

När jag hämtade upp honom sen sprang han till mig. Jag hade precis sett honom leka med ett par barn och vara helt okej, men så snart jag plockade upp honom så började han gråta och skälla på mig. "H gå hem" sa han. 

Jag vet ju hur det här fungerar eftersom jag jobbat med alla åldrar. Andra dagen är alltid värre än den första och sen får man se hur det rullar på. Alla barn är så olika!

Här är han efter första skoldagen!

Det lackar...

...mot jul! Första advent är bara ett par veckor bort och likaså första december. Jag vette tusan vad jag ska göra för julkalender i år. Nu är det ju både dottern och sonen som ska få öppna. Ska man ha en gemensam eller en varsin? Vad ska den innehålla? Vissa år har vi haft aktivitetskalender, men i år vet jag inte om vi hinner med det eftersom vi har lite mer att göra. Dock är jag emot att bara ge små presenter eller godis varje dag. Har ni tips på julkalendrar? Funderar på att hänga upp ett snöre med paket de kan öppna. Paketen kan innehålla olika saker, men gärna nåt som inte är slöseri men samtidigt roligt och annorlunda...En blandning av upplevelser och saker kanske?

Jag tycker det är roligt att pyssla och ska försöka fixa nåt under Thanksgivinghelgen då jag är ledig fyra dagar!

Lucia comeback!

Jag jobbar ju på en skandinavisk förskola va. Ni förstår kanske vad det innebär nu när det så sakta lackar mot jul? Ja, precis. Lucia!
Det är med blandade känslor som jag går in i Luciaförberedelser. För er som följt bloggen ett tag vet ju om att jag arrangerade Lucia i flera år på min gamla skola i Sverige. Med blandade resultat. HÄR kan ni läsa om 2010, som gick till historieböckerna som världshistoriens mest kaotiska firande.

Nu ska galenskaperna börja igen. Nu uppdaterat med yngre barn! Visserligen är det inte jag som håller i trådarna, men jag måste öva med barnen. Lära dem sånger, gå i procession. Icke att förglömma: de flesta barn och föräldrar pratar inte svenska! Ni kan ju förstå hur det är att lära dessa barn svenska sånger! Det blir gött.
Sen ska det lussas på ålderdomshem och i kyrka i närheten.

Lucia är fint. Att titta på. När man slipper deltaga. När man slipper förbereda.

Halloween 2015

Då gick det av stapeln igen, Halloween! Det känns som att det var igår som förra årets Halloween var. 2015 var ett bra år för att fira eftersom Halloween inföll på en helg. Vanligast är att det är em vardag då man måste rusa hem efter jobbet för att klä ungarna och sen ut för att gå Bus eller Godis. Nu kunde vi förbereda hela dagen i lugn och ro och vi kunde även göra det mysigt inför firandet med barnens kusin. Vi bakade häxfingrar och fladdermuskakor. Till middag åt vi mumiekorvar, grön pasta och tomatsås. Och så en massa godis till efterrätt så klart!

Spökbordet

En av trapporna vi såg på vår promenad

Lite fingrar med blodsås!

N klädde ut sig till Hermione från Harry Potter och Hugo fick bli den enda superhjälte han har koll på; Stålmannen. Vikingklädseln funkade inte tyvärr. Det får bli ett annat år!

Det var också roligt att komma ut innan mörkret föll, det blev liksom bättre bilder då. Det finns ju en charm i att gå i mörkret också så klart. Alla ljus och läskiga skuggor. Det blir ju nästa år igen! Då infaller Halloween på en måndag. Vardag igen.

Apropå måndag. Det är visst måndag imorgon igen! 

Kyrkan eller fängelset?

Maken var på in på affären igår och passerade två äldre damer som satt och konverserade i foajén. En av damerna skulle precis lämna sin vän för att gå. Damen som stannade kvar sa:

- See you at church!

Varpå den avgående damen ropade tillbaka över axeln:

- Or in jail!

Varför inte liksom? Keep it real ladies!

New York, New York

Det är vardag att bo i New York nu. Skyskraporna som ramar in promenader, taxibilar som ilar förbi, ljudet av polisbilar som en slags bakgrundsmusik (inte varje sekund, men ofta), myller av människor var du än går och språket som inte är ditt modersmål men som känns lika naturligt som att andas till slut. Det är vardag.

Men ibland. Nu när jag pendlar längre och måste ända nedåt World Trade Center för att åka till en annan stat, är det som om jag upptäcker staden på nytt. Istället för att glo rakt fram när jag går mellan tunnelbana och PATH-train som tar mig till New Jersey, kollar jag uppåt och förundras över hur högt den nya skyskrapan sträcker sig. Den som ersatt de gamla byggnaderna som rasade för fjorton år sedan. Och kikar man in på en annan gata ser man en liten kyrka som fortfarande håller sig kvar, trots att höga byggnader tagit plats runtom. Det är New York - kontraster. Från en gatan till en annan känns det nästan som om man rest till en annan stad. Charmen med New York är svår att förklara. Ofta är det så att man antingen älskar New York eller "hatar" det...
Jag älskar New York. Här finns alla möjligheter i hela världen. Det är inte för intet som uttrycket "If I can make it there, I'm gonna make it anywhere," (från filmen New York, New York).

Första gången på äppelplockning

Förra helgen for vi iväg på äppelplockning. Det är en stor grej här i krokarna. Det känns väl lite lustigt för en svensk som plockade äpplen nästan dagligen ibland under sin uppväxt, att ta bilen och åka till en gård och betala för att plocka äpplen. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Det finns inte många äppelträn här i stan alls. Vi lyckades övertala svåger med familj att köra lite uppstate så vi fick uppleva detta fenomen med att plocka äpplen (och pumpor blev det med).
På nåt sätt lyckades vi pricka in den kallaste höstdagen så här långt, men det gick bra i alla fall.

Man får långa stavar med en liten påse högst upp för att fånga äpplet. Och så en påse så klart att ha äpplena i.
Tyvärr fanns det inte många äpplen kvar på själva träden. Vi fann kanske fem äpplen totalt. Sedan fick vi bege oss till den plats där de samlat äpplena som trillat ned. Och det gick ju bra det med!

Det var mycket vackert vid pumporna på ängen också. Med utsikt över trädens begynnande höstskrud!

Allt som allt blev det en fin dag tillsammans!

Testat att ta hand om barngrupp med tappad röst - CHECK!

Jag åkte på nån jäkla förkylning i veckan. Inte så konstigt när båda ungarna här hemma har snorat och hostat och allt möjligt. Plus att jag har en hel hög med vandrande bakteriehärdar på jobbet som det bara rinner om dagarna i ända. Det vara bara en fråga om NÄR snarare än OM. Så i onsdags började det killa i näsan och halsen. Som ett brev på posten. Under natten blev det värre, jag vaknade med halsont och kunde inte sova. Torsdagen förflöt på jobbet, rösten blev sämre och sämre och när jag vaknade fredag morse var det i princip borta. Lite halsont, visst, men ingen röst - det var nog det värsta. Fortsatte ändå till jobbet och vi arbetade runt det där röstproblemet. Jag visste att vi skulle vara fler vuxna i klassen igår vilket så klart underlättade för oss.
Det var ändå en ganska lång dag. Jag var också tvungen att ringa viktiga samtal - i princip utan röst. Jag ringde upp och sa -
I lost my voice, can you hear me?
Det var knappt men personen svarade i alla fall! Och sen försökte jag tvinga fram vad jag ville ha sagt. Jag lät väl som en galen tonårskille i målbrottet!

I helgen blir det vila rösten. Som vanligt går det så där med det. Tänk vad mycket man använder rösten till när man tänker efter. Det var supersvårt att vara tyst igår på jobbet. Elva ungar som springer runt och så femton kollegor på det. Och föräldrar...

Halloween

Halloween är i antågande igen. Det känns som om det går snabbare för varje år. Jag gillar Halloween. Speciellt i år då den infaller på en lördag. Vilket betyder att vi kan göra dagen ännu mer speciell! Vi har planerat en liten Halloweenfest med barnens kusin. Vi ska ha spökdans och sedan någon läskig middag. Därefter går vi tillsammans ut på "trick or treat" i grannskapet. Varje år har vi storslagna planer på kostymer, men Halloween smyger sig alltid på! Plötsligt är det bara en vecka kvar till festligheterna och där står vi utan att ha beställt material eller börjat titta på hur vi ska få ihop kostymerna!

Jag hoppas det blir annat i år. Det är drygt tre veckor kvar nu och jag har börjat fila lite. Dottern vill vara något ur Harry Potter, förmodligen Hermione. Detta bör vara ganska enkelt. Plus att det är kläder hon kan använda även i skolan. Win - win helt enkelt. Sonen ska förmodligen vara någon slags viking. Jag ska försöka mig på att sy nåt enkelt av lite tyg. Vi köpte en bok om vikingar i Sverige och där fanns det lite tips på hur man kan sy enkla kläder. Vi får se.
Jag och maken klarar oss utan utklädnad. Kanske nån enkel vampyr eller så. Lite blod. Eller en mask. Eller ingenting ; )

Hermione

Jag läser!

Positivt med att pendla: läsningen! Jag har plöjt igenom ett gäng böcker på de här två veckorna redan. Bland annat "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Sist på bollen som vanligt! Men vad bra den var alltså! Jag skrattade, blev tårögd och skrattade om vartannat. Det är mycket möjligt att boken är ännu bättre på svenska? Jag läste den nämligen på engelska eftersom det var det enda sättet att få tag på boken just då. En ganska bra översättning vill jag påstå!

I övrigt är det en långhelg denna helg. Måndag innebär Columbus Day och både jag och dottern är hemma från skola och jobb. Dock ska jag på kurs hela dagen imorgon söndag. Jag ska gå förstahjälpen kurs igen. Här, där jag bor, är det lag på att lärare och de som har hand om barn tar en sådan kurs vartannat år. Vilket är bra! Ju oftare man gör det, desto lättare kommer det fram om man någonsin behöver det. Jag har ju gått en sån kurs säkert sex-sju gånger redan, men känner mig fortfarande osäker. Ändå känns det inte så lockande att fara ner till Manhattan och spendera över sex timmar på en kurs en söndag. Å andra sidan är det skönt att ha det överstökat!
Plus att jag är ledig på måndag, vilket betyder att jag får två dagar ledigt i alla fall...ibland är man smart!

Global familj

Jag  snubblade in på ett nytt blogginlägg på Närmast Hjärtat, en blogg jag följer sedan länge. Fantastiska texter som både berör och lockar till skratt. Idag skriver hon om sorg, flyktingar och att vara en global familj. Har ni inte ännu läst, ta ett par minuter och njut av kloka ord HÄR.

Oktober, en hel vecka, pendling och stormar

Oktober smög sig på. Plötsligt en dag var det första oktober och med den månaden kom också regn. I flera dagar. Och kyla. De sista dagarna av september var riktigt varma och lite fuktiga. Obehagliga. Men så bara över natten kom kylan och regnet, som på beställning. Jag har som tur är mina gummistövlar som både är varma och vattentäta. Tyvärr har jag ingen varm OCH regntät jacka så maken fick helt enkelt söka på nätet och hitta nåt bra till mig. På min nya skola går vi ut i alla väder. Kanske inte orkaner och liknande. Vad jag vet i alla fall ; )
Så det gäller att vara förberedd. Tydligen ska jackan komma idag, vilket passar bra i detta väder. Bara för det kommer solen imorgon och det blir väl nån slags sensommar plötsligt igen! Inte mig emot!Skulle vara lite festligt att gå i shorts i oktober. Det har jag aldrig gjort.

Första veckan på nya jobbet har också passerat. Det har varit en tumult vecka minst sagt. Den började med en personaldag där vi fick utbildning i Reggio Emilia. Det roliga är ju att den pedagogista (som det heter i Reggio Emilia-världen) är samma som kom till min gamla skola, så jag känner henne lite grann. Det var skönt att få ett familiärt ansikte.
På tisdagen hade vi föräldramöte och inte många av mina föräldrar kom eftersom de barnen är återvändare. Lite trist. Jag kom hem strax efter 22 på grund av pendling och sen upp igen 05.30 på onsdagen för att återvända till skolan, Det kände som om jag borde sovit över helt enkelt...Skulle haft ett rum med säng där på skolan ; )

Resten av veckan gick bättre dag för dag. Barnen i min klass har haft många olika lärare under de första veckorna och inga rutiner har funnits ordentligt. De har liksom ändrats hela tiden. Vilket resulterat i att de är lite överallt. Inget fel på det, men om man har 11 barn i ett litet utrymme, med två lärare, leksaker etc så måste man ha någon form utav rutin för att få något gjort. Så jag har lagt ned mycket jobb på att få barnen att förstå rutinerna, så att de kan bli mer självgående och kan sitta still i fem minuter vid ett möte etc. Min lärarkollega är nyexaminerad och faktiskt inte för de äldre åldrarna utan som lärare för engelska som andraspråk. Han har alltså inte mycket erfarenhet ännu vilket bidragit till att rutinerna inte funkat. Men han är snabb att lära, ambitiös och väldigt snäll så jag är säker på att han kommer in i det snart!

Pendlingen har gått bra. Den ÄR lång, men jag får mycket böcker lästa. Jag försöker nu att lyssna på böcker också, men det är så svårt! Jag brukar fara bort i tanken och så missar jag flera sidor innan jag lyckas fokusera igen. Så jag måste öva lite mer tror jag. Jag ska också försöka skriva på min egen bok så småningom!

Hoppas ni har det bra!

Dagen före

Imorgon börjar allvaret. Lång pendling, nya kollegor, nya barn, nytt klassrum, nya rutiner. Visserligen inte all på en gång för mitt nya arbete börjar med en studiedag för lärare. Ganska skönt ändå att börja så! På tisdag kväll är det dessutom föräldrakväll vilket betyder sen kväll för oss lärare, men samtidigt en chans att träffa föräldrar och prata en stund.

Med många nya "hej" blir det också en del "adjö" tyvärr. I fredags var det sista dagen på skolan och även på barnvaktsjobbet. Det kändes jobbigt att säga farväl. Jag har ju trivts väldigt bra på båda ställen och jag kan skatta mig lycklig som faktiskt har något som är så svårt att ta farväl utav. Det är inte alla som har det!
Jag hade gärna stannat kvar på skolan, men tyvärr såg det inte ut som om jag någonsin skulle få heltid eftersom skolan är så pass liten. Dessutom skulle lönen ändå bli sämre på en heltidstjänst. Just nu i alla fall.

Så imorgon börjar ett nytt kapitel! Detta blir bra!

Det är inte bara att börja jobba inte!

Om man nu skulle tro att det bara är att vandra in på sitt nya jobb och börja jobba, tror man fel! Jag har en hel lista på saker som ska ordnas:

- Fingeravtryck. Nationell databas över begådda brott är väl alldeles för organiserat, tycker USA. Alla stater har alltså sin egen databas och eftersom jag nu ska jobba i en annan delstat än New York måste jag boka tid för fingeravtryck nånstans i New Jersey. Jag får låna en bil på lördag för att fara över vattnet och ta mina fingeravtryck. Att åka tåg och allt sånt funkar inte så bra i NJ märkte jag när jag bokade tid...

- Första hjälpen. Vartannat år måste man uppdatera sin kurs och eftersom det var mer än två år sen måste jag gå en kurs igen. Detta skulle jag gjort på mitt gamla jobb nu i vinter, men eftersom jag börjar på det nya jobbet måste jag se till att fixa det själv. Vilket betyder att jag får ta ca åtta timmar en helgdag för att gå CPR, som det heter här. Det är ju en bra kurs, men jag hade hellre tagit den på nån personaldag istället...

- Hälsokontroll. I går gick jag till min husläkare för en hälsokontroll. Nya jobbet vill veta att jag är frisk och kry och kan jobba.

- Tuberkulostest vill man också ha. Som tur är funkar det med det jag tog för mitt första jobb här i USA för tre år sen. Jag fick leta reda på papperen så att jag kan ta kopior. Det är mycket papper som man bör spara på här i USA eftersom centrala register (och register mellan olika myndigheter) är få. Mycket är privat och det finns massor med olika instanser, därav är det svårt att ha allt i samma databas.

- Kolla resväg. Tyvärr kommer min resväg att vara ganska lång. Ca 1.5 timme enkel väg. Det är en ganska direkt väg dock vilket underlättar. En tunnelbanelinje och sen ett tåg som korsar över till New Jersey. Liten promenad och sen är jag framme. Vi håller på att kolla hur mycket det kostar att ha en bil så småningom. Är det så att jag trivs på jobbet kan det hända att vi flyttar så småningom.

Ja, och sen jobbar jag ju fortfarande mina andra två jobb, har två barn och en make etc, så det blir ganska mycket att stå i just nu...

I veckan fick vi också ett paket på posten. Som skulle innehålla böcker från en bloggvän här i USA. Malin hade inte bara skickat med massor med svenska böcker (svenska böcker som är värda sin vikt i guld här) utan också söta T-shirtar, Bamsepussel, pennor, tandborstar, påslakan, vantar, kepsar och till och med en fribiljett till ett museum. Hur hon fick ner allt i paketet är för mig fortfarande en gåta! Sonen blev genast alldeles överlycklig i en flygplansbok som var med i paketet och en gul/svart mössa som han sprang runt med på huvudet. Inomhus. I 25 grader.

En del av det som fanns med i paketet!

Tack!

Det går för jäkla snabbt i vändningarna alltså!

Här har man börjat vänja sig vid vardagslunken igen, upp på morgonen, göra sig klar för jobbet, åka till jobbet, jobba, jobba, jobba, komma hem, äta, lägga barn, träna, sova...
Och så plötsligt ställs allt på ända. Ett enkelt litet mail som jag inte bett om, men som kan komma att ändra vår situation enormt.
Ett mail om ett jobb jag inte sökt. Som damp ned i mitt knä. Bara så där. Som om himlen öppnat sig och släppt ned ett erbjudande inlindat i fint papper. Rätt ned i mitt knä. Och jag tar jobbet och springer av bara tusan.

För tre år sedan, när vi flyttade till New York, sökte jag massor med jobb. Och fick komma till många intervjuer. Bland annat på en skola i grannstaten New Jersey. Vid tidpunkten fick jag flera jobberbjudanden, bland annat från skolan i NJ. Eftersom jag fick ett erbjudande på ett jobb runt hörnet bestämde jag mig för att ta det istället. Det visade sig vara "hell on earth" på många sätt.

I alla fall. Jag trivs på skolan där jag jobbar nu. Väldigt mycket. MEN det är bara deltid och jag måste därmed ha två jobb för att få ihop heltid. Inte helt roligt faktiskt.

Med detta nya jobb är jag en del av ett team (på min nuvarande skola är jag "bara" Assistant Teacher även om rektorn jobbar mot att man istället jobbar kollaborativt) på två som arbetar tillsammans och planerar verksamheten.

Skolan är Reggio Emilia, något som jag dragits till de senaste åren. Ni som inte vet vad det är, kan jag berätta att det är en pedagogik som helt sätter barnet i fokus. De drar i trådarna på olika sätt. Visar barnen intresse kring något speciellt ser vi lärare till att provocera fram frågor och funderingar med hjälp av material och barnen själva. Pedagogiken stammar från Italien och skolan ska faktiskt skicka tre lärare till Italien i år för att fortbilda sig.

Lönen är mer än vad jag drömt om. Inte miljonär, men med tanke på vad jag tjänar just nu - på två jobb - känns det nästan så.

Sonen får dessutom en gratis plats på skolan i tvåårsgruppen. Gratis. En plats som normalt kostar ca 18 000. DOLLAR. om året.

Och just ja, nämnde jag att skolan är "svensk"? Skandinavisk skola för åldrarna 1-5 år. Med svenska influenser som gemensamma måltider (annars på skolor tar barnen med sig lunchlådor som de äter gemensamt vid ett bord). De har en egen kock som lagar veganmat.

Ja, ni förstår ju varför jag vill ha det här jobbet. Det värsta var att ringa min nuvarande rektor och berätta. De har varit fantastiska på alla sätt på skolan och jag kommer att sakna dem. Kanske är den nya skolan hemsk, men det vet man ju inte förrän man testat? Och jag är positiv!

Och just ja. Jag börjar om två veckor. Det är snart. Livet upp och ned som sagt.

I Sverige

När vi var i Sverige passade vi på en dag att besöka dotterns förskola där hon var i 1.5 år innan vi flyttade till New York. Det kändes först lite konstigt och jag vågade nästan inte gå in på förskolans bakgård. Tänk om de inte skulle känna igen oss! Just på gården såg jag till en början ingen lärare som jag kände igen, men så plötsligt dök det upp ett bekant ansikte! DÅ kändes det genast lite bättre. Hon välkomnade oss med öppna armar och visade oss till dotterns avdelning och hennes lärare som alla var kvar! Det var fantastiskt att se hur de kom ihåg dottern och att de blev så glada att se oss! Ännu roligare var ju också att få presentera lillebror! Han trivdes som fisken i vattnet och gick loss på leksaker och böcker och trolldeg. Och dottern kom ihåg både lärare och rummet. Hon frågade efter sin favoritleksak; pippihuset som hon alltid brukade leka med.
Jag är verkligen glad att vi gick dit och hälsade på! Det är en fin förskola det där och mycket fina lärare som jobbar. Lärarna lovade att de är kvar när vi kommer nästa gång ;)

Två år

I veckan firade vi att lilla sonen fyllde två år. I torsdags närmare bestämt. Samtidigt som det känns som att han kom till oss i förrgår känns det ändå som om han alltid funnits där. Det är väldigt konstigt. Jag jobbade ju den dagen men när jag kom hem firade vi med lite pizza och födelsedagscupcakes. Han njöt när vi sjöng för honom och sjöng givetvis med! Vi kommer att fira honom imorgon söndag med ett litet kalas med några nära vänner till familjen. Vi hoppas att kunna vara ute för en liten picknick, men vädret såg lite tveksamt ut så vi får se!

September

Ja, så blev det september?! Vad tusan? I måndags gick jag tillbaka till jobbet igen. Det var som om jag aldrig haft semester liksom. Det kändes som om man var där igår! Denna vecka är det mest förberedelser inför det nya läsåret, vi städar klassrummet och förrådet och kontoret och gudarna ska veta att det behövs.
Lärare är samlare. På riktigt. Oj, en gammal tandborste från 1983?! Ja, men DEN spar vi! Kan vara "bra att ha". I gömmorna i veckan hittade vi en stor samling LP-skivor till exempel. Säkert något som en förälder donerat och som lärarna då tänkte: "kan vara bra att ha!". Vi hittade gamla kartonger, 300 snäckor och stenar (som barnen ändå tar med sig till skolan varje år. Man behöver inte spara ALLA från tidernas begynnelse), plastknivar till förbannelse, ett tjugotal slevar (VEM behöver 20 slevar liksom? Detta är INTE en restaurang eller en cateringfirma!) och en massa annat "bra att ha". Men grejen är att "bra att ha" är INTE "bra att ha" om det inte använts på flera år. Att spara hjälper inte. Så vi har rensat, kastat, sorterat och organiserat och det känns SKÖNT! Nu vet vi också vad som finns gömt där inne och det är lättare att använda det som faktiskt finns. Det fanns en hel del dyra saker som vår rektor köpt in som inte ens använts.

Idag hade vi föräldramöte, men det var inte många av våra familjer som kom. De flesta har haft barn på skolan förut, i den yngre klassen, och de behöver ju inte komma varje år för samma information. Lite trist för oss lärare som tar oss tid att komma på kvällen...Vi fick i alla fall se tre familjer utav 19...

Imorgon är det fredag. Det bästa med att jobba är att fredagar och helgen blir så mycket mer efterlängtade!

Liten blir stor

Nu pratar jag inte om mig själv, att jag fyllt och så, om ni nu skulle få för er det. Jag pratar givetvis om barnen. Speciellt sonen eftersom han, inte ens två år fyllda, gör framsteg dagligen. Det är fascinerande att få se!
Just nu pottränar vi för fullt. Blöjan är inte borttagen helt, utan den kommer av lite då och då under dagen för att se hur det går liksom. Det är inte någon lätt sak att potträna alltså. Med dottern var vi ganska radikala. Vi bestämde att vi skulle köra "all in" på jullovet då jag var hemma från jobbet och bara ta av blöjan och så var det klart. Dottern pottränades helt den veckan och två månader senare var hon också torr på natten. Hon fattade snabbt.
Vi är lite mer avslappnade med sonen. Vi har ju lite mindre tid med två barn och nu när vi rest till Sverige och tillbaka och jag ska börja jobba efter semestern imorgon.

Vi började i måndags med att sätta H på pottan då och då under dagen och för vaje dag som gått har vi satt honom där oftare och oftare. Han kissar varje gång i princip. Två olyckor än så länge. Givetvis i soffan! Ska det vara så ska det vara!
Nu har vi börjat använda kalsonger så smått också. Eftersom han ännu inte sagt till när han behöver gå på pottan säger vi till nån gång i timmen att han måste sitta. Och om det blir kiss i pottan dansar vi en liten pottdans tillsammans, vilket han tycker är väldigt roligt.

Inte nog med potträning har han också slutat med mjölk på kvällen. Sedan jag började jobba förra året har vi introducerat vanlig komjölk i flaska och han drack 3-4 flaskor om dygnet (istället för välling kan man säga. Varken dottern eller sonen har druckit välling). Han vaknade på natten och fick mjölk, men det drog vi ned på successivt sedan våren. Det enda som var kvar nu var en flaska innan sovdags (och en och annan då och då på natten när inget annat hjälpte) och den försvann nu i måndags. Det gick över förväntan. Lite knussel efter några dagar men inget oöverkomligt. Det är mest det där med att suga på nåt som lockar tror jag. Varken dottern eller sonen har haft napp, fastän vi försökt. Nu i efterhand har det varit skönt. Ännu en sak mindre att "sluta" med som kan vara beroendeframkallande :)

Så ibland har vi gett vatten i flaskan istället för mjölk och det funkar också. Det gjorde vi nån gång under veckan. Nu erbjuder vi istället vatten i mugg och mjölk till maten. Och det går bra. Han fattar snabbt den där lilla killen alltså!

Dessutom pratar han mer och mer! 
Jag har insett att våra barn inte är barn som pratar fullständiga meningar när de är två, eller kanske inte ens vid tre, som vissa andra barn gör. Man ska aldrig jämföra sina barn med andra, alla är så otroligt olika.
Sonen använder dock fler ord nu vid två, än dottern gjorde i samma ålder. Han hör ju mer språk än vad dottern gjorde just för att han har en storasyster som gillar att prata :)
Han räknar till tio på engelska och svenska och han skilja på språken. Han kan alfabetet och älskar att sjunga sånger. Han är förvånansvärt duktig på att komma ihåg melodier och vissa ord. En av favoriterna är "Let it go" från filmen Frozen (Frost på svenska) och den har han ju så klart fått från syrran ; ). Dessutom kan han namnet på ett flertal av Disneys prinsessor och gillar att leka med Elsa, Ana och resten. Oftast tillsammans med syrran. Han gillar bilar och fordon och att lära sig hur saker fungerar. Experimenterar gärna med korkar, knappar, hjul och annat han får tag på. Han observerar andra noga för att lära sig att göra något speciellt han är intresserad av.

Han har precis lärt färgerna. Ett tag trodde jag han var färgblind! Han lär sig saker väldigt snabbt, men färger gick liksom inte in. Om jag visade honom något vitt och frågade vilken färg det var så höftade han till med det första han tänkte på. I månader. Men så plötsligt hände det och han kan identifiera många färger. Kanske också tack vare favoritfilmen på Youtube som heter Baby Big mouth där de öppnar Kinderägg och övar på färger och bokstäver och liknande!

Nu hade jag tänkt lägga in bilder, men det funkar inte just nu på Blogger. Typiskt! Jag återkommer!

Så var den årliga födelsedagen förbi

En årlig företeelse den där födelsedagen, tydligen...I år sade uträkningen att klockan slagit 33 år. Jag vet inte riktigt om det stämmer? Jag känner mig fortfarande som 15 emellanåt, ibland 20, men oftast runt 25. Det är en bra siffra det där. Samtidigt är jag glad över att få ännu ett fantastiskt år på denna vackra jord, att ha fått ackumulera fler erfarenheter och upplevelser! Några fler rynkor och, om möjligt, några fler grå hår på skallen, rikare är jag nu dessutom.

Vad tänker jag nu inför mitt 34e år? Jag tänker att jag ska ta hand om mig själv bättre, träna effektivare, springa mer, äta hälsosammare, göra saker som är roligt, ta min tid att göra saker och inte stressa för mycket. Läsa mer vill jag också göra. Gå på dejt med maken lite oftare. Spela mer sällskapsspel. Laga ny mat, prova nya ingredienser. Slösa mindre på pengar och matvaror. Skriva oftare till vårt fadderbarn. Skypa mer med familjen. Rom byggdes ju inte på en dag, men sakta men säkert så kan nya rutiner skapas.

Den där Ernst Kirchsteiger sade nåt på sitt program som fastnade. "De som säger att de inte har tid att göra eget äppelmos, varför? Vad gör de med sin tid egentligen? Det är ju inte så att man sparar ihop sin tid i livet i en pott så att man får extra tid i slutet. Så gör ditt eget äppelmos!".
Inte exakta ord, men något liknande sa han Ernst.
Maken har alltid sagt samma sak (fast med andra ordval), han är klok han min man (fast jag är snäppet klokare eftersom jag gifte mig med honom!).

Så nu ska jag göra mitt eget äppelmos (eller andra saker!).

Bland vikingar

När man är svensk måste man ju se till sitt arv. Och även undervisa sina barn om hur Sverige en gång såg ut. Vi gjorde en ganska spännande resa, där vi upplevde lite stenålder, vikingatid, medeltid och så även lite nyare tid.
I Västerås besökte vi Anundshög med omnejd. En gammal vikingagrav är detta.

I Västerås reste vi i tiden vid ett tidigare besök till Vallby Friluftsmuseum där vi besökte folk från 1600-talet och hur de bodde och gick i skola. 

N var ju så himla fin när hon frågade om det var SÅ HÄR jag bodde när jag var liten! Mjo. Nästan alltså. Nästan!

Fick gå i skola lite också.

N insisterade på att mitt vardagsrum MÅSTE ha sett ut så här när jag var liten!? 

Hamra med spik. Så oamerikanskt det kan bli. Man kan ju bli stämd för mindre liksom! TÄNK OM ungarna skulle hamra fel, spika fast spiken i handen, slå nån i skallen med hammaren? Ojoj!

Dagens I-landsproblem

För snart två år sen fick jag en Kindle (en läsplatta) i julklapp. En fantastisk grej! Jag älskar den! Och har haft mycket nytta av den under dessa år.

För er som kanske inte är så insatt i läsplattevärlden kan jag berätta att man trycker på skärmen (touch screen) när man vill "vända sida".

Det är ju helt okej, funkar jättebra.

Om man inte nickar till för att man blir trött (vilket pensionärstrillingnöten ofta gör då hon läser på kvällen)...Och har fingret kvar på skärmen...

För när man nickat färdigt, vet man inte riktigt hur långt man bläddrat ibland...

Det kan vara lite jobbigt!

Junibacken

2011 åkte vi till Junibacken i Stockholm med dottern. Det var en riktigt bra resa, då vi även bodde på hotell över en natt. I år åkte vi också till Junibacken, nu med TVÅ barn! Tänk vad livet förändras ganska snabbt. Det är fantastiskt egentligen! Denna gång sov vi inte på hotell utan det blev en dagsresa med tåg. Vilket gick bra det med så klart.
Det var många besökare på Junibaken även denna gång. Är det någonsin lite folk där kan jag undra?
Lillebror hade så roligt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv ibland bland alla människor och saker att göra. Till och med Sagotåget åkte han utan att knussla det minsta!

Stockholm är ju bara för vackert! Vi hade tur med vädret även där. Det regnade en fem minuter eller så och sen försvann regnet. När vi åkte därifrån kom solen tillbaka igen!
Här nedan är lite bilder från förra besöket då dottern var något mindre ; )