Ett telefonsamtal

Igår fick jag så äntligen numret till kvinnan i den bilen vi krockade med. Hela dagen gick jag med en klump i magen. Vad skulle hon säga? Hur mår hon?
Så äntligen ringde jag. Jag blev uppvärmd av hennes mamma eftersom jag inte hade numret direkt till kvinnan. Hon var gullig och trevlig och så oerhört glad att allt gick bra. Då kändes det bra att ringa till hennes dotter. Det var lite lättare.
Kvinnan mådde bra. Hon fick en spricka i foten och är gipsad 4-6 veckor. Hon sa att hon tog det lugnt och frågade hur det var med oss och sa att det var snällt att ringa. Dessutom berättade hon att den bilen som kom bakom henne, som lyckades väja, faktiskt var på väg att köra om henne när han insåg att han fick möte. Ni kan ju tänka vad som hänt om han höll på att köra om samtidigt!
Ni ser, allt handlar om tillfälligheter. En massa OM. En massa OM som jag fortsätter tänka på. Pappa berättade också att en halvtimme senare kom skrapbilen till vägen där det hände, planerat sen tidigare eftersom det var en massa snö och is. Tänk OM den kommit tre minuter innan vi kom. Nu är det skitsamma. Det som hände, hände. Idag ska jag vara hemma och vila och plåstra om mig. Maken mår också bättre tack och lov!