Ranelid

Jag gillar ju som sagt "Stjärnorna på slottet". Lite besatt är jag faktiskt. Och årets stjärnor är lite härliga också. Bergqvist med sin humor och sitt loja sätt. Allt går. Sivan och Meg som bara är söta och roliga. Pompösa Körberg.
Sen har vi ju Björn Ranelid. Jag hade liksom aldrig riktigt förstått mig på karln. Visst kommer jag ihåg fejden Ranelid vs Skugge, men inte fasen tänkte jag på vad det egentligen handlade om då. Sen såg jag honom med Gynning på Fredrik och Filips New York-program och inte ens då fattad jag riktigt vem människan var.
Nu har jag fått lite mer respekt för honom och hans författarskap. Jag kanske till och med läser nåt av honom. Han raljerar med orden så att jag blir alldeles snurrig, men samtidigt förundrad. Jag undrar hur det låter nedskrivet? Han slänger med fina uttryck och vackra formuleringar och jag blir bara hänförd. Hur kan han? Ibland måste jag tänka i fem minuter innan jag fattar, men jag gör det alltid till slut. Efter mina blondinminuter.
Jag tycker det är härligt att han är sig själv utan pardon. Han försöker också framhäva de andra stjärnorna, men på sin egen storhets bekostnad. Fast inners inne tror jag nog att Ranelid tycker att han är lika bra :) Och det är okej.