onsdag 15 september 2010

Armbågar

Igår skulle jag ju skriva om just detta ämne, men blev istället överrumplad av den mörka morgonen och skrev om det istället. Hjärnans vägar äro outgrundliga ibland.
För ett par veckor sedan satt jag med mina nya ettagluttare vid ett bord och spelade memory - ett enkelt sådant. Alla fick varsin tur och när spelet pågått en stund visste barnen fler och fler par som låg och skräpade, och givetvis var det några som kunde fler än de andra. När det sedan blev någons tur "hjälpte" de andra barnen honom/henne. De sa saker i stil med "Inte den, ta den där" eller så pekade de på rätt kort som de kunde ta. Det slutade med att den de hjälpte fick ett par eller två. Jag kom på mig själv med att till en början säga "Men så kan ni ju inte göra. Ni kan ju inte hjälpa varandra så där. Då får ju inte du några par". Sedan tänkte jag efter lite grann. Vad är det jag lär barnen när jag säger så? Att man inte ska hjälpa andra? Att det bara är att vinna som gäller? Att man ska armbåga sig fram? Därför slutade jag säga så och istället uppmuntrade jag dem att hjälpas åt. Och spelet blev bra mycket roligare då. Det var ingen som anklagade någon för fusk eller att vara elak. Vi hade helt enkelt en underbar stund när vi spelade.
Det där med armbågar får barnen lära sig tids nog. Hela livet känns ibland som en enda armbågsmatch för att överleva, för att bli lycklig, för att få mat på bordet, för att få det där efterlängtade jobbet...Därför är det så upplyftande att få vara runt små barn så ofta som jag för där har detta inte hunnit växa fram på samma sätt (ja, alla barn är ju inte så lyckligt omedvetandes, men många!). De barn som jag jobbar med är väldigt generösa. Utan att tveka delar de med sig av sitt fredagsmys på roliga timmen eller kommer med en fin komplimang eller hjälper någon städa undan. Då blir jag alldeles varm i hjärtat!
Låt barn får vara barn så länge som möjligt. Oförstörda och underbara!

10 kommentarer:

Kim M. Kimselius sa...

Du låter som en underbar person och mamma! Ett jättefint inlägg. Kram Kim

Mrs Clapper sa...

Du har så rätt så rätt, precis som vanligt :) kram!

Anneli sa...

Det är ju helt underbart! Precis som du säger så ska man uppmuntra hjälpsamhet och givmidhet i första hand. Tävlingsmomentet kommer tids nog oavsett om vi vill eller ej :)

Kram!

Saltistjejen sa...

Jag tror många barn är vädligt generösa och vill hjälpa. Jag tycker det är underbart! Lilla E går mellan att vara extremt generös mot kompisar och oss fär hon delar ut leksaker eller snacks till var och en, till att vara jätte-ego och bara säga mine mine mine..... ;-)
Kram!

Marianne sa...

Så rätt! Bra metod att låta dem hjälpa varandra i stället för att konkurrera i spelet. Tänk om vi alla kunde uppfostra våra barn på det sättet.

Kram!

Monica sa...

Roligt att höra att det finns sådana barn:-)!

Stef sa...

Härligt! Vi "vuxna" skulle kunna lära oss ett och annat av det där! kramar

Min plats i solen sa...

Hej vännen!

Bra skrivit! Du har så rätt och vad härligt att läsa dina ord. Framförallt att läsa om hur hela situationen blev ett lärande. Inte bara för barnen, utan lika mycket för dig som pedagog och mamma. De där "aha - stunderna" är viktiga och du gjorde ju helt rätt. :) Dina elever är lyckliga som har en sådan klok lärare som du. En lärare som lär tillsammans med barnen, som tänker ett steg längre och som vet för vem hon gör det hon gör varje dag. Härligt! :)

Och precis som du skriver så kan man lära så mycket om livet i sig genom att spela spel tillsammans med barn. Visst är jaget viktigt men man får aldrig glömma bort viet. Tillsammans är vi starkare.

Tack för härlig kvällsläsning vännen och lycka till med ditt värdefulla arbete. Du påverkar framtiden.

Kram Lotta

Trillingnöten sa...

Kim: tack :) Jag blir alldeles rörd. Jag har mina moments. Kram!

Mrs C: Vad skönt!! :)

Anneli: Tyvärr är det väl så! Så bäst att passa på att njuta av givmildhet och oförstörd glädje!

Saltis: det är INTE lätt att vara liten! Å ena sidan dela med och andra sidan vilja ha allt för sig själv :) Det är så vi alla är tror jag!

Marianne: ja, verkligen! Jag tror att man kommer långt på att lägga armbågarna åt sidan ibland. Faktiskt.

Monica: Ja, ibland kan man ju undra när man träffar barn och läser nyheter...men de finns!

Stef: Men visst! Suga åt oss lite vänlighet!

Lotta: Men tack, vad glad jag blir när jag läser din kommentar en mörk torsdagmorgon! Vi lär oss hela livet, varje dag, varje sekund. det svåra är sen att använda kunskapen rätt :) Kram!

emma sa...

Jag tycker om att läsa den här bilden av barn, folk fokuserar ofta på hur ego alla barn -också- är. I människans natur finns både egoism och altruism. Håller med om att "dina" barn är lyckligt lottade. Och du! Kram

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...