Armbågar

Igår skulle jag ju skriva om just detta ämne, men blev istället överrumplad av den mörka morgonen och skrev om det istället. Hjärnans vägar äro outgrundliga ibland.
För ett par veckor sedan satt jag med mina nya ettagluttare vid ett bord och spelade memory - ett enkelt sådant. Alla fick varsin tur och när spelet pågått en stund visste barnen fler och fler par som låg och skräpade, och givetvis var det några som kunde fler än de andra. När det sedan blev någons tur "hjälpte" de andra barnen honom/henne. De sa saker i stil med "Inte den, ta den där" eller så pekade de på rätt kort som de kunde ta. Det slutade med att den de hjälpte fick ett par eller två. Jag kom på mig själv med att till en början säga "Men så kan ni ju inte göra. Ni kan ju inte hjälpa varandra så där. Då får ju inte du några par". Sedan tänkte jag efter lite grann. Vad är det jag lär barnen när jag säger så? Att man inte ska hjälpa andra? Att det bara är att vinna som gäller? Att man ska armbåga sig fram? Därför slutade jag säga så och istället uppmuntrade jag dem att hjälpas åt. Och spelet blev bra mycket roligare då. Det var ingen som anklagade någon för fusk eller att vara elak. Vi hade helt enkelt en underbar stund när vi spelade.
Det där med armbågar får barnen lära sig tids nog. Hela livet känns ibland som en enda armbågsmatch för att överleva, för att bli lycklig, för att få mat på bordet, för att få det där efterlängtade jobbet...Därför är det så upplyftande att få vara runt små barn så ofta som jag för där har detta inte hunnit växa fram på samma sätt (ja, alla barn är ju inte så lyckligt omedvetandes, men många!). De barn som jag jobbar med är väldigt generösa. Utan att tveka delar de med sig av sitt fredagsmys på roliga timmen eller kommer med en fin komplimang eller hjälper någon städa undan. Då blir jag alldeles varm i hjärtat!

Låt barn får vara barn så länge som möjligt. Oförstörda och underbara!