Sötdjävulen är hemsk. En syndens frestare. Till exempel. Imorse när jag gick in i köket låg en stor saftig chokladmuffins på köksbänken och ropade på mig.
- Ät mig! begärde han. Ät mig! Du vet att du vill, tjockis!
Jag försökte att ignorera, men det var svårt. Ett himmelrike klätt i choklad. Choklad! Mitt tempel är chokladberoende. Jag försökte låtsas som ingenting. Istället tog jag fram en fullkornssmörgås och lite ost i ett desperat försök att mota bort sötdjävulen i mig. Min blick vandrade dock ideligen till chokladen. Salivet rann till i munnen, jag kunde nästan känna hur jag dreglade vid åsynen av muffinsen. I mitt huvud hade jag redan satt tänderna i läckerbiten och mumsade förnöjt. Nu var goda råd dyra! Jag tog min smörgås och skyndade ut ur köket för att komma bort från begäret.
I bakgrunden hörde jag muffinsen skrika:
- Ät mig då din fetknopp!
Men jag hade än en gång segrat. Än en gång lyckats säga nej. Och jag var stolt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Heja heja! :)
Själv har jag sett till att fylla en rejäl fruktkorg mitt på köksbordet så att jag alltid har nått sött, men lite nyttigare, att sätta tänderna i. Annars hade jag aldrig pallat... haha.
AHMEN HALLÅÅÅÅÅ; du får utrotta dessa varelser nu. Släng faanskapet. Jag menar, nästa gång kommer du äta den, det hade jag gjort. Eller jag hade ätit den första gången..
Jag säger bara, bra kämpat!! =)
wooohooo bra jobbat!!
My: Jäkligt bra tänkt! Det ska jag också göra. Nya spännande frukter dessutom! Bra jobbat!
Ida: Man måste ju leva on the edge: p Annars blir det för lätt!
Jag: Tack!!! Det känns bra med en liten boost!
Skicka en kommentar