måndag 25 januari 2010
Voice mail
I morse såg jag ett missat samtal på min mobil och dessutom ett meddelande att personen i fråga hade talat in ett IQ-svar (och varför heter det IQ-svar?). Självklart var det min kompis Christine. Hon är en av de få vänner som faktiskt talar in ett sånt meddelande. Vi träffades i New York när vi var alldeles färska i landet. I USA talar alla in voicemail till förbannelse. Jag tycker att det är ganska skönt ibland. Man får reda på ärendet på en gång, om det är viktigt eller inte. Å andra sidan kanske man inte orkar lyssna på såna ibland. Det tar tid och oftast är det inte så viktigt. Förutom ibland när man sedan talar med personen som ringde och denne refererar till sitt voicemail (som man inte lyssnat på). Och här kostar det att lyssna på dem. Ingen förmögenhet, men i alla fall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Å jag GILLAR voicemail och telefonsvarare! Om man behöver meddela en person ngt så KAN man göra det även när personen ifråga inte svarar. JÄTTEBRA! Ofta ringer jag ju för att meddela ngt. En tid, en plats, ett ja, ett nje, eller så. Om det bara är för att prata så lämnar jag oftast inget meddelande. Då ser ju personen mitt nummer i vilket fall.
Här i USA är det dock irriterande att det FÖRST kommer en dataröst som ska säga en massa alternativ INNAN man ens hör personens eget meddelande. Så det tar tid innan man både kan lämna eller lyssna på ett meddelande. Knäppt!
Du är utmanad i min blogg :)
Saltis: Ja, eller hur! Jag tycker att det är fantastiskt. Nu har jag ju kommit ifrån det lite, eftersom jag vart i Sverige ett tag, men när det väl begav sig var det underbart att faktiskt kunna meddela något till någon med mer än ett sms som ändå tar tid att skriva och man får plats med 3 bokstäver!
Skicka en kommentar