Nu är det kokta (val) fläsket snart stekt

På söndag gäller det! Då är det dags att pallra sig till vallokalerna och välja vem som ska få sitta vid makten de kommande fyra åren. Av någon anledning är jag väldigt exalterad just detta val. Kanske på grund av min nyfunna politiska glöd? Jag har väl aldrig riktigt varit så där intresserad tidigare och absolut inte var villig att ge mig in nån slags politisk verksamhet. Förutom ett par gånger förstås. Då jag har varit riktigt arg. Arg som ett bi och velat förändring. Obligatorisk hjärntvätt av vissa människor skulle stått i mitt valmanifest. Till exempel den gången jag stötte på en ung kille på en buss efter jobbet. Jag hade en timmes resväg från jobbet hem och åkte buss. Jag var ännu inte välsignad med ett körtkort så det fick blir den gamla hederliga kollektivtrafiken. Efter en hel dag på jobbet var jag så trött att jag bara satt och blundade på bussen en bra stund. Tänkte, ni vet som man gör ibland, på allt och inget. Plötsligt hör jag mummel från sätet framför. Mumlet blir högre och högre. Till slut kan jag faktiskt höra vad det är för mummel och jag kan inte tro mina bleka öron. Det är någon som sitter och sjunger med i nån slags rasistisk "slagdänga"! Jag kollar på människan i fråga (smyger ju fram huvudet givetvis) och den som sitter där och sjunger är en 12-årig kille (om ens det) i svart jacka med hörlurar. Vilken chock! På bussen, som är ganska full vid det här laget, finns människor av olika ursprung och jag ser hur illa till mods många känner sig. De tittar på pojken, men vill inte göra nåt åt det. Jag sitter själv en stund och funderar på vad jag ska göra. Att kasta ut honom genom fönstret kanske inte är humant. Inte heller att stänga till truten med min strumpa.
Istället knackar jag honom på axeln. Han tittar på mig och tar av sig sina hörlurar. Därefter ber jag honom att sluta sjunga. Jag säger att han sjunger mycket bra, men att varken jag eller någon annan på bussen är minsta intesserad av att höra skitmusiken han sjunger. Han tittar konstigt på mig. Jag upprepar att han måste sluta sjunga. Efter en lång blick vände han sig om och sjöng inte på resten av vägen. Han satt väl och smidde på sin hemliga evil hämndaktion. För när han stövlade av vid sin hållplats i sina kängor och med nappflaskan i högsta hugg (han hade kanske ingen direkt nappflaska MED sig, men han hade säkerligen en hemma. Så ung var han) vände han sig om och gav mig mittenfingret innan han gick vidare. Tufft.
Då önskade jag att jag var politiskt aktiv så att jag kunde göra nåt vettig åt situationer som denna. Vad det skulle vara vet jag inte, men nåt i alla fall. Därför tycker jag att det är viktigt ATT MAN RÖSTAR så inte skitpartier som
"ni- vet- vilka" hamnar i riksdag och än värre, som "vågparti". Hujjeda mig som Astrid skulle säga. Jag tänker inte ens skriva ut deras namn så att människor kan komma hit av misstag genom sökningar på intranätet. Gå och rösta så att idiotpartiet inte får tillräckligt med röster. Hamnar partiet i riksdagen i Sverige kommer jag att skämmas ögonen ur mig. Hittills har jag varit stolt över att vi inte har liknande tendenser som i Danmark och Frankrike till exempel. Nu måste vi se till att fortsätta kunna vara stolta!