lördag 5 maj 2012

Två månader

Idag är det den 5 maj. Alltså exakt två månader sedan maken tog flyget över dammen till The Big Apple. Det är det absolut längsta vi varit ifrån varandra. Sist var för nåt år sen och då var det sex veckor. Det kändes som en evighet då. 
Och detta är vår evighet nu. Denna gång är det i alla fall vår och på väg mot sommar. Då var det höst och på väg mot mörkaste vinter. Dock är saknaden densamma. Den första tiden kunde jag knappt somna eftersom jag var van vid att höra TV:n lite lätt från vardagsrummet (nej, maken gillar inte att somna pensionärstider som jag gör). Och att vakna upp helt själv...ni fattar.
Jag saknar att komma hem efter en lång dag på jobbet och få en stor kram från maken. Att kramas över Skype  är inte lika trevligt faktiskt. Jag saknar att på en gång kunna skicka iväg ett sms eller ringa för att berätta nåt kul. Vi är ju liksom i två olika tidszoner och det är svårt att tajma roliga händelser till när båda är vakna. Jag saknar makens galna upptåg med fuldans i köket. Till och med hans jäkla retande saknar jag. Fast det går ganska bra att retas genom Skype också har jag märkt. Jag saknar att sitta framför TV:n och titta på våra program och filmer och kommentera det som händer. Att titta själv är helt klart inte lika kul. Jag har faktiskt nästan slutat titta. Serierna är inte alls lika roliga utan sällskap av maken. Jag saknar makens goda grytor han brukar göra. Själv är jag usel på grytor. Jag saknar alla samtal vi brukar ha om allt och ingenting där vi förfasar oss över världen och dess invånare. Jag saknar att slippa vara stressad. Nu är jag ensam med allt. Alla beslut, alla lämningar på dagis, alla hämtningar, alla sjukdomar och krämpor (små som stora), all städning, all matlagning, inhandling...Det är så skönt att vara två och dela på allt ansvar. Att kunna diskutera vad som är bäst i vissa situationer, att låta någon annan ta över när man är helt slutkörd.


Och nu kan vi äntligen säga att vi ses nästa månad! Trots det innebär det ytterligare 46 dagar av saknad. Jag tycker det låter bättre och närmre med nästa månad så vi säger så tills vidare....





14 kommentarer:

Katarina sa...

Visst är det så att det är rätt skönt att ha någon att dela det vardagliga med,, men nu är det nära,, snart är ni tillsammans igen.. Kram

Västgötskan sa...

Förstår att det känns tomt och saknaden är total. Jag förstår inte hur du/ni klarar av det. Det är ju jättelång tid. Jag får lite smått "ångest" när sambon är ute och reser en vecka.. :-(

Kram!

Hjem Kära Hjem/ Anna sa...

46 dagar...1 månad. Det kommer o gå FOOORT det ska du se!
Förstår att det blir lite mkt av ALLT, 1 månad c",)

Flyttar du o dpttern over there om 1 månad?!

ha iaf en super helg, Klem Anna

Mrs Clapper sa...

Åh vad tufft! Nästa månad är snart här!!

Monica sa...

Tiden går verkligen fort, ibland är det bra ibland mindre bra, men tycker inte det var länge sedan du sa att maken reser. Förstår det där med tidszoner, blir inget spontant, är ju en väldig skillnad i tid så pratet måste planeras. Skönt att det verkar fungera bra för dig och lilltjejen med vardag och allt och nu är det nästan bara en månad:-), trevlig helg!

Saltistjejen sa...

Skickar en varm kram! Förstår verkliegn hur jobbigt det måste var!! Jag var ju bara en månad ensam med E i Sverige förra sommaren men det var jjobbigt nog. Och då ahde vi ändå semester och inga direkta tider att passa. Men visst, en del av jobbigheten var också just det ATT vi inte var hemma utan borta. Så DET är bra att ni åtminstone är hemma med N's rutiner och folk o miljöer hon känner sig hemma med. MEN att vara singel parent" är skitsvårt. Tar sååå mycket energi. Inte enbart det praktiska (vilket är tufft nog) men även de mentala. Som du säger att ha allt vardagsansvar. Fatta alla beslut. Och att inte kunna dela de dåliga men även de bra stunderna tillsammans. Tufft!
Som tur var har ni nedräkning! BRA!
Stor KRAM!!

Madeleine sa...

Believe me, I know the feeling :)

Malin-Charlotta sa...

Snart min vän. Snart får ni kramas igen <3

Emma sa...

Usch, usch usch, jag vet precis. Man blir frustrerad vareviga dag. Och det där med Skype är ju fantastiskt, samtidigt som det är förrädiskt.

Retas går bra, men inte kramas...

Vilket fint inlägg. Så mycket kärlek! Nästa månad är ni tillsammans igen. Och då är det sommar i New York!

Stef sa...

:( förstår hur jobbigt det måste vara! Men tiden går fort och snart ses ni igen! Det är bra att saknar lite ibland dock, absence makes the heat grow fonder! Man lör sig verkligen att uppskatta varandra! Skickar styrkekramar till er alla!kram

Camilla sa...

Ibland kan tiden vara oändligt lång. Jag förstår att du saknar din kärlek i vardagen, men var glad att du har en kärlek att längta till.

Lisa sa...

Vilket fint inlägg! Och den där saknaden låter så himla jobbig. Fin, men jobbig liksom. Men förstå vad stärkta ni kommer vara när ni äntligen är tillsammans igen. Och du är grym som fixar det. Att vara van vid att alltid ha någon att dela vardagen med til att plötsligt inte ha det, måste vara en enorm omställning.

Duktiga Tjejen sa...

Åh, förstår hur mycket du saknar! Jag var ju tillsammans med en puertorican i några år... Vissa perioder var vi ifrån varandra i flera månader. Det tärde mycket på allt. Som tur var är ni snart tillsammans igen! <3

Jojjo sa...

Åh så fint du skriver! Förstår att du saknar, tvåsamheten är bra mycket roligare än att vara själv.

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...