Jo, så var det ju Kakan. Bilen, alltså. Den ska ju säljas. Nästa så det gör lite ont. Vi har ju haft en ganska lång och brokig historia, jag och bilen. Vi har bråkat, men blivit sams igen. Vi har rest och haft roligt. Vi har svurit och skrattat. Dottern fullkomligt älskar bilen. Hon bad mig visa den på Skype och sen frågade hon om jag skulle ta med bilen till USA. Tror icke det, svarade jag.
I alla fall har jag nu en intressent på bilen som sa att hon skulle köpa den. Såvida den inte föll ihop mitt framför ögonen på henne när hon tog sig en titt. Det är ju inget som jag kan lova INTE kommer att hända, men man kan väl be till de högre makterna. Dessutom är det ju inte så att hon betalar en förmögenhet för skrället, menar jag.
Så i morse var det dags att städa ur lilla bilen. Den enkla urtvättningen som jag hade räknat med visade sig vara en mindre arkeologisk utgrävning.
I bakluckan hittade jag två första-hjälpen-lådor. Den ena från syrran, den kände jag igen. Den andra låg liksom i väggen på bilen (ni vet väl hur det ser ut i bakluckan?) Säkert från bilens födelseår 1989. Jag hittade två gojsiga, äckliga arbetshandskar, en rostig skruvmejsel (kunde säkert ha startat nån slags odling på den i ett laboratorium), en gammal miniräknare som jag kände igen som min sedan gymnasiet. Hur fasiken den nu hamnade där? Plus startspray, spolarvätska, en vattenspruta, rep...listan kan göras väldigt lång.
Jag har i alla fall gjort den så ren jag kunnat förmå. Den ser faktiskt inte så pjåkig ut, under all skit som legat och grott. Nästan så man vill frakta över till New York...eller. Nä.
Inför Thanksgiving.
13 timmar sedan
Inlägg
7 kommentarer:
Spännande med arkeologiska utgrävningar. Vi brukar ha dom i trädgården. Där hittar man allt möjligt. I somras hittade vi en ficklampa när vi grävde upp en buske. Vi har inte haft någon sådan ficklampa. Var kommer den ifrån? Vem saknar den?
Skönt att du verkar få bilen såld och får några kronor för den i alla fall.
I en bil kan det få plats väldigt mycket saker - fråga mig, jag vet!
Det kan nog bli lite saknad, den som varit med i ur och ur och fraktat er dit ni ska, förstår dottern där. Bra du gjorde bilen fin så det blev ett värdigt farväl:-). Hoppas nya ägaren är snäll mot den,-).
Jag kan tro att det emellanåt känns bra och däremellen som att det är mycket kvar.. Kram
Visst är det synd att man inte gör sådär fint och rent till sej själv :) Har tänkt på det när jag flyttstädat mycket på sistone. Visst är det jobbigt men resultatet är värt en hel del! Ska försöka sälja in detta till min man :)
Skönt om du får Kakan såld - men det är ju nästan så den förtjänar en bild här på bloggen!
Åh det är alltid svårt att göra sig av med sin bil, jag saknar min bil ofta! Många intressanta fynd hör jag, du kanske skulle haft en antik utställning med föremålen?;) kramar
Skicka en kommentar