söndag 23 december 2012

Tiderna förändras. Eller?

Tänk vad tiderna förändras egentligen. Vår värld ser annorlunda ut nu jämfört med förra året,  och året före det, för tio år sen, tjugo, hundra år sen.
Samtidigt, har vi en alldeles för stor tro på att tillräckligt med förändringar redan skett ? Att allt och alla redan accepteras, att inget längre är stigmatiserat i vårt samhälle?
Jag läste tidigare idag den här artikeln som handlar om en big shot inom pokervärlden som "kommit ut". För mig kändes det väldigt föråldrat. Vem ska behöva "komma ut" i dessa tider egentligen? Är inte samhället redan i fas med accepterandet av "annorlunda" personer, som inte kan sorteras i "normfacket"? Vare sig det gäller homosexuella, blonda, svarta, rörelsehindrade, korta, långa, smala, tjocka...

Kanske är det bra att ibland bli påmind om att världen må vara annorlunda nu än för 10-20 år sen, men att vi faktiskt ännu inte rott allt i hamn. Det finns fortfarande människor som spottar på HBT-personer, som skriker glåpord efter svarta personer, som ler hånfullt mot de svagare i samhället, fastän vi inte vill erkänna det.
Jonas Gardells bok (Torka aldrig tårar utan handskar) påminner oss också om hur det var, för inte alltför länge sen, en tid som många vill förtränga och blunda bort.

I min värld är vi i alla fall redan i hamn med acceptansen. Min värld ser på olikheter med vänliga ögon, nyfikna ögon, öppna ögon. Min värld öppnar sitt hjärta för alla slags människor oavsett kultur, sexuell läggning, hudfärg, åsikter, klädstorlek eller andra saker som kan tänkas vara "annorlunda". Min värld accepterar alla utan att blinka eller ifrågasätta.

Ta en sekund och tänk efter hur DIN värld ser ut.

1 kommentar:

Hanna Lans sa...

Det här är en av de svåraste sakerna med att bo i Sverige tycker jag. Eller, någon annanstans än NYC. Jag hade inget skojigt liv i USA, men acceptansen för i princip alla i NYC tyckte jag om. Resten av USA, not so much, och i Sverige? *Host* Vi vill gärna tro att vi är så himla bra öppna och accepterande, men det är vi inte. Bara en sådan liten skitsak som längd på hår. Många av mina vänner (födda på 70-talet) skulle aldrig acceptera att deras söner har långt hår, eller sina döttrar kort. Herreguuud, vad löjligt!

*Stolt mamma till en egensinnig, underbar och empatisk pojke med långt hår*

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...