"Faraos Förbannelse" och "Solbarnet"

Jag beslutade mig för att äntligen läsa några böcker av mina fina bloggvänner Kim Kimselius och Monika Häägg. Jag har läst deras bloggar länge och har velat läsa deras böcker också. På biblioteket hemma på min gata i stan fanns inte böckerna. Så fick jag en plötslig uppenbarelse att de kanske kunde finnas på det mycket större biblioteket i jobbstaden och mycket riktigt! Jag fann några stycken som jag lånade på stört.
Jag lånade "Solbarnet" av Monika och sedan "Faraos förbannelse" av Kim. Nu har jag läst båda och gillade verkligen. Det hade varit fantastiskt om dessa författare funnits när jag var yngre, jag hade slukat alla böcker i ett nafs. 

"Solbarnet" av Monika Häägg handlar om flickan Fry som lever under bronsåldern och som blir falskt anklagad för stöld och ska offras. Det är en riktig härva som nystas upp för läsaren under bokens gång. Historiska böcker kräver väldigt mycket efterforskning och det märks att Monika verkligen gjort ett grundligt jobb! Jag är inte väldigt insatt i Bronsåldern och jag fick lära mig en hel del. Det gillar jag verkligen! En väldigt bra bok som jag varmt rekommenderar. Jag kommer absolut att läsa fortsättningarna om flickan Frys äventyr (jag vann ju en av de efterföljande böckerna dessutom)!

"Faraos förbannelse" av Kim Kimselius handlar om det gamla Egypten, vid tillfället styrt av Tutanchamon. Ramona och Teo gör en tidsresa och hamnar mitt i historien. Det finns ett dödligt hot mot den unga Faraon (sett i backspegeln vet vi ju om detta) och Ramona vill stoppa konspirationen. Jag vill inte avslöja för mycket om ni tänkt läsa böckerna själva.
Liksom Monika skriver Kim historiska äventyr och Kim fokuserar på olika tidsepoker i olika böcker. Det ligger ett gediget arbete bakom varenda bok, det märks så väl när man läser. Jag är mer insatt i det gamla Egypten (än i Bronsåldern) och fick ändå lära mig en hel massa nytt som jag inte visste om. Även denna bok kan jag varmt rekommendera! Jag ser fram emot att läsa fler av Kims fantastiska böcker!

Jag är verkligen förtjust i böcker som lär läsaren något (historia till exempel) samtidigt som de är spännande. Barn tar lättare upp information om de är känslomässigt involverade och både Kims och Monikas böcker är väldigt bra exempel på just detta. Som lärare tänker man extra noga på det. Jag kommer att använda Kims och Monikas böcker i mitt arbete!

Inte nog med att Kim och Monika är fantastiska författare, de är också otroligt fina människor båda två! Passa på att besöka deras bloggar om ni inte redan gjort det (klicka på deras namn i början av detta inlägg så hamnar ni direkt på bloggen).

Nu väntar jag med spänning på er andra där ute i bloggvärlden som är i full gång med att skriva och ge ut böcker!

Smickrande. TACK anonym läsare!

Smickrande, men kanske inte så roligt att inte ens få cred för det man gjort. Igår fick jag nämligen ett tips från en anonym kommentatör som påpekade att ett av mina inlägg (från en månad tillbaka ) blivit plagierat av en annan bloggare. Först trodde jag att Anonym menade att JAG hade plagierat någon annans inlägg så jag gick in på bloggen denne refererade till, men upptäckte att det inte var jag utan DEN ANDRA personen som stulit ett av mina inlägg nästan rakt av. Lite smickrande tyckte jag nog. Någon tycker så mycket om det jag skrivit att den vill dela med sig, men sen insåg jag att bloggaren tagit orden som sina och inte ens länkat till mig eller påpekat att det var någon annan som skrivit texten egentligen. Jag kommer givetvis inte att länka till personens blogg, jag vill inte ge personen uppmärksamhet och eventuellt fler läsare. Jag kommenterade hos bloggaren, men det verkar inte som att kommentaren kommer att bli godkänd. Surprise!

TACK för att ni läsare ställer upp och berättar om någon tagit inlägg eller annat! Det är verkligen toppenfint gjort tycker jag. Det är svårt att hålla reda på hela internettet ni vet...Det är ju ganska stort.

Nu går jag vidare i livet. Veckan har varit ganska hektisk med kollegor som varit sjuka och än värre blir det idag då två är borta. Jag ligger efter med planering och annat efter den här veckan. Som tur är har vi studiedag på tisdag så jag kan hinna röja undan lite måsten i alla fall. En lärare hinner nog aldrig ikapp eller ligga steget före kan jag tala om, men man kan ju alltid försöka. Lite Sisyfos ligger det allt över läraryrket...man rullar upp stenen nästan till toppen....oooooch så rullar den tillbaka ned igen. Bara att ta i igen och börja rulla!

ps. STORT tack till alla pepp jag fick på mitt förra inlägg! Ni är så fina allihop...Och jag kommer inte att sluta blogga i första taget! Det kan jag lova. Så länge det finns ord som bubblar och vill ut, finns jag kvar. Det har bubblat ända sedan jag upptäckte böckernas underbara värld när jag var 4-5 år, och orden lär inte sina på väldigt länge...

Ett beslut

De senaste veckorna, eller faktiskt ända sedan jag börjde jobba igen efter semestern för drygt två månader sedan, har jag funderat, haft dåligt samvete, försökt återuppta och sen gett upp igen, försökt återigen. Och nu äntligen har jag kommit fram till ett beslut.

Tidigare har jag alltid svarat på varje enskild kommentar i min blogg, men på sista tiden (sedan jag började jobba), har jag bara gjort det av och till. Det var lite lättare att svara när bloggen genererade kanske en till fem kommentarer om dagen. Nu för tiden kan det bli upp till tjugo härliga kommentarer om dagen!
Min tid har inte räckt till för allt nu när jobbet tar en stor del av min vardag. Det har jag haft enormt dåligt samvete för eftersom jag uppskattar varenda fina kommentar som jag får! Det är så härligt att logga in och finna ett gäng underbara kommentarer som väntar på att godkännas. Jag läser varenda kommentar och tar till mig, uppskattar, gläds åt, ibland skrattar åt och alltid älskar. 
Därför har jag nu under senaste dagarna funderat länge och hårt på hur jag ska göra och beslutat mig för att "sluta" svara på varje kommentar på bloggen för att slippa känna stress och ha dåligt samvete över att det inte hinns med. Är det en fråga eller liknande svarar jag givetvis här på bloggen, som svar på kommentaren, i ett eget inlägg eller på din blogg! 
Nu känns det kanske lite som att "oj, vad många läsare hon har och vad hon är viktig helt plötsligt". Jag hoppas att ni inte tar det på det sättet. Varje kommentar jag får är guld värd och gör att jag vill fortsätta skriva. Den tid som jag tidigare tog till att besvara kommentarerna lägger jag "hellre" på att ge en kommentar på DIN blogg. Just för att jag vet hur otroligt roligt det är att få respons på sina inlägg. 
Jag hoppas och tror att ni förstår hur jag tänker? Och händer det att jag har lite tid över (typ när jag går i pension eller så), så kommer jag att svara ibland i alla fall.
Ni är fantastiska hela bunten! TUSEN TRILJONER TACK för alla fina kommentarer ni strör runt er! 

Äntligen!

Inte nog med att man borde ropat ÄNTLIGEN! när Tranströmer utnämndes som årets Nobelpristagare i litteratur (jag är inte jätteinsatt som vanligt med Nobelpristagare, men jag kommer att läsa lite av honom så småningom) utan nu kan jag också meddela att:

Julmusten ÄNTLIGEN! entrar affärerna. I början av oktober! Det börjar arta sig i julavdelningen. Inte en dag för tidigt. Dessutom såg jag att de hade börjat med lite tyska julspecialiteter när jag var och handlade på Lidl förra veckan. Det spelar ingen roll vilket land julgrejerna kommer ifrån, bara de kommer fram.
Det är lustigt det där. När julen väl är slut är jag så trött på den att jag inte ens orkar tänka på att den kommer tillbaka igen året därpå. Sen, i september/oktober, händer nåt. Adventsljusstaken i min skalle tänds och tanken på julen blir återigen lockande och fantastisk - som varje år.
Och julmust. Love!
Jag varnar mina läsare redan nu - julen kan bli en stor del av denna blogg ett tag framöver. I alla fall nån gång i veckan. Jag ska försöka hålla mig liiiite, till nån gån i november. Händer det nåt fantastiskt kan det hända att det kommer på bloggen tidigare än så. Som när julmusten äntligen kommer! Yay!

Listigt värre

Jag är en person som är sjukligt förtjust i listor. Jag kan skriva listor om allt och ingenting och har alltid gjort. Så snart jag ser en chans till lista åker penna och papper fram. Ännu är jag inte så IT-nördig att jag gör listor på datorn (förutom min "att läsa"-lista då, men den behöver jag inte titta på dagligen). Visserligen kan jag ibland få för mig att lägga en påminnelse på mobilen, en sån där cyber-post-it-lapp som ligger framme på skärmen. Jag vet inte varför jag gör det för jag "ser inte" den i alla fall. Den kan ligga där och påminna flera veckor och ändå glömmer jag att göra det som står på listan. Slöseri med tid med andra ord.
Jag gör listor på julmat, på saker att städa, på filmer att se, på inköp (ALL sorts inköp), på saker att göra, på saker att hinna med, på träning, på övningar att göra på träningen, på planer för en dag (timvis så klart), på livsdrömmar, jobbetlistorna är milslånga...you name it, jag skriver lista om det.
Nu skriver jag också en lista på varför jag borde få en löneförhöjning. Chefen skulle haft lönesamtal i våras och jag påminde honom i förra veckan. "Det är på gång", sa han. Och jag antar att det är om nån påminnelse till. Denna gång ska jag vara beredd. Jag ska framhäva allt jag gör och hur bra jag är. Jantelagen kan dra åt...pipsvängen. No more mister nice guy. Därför måste jag ha en lista så att jag inte glömmer nåt viktigt att berätta om hur underbar och fantastisk jag är. Och jag ska lägga ribban högt för att få en ordentlig prutmån. Nån måste ju börja för att lärare ska få det bättre så småningom. Varför inte jag liksom?
Nu rullar bollen...

Min version av den rullande bollen. Var  bara sugen på chokladboll just nu.

Lovely måndag!

Så vaknade jag upp till den riktiga måndagen i alla fall. Ingen frost i natt. Bara regn. Igår var jag lite orolig att regnet skulle frysa över natten och sen orsaka hal vägbana. Vi har inte satt på vinterdäcken ännu. Det känns lite tidigt. Eller? Ska man göra det nu? Med tanke på min teori om snö en månad tidigare varje år bör snön vara här när som helst (fast helst i februari faktiskt).Gah! Nej. Jag vägrar. Om man ignorerar det faktum att snön kommer varje år, kanske den inte gör det? Tankens kraft liksom. Jag har nog aldrig fruktat snö och kyla så mycket som i år. De två senaste åren har satt sina spår. Vintern är lika med mardröm för mig nu.
Jag vet att jag upprepat detta minst tusen gånger tidigare, men jag kan inte låta blir. Det är lite som terapi för mig. Jag bearbetar min vinterskräck offentligt på bloggen...

Idag är det måndag och jag är glad för att:

• vi hade en superskön och slapp helg
• måndag betyder att det snart är fredag igen
• det är bara två veckor kvar av formtoppen, lite mindre faktiskt
• julen närmar sig, första advent står runt hörnet : D
• det var inte frost i natt
• jag har den bästa familjen i världen!

Nu sitter jag på jobbet

Det skulle jag kunnat göra om jag inte stoppat mig själv. I morse vaknade jag med ett ryck. Det var kolsvart ute. Maken sov, dottern likaså. Jag undrade plötsligt varför inte klocklarmet gått ännu. Min hjärna började arbeta frenetiskt. Kroppen ville inte riktigt gå upp än och hjärnan ville inte släppa tanken på att jag försvoit mig till jobbet. HJärnan började rada upp logiska argument för vilken veckodag det borde vara idag. Måndag? Det är fortfarande mörkt ute, det brukar vara det när det är dags att gå upp till jobbet nuförtiden. Har det verkligen varit söndag? Tvättade vi "igår"? Nej, det gjorde vi inte. Logiken säger att det INTE är måndag eftersom tvätten inte är tvättad. Alltså är det söndag och jag kan sova lite till. Klart slut från hjärnan och pang så somnade jag om. Outgrundliga äro hjärnans tankeverksamhet ibland.
Istället vaknade jag halv åtta och upptäckte att det faktiskt är frost ute. Minusgrader! För en vecka sen var det 20 -25 plus. Idag är det nollgradigt. Jag ser inte fram emot detta. Imorgon är det dags att skrapa fönsterrutor igen. Hello, vantar! Ajöss, varma bil!

För er som undrar blev Yakinikun inte så lyckad. Den blev god minsann, men den smakade inte ens i närheten av det vi äter på restaurangen när vi går dit. En besvikelse. Maken var i alla fall positiv och sa att smaken i alla fall hamnat på rätt kontinent. Visserligen, men jag ville ju ha Yakiniku! Bara att testa vidare! (Kim, Kim, Kim...kanske kan man få be om ditt recept? :))

Ha nu en skön jobbfri söndag mina vänner!

För det är bara soool hos mig

Ja, så var det helg igen. En hektisk vecka är över och nu är det dags att landa igen, samla energi för den kommande veckan. Tidigare i veckan hade jag hoppats på regn och rusk inför helgen för att kunna sitta inne och mysa i soffan. Well, det är bara sol hos mig idag och lika glad är jag för det. Då kan jag gå en promenad med dottern och mysa på stan en stund. Kanske gå till lekparken som vi inte besökt på väldigt länge.
Ikväll ska jag laga en supergod maträtt som jag hoppas blir lika lyckad som den vi åt på restaurangen i Stockholm förra året. Det är en japansk maträtt som heter Yakiniku. Den var fruktansvärt god när vi åt den och ända sedan dess har jag letat efter ett bra recept på den. Nu verkar det som jag hittat nåt riktigt bra och jag håller tummarna att det verkligen är så. Ikväll är det upp till bevis!

Bild lånad. Ser mycket godare ut i verkligheten!

Nej, dags att kicka igång dagen tror jag! Frukost och väcka dottern! Ha en superfin lördag!

Ett alldeles underbart paket som kom med posten!

Tänk! Min hemliga bokvän hade verkligen gjort sin "läxa" och har lyckats komponera ett jättefint paket med ett perfekt innehåll.
- Haruki Murakamis bok "Sputnikälskling" (som dessutom har en lärare som huvudperson!). Jag har velat läsa fler böcker av Murakami sedan jag läste "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" förra året, och nu får jag det!
- En klassiker hade bokvännen lyckats pressa in också. Carl Love Almquists "Det går an", som jag förstått var väldigt kontroversiell när det begav sig. Perfekt!

Dessutom fanns det i paketet mörk choklad med havssalt (en absolut favorit!) och Skärgårdste som jag ska testa ikväll. Luktar supergott!
Hur min bokvän sedan också lyckades packa ned en liten grön ljuslykta med ett värmeljus i samt ett jättefint bokmärke förstår jag inte! Sist men inte minst fanns ett handskrivet recept på "Bokvänspaj". Lyckligtvis är varken jag eller min bokvän ingredienser i denna skapelse, men väl andra godsaker. Jag ska testa receptet om några veckor och lovar att dela med mig!
Ett stort TACK till min bokvän för detta fina paket som värmer upp i höstrusket!

Ledtrådarna fick jag i ett litet brev som följde med och jag har försökt luska på de olika bloggarna. Den enda jag kan tänka mig är nog...HÄR. Kan det vara så? Skärgården dock? Det stod Karlstad på teblandningen...jag är mucho förvirrad! Hundar, mormor?

Uppdatering: Kan det vara DU som ligger bakom det fina paketet??

Vi är alla viktiga

När någon frågar dig vad du jobbar som, hur svarar du då? Jag har funderat på det där. Oftast svarar jag "Jag ÄR lärare". Inte "Jag jobbar som lärare". Hur kommer det sig egentligen? Varför ÄR man ett jobb? Säger du också så när någon frågar dig? Man ÄR ju så mycket mer än bara sitt jobb menar jag. Inte går jag runt och är lärare hemma på fritiden? Eller är det kanske så att det är svårt att komma ur rollen? Jobbar man som något har man ju oftast ett intresse av det. I alla fall om man genomlidit minst 4 års universitetsstudier, så kanske är det inte så konstigt att man påstår sig VARA sitt yrke.
Varje dag blir jag förundrad när jag pendlar till jobbet. Jag inser hur viktiga vi alla är för att vårt samhälle, vårt liv ska fungera. Vi är alla pusselbitar i ett enormt stort pussel och vi alla behövs, vi är alla viktiga. Som det här med våra yrken. Alla yrken är viktiga. Jag är oerhört glad för de som arbetar med att bygga nya vägar. De är alldeles snart klara med en ny fin väg från min hemstad till min arbetsstad. En gammal hålig väg har snart blivit en fullfjädrad motorväg. I minus 25 grader, i regn och rusk, i stekhet sol, har dessa vägarbetare kämpat för att bygga vägen under mer än ett års tid. Något jag inte själv skulle ha lust att göra faktiskt.
Förra veckan var vår städare på jobbet sjukskriven och ingen ersättare hade vi. Tänk vad det var underbart när han var tillbaka i förrgår kväll och hade städat så fint till igår!
När man är sjuk och i behov av vård möts vi av sjuksköterskor och läkare, ambulanspersonal och annan personal som ger oss den vård vi behöver. Till affären blir varor beställda och uppställda i hyllorna "helt magiskt", inte mycket vi behöver tänka på där. Vi går och handlar och betalar hos kassörskan. Förskollärare har hand om våra barn när vi själva måste jobba och lärare tar sedan över när barnen är större.
Vartenda arbete, varenda människa, är viktig i vårt samhälle. Det är fantastiskt! Det kanske inte alltid är så att man är så himla glad över vilket arbete man har ibland, eller var man jobbar, eller hur mycket man tjänar eller vilken status jobbet har...Givetvis.
Men jag är tacksam för oss alla!

Slav under socker

Under det senaste året har jag slutat med godis ett antal gånger. Inte bara godis, utan även kakor, bullar, läsk, det mesta som innehåller socker. Juice. Allt med socker. Efter mina "utmaningar" har jag börjat äta det igen. Så roligt är det inte att alltid sitta på kalas och inte äta en enda smula av nånting alls. Oftast finns inga alternativ, utan det är för det mesta bara kakor, bullar och tårta på sådana tillställningar. Sen lever man ju bara en gång för sjutton! Lite sött hit och dit skadar inte. Något som jag märkt är att min kropp mår bra av att strypa tillgången till sött lite då och då. Rensa kroppen lite. Rensa hjärnan.
Det senaste året har jag lärt mig hur det fungerar, hur snabbt kroppen blir beroende av just socker. De första gångerna trodde jag att det kanske var ren slump, men nu, efter fyrtiofjärde gången vet jag exakt hur det fungerar. Trots att jag under långa perioder bara ätit sötsaker en dag i veckan eller bara på helgen, är det otroligt svårt att sluta.
Den första veckan är absolut värst. Då skulle jag nästan kunna gå över lik för att få äta godis eller bakelser eller nåt annat smaskigt. Jag tänker konstant på choklad, på varenda slags bulle min hjärna kan fantisera ihop, tårtor, cupcakes, kakor av all de slag, lösgodis...det vattnas i munnen av tanken på att äta nåt sött. Efter första veckan from hell saktar det av. Långsamt. Nu svävar kladdkakorna mer i bakhuvudet och daskar till mig då och då istället för att flyga framför ögonen dygnet runt. Det tackar vi för. Nu har det gått tre-fyra veckor och stormen har bedarrat. Jag tänker visserligen på goda saker ibland, men inte alls på samma sätt. Jag är inte ens sugen längre. Självklart skulle jag inte tveka att äta nåt sött om jag tillät mig själv göra det. Jag må vara detoxad, men ännu är jag inte komplett galen.

Det är faktiskt ganska läskigt att socker kan ha en sån inverkan tycker jag. Inte konstigt att många säger att det är som en drog, att man kan få ett beroende av socker. Jag tror stenhårt på det. En veckas abstinens är inte att leka med.
Nu är det ca 2 veckor kvar av min sockeravhållsamhet. Sen får vi se när nästa detox blir! Nu VET jag i alla fall hur det fungerar. Kan man bara hålla huvudet ovanför ytan den första veckan går det som en dans efter det!

Lite vilda västern

Jo, jag gick på läkarbesöket igår. Det var rekordsnabbt. Jag kom in nästan på utsatt tid. Läkaren tittade lite på märket och konstaterade att det var hudläkarens område. Duh. Det visste jag redan, men de kräver en remiss från familjeläkaren. Återigen fick jag inte träffa "min" familjeläkare. Jag vet inte ens hur han ser ut eftersom jag alltid får träffa andra läkare än min egen. Hur kommer det sig egentligen? Varför blir man tilldelad en familjeläkare som först och främst blir utbytt nästan vartenda år för han/hon slutar eller som man aldrig får träffa av oklar anledning? I alla fall. Jag fick en remiss och vi har slösat både min och läkarens tid.

Sen har vi den här följetongen med bilen. I söndags for jag till affären för att handla mjölk. På väg hem var hastighetsmätaren helt död. Kaputt. Tyvärr hade det inte självläkt till igår och jag misstänker att den inte självläkt till idag heller. Den som kommer på en självläkande bil borde få Nobelpris. Sätt igång nu och forska! Att köra utan hastighetsmätare är väldigt intressant. Sitter farten liksom "i kroppen" eller kör man alldeles för sakta eller alldeles för fort? Inget av det är ju bra egentligen. Jag försökte lägga mig bakom någon som verkade köra en vettig hastighet. Det gick ganska bra. Sen hamnade jag bakom en traktor. Och de får ju bara köra typ 30 km/h, så ingen risk att jag körde för fort där inte. Tio minuter tog det innan vi kom till dubbelfil och jag kunde köra om. Hur kul kan det vara att köra traktor eller andra långsamma fordon, när man ser att kön bakom bara växer oxh växer? Stressande! Eller tänker man inte på det till slut? Man kanske lallar på med hörlurarna och lite musik och låtsas att man är nån annanstan?
I alla fall hoppas jag far min kan fixa hastighetsmätaren snart för det är riktigt drygt att gissa hastigheten. Jag är inte lika bra på att uppskatta hastighet som jag trodde...

Stressigt och så en måndagslista

Idag har jag läkartid på morgonen. Jag ska kolla upp en sak, inget allvarligt. Det innebär att jag inte kommer till jobbet på morgonen. Det känns lite onödigt att vara där en timme (inte ens ha lektion) och sen åka tillbaka igen och sen efter läkartiden komma till jobbet ytterligare en gång.
Precis när jag klivit upp fick jag meddelande från vår andra lärare (vi har bara två lärare på skolan som ni vet) att hon är sjuk. Det var ju meningen att vår fritidstjej skulle ta min klass. Vem ska ta den andra nu? Ringa runt. Ringa runt. Lyckades till sist ordna så att förskolläraren tar min klass och fritidstjejen den större klassen. Nu kan jag inte få tag på fritidstjejen. Hennes telefon är avstängd. Därför blir jag lite orolig. Är hon vaken? Är hon frisk? Något som hänt? Ska hon till jobbet? Känns väldigt stressigt just nu. Jag överväger att åka till jobbet och strunta i läkaren. Å andra sidan har denna tid redan bokats om av läkaren själv (som var sjuk sist). Nästa tid jag får skulle kunna vara om tre-fyra veckor...Gah. What to do?
Jag kör en måndagslista i alla fall. Jag kanske blir mindre stressad av det.

Idag är den måndag och jag är glad för att:

• loppisen gick ganska bra. Sålde lite grejer och det blev väl en så där 300kr...på tre timmar. Alldeles lagom. 
• helgen var fantastisk i övrigt. Syster M var ju här också och vi hade superkul! Vädret toppen, städningen gick bra, mys med make och dotter. Kan man önska mer?
• jag har gjort klart paketet jag ska skicka till någon i pocketbytet. Det skickas idag eller imorgon. Ska bli spännande att se vad personen tycker om det så småningom!
• helgen som kommer är helt oplanerad så här långt och det känns mycket skönt. Jag längtar nästan efter lite regn på lördag så att jag bara kan sitta inne och mysa i soffan.
• tre veckor kvar av min fokusmånad! Inte långt.
• jag har en fantastisk make och en underbar dotter som gör livet värt att leva varenda dag!

Jag önskar er en stressfri och fantastisk måndag mina vänner!!

Ett litet gott råd på vägen

Man lär så länge man lever

Igår var en fantastisk dag vädermässigt! Gå i T-shirt första oktober? För en vecka sen lite drygt, var jag redo att ta fram vinterjackan, så kyligt var det på morgonen...

Jag, syster M och dottern åkte iväg till grannbyn för barnloppis tidigt igår morse. Det var absolut första gången jag stod på nån slags loppis vad jag kan komma ihåg. Lite förvirrande var det måste jag säga. Vi blev tilldelade ett bord, ett ganska litet sådant och sen var det bara att sätta igång. MEN, hur ska man lägga upp det? Så att det syns vad som finns, så att det finns nån slags logik i var man kan hitta rätt storlek på kläder? Hur ska man få plats med allt? Runtomkring oss kom det andra loppisdeltagare med bra mycket mer erfarenhet än oss. De hade klädställningar, sorterade lådor med kläder och leksaker, fikakorgar, anteckningsblock och magväskor. Hela köret. Och där stod vi. Noviserna. Vårt enda trumfkort var prislappar. Vi lärde oss massor kan jag tala om. What to do och what not to do. Det där med klädställningar och hängare känns lite väl överkurs för oss. Det är ju inte så att vi kommer att åka på nån slags turné runt hela landet för att sälja gamla badkläder direkt. Dock finns det andra trick man kan ta till.
Sammanfattningsvis kan man säga att det var en lärorik dag. Vi får se om vi gör om det, men lite spännande var det, en helt vanlig lördag i oktober. Oktober!

Ha en fin söndag!!

Överrumplade vänner

Jag, syster M och dottern gick en vända på stan igår eftermiddag. Det var lite saker jag behövde inhandla och så var ju vädret helt fantastiskt även igår. Bland annat kilade vi in på bokhandeln i stan. Inne på bokhandeln finns ett mindre rum för barnböcker, pussel och annat man vill köpa till barn. Dessutom finns ett litet rött minihus där små barn kan sitta och leka och mysa under tiden. Min dotter älskar det huset och springer dit varje gång vi kommer. Så också igår givetvis. Jag hör hur hon pratar där inne och läser nån bok och så plötsligt ropar hon på mig "Mamma!" och jag går dit för att se vad som händer. Där sitter hon utanför det lilla röda huset med en bok i knät och nallen sin bredvid. När jag kommer tittar hon upp och säger "Mamma, titta på my friends" samtidigt som hon ler och drar armen i en svepande rörelse framför sig. Där framför henne står ett äldre par och kikar på pussel (till barnbarnen kanske?) som förvånat tittar upp när de hör omnämnandet av "friends". Det är mycket möjligt att dottern faktiskt menade sina osynliga vänner (hon har en bunt av dem) och inte det äldre paret.
Jag svarade att "det var ju roligt med vänner. Lek på du, jag är snart klar." Därefter går jag för att leta efter ett bokmärke. Plötsligt hör jag dotterns höga och klara stämma igen. Denna gången säger hon "Det kommer bajs från min rumpa" och skrattar riktigt högt. Hon är i den åldern nu och jag antar att det är mycket kiss och bajs på förskolan. Hon pratar om kiss och bajs dagligen. Jag önskar att det är en snabbt övergående fas för igår kom det äldre paret småspringande ut ur barnrummet efter dotterns uttalande. Det var nog ett tag sen de hade småbarn...

Bara så ni vet är alla min dotter möter hennes vänner, oavsett om de vill eller inte. Ganska praktiskt faktiskt. Man blir ju aldrig ensam, man har hur många vänner som helst!