torsdag 6 oktober 2011

Vi är alla viktiga

När någon frågar dig vad du jobbar som, hur svarar du då? Jag har funderat på det där. Oftast svarar jag "Jag ÄR lärare". Inte "Jag jobbar som lärare". Hur kommer det sig egentligen? Varför ÄR man ett jobb? Säger du också så när någon frågar dig? Man ÄR ju så mycket mer än bara sitt jobb menar jag. Inte går jag runt och är lärare hemma på fritiden? Eller är det kanske så att det är svårt att komma ur rollen? Jobbar man som något har man ju oftast ett intresse av det. I alla fall om man genomlidit minst 4 års universitetsstudier, så kanske är det inte så konstigt att man påstår sig VARA sitt yrke.
Varje dag blir jag förundrad när jag pendlar till jobbet. Jag inser hur viktiga vi alla är för att vårt samhälle, vårt liv ska fungera. Vi är alla pusselbitar i ett enormt stort pussel och vi alla behövs, vi är alla viktiga. Som det här med våra yrken. Alla yrken är viktiga. Jag är oerhört glad för de som arbetar med att bygga nya vägar. De är alldeles snart klara med en ny fin väg från min hemstad till min arbetsstad. En gammal hålig väg har snart blivit en fullfjädrad motorväg. I minus 25 grader, i regn och rusk, i stekhet sol, har dessa vägarbetare kämpat för att bygga vägen under mer än ett års tid. Något jag inte själv skulle ha lust att göra faktiskt.
Förra veckan var vår städare på jobbet sjukskriven och ingen ersättare hade vi. Tänk vad det var underbart när han var tillbaka i förrgår kväll och hade städat så fint till igår!
När man är sjuk och i behov av vård möts vi av sjuksköterskor och läkare, ambulanspersonal och annan personal som ger oss den vård vi behöver. Till affären blir varor beställda och uppställda i hyllorna "helt magiskt", inte mycket vi behöver tänka på där. Vi går och handlar och betalar hos kassörskan. Förskollärare har hand om våra barn när vi själva måste jobba och lärare tar sedan över när barnen är större.
Vartenda arbete, varenda människa, är viktig i vårt samhälle. Det är fantastiskt! Det kanske inte alltid är så att man är så himla glad över vilket arbete man har ibland, eller var man jobbar, eller hur mycket man tjänar eller vilken status jobbet har...Givetvis.
Men jag är tacksam för oss alla!

14 kommentarer:

Saltistjejen sa...

Visst är det så. Alla behövs vi. Men jag kan tycka det är lite tragiskt att vi (kanske särskilt svenskar??) identifierar oss så mycket med våra yrken. Vilket också innebär att vi katalogiserar alla andra på det viset. Efter vilket jobb de har. Detta mycket mer än hur de är som personer, eller vilka andra intressen folk har och brinner för. Jag tror att detta även gör det ännu jobbigare att vara arbetslös i vårt samhälle. Utan yrkesroll har många "ingen" identitet. Som sagt, lite konstigt och rätt sorgligt att det är så vi hanterar detta med yrkesroller.

Emmas Bokhylla sa...

Precis, jag haller fullstandigt med dig, alla behovs vi!
Men, tyvarr ar det valdigt manga som inte reflekterar over det, eller ens vardesatter att det faktiskt finns nagon som stadar, lagar vagar, gatubelysning etc. Tragiskt!

Husfrun sa...

Jag tror att somliga yrkesroller ÄR man, andra jobbar man "bara" som. Yrkesroller som har med etik att göra, med människor och djur, de ÄR man nog, även på fritiden. Om du förstår hur jag menar. Man lägger liksom inte den omhändertagande rollen på hatthyllan när man lämnar jobbet.

Johanna sa...

Ja, så är det verkligen, alla behövs givetvis.

Jag säger att jag ÄR journalist. (Fast när jag tänker efter skulle jag nog kunna säga "Jag jobbar som reporter på.." så beror kanske lite på meningen i övrigt också).

Snackade faktiskt om detta häromdagen, när min kompis sa "ja, och han M jobbar som polis nu", och jag bara "jaha vadå, hurdå? eller menar du att han är polis?"
Haha. Jag tycker ibland att "jobbar som" låter som att man bara hoppat in lite tillfälligt, eller är där fast man eg inte har behörighet. Fast med yrken som inte kräver legitimation, tex journalist, så ÄR man såklart journalist om man JOBBAR SOM journalist. Men ja, det är nog lite olika klang på de uttryckent.

Jojjo sa...

För första gången i mitt liv ÄR jag ingenting på jobbet, dvs har ingen titel. Jag säger istället VAD jag jobbar med. Rätt skönt faktiskt men leder alltid alltid alltid till massa följdfrågor som "var har du för titel?"

Katarina sa...

Jag har nog aldrig sagt vad jag är..För mig låter det mycket konstigt. Jag har nog alltid sagt vad jag jobbar med, då mitt arbete varit väldigt svårt att beskriva, eftersom jag arbetat med utvecklingsfrågor inom vissa om sakområden. Sedan så är jag ju faktiskt Katarina, som gör annat än jobbar också!

Det är nog väldigt svenskt att alltid fråga, vad jobbar du med? Det visar att i vår kultur så är jobbet lika med personen, vilket jag inte gillar alls. I andra kulturer frågar man först om man har familj och vad man gillar för sorts musik eller om män läser böcker, dvs. vad man gör när man inte lönearbetar.

Att sedan fortsätta använda titeln när man inte lönearbetar, det är väl ändå konstigt?! Telefonkatalogen är väl fortfarande uppdaterad på vilken yrkestitel man har, om man nu vill urskilja sig från någon med samma namn eller tala om för andra vilken titel man har.

Visst är det så, att utan busschauffören kommer man ju inte till jobbet. Utan lokalvårdaren skulle det inte vara roligt att komma till jobbet om det är smutsigt osv. När jag en gång i tiden jobbade på en skola inne i Uppsala, irriterade jag mig över namnet, kollegie rum. Det var så diskriminerande, då andra yrkeskategoriers personal utrymme kallades för personalrum (skolvaktmästaren, tekniker, lokalvårdare, personal i skolrestaurangen osv) Jag vet inte hur det är idag med detta.

Ha en bra dag, min bloggvän!

Kram

Monica sa...

Säger också jag är, jobbar som låter för mig att denne hoppat in och kanske inte har utbildning, vi har ju sådana yrken där förtroendet bygger på det, fast för det känner jag mig inte som yrket, är ju mycket annat också som tur är:-).

min tekopp sa...

Vilket härligt inlägg, över tacksamhet och andra människor. För visst är det så att vi alla är viktiga, på ett eller annat sätt. Vi bidrar alla till att samhället ska fungera, som små kuggar på ett hjul.

Jag funderade faktiskt oxå i veckan på det där med att vara sitt yrke och hur man presenterar sig utifrån det där. Jag fick nämligen frågan i helgen vad jag gör i Halmstad och då frågade jag tillbaka vad personen menade med frågan. Ja, vad jobbar du med. Då blev ju svarat att jag är sjuksköterska inte att jag jobbar som.... hmm och det va då tankarna dök upp. Jag är ju så mycket mer än så, så mycket mer än mitt yrke. Men kanske är det som husfrun skrev, att när det gäller yrken som handlar om etik och yrken där man jobbar med männsikor, då kanske man är sitt yrke i lite större utsträkning....Ja det tål i alla fall att funderas på.

Kram på dig och tack för dagens funderare :-)

Marina sa...

Jo, det stämmer nog, det där att man ä r sitt yrke, i alla fall inom vissa områden...och jag är nog också lärare tror jag, fast ibland jobbar jag som det också ;)

Emma sa...

"Jag är inte bara mamma, jag är bloggare också" ;-)

Fint och tänkvärt det du skriver om. Visst är vi alla värdefulla. Steve Jobs precis som gatusoparen.

Men detta gäller nästan framförallt lågstatusyrken kan jag tycka ibland. Eller njae, men det finns i alla fall fler högstatusyrken som är tveksamma. En reklammakare som gör tobaksreklam, en vapenhandlare (hur laglig han än må vara) etc.

Men jag håller med dig Och det är intressant med språkbruk, hur mycket vi bryr oss om titlar...

Anneli sa...

ÄR, är ju bara ett ord. Man är det man känner att man är. Eller kanske det man vill vara. Alla jobb är lika viktiga, det märks, om inte annars, så när det jobbet inte längre görs.

Malin-Charlotta sa...

Godmorgon & vilket underbart inlägg, Trillis. Så mycket tänkvärd heter som jag tar med mig in i mitt liv. Tänk vad bra det blir, när vi delar med varann <3

Tack vännen!

Dorro sa...

Det där stöter jag på titt som tätt. Folk frågar vad jag gör och jag svarar att jag är hemma med mina barn och då tittar de på mig och ställer frågan igen. Att inte yrkesarbeta förstår sig många inte på. De blir inte nöjda förrän jag säger att jag i grunden är lärare men inte jobbar längre utan har valt att vara hemma med mina barn. Vissa lämnar det där och andra ska fortsätta med att diskutera mitt val. Det är riktigt tråkigt det där tycker jag. En jag känner brukar ställa frågan: "Är du lycklig med ditt liv?" istället och får alltid underbara svar tillbaka. Bra inlägg tycker jag. kram

Lotta (Fokuserad Energi) sa...

Vilket underbart blogginlägg!!! Jag kör problemlösning för att göra så jag kan kommentera igen, så detta är testing testing :-)

Follow by Email

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...