Så nöjd!

Jag är verkligen glad att maken propsade på att vi skulle skaffa gymkort. Jag var lite motståndare först eftersom vi ju har ett löpband och lite vikter hemma. Hittills har i alla fall jag klarat mig på dessa. Trots att jag får dåligt samvete varje gång jag sprungit på det högljudda monstret till löpband. Den kanske låter som en boktryckare (som grannen sa att den gjorde) när jag tänker efter...motvilligt medger jag nog det i alla fall (fast lite övedrivet var det nog när han sa att han inte kunde vara i sin lägenhet när jag sprang i 30 minuter...).
Gymmet är nåt helt annat. Vilka underbara löpband! Det känns som att springa på moln :p Om man jämför med maskinen hemma. Man kan till och med springa i backe på dessa fantastiska skapelser. Dessutom finns det andra konditionsmaskiner jag inte kan namnet på. Kanske nån stepmaskin? Crossmaskin? Ja, de är väl också bra, men favoriten är löpbanden.
Sen finns det massor av braiga maskiner att använda till alla muskler. Det finns till och med ett rum speciellt för tjejer med hantlar och nån konditionsmaskin. Perfekt om man vill vara lite ensam och flåsa runt.
Det enda negativa med gymmet är alla människor. Jag gillar liksom inte att träna inför publik (trots att alla på gymmet själv tränar). Man flåsar och pustar och svettas både här och där. Ibland ska man testa nån ny maskin och man vill ju inte verka helt borta när man försöker ställa in alla säten och vikter och grejer som ska användas. Tänk om man använder den helt fel?
Dessutom måste man ibland vänta på maskiner man vill använda. Igår hade jag enorm tur. Ett av de tre löpbanden var sönder! Och när jag kom var de andra två upptagna. Jag gick runt och jobbade med maskinerna istället och när jag var klar var ett av banden lediga. Precis när jag ställt mig på det och börjat kom en tjej och skulle ha ett löpband...Hon gick upp på det som var ur funktion innan hon såg att det inte gick att använda. Hade jag kommit några sekunder senare hade jag inte fått löpbandet. Puh!
Förutom alla underbara maskiner har detta gym också öppet 24 timmar, 7 dagar i veckan. Fantastiskt! Så skulle jag, mot all förmodan, bli sugen på att träna klockan 03.00 så är det inga problem!
Jag är så himla nöjd.

Härligt!

Vilken helg! Den kunde inte varit bättre! I lördags hade jag en underbar födelsedag med familjen. Jag fick jättefina blommor till frukosten. Solros, som är min favorit. Min födelsedagspresent fick jag redan i New York i form av en röd handväska från London Fog. Otroligt fin!
Tack för alla fina gratulationer från er också! Helt underbart!

Därefter gick vi en sväng på stan där jag köpte ett par träningsbyxor till Tjejmilen på söndag. Nu kommer jag ju inte att använda träningsbyxorna BARA på söndag, utan även i framtiden. Jag var tvungen att köpa ett par till då jag inte har några långbyxor att träna i, utan bara kortbyxor. Asjobbigt att springa långt i! De knöglar upp sig när man springer och det blir himla obekvämt. Dessutom känns det som att vädret på söndag kommer att vara lite höstlikt. Bäst att vara förberedd.

Sedan gick vi och handlade till vår middag. Och vad stod det på menyn?
Förrätt: Risotto Milanese
Varmrätt: Beef Wellington med färskpotatis
Dessert: Baklava
Allt givetvis ihopkokt av oss! Det var en avancerad meny minsann och det innebar massor med arbete. Dock blev slutresultatet fantastiskt gott. Jag är själv imponerad av hur duktiga vi var. Första gången vi gjorde alla tre maträtter!

Igår var det städ-och tvättdag. Sen slappade vi lite. Vi skulle gått på nåt Barnens Dag i parken, men det började regna på eftermiddagen. Därför var vi inne och bara tog det lugnt.

Nu är det en ny vecka och nya tag. Bara drygt sex dagar var till Tjejmilen. Nervöst. Bara att komma dit kommer att bli en utmaning. Det blir både buss och tåg (mycket tidigt på morgonen. Jäkla skittåg!) fram och tillbaka. Bilen vågar jag inte ta. Det kanske inte finns nån parkering och att parkera i parkeringshus i Stockholm? Nae. Ruinerande kan man säga. Det får bli vallfärd istället.
Ha en bra måndag alla underbara!

Det är ingen vanlig dag...

...för det är min födelsedag! Så var det dags för födelsedag igen. Ännu ett år passerat. Ett år äldre. Ett år klokare (kan man ju hoppas). Nu måste jag vänja mig vid att säga 28, istället för 27. Om två år är det 30. Jisses. Varje år tycks gå fortare.
Jag kommer ihåg när man var liten och ens födelsedag var så himla spännande! Månader i förväg räknade man ner dagarna till den stora dagen. Och natten innan födelsedagen kunde man knappt sova. Så spännande var det då. Jag saknar faktiskt lite av den där spänningen. Det är inte mycket som känns så spännande längre. Allt går lite som på rutin. Bara en gnutta pirr i magen skulle uppskattas. Numera är födelsedagen mer som "Oj! var det idag jag fyllde år?". Typ.
Vi ska i alla fall ha en trevlig dag, jag och min underbara familj som förgyller en dag som denna. Gymmet första. Stan nästa och sen en god middag. Vad det blir avslöjar jag senare. Gott blir det i alla fall!

Det mest fantastiska är dock att det faktiskt är sol ute. Det är något som jag verkligen uppskattar en dag som denna! Ha en strålande dag allihop!

Virrpanna

Mitt bord inne i lärarrummet på jobbet är gömt under högar av papper och tidningar och annat smått och gott. Ovärderligt är detta material. Ibland kan det dock vara lite förvirrande. Nåt viktigt papper hamnar under en tidning i fel hög och så vidare. Detta resulterar i många förlorade minuter när jag ska leta reda på rätt papper. Det spelar liksom ingen roll att jag har ambitionen i början av terminen att vara väldigt organiserad. Efter en vecka är det tillbaka igen. De flesta papper kan jag inte lägga undan eftersom det är pågående arbeten som måste ses över då och så.
Mitt virriga sinne blev överhettat i går morse när jag skulle dela ut arbetsböcker till mina nya ettor. Jag visste att jag hade förberett böckerna i en hög. Det var sammanlagt 12 böcker som skulle delas ut. Jag förberedde ettorna genom att sätta dem vid ett bord tillsammans med pennor och sudd. Sen gick jag för att hämta böckerna. Och de var borta! Jag letade överallt. Under katedern, i bokhyllorna, inne i lärrarummet. De var puts väck. Jag letade i 15 minuter medan mina otåliga ettor fick myror i brallan. Jag fick nästan panik. 12 nya böcker. Mycket pengar. Till sist blev det rast och inga böcker återfunna. Jag hade fortfarande ingen aning om var de kunde vara. Det enda jag kunde göra var att spekulera. Kanske hade de blivit kastade av misstag? Hade jag lagt dem på helt fel ställe för att hitta ha dem på ett bra gömställe - så bra att inte ens jag hittade dem?
Plötsligt, när jag satt vi mitt skrivbord, trillade myntet ned i min tomma skalle och landade på botten med ett hårt plonk. Jag hade ju delat ut böckerna till eleverna redan tidigare i veckan! De låg i deras lådor redan och väntade på att få bli ifyllda...Ibland går det bara för lång :p

Dyrt?

För några veckor sen fick dottern N syn på en prislapp som satt på en skjorta jag nyss köpt. Fantastisk rea var det. Hade kostat 349kr och nu nedsatt till 50kr. Kan det bli bättre? (Kanske om man fick betalt för att ta den. Kanske.)
I alla fall. N tog tag i prislappen, granskade den noga och sa med hög och stark röst: "Oooo, sixty dollas! Sixty dollas!"
Jag kunde inte riktigt fatta vad hon sa och att hon sa det.
Hon har väl säkert hört mig och maken jämföra priser i affärer och häpnas över svindyra ting. De små snappar upp det man minst anar!
Numera går hon runt i alla affärer vi besöker och tittar noga på priset på hyllorna eller på prislappen på kläder. Efter noga övertänkande blir priset oftast "sixty dollas" av någon anledning.

Helt off topic nu. Igår när vi kom hem med nyinköpt apelsinjuice gjorde jag en aningen konfunderad upptäckt på informationsdelen på kartongen.

I Sverige och Norge kan man ha denna apelsinjuice öppnad i kylskåp i upp till 7 dagar. Men sen händer något när apelsinjuicen åker över Kattegatt till Danmark. Då kan den plötsligt bara vara öppen i kylskåp i 4 dagar? En magisk gräns? Då undrar man vad som händer med den i Danmark OM den faktiskt står i 7 dagar? Måste Anticimex inkallas med skyddsutrustning för att avlägsna detta avfall?
Det tål att tänkas på. Jag riskerar inget. Bäst å dricka upp den fortare än kvickt.

Har min hjärna mognat?

Det verkar så. Eller så är det en illusion helt enkelt. Eller en tillfällig sinnesförvirring. Mycket möjligt. Jag vet inte om jag vill ha den här nya hjärnan. Jag är misstänksam. Det liksom kröp på mig bakifrån på nåt sätt...
En dag i förra veckan när jag tog mitt åbäke till jobbet på morgonen "zappade" jag mellan olika kanaler på radion (nu fungerar radion igen tydligen...). Det var liksom svårt att bestämma sig. Mixmegapol och Rixfm är okej kanaler att lyssna till på morgonen - om det inte var en massa jäkla reklam hela tiden. Ja, det är faktiskt de enda musikkanalerna som jag får in i bilen (som ju inte har en antenn). Sedan får jag in utrikiska (med mixade språk som finska, arabiska och turkiska. Jag pratar inget av dessa och därför är kanalen värdelös). Emellanåt får jag in lite klassisk musik. Som försvinner i svackor på vägen. Eller brusar som en älv mest hela tiden.
Så jag hade Sveriges Radio kvar. Nån "P"-kanal. Ingen aning. Det kan vara vilket nummer som helst. Jag fick in den hyfsat i radion och började lyssna. Utfrågning av en partiledare. Oj. Trist. Ohot liksom. Nu stod jag i valet och kvalet. Ska jag fortsätta lyssna? Eller kanske försöka byta kanal? Reklam är ju inte så farligt. Inte om man jämför med politiskt skitsnack.
Äsch, tänkte jag. Jag hade ju redan rattat runt (eller tryckt på sök-knappen) en lång stund. Jag kunde väl lika gärna genomlida några minuter. Göran från det kristna partiet blev utfrågad av två väldigt insatta och kunniga reportrar. Jag lyssnade med ett halvt öra hela vägen till jobbet. Samtidigt som jag också tänkte på skoldagen och min planering.
Följande dag kom jag på mig själv med att automatiskt "ratta" in (fasen, låter mycket bättre än att "söka in" eller hur man nu säger) P-kanalen i hopp om att ännu en partiledarutfrågning skulle vara aktuell. Och ja!
Ända sedan dess har jag lyssnat intensivt på dessa utfrågningar varje morgon på väg till jobbet. Något jag till och med ser fram emot. Jag muttrar dessutom för mig själv när jag inte håller med i en frågeställning och jag nickar medhållande i andra frågor.
Inte nog med det. Igår, efter vårt arbetsmöte (på kvällningen när det inte fanns utfrågningar) lyssnade jag intresserat på nyheterna. Jag tyckte faktiskt att det var intressant.
Jag är något oroad eftersom jag inte varit politiskt intresserad förut. Inte ett endaste dugg. Det är något av det tråkigaste jag vet. Eller visste, nu då. Jag kom till och med på mig själv att tänka att jag skulle kanske kolla lite mer på nätet om de där partierna. What?
Jag är rädd. Är det så att min hjärna, efter snart 28 år, gått och blivit mogen? Blivit mentalt vuxen? Det kanske är en övergående fas? Eller är jag bara sinnessjuk helt enkelt?
Fortsättning följer...

Jag fick ett pris!

                   Tack till http://silasminprins.bloggplatsen.se/ för denna fina award!
                                                                    REGLER:

Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. 
Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. 
När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv
och sedan ge awarden till 7 andra bloggare
(Skriv till dem att de fått award).

Nu vet jag inte om jag har några intressanta saker att skriva om mig själv, men jag ska göra ett försök!

1. När jag var liten tävlade jag och mina kompisar om vem som hade störst skor (genom skostorlek) vilket resulterade i att jag köpte strl 41 trots att jag egentligen nog skulle haft 37.

2. Jag HATAR när folk smaskar och smackar när de äter. Att jag inte strypt nån ännu är ett mysterium.

3. Jag gillade att samla när jag var liten. Jag samlade på sniglar bland annat. Japp, ni hörde rätt, sniglar. I ett akvarium. De torkade och dog. Eller rymde. Jäkla snabba de där :p

4. Jag har studerat 6 språk. Nu pratar jag med nöd och näppe två, men kan lite smått och gott på resten också . Kan liksom hanka mig fram och läsa och prata hyfsat.

5. Jag är rädd för döden. 

6. Jag skulle hemskt gärna vilja skriva en bok en dag. Någon gång i livet.  

7. Jag har aldrig varit så lycklig som jag är just nu!

Jag ger nu denna award till följande underbara bloggare (dock tycker jag att ni alla är värda en sådan!)

http://zpernillaz.blogg.se/

http://tryingtofollowmydreams.blogspot.com/

http://elingkpetersson.blogg.se/

http://prinsessbloggen.blogspot.com/

http://sittinginarainbow.blogspot.com/

http://mrsclapper.blogspot.com/

http://minplatsisolen.blogspot.com/

Men åh..

...så var helgen redan slut. Jag fattar inte att tiden kan gå så himla fort! Nyss var det ju fredag. Och så plötsligt måndag. Vi hade en jättefin helg med underbar brunch på lördagen (maken överträffade sig själv så pass mycket att det han ordnade inte ens hann fastna på bild, så gott var det!) och en trevlig tur till lekparken igår eftermiddag. Det enda negativa är att förkylning gjorde en kovändning och attackerade igen bakifrån. Nu sitter jag här och snörvlar igen. Jag tror att jag slutade med mirakelmedicinen alldeles för tidigt. Typiskt.

Idag efter jobbet ska jag och maken faktiskt joina ett gym, hör och häpna. Efter noga överläggningar kom vi fram till att pensionera vårt löpband som varit oss trogen i två år. Egentligen inte så himla trogen. Redan efter ett år började den väsnas så mycket att den blev utkastad ur lägenheten. Det var grannen bredvid som ansåg att han inte ens kunde vara i sin lägenhet de 30-40 minutrarna som jag sprang på bandet tre dagar i veckan (före klockan 20.00). Trots att hyresvärden var här och lyssnade av. Maken tyckte det var bäst att flytta skrället. Grannen kunde ju vara seriemördare med yxa och det ville han inte riskera. Jag fick tack och lov flytta den till en samlingslokal som inte ligger så långt bort. Där har den stått i ett år, men den fungerar inte lika bra längre. Så antingen köpa en ny, eller joina gym med mer redskap. Gymmet vann. Så idag är det dags. Vi får se om jag kan börja träna, förkylning är ju inte att leka med direkt när man tränar. Jag kanske ska dricka hel burken med mirakelmedicinen på samma gång? Chocka kroppen liksom?

                                                     Bild lånad

Nu är det lördagsmys!

Gårdagen gick bra! Det var många av barnen som inte kom tyvärr. Kan bero på att det var fredag och uppropet varade i två timmar och sen lite lunch och så hem. Det trista är ju att man får ta mycket introduktion även på måndag för de som inte kom igår. Planeringen blir lite lidande på så sätt. Det kanske man får ta?
Treorna som kom (jag jobbar i en åldersblandad klass) var jätteglada att komma tillbaka. De hade haft så tråkigt på lovet! Skolan är bättre tyckte de. Ettorna som kom var lite smånervösa till en början, men sen värmde de upp ordentligt. Bus och skoj med varandra och de klarade första dagen i ettan galant.

Det bästa på dagen var dock att få komma hem efter första veckan på jobbet. Det är nog det bästa när man jobbar, att få längta och se fram emot helgen! När man är hemma är varje dag nästan densamma. Det spelar ingen roll om det är måndag eller lördag egentligen.

Idag ska maken fixa brunchen och jag ska väl träna lite och sen får vi som det blir en sväng till parken. Vädret ser inte ut att bli det bästa. Lite roligt på vägen bjuder jag på i alla fall (taget från brorsan bilddagbok):

Visste du att...

om du skriker i 8 år, 7 månader och 6 dagar har du producerat
tillräcklig energi för att värma en kopp kaffe? (Är knappast värt det...)

Om du fjärtar oavbrutet i 6 år och 9 månader kommer du att producera
tillräckligt med gas till en atombomb? (Nu börjar det likna något!)

Hjärtat producerar så pass stort tryck när det pumpar blod runt i
kroppen
att det kan spruta 914,40 cm? (Oh My God!)

En gris orgasm varar i 30 minuter? (I mitt nästa liv vill jag vara en
gris!!)

En kackerlacka kan leva i 9 dagar utan huvud innan den dör? (Ohyggligt!)

(Jag har fortfarande inte kommit över det där med grisen...)

Om du bankar ditt huvud in i väggen gör du av med 150 kalorier i timman?
(Prova inte detta där hemma. Men kanske på arbetet...)

Hannen hos vandrande pinnar kan inte para sig när dennes huvud är fast
vid kroppen. Honan tar initiativet till sex genom att slita loss hannens
huvud?
("Älskling, jag är hemma! Vad f...?!")

En loppa kan hoppa 350 gånger så långt som sin kroppslängd? Det
motsvarar att en människa hoppar längden av en fotbollsplan.

(30 minuter...Lyckliga gris.. Kan du föreställa dig detta??)

Havskatten har över 27000 smaklökar! (Vad kan vara så välsmakande på botten av havet?)

Några lejon parar sig över 50 gånger om dagen? (Jag vill fortfarande
vara en gris i mitt nästa liv - kvalitet framför kvantitet!)

Fjärilar smakar med fötterna? (Någonting jag alltid har önskat att  veta!)

Högerhänta människor lever i genomsnitt 9 år längre än vänsterhänta?
(!)

Elefanter är de enda djur som inte kan hoppa? (OK, det är nog bra......)

En katts urin lyser under svart ljus? (Kan undra vem som har betalt för
att ta reda på det ?)

En struts öga är större än dennes hjärna? (Jag känner människor med samma problem...)

Sjöstjärnor har ingen hjärna! (Sådana människor känner jag också!)

Isbjörnar är vänsterhänta? (Om dom byter, kommer de att leva längre!)

Människor och delfiner är de enda arter som har sex för lustens skull?
(Men grisen då??)


 Ett gott skratt förlänger livet!!
  Ha en jättebra dag!

En givande dag

Det blev en givande dag igår på NTA. Jag fick samarbeta med en jättetrevlig kvinna som jobbat som lärare i 15 år, och som fortfarande tyckte det var fantastiskt roligt. Man kunde verkligen se hur spännande hon tyckte allt var. Hon är en sån som sparar allt som kan användas till pyssel i skolan, som åker till klassrummet halv tio på kvällen för att hinna sätta upp gardiner i sitt klassrum och som gärna stannar till klockan 19 för att förbereda lektionerna till nästa dag.
Nu är jag inte en sån lärare direkt, för jag gillar att dra en tydlig markering mellan jobb och fritid. Gör jag inte det, då blir läraryrket en kort karriär för mig. Jag ger 150% varje dag på arbetstid och när dagen är slut är jag också slut. Det finns ett uttryck när man tränar att man ska träna så hårt att man "put it all on the floor". Det gör man verkligen som lärare. Det är svårt att slippa undan. Fritiden och familjen gör att man orkar. Skulle jag korta ned det, då...blir det karriärförändring för min del.

Jag träffade också en kvinna som jobbat betydligt längre i skolvärlden. Jag skulle inte bli förvånad om hon var med på 1800-talet och propagerade för allmän skola för alla. Hon undrade om vi skulle använda NTA-uppdragen i åk 1 direkt nu i höst. Givetvis, sa jag. Jag gjorde det förra året med en annan låda som var mer avancerad än denna. Hon tittade förskräckt på mig, nästan som om jag begått en kardinalsynd. Jag må vara ganska ny i jämförelse med henne, kanske naiv, men barn är barn. De älskar det här! Och med så många sidospår man kan hamna på i området JORD uppenbarar sig helt fantastiska möjligheter till läsa och skriva! Hon kunde minsann inte tänka sig det. Man kunde riktigt se hur hon hade allt klart för sig, att så här ska det vara när man börjar ettan och att förändra det i hennes värld skulle inte gå. Jag ska i alla fall låta mina ettor ha riktigt, riktigt roligt!
Det enda negativa på dagen var att vi experimenterade med jord :p Småkryp i all ära. Jag har inget emot dem. Förutom de där jäkla myrorna. Det var en hel del och de försökte rymma över kanten på plastskålen. Varje gång jag tittade upp och såg en på väg ut, höll hjärtat på att stanna. Till sist var jag tvungen att hålla ett öga på jorden hela tiden i fall att. Jag vet. Helt ologiskt att vara rädd för myror!

                                           Bild lånad.

Ja, nu är det snart dags för skolstart! Vi höres senare!

Ett mirakel

I måndags rusade jag ju ner till affären på kvällen för att köpa nån slags förkylningsmirakelmedicin för att slippa en begynnande förkylning. Tidigare brukade jag köpa Echineagard, men de senaste gångerna har det inte funnits. På nån affär. Därför har jag köpt Kan Jang. Inte lika bra. I måndags såg jag dock att en lapp satt på hyllan. Och vet ni, de hade tydligen flyttat mirakelmedicinen Echineagard till läkemedel istället. Ibland lönar det sig att vara uppmärksam! Så jag gick till kassan och kunde äntligen köpa det rätta artilleriet mot förkylning.
Och ta mej tusan om inte Echineagard är värd sin vikt i guld. Jag hade liiiite kill i halsen, liiiite snörvel på tisdagen, men igår var allt borta. Poff! Bara så där. Helt fantastiskt!
Nu börjar jag fundera på andra användningsområden...Jag tror att Echineagard skulle kunna bota både magkatarr, skoskav, tåsvett och brustna hjärtan! (Nu är det fritt fram för det producerande företaget att skicka mig en livstids förbrukning av Echineagard. Billigt pris för denna fantastiska reklam jag bjuder på, tycker ni inte?)

Jobbet går bra kan jag meddela. Jag är fruktansvärt trött på eftermiddagen när jag kommer hem. Kanske för att jag inte är van att gå upp före klockan 6 längre? Och eleverna har ju inte ens kommit. Hur ska det bli imorgon när det är full rulle igen? Jag kommer att hamna i koma vid tolvtiden.
Idag ska jag i alla fall på kurs på en annan skola. Naturvetenskap för alla. Det är ett projekt som startades för att väcka elevernas nyfikenhet för naturvetenskap. Jag är ju inte direkt en naturvetare i grunden och har typ ingen som helst aning om kemiska reaktioner och biologiska termer, men detta projekt är fantastiskt. Man får en dags utbildning i ett område (jag har JORD denna termin) med en enkel handbok med massor med experiment och fakta. Sedan skickas en stor låda till skolan full med material till alla experiment i boken. Man behöver alltså inte rusa runt och samla ihop vad sjutton man nu behöver. Och handledning är så lätt att jag skulle kunna undervisa detta i sömnen. Tack och lov!
Det är min dag idag. Imorgon är eleverna på gång. En massa nya ettagluttare har jag dessutom i år! Spännande!

Och vinnaren är....

Häromdagen fick jag ett sms av syrran med den nya bebisen. Skryt om jag får säga det själv :p Hon  hade minsann gått upp 200 gram (ja, syrrans dotter alltså, inte syrran själv) och var värsta a-barnet. Kul för syrran. Sedan fick jag ett till sms efter en stund. Nu kan systerdottern prata fyra olika språk obehindrat. Eh?
Jag passade på att trycka ner syrran lite med ett eget sms. Min N läste faktiskt Shakespeare på franska i tredje månaden! Sug på den! Det var ett jäkla företag att svälja boken kan jag tala om, men vad gör man inte för sitt barns bästa. Det gav resultat för nu tar hon studenten nästa år. Bara 3,5 år gammal. Fantastiskt!

Då var man igång!

Första dagen på jobbet gick ju hyfsat! Lite skumt var det att komma tillbaka och bekanta sig med skrivbordet och lärarrummet och planering och arbetskamrater. På eftermiddagen hade jag kommit igång och tankarna var fokuserade. Det kommer att bli ett bra år! Det är jag säker på. Jag har massor med nya ideér och funderingar. Detta blir mitt tredje år som lärare, kan ni tro?! Jag fattar det knappt själv. Och det är först nu som jag börjar känna mig lite varm i kläderna. Sen dyker det alltid upp nåt nytt som man får ta tag i och då känner man sig som en rookie igen. Ingen dag är den andra lik när man jobbar i skolan och det gillar jag!

B

                                            Bild lånad.

Det var himla skönt att komma hem på eftermiddagen och se min lilla familj. Att komma in genom dörren och nästan innan jag hunnit stänga ordentligt kände Ns små armar om mina ben och ett längtansfullt "Heeeeeeej!" Sen en make som kommer släntrande med en puss i beredskap. Det bästa på hela dagen vill jag lova.
När jag kom hem hade jag också fått information om Tjejmilen i brevlådan. Vad inspirerad jag blev att träna då! Tyvärr upptäckte jag att halsen kändes lite torr och irriterad och näsan började rinna lite...och det vet vi ju vad det betyder. Förkylning. Så istället för att springa gick jag en vända till affären och köpte echineagard mot förkylning. Här ska kureras. Jag orkar fasiken inte vara förkyld just nu. Inte med jobb och träning och annat roligt! Nu håller jag tummarna att mirakelmedicinen motar bort det värsta i alla fall. Jag känner dock att halsen är öm och näsan fortfarande rinner...typiskt.

Då var det dags

Om cirkus en timme är det dags för avfärd till jobbet. Den första arbetsdagen för den här terminen, det här läsåret. Och jag ska ta det som min svärmor sa: en ny chans att göra ett ännu bättre jobb som lärare än förra året. För det är det som är så bra när man är lärare. Det är som att får en ny chans varje år!
Jag är i alla fall tacksam för att jag får börja med ett par dagars planering innan barnen kommer. För idag är jag lite trött. Sömnig.

Helgen som var, var fantastisk. Lördagen bjöd på sol och värme. Nästan 30 grader! Jag och N var i parken hela eftermiddagen och det var jättekul. N lekte som en galning och vägrade nästan gå hem.
Innan vi gick hem var vi faktiskt på Bondens marknad. Jag höll nästan inte på att hitta den. Så liten var den. Ett mer passande namn skulle vara Bondens bord. Jag köpte i alla fall lite honung och marmelad för att visa mitt stöd och för att marknaden förhoppningsvis växer sig större så småningom...Man kan ju inte klaga om man inte försökt. Visst är det så?

Jag gjorde ju dessutom den där "Prince Regent Cake" från "Come dine with me". Sju lager blev den på. Och den var god. Kanske inte lika god som jag föreställt mig, men tillsammans med jordgubbsvin (som jag sjutton skulle kunna dricka som saft ta mej tusan) blev det lyckat.

                         Inte världens snyggaste bild, men vad sjutton. Den bjuder jag på.

Japp. Nu går det inte att sitta här längre och skjuta upp saker. Jag  har frukost att fixa, ansikte att skölja och hår att kamma. Ha en bra måndag!

Jobbångest

Sista lördagen och söndagen innan jobbet kickar igång igen. Tillbaka till ekorrhjulet. Jag skulle vilja stanna tiden just här och nu. Bara få njuta av att vara ledig liiiite till. Bara lite.
Tack och lov har vi haft ett par underbara dagar med sol och mycket roligt. I torsdags åkte vi ut till syster och hälsade på det nya tillskottet i familjen. Helt underbart söt! Hon är ju så himla liten och gullig! Jag blir så där bebissjuk när jag ser så små.

Igår spenderade vi flera timmar i lekparken med N och hör och häpna. Inte nog med att hon faktiskt åker både stora och lilla rutschbanan nu, alldeles själv, hon gillar att gunga också! Förr har hon ju desperat grabbat tag i våra kläder och börjat gråta och skrika "NO!" så fort hon kommit i närheten av en gunga. Igår satt hon länge, länge och ville inte gå ur. Hon är så modig :)

Idag ska jag faktiskt baka en efterrätt som vi såg på "Come dine with me" (typ som "Halv åtta hos mig" fast från UK) för jättelänge sen. Bild och recept kommer om det blir lyckat. Sen kanske det blir en sväng på Bondens marknad i stan.
Och snart är det måndag. Inte så lockande att gå upp vid 06 på morgonen. Inte alls. Verkligen inte. Jag kommer att sakna maken och dottern så mycket.
Äsch. Nu är det två dagar kvar! Här ska njutas!

Ibland älskar jag...

...reklam. Jag har tidigare medgett att jag inte är så förtjust i reklamavbrott. Ibland kan det dock vara skönt med en paus och speciellt när det kommer nåt nytt och roligt. ICA-reklamen kan man alltid lita på. Vem är det som kommer på alla tokiga grejer? Jag skulle nästan ge min vänstra tumme för att få vara med på ett hörn när idésprutorna härjar på kontoret! Jag undrar också vilka sjuka idéer som inte kommer med som reklam (för sånt måste det väl också finnas?).
Ulf har i alla fall jobbat hårt på sin semester.

Inte lätt

Tack för alla fantastiska förslag på hur vi ska ta oss fram i vinterrusket! Både cykelkärra och stödhjul med snökedjort kom som förslag. Och varför inte byta ut lyxåket cykel mot en spark när snön kommer? Det tål att tänkas på. För pappa bildoktorn gjorde en snabb diagnos igår eftermiddag och kom inte fram till något fel. Bättan lät hyfsat (hon har ju lite ålderskrämpor redan) och gick ganska smidigt. Inga batterilampor som blinkade.
Nu börjar jag nästan tro att hon åkt på en liten depression. Hon har ju hört lite samtal om nya bilar och ett och annat hårt ord om hennes förvärrade funktioner. Dessutom är ju höst och vinter på intågande. Ingen direkt favoritårstid för bilen om man säger så. När hon till och med ser till att låsen fryser så att man inte kan sätta sig och starta den mitt i vintern. Jag får helt enkelt hålla alla tummar jag har att den rullar på ordentligt och att det var en tillfällig svacka.

Igår var en underbar dag med sol och sol och värme. Jag och dottern gick till lekparken en lång stund på eftermiddagen. Nu äntligen har hennes skräck för rutschkanan försvunnit. Hon såg en pyttetjej kasta sig utför kanan och då tänkte väl N att inte hon skulle vara sämre! Och vad bra det gick. Hon sprang upp för trapporna och åkte nedför väldigt många gånger. Äntligen!

 N igår. Jag satte på en träningsvideo med Jillian Michaels och när N ser det springer hon iväg ut mot köket. Jag fattade ingenting. Till slut kommer hon tillbaka med mina träningsskor och sätter på sig dem och börjar träna! Hon vet minsann att man behöver lite utrustning.


Idag är dock en dyster dag igen. Ingen sol. Eventuellt regn och rusk. Vi ska i alla fall åka ut en sväng och hälsa på det nya tillskottet i familjen och det gör absolut dagen mycket bättre!

Snart är det kört

Eller i alla fall färdigkört. Vår fantastiska bil, född 1989 och vit (ungefär så mycket kan jag om bilar) har vi haft i tre år. De första två åren utan så mycket krångel. Det senaste året desto mer. Senaste gången var nån gång i januari. När det inte är nåt allvarligt fel på den fungerar den utmärkt. Den startar minsann i minus 25 om det skulle vara så. Om man kommer in i själva bilen vill säga. För låsen fryser gärna. Ibland har jag fått krypa in genom bakluckan på bilen (tur att man har en kombi). Det går som sagt bra i normalt tillstånd. Värre var det när jag var höggravid och skulle till jobbet. Till och med en kombi kan tyckas trång i såna lägen.

I alla fall. Nu är det dags igen. Alltid när jag ska börja pendla till jobbet igen. Alltid. Vi åkte in till "storstan" igår för att kolla läget och handla lite. Det började redan när bilen skulle startas. Den liksom skakade till innan den startade ordentligt och när jag sedan skulle gasa upp tog inte gasen ordentligt. Det löste sig efter en stund och vi körde på. Det gick bra tills vi skulle upp i parkeringshuset. Jösses! Jag trodde seriöst att vi skulle fastna halvvägs. Bilen gick sakta, sakta, gasen tog knappt. Det kändes nästan som att den rullade uppför och kunde börja rulla baklänges nedför när som helst. Första våningen var dessutom full och därför fick vi åka till nästa - ytterligare panikminutrar innan vi var uppe. Som tur var gick det hela vägen, men det var på håret.
När vi sedan skulle vidare till utanför storstan börjar bilen skaka lite mer och knackande ljud uppstår. Den helvetiska röda batterilampa lyser också lite smått. Vi bestämmer oss för en hastig reträtt hemåt istället för att riskera att bli fast nånstans i ingenstans. Tack och lov kom vi hem. Och jag ringde Bildoktorn (aka pappa) för en diagnos. Han ska försöka hinna kika på bilen innan måndag.

Jag är så nära att skrota skrället och börja cykla istället. Man får ju motion på köpet! Fast cykelpendling skulle innebära ett fåtal smärre problem.
Ett: hur lång tid tar det att cykla 4 mil enkel resa varje dag och sen tillbaka? Dessutom i minus 20 och tre decimeter snö?
Två: hur tungt kan det vara att ha samåkerskan på pakehållaren? i 4 mil? i minus 20 grader och tre decimeter snö?
Vad tror ni?

Men....

För ganska många år sedan nu såg jag en intervju på TV som satt sig fast i hjärnan. Jag kommer inte ihåg vem som intervjuades eller vilket program det var. Det jag kommer ihåg är en specifik sak som den intervjuade sa och som jag tyckte lät så himla vettigt.
Föremålet för min fascination blev ordet "men". Ofta, ofta när man till exempel berömmer någon eller något kan det låta så här: "Vilket bra jobb du gjort med att måla bordet, MEN jag ser lite missade ställen här och var" eller så här "Jag tycker verkligen om din uppsats, MEN du har många grammatiska fel". Ärligt, hur ofta säger man inte på det sättet?

Den intervjuade menade att allt som man säger innan MEN är en lögn. Och när man läser exemplen ovan kan man förstå varför. Först ger man en komplimang och sen drar man fram handen man gömt bakom ryggen för att ge en örfil i form av negativa kommentarer. Efter den intervjun har jag verkligen tänkt på just det och jag försöker att undvika ordet MEN så ofta jag kan i sådana sammanhang.
Hör vilken skillnad det är på att istället säga: "Vilket bra jobb du har gjort med bordet! Oj, jag ser några ställen som är missade!" och på "Jag tycker verkligen om din uppsats! Här och var har du några grammatiska fel som du kan rätta till". Det gör stor skillnad! Prova själva nästa gång ni funderar på att dra fram det där onödiga "MEN".

Nyheter

 Att läsa nyheter på internet är som att åka bergochdalbana lite grann. Ömsom hemska nyheter (nedförsbackar) och ömsom glada (inga backar alls). Och vilken variation!

Igår läste jag om killen som blev knockad av en mås när han åkte karusell. Lite lustigt så där. Förutom för måsen förstås. 

Lite längre ner fanns nyheter om dödsfall under Bastu-VM. Två idioter (machomän förstås. Har ni hört om kvinnor som riskerar livet i nån liknande tävling?) i en bastu som vägrade ge upp vinsten. 110 graders hetta i 10 minuter. Tänk er att vatten kokar vid 100 grader. Hur mycket vatten består en människa av? Ca 70%...you do the math. Resultat: ett dödsfall och en brännskada. Jag undrar vad priset var? Det måste ha varit jäkla bra för att riskera livet. Å andra sidan är nog inga pengar i världen nog för att jag ska utsätta mig själv för sådan fara.
Liknande nyheter varvas med politik, krig, mutbrott, mord och sportnyheter.
Givetvis dyker det ibland upp goda nyheter som världens dyraste dessert för 178 000 kronor. Självklart innehåller det ätbart guld (!) och världens dyraste tryffel serverad i nån diamantprydd bägare. Är ni sugna på att skapa denna dessert hemma? Här är receptet på ”The Frrrozen Haute Chocolate”(från Aftonbladet):

  Ta först en kristallbägare från Baccarat och fäst ett 18-karats guldarmband med vita diamanter omkring.

  Täck kanterna på bägaren med 23-karats ätligt guld.

  I en separat skål (valfri sort) häller du lite av Serendipitys berömda chokladmix som är tillverkad av 14 ovanliga och hemliga kakaobönor.

  Fyll på med ytterligare 14 sorters choklad från Afrika och Sydamerika. Häll i lite mjölk, isbitar och sätt blandningen i mixern i exakt 30 sekunder.

  Töm blandningen i den guldklädda bägaren, addera lite vispgrädde och strö över flarn av världens dyraste tryffel – La Madeline au Truffe som kostar omkring 40 000 kronor kilot.

  Garnera med 24-karats ätligt guld och servera med en 100 000-kronors 

juvelprydd sked.

Lätt som en plätt helt enkelt! Jag vet inte om det blir billigare direkt, men väl värt ett försök med en IKEA-skål, silverarmband med fejkstenar, lite ätlig guldfärg (kan köpas ganska billigt på lokal mataffär), Oboy och chokladtryffel (också en tjuga på Coop). Servera med IKEA-sked. Vips så har 178 000kr blivit en 50-lapp.

                                                                                          Bild från Aftonbladet.

Spännande!

Överraskningar bjöds det på igår minsann! Igår blev jag moster för andra gången! Till en liten tjej den här gången. Vi hade ju förväntat oss den lilla krabaten att se dagens ljus först om två veckor, men icke. Hon var en nyfiken liten som ville ut aningens tidigare. Och vad ska man göra? :p
Såna här dagar, när man har nära och kära som får barn, då tänker man oundvikligen på hur det var när lilla N föddes och hur underbart det var att se henne för första gången. Det är en känsla som sitter med fortfarande. Det är en fantastisk upplevelse som syster och hennes man går igenom just nu!

En jättefin start på denna helg. Idag fyller nämligen syster E också. Gratulerar!
Augusti är en populär månad i vår familj. Inte mindre än fyra stycken (inklusive mig själv) har nu födelsedag i augusti. Mycket tårta blir det. Tur att tårta är så himla gott : )

                                                             Bild lånad!

Tänk vad livet känns annorlunda...

...när solen skiner på morgonen! Igår var ju en sån dag och jag kände med en gång hur humöret bara blev bättre och bättre. Till skillnad från dagen innan då regnet öste ned.
Jag kände mig stark, glad och på topp helt enkelt. Och det blev en bra dag. Syster C kom över, väldigt gravid är hon nu, och vi snackade några timmar. Efter att hon gått hemåt gick vi ut en stund i det fina vädret. Underbart att känna solens varma strålar på huden! Mer energi!

När vi kom hem gick dotter N in på sitt rum en stund och ritade vid bordet. Jag såg henne sitta där i lugn och ro när jag gick förbi. Efter ett tag tyckte jag att det var lite väl tyst i hennes rum. Är det alldeles för tyst eller alldeles för hög ljudvolym i ett rum där barn befinner sig, då vet man att det är nåt tok på gång. Så jag gick dit och fann N:

                                              
                                              Det är jobbigt att måla så mycket : )

Allt som allt blev det en mycket lyckad dag. Vi får se vad denna soliga fredag har att bjuda på. Kanske en del överraskningar? Vad vet jag ; )

Bara en månad

Idag vaknade jag upp tidigt på morgonen till sol utanför fönstret! Och solen kunde inte vara mer välkommen efter gårdagen. Kan ni tänka också...igår kväll med en så där 18.00 kom solen fram - efter en hel dag med gråa moln och regn. Det känns lite ruttet!
Men idag kom solen tack och lov! Här ska gås ut och njuta på eftermiddagen.

Idag är dessutom EN MÅNAD kvar till tjejmilen. Jag anmälde mig ju i början av juli (skrev inget om det) och helt plötsligt är det snart dags. Lite nervös är jag allt. Måste verkligen börja träna hårt på just milen. Jag springer lätt 8 km, sen blir det lite jobbigt. Det är nog mest mentalt det tar stopp. Det gäller att tänka att man orkar, att man klarar. Dessutom är det annorlunda att springa ute bland människor och hus och i ett lopp. Adrenalinet liksom pumpas lite extra fort och extra mycket. Vem vill stanna och gå bland 20 000 andra människor?
Sen gäller det att ha bra musik i lurarna : ) Jag ska samla ihop nån timmes musik som är bra att springa till. Då går allt lättare!
Jag ser verkligen fram emot tjejmilen - trots att jag är nervös. För nåt år sen trodde jag aldrig att jag skulle vara i närheten av att vara i form för en tjejmil. Men här är jag nu. En månad kvar!

Nu ska njutas av solen! Ha en underbar dag!

Regn

Idag regnar det - igen. Efter att ha haft så mycket sol i flera veckor (trots att vi var i New York) är det lite deprimerande att varje dag titta ut genom fönstret och se den molntunga himlen. Man förväntar sig alltid regn, trots att regnet kanske inte dyker upp förrän på kvällen eller natten.
Idag regnar det i alla fall. Ett sånt där regn som aldrig verkar ta slut. Och jag känner inte för nånting. Inte för att träna. Inte för att gå ut. Inte för att läsa eller se på TV. Inte för att städa. Helst skulle jag vilja stoppa in mig i en garderob nånstans och trycka på nån "hold"-knapp och komma ut igen när solen skiner.
Det värsta är att när det är sånt tråkväder känner jag mest för att äta sötsaker! Just nu är mitt huvud fyllt av chokladkakor, mjukglass, lösgodis, chokladcupcakes, jordgubbstårta, kexchoklad och nybakta kanelbullar med iskall mjölk. Och ärligt. Jag skulle nog kunna ställa mig och baka de där kanelbullarna. Nu. Men jag har ju sötsaksförbud en vecka till eller så.
Då gäller det att hålla sig sysselsatt. Jag får damma av de där gamla projekten som jag tänkt på så länge. Sortera papper, rensa lådor, skriva Ns årsbok, skicka in bilder för framkallning...såna gobitar kan man ju alltid göra en dag som denna. Så att den inte känns helt värdelös i alla fall. Usch, nu blev det deppigt igen!
Jag drar fram en klassiker istället.


Dagens roliga citat:  

"Jag gillar de flesta platser jag varit på, men jag har aldrig riktigt velat åka till Japan, helt enkelt för att jag inte tycker om att äta fisk, och jag vet att det är väldigt populärt där i Afrika. "
(Britney Spears)

Dagens skratt:

Idag är jag tacksam för att imorgon är en annan dag (förhoppningsvis utan regn!).

Livsfarligt

Jag tror att det rent ut sagt kan vara livsfarligt att åka tåg i detta land - speciellt om man befinner sig i någon riskgrupp som äldre eller sjuklig...

För när man bestämmer sig för att åka tåg vet man aldrig vad som ska hända när det väl är dags för resan. Att boka biljett betyder inte att du faktiskt kommer att åka tåg.
Tåget kan vara försenat i timtal på grund av diverse olika saker såsom brist på personal eller tåg, lokfel, signalfel, snö på rälsen, löv på rälsen...you name it. Då gäller det att bestämma sig snabbt där man står på stationen. Är det värt att vänta? Kommer tåget inom rimlig väntetid? Eller ska man åka tåg/taxi/fixa skjuts istället? Pendlar man kan det vara värt att försöka komma till ett tidigare tåg varje morgon för säkerhets skull, i fall att liksom. Då har man extra tid på sig att ta sig till sitt jobb om något går fel.
Ibland kanske tåget inte kommer alls, det blir inställt och man är fast på stationen. Har man tur kanske det kommer en buss som fraktar resenärer, som du själv, till avsett resmål. Den resan kan i sin tur vara skumpig, varm, fullsatt och ganska obekväm. Speciellt om du lider av åksjuka (som jag gör i vissa sammanhang) eller inte får en sittplats. Men du kommer i alla fall fram. Förmodligen.

Men trots att tåget dyker upp är det inte säkert att du kommer fram till ditt resmål eller ens får åka bekvämt. Eller ens kommer in i tåget. Har du ett funktionshinder (åker i rullstol, är blind eller på annat sätt har svårigheter att ta dig runt) är det extra utmanande att åka tåg. Du får boka din resa i förväg för att på så sätt se till att personal finns tillgänglig. Du måste nämligen få hjälp IN i tåget, det är höga, vindlande trappor upp till tåget och smala gångar i tågen. Du får inte vara av den spontana sorten om du har ett funktionshinder helt enkelt.
Reser du med mycket packning och många väskor kan det vara svårt att hinna packa in, innan tåget går. Med risk för att lämna antingen dig själv eller packning på perrongen, reser du med väskor! Och tro inte att medresenärer hjälper till. För de upplever samma panik som du, att komma in i tåget välbehållen och med all packning. Har du dessutom barvagn med en liten avkomma och reser ensam? Ja, det är också på egen risk. Först måste du packa in liggdelen någonstans säkert i tåget och sedan springa ut för att hämta underdelen samtidigt som du undrar om tåget kanske hinner åka iväg med ditt lilla barn innan du hunnit vika ihop vagnen och skutta in i tåget igen. Och vem vet vad som händer med bebisen på tåget under tiden du själv befinner dig på perrongen och viker ihop vagnsdelen? Det är risker man får ta om man inte är ägare av en funktionsduglig bil.

Nu kanske man tror att allt är som en dans på rosor. Förhoppningsvis fick man med både ungar, väskor och sig själv på tåget. Fel!
Sittplats, till exempel, är ingen garanti, trots att man betalar 2000kr för en förstaklassbiljett. De kan ta bort vagnar hipp som happ och då är det var man för sig själv. Oavsett ålder och krämpor. Ingen ger upp en sittplats när den väl efter mycket möda förvärvats. Skyll dig själv om du är gammal, gravid eller skröplig! Lifta! Åk bil för sjutton! Strunta i miljö!
Väl en bit på väg kan man kanske andas ut. Nu rullar tåget, vad kan gå fel? MASSOR. Plötsliga lokfel, vagnfel, strejker, räls som böjs när det är för varmt, för mycket snö på vintern (duh!), för mycket löv på hösten...vad som helst kan ställa till det. Tåget kan stanna och vara fast i flera timmar. Där sitter du. Kanske är det en varm sommardag, du och dina medresenärer kanske vill ha lite frisk luft. Går inte. Fönstren är sönder och kan inte öppnas. Ni svettas som små grisar i tre timmar. Inget vatten finns att tillgå heller. Det skulle du tänkt på att ta med minsann! Att åka tåg kan vara som en kurs i överlevnad. Var en scout - var alltid redo!

Efter ett par timmar bestäms det att tåget är ur funktion. Nu gäller det att byta från tåg till buss. Men för att göra det är det militära övningar som gäller. Ta med tung packning (var och en sköter sitt. Hjälp? Vad är det?) så smidigt som möjligt. Barn, gamla och ungdomar får klättra ur tåget på något ödsligt ställe och eventuellt även klättra över banvallar på små stegar - med packning givetvis. Eventuellt kan det också bli en längre promenad till bussen som väntar vid okänd väg någonstans i Sverige. Förhoppningsvis är det nära till ditt resmål och du kan efter en kortare resa på bussen kliva av. Har du otur kanske du är tvungen att åka timmar i bussen innan du är framme. Men än värre är om du måste åka till närmaste station och ta ett annat tåg därifrån. Då ligger du illa till. Vem vet hur länge det tåget är i funktion.

Jag skulle vilja att tågbiljetter kommer med varning - åk på egen risk! Riskgrupper bör överväga andra medel för transportation, för sitt eget bästa.

Orden forsar

Den här sommaren är det som om något liksom lossnat hos vår dotter N. Orden forsar ut helt plötsligt - svenska och engelska om vartannat. Varje dag är det något nytt som kommer.
Häromdagen satt hon på pottan när jag kom in och frågade om hon var klar. Hon pekade på dörren och sa "No, no, go, go. Move it!"
"No" har blivit lite av ett favoritord här hemma. Kanske inte så konstigt när man är 2 år och snart 8 månader och vill bestämma själv.
Igår när jag gjorde iordning vår lördagsbrunch, skalade jag äpplen och skivade. N stod bakom mig och iakttog vad jag gjorde. Jag slängde kärnhusen i vasken och det fick N syn på och lite argt säger hon "inte kasta ippa!" Hon trodde nämligen att jag slängde äppelbitar. När hon stod bakom och kunde äta dem om inte annat! Vilket slöseri!
 Inte nog med det. Hon har också memorerat ett tjugotal sånger från både musikkanaler och Öppna förskolan (som vi också sjunger hemma) och sjunger med till dem och nynnar på dem när hon har lust helt plötsligt.

Ibland kan det dock bli lite misstag. När andra pratar med henne till exempel. När vi var på IKEAs barnavdelning i veckan stod vi och tittade på några hyllor när N började prata med två kvinnor som gick förbi. Hon pratade lite blandat sitt språk och svenska/engelska. Vi hör att kvinnorna frågar hur gammal hon är och när hon inte svarar frågar de om hon är fyra år. Vi ser N nicka och säga "Ja, fyra!"

Och vet ni. Det är 15 dagar kvar av min semester. Vart tog sommaren vägen? Varför går det så himla fort? Det spelar nog ingen roll hur mycket semester man har - man är lika förvånad att det går så snabbt : ) Nu gäller det att njuta av varenda sekund!