Random vardag

När jag snurrar runt i området, eller på "stan" (aka Manhattan) så tar jag alltid random bilder på saker eftersom jag har en tanke att blogga om det. Ofta glömmer jag bort bilderna och undrar sedan varför jag har just DEN bilden på telefonen? Varför tog jag den? Nu har jag hittat en hel del såna bilder som jag tänkte dela med mig av...Först ut:

 Någon som var väldigt sugen på att läsa nyheter att han/hon bröt sig in i en sån här automat. Automater som denna finns lite överallt och det är bara att lägga i några mynt så får man sig en dagsfärsk tidning. Mycket tillgängligt! Eller så kan man ju helt enkelt slå sönder "fönstret".

Jag och en vän gick på bio häromveckan. Första gången på väldigt länge som jag såg en skräckfilm på bio. Min vän och jag är de enda i vår vänkrets som faktiskt gillar skräckfilm och det brukar bli att vi går tillsammans. Sista gången jag såg en skräckis på bio var faktiskt sist jag bodde i NY med samma vän. I alla fall. Filmen hette "Evil dead" och den innehöll en hel massa blod. Jag har aldrig sett så mycket blod i en film.
När jag och min vän steg av tunnelbanan efter filmen och gick ut fick vi syn på detta som höll på att skrämma slag på oss!! Det visade sig dock vara vin till sist...I och för sig så representerar det ju Kristi blod i kyrkan...

Just nu blommar det för fullt här i NY. Det finns så himla vackra träd överallt, de tar nästan andan ur en.

N hittade en tussilago på väg till skolan som hon ville plocka åt sin fröken. Hon hävdar bestämt att hennes fröken Mrs L är ett geni och vet allt i hela världen. Jag låter henne hållas...

Den här tallriken såg jag på en affär när jag letade mammabyxor. Och tänkte genast på dig Monica :) Ugglor är ju fruktansvärt inne. Det får mig att osökt tänka på när lilla N skulle födas för snart sex år sedan. Då var det mycket populärt med såna där unisexkläder som skulle passa både pojkar och flickor. Ns första klädesplagg var faktiskt med ugglor. I väldig retrostil. 

På väg hem från ett gig på bussen genom Central Park. Jag svär, ALLA jag såg hade näsan i sin smartphone eller platta.

Här tittar små tomtar ut genom fönstret. Kvarglömda sedan julen förra året. De står bakom gardiner och persienner, så jag har inte sett dem förrän nu....

Lycka är att hitta sin lilla dotter i soffan en söndagmorgon, läsandes för sina mjukdjur. Tidigare brukade hon gärna väcka mig på morgonen och kolla vad klockan var. Numera smyger hon ut i vardagsrummet och läser...

Ps. Björnen ni ser i förgrunden är faktiskt min gamla björn som jag fick som liten. Den döpte jag till Joppe efter serien" Rädda Joppe - död eller levande" som var min favoritserie...

Putsa och feja

Jo, så var det ju Kakan. Bilen, alltså. Den ska ju säljas. Nästa så det gör lite ont. Vi har ju haft en ganska lång och brokig historia, jag och bilen. Vi har bråkat, men blivit sams igen. Vi har rest och haft roligt. Vi har svurit och skrattat. Dottern fullkomligt älskar bilen. Hon bad mig visa den på Skype och sen frågade hon om jag skulle ta med bilen till USA. Tror icke det, svarade jag.
I alla fall har jag nu en intressent på bilen som sa att hon skulle köpa den. Såvida den inte föll ihop mitt framför ögonen på henne när hon tog sig en titt. Det är ju inget som jag kan lova INTE kommer att hända, men man kan väl be till de högre makterna. Dessutom är det ju inte så att hon betalar en förmögenhet för skrället, menar jag.
Så i morse var det dags att städa ur lilla bilen. Den enkla urtvättningen som jag hade räknat med visade sig vara en mindre arkeologisk utgrävning. 
I bakluckan hittade jag två första-hjälpen-lådor. Den ena från syrran, den kände jag igen. Den andra låg liksom i väggen på bilen (ni vet väl hur det ser ut i bakluckan?) Säkert från bilens födelseår 1989. Jag hittade två gojsiga, äckliga arbetshandskar, en rostig skruvmejsel (kunde säkert ha startat nån slags odling på den i ett laboratorium), en gammal miniräknare som jag kände igen som min sedan gymnasiet. Hur fasiken den nu hamnade där? Plus startspray, spolarvätska, en vattenspruta, rep...listan kan göras väldigt lång.

Jag har i alla fall gjort den så ren jag kunnat förmå. Den ser faktiskt inte så pjåkig ut, under all skit som legat och grott. Nästan så man vill frakta över till New York...eller. Nä. 

Fredag i storstan

Att åka tåg till huvudstaden är spännande minsann. För det första vet man ju inte om man kommer fram ens. Men igår gick det bra! Tåget gick och jag fick plats att sitta. Som vanligt bokade jag ingen platsbiljett. 100kr extra enkel resa är de inte värt. Hade det varit 50kr eller mindre hade jag nog i alla fall funderat på saken...
På vägen hem blev jag dock bortschasad ett par gånger och fick stå halva vägen hem. Varför betalar folk för sittplats? :p

Trevligt när folk lämnar kvar tidningar på tåget!

Regn så klart. Jag= oförberedd...typiskt

Mellis. Keso och hallon. 

Ägg som ligger och ruvar i väskan till andra melliset.

Mitt sällskap på toan. En jättespindel. Nä, så stor var den inte. typ. 

Första gången jag åkte tunnelbana själv i Stockholm. Jag svär. NYC är MYCKET lättare än Stockholm. Lite spännande att uppleva morgontrafiken på tunnelbanan och trängas med Stockholmare som är på väg till jobbet eller skolan tidigt på morgonen. Mina gamla takter från NYC är kvar. Lite lättare eftersom jag nu inte har några barn att släpa på i STHLM. Att åka tunnelbana i rusningstrafik med småbarn är ingen lek kan jag tala om. 

Riktigt god lunch. Lax, qinoa. fetaostkräm, marinerad rödlök och rödbetor. Mums! Gott och nyttigt.

Föreläsningarna var riktigt riktigt bra! Jag är glad att jag åkte. Enda trista att jag åkte tillbaka till vintern på väg hem. What is up with that liksom? Det är ju maj om en vecka!!! Jag måste nog offra till vädergudarna också. See you on the balcony imorgon bitti.

Hur tänker SJ där?

På lördag ska vi fira lite påskelipåsk med äggletning hos syrran. Syrran och hennes make har valt att bosätta sig ute i ödemarken. Jag förlåter dem. Trots att de bor ute i ingenstans har de faktiskt tåg som stannar där. Byhålan ligger nämligen på väg till en större stad i närheten. Min jobbstad närmare bestämt.
Eftersom bildelarna till Kakan (jag har bytt namn på bilen så ni vet. Bättan var lite gammalmodigt, Kakan är mer rätt 2012) dröjer något ofantligt måste jag och dottern åka tåg till ödemarken. En biljett till min jobbstad, som ligger ca 30 minuter bort med tåget, kostar 41 kr. En biljett till ödemarken, som ligger 10 minuter med tåg, kostar 41 kr. Finn fem fel? HUR kan man ha samma pris? Är det för att det inte "går" att programmera om biljettmaskinen?

Kan de, kan jag.

Vet ni vad? Jag kan faktiskt gömma mig på toa i tio minuter (konduktören brukar ändå inte dyka upp förrän efter några minuter, kanske till och med fem), skylla på magproblem, kasta mig ut ur tåget vid stationen, lubba som tusan och på så sätt lyckas åka gratis. Bara för att jävlas. De jävlas ju med mig med sina biljettpriser. Öga för öga, tand för tand. Mohahahahahaha!

Jag hör röster!

Snacka om att jag trodde jag blivit spritt språngande galen igår morse när jag satt i bilen och nästan var framme på jobbet. Helt plötsligt, from nowhere liksom, hör jag en hög kvinnoröst som talar! Bara så där! Jag höll på att kissa på mig där jag satt och sjöng till Robyn för full hals. Mitt i "...I keep dancing on my own..." blir jag abrupt avbruten av den mystiska rösten.
Det tog faktiskt i alla fall fem-tio sekunder innan jag fattade vad som var på gång.
När jag startade bilen hade jag tryckt på sökknappen för att hitta en radiostation att lyssna på. Det är ganska svårt att hitta rätt frekvens i min bil. Det fattas nämligen en antenn och man har väldig tur om man lyckas "ratta" in en kanal. Ytterligare en charmig twist med bilen.
I alla fall. Jag tryckte på knappen och så klart fanns ingen station. Jag glömde tydligen att trycka av sökningen så jag antar att den sökte för fulla muggar hela vägen till jobbet och så plötsligt kom den ur radioskuggan och vips blev det nyheter med hög kvinnoröst.
Tack och lov att det inte var nåt min hjärna hittade på! 
Eller hur ligger det egentligen till? 

Teknikens under!

Jag upphör aldrig att förvånas att det finns så fantastisk teknik nu för tiden! I onsdags lovade jag mig själv att aldrig köra i Stockholm igen. Well, det löftet höll ungefär två dagar för igår bar det av igen. Visserligen en lördag eftermiddag/kväll/natt och ingen rusningstrafik. Jag och syrran gick på Nike Blast kvällsevent (Nike Blast är en tränings"mässa" under två dagar med massor av träningsformer och annat. Vi var på ett speciellt event som var under lördagkvällen istället.) och det fanns egentligen inget annat sätt än att köra dit.
MEN. Ett big MEN! Syrran har ju nåt flashigt GPS-program på sin telefon som vi följde utan problem. Fatta! Smidigt och helt fantastiskt. Vi åkte inte fel en enda gång. Visserligen stannade vi till nån gång för att se om det verkligen var rätt väg. Trots allt ska man ju inte lita till 100% på tekniken. Tyvärr.
Jäklar vilken skön resa det blev! No stress. Nu är jag nästan lite sugen på att skaffa en modääärn telefon jag med. Bara nästan.

On another note mina vänner. Nu missade jag ju Melodifestivalen igår kväll. Jäklar alltså. Jag letar febrilt på SvtPlay för att få se reprisen, men icke! Det står på sidan att man ska kunna se reprisen till imorgon kväll, men det enda som kommer upp är att nästa sändning är nästa lördag. Galet dåligt!
Istället kikar jag på bidragen på youtube. Men det är ju inte samma sak liksom som att se hela showen. Besviken.

Klappar på axeln och hurrar!

På tal om bilar. Igår när jag åkte till jobbet havererade vindrutetorkaren på förarsidan (så klart!) en tredjedels väg till jobbstaden. Great liksom. Utan den var det omöjligt att se vägen i mörker och slaskplask som stänker från bilar överallt. Jag fick gott köra in på nån gård och panikringa pappa. Han jobbade och kunde ju inte göra så mycket. Hemåt kunde jag inte åka i snöslask och regn/snö. Tåget skulle gå om 15 min från hemstaden, men dit skulle jag aldrig hinna i tid om pappa skulle komma och hämta mig. Då kom jag på att det fanns en busshållplats nära där jag var parkerad och jag visste att bussen skulle komma snart eftersom jag brukar köra om den på väg till jobbet. Tur i oturen hade jag också. Jag hade finklänning på, skolans Nobelmiddag till ära, och hade funderat på finskor. I sista sekund, innan jag gick hemifrån, fick jag ett infall och satte på mig jeans över mina tunna strumpbyxor och valde vinterskor och en extra tröja i fall att. Det där "i fall att" kom ju så lägligt igår. I snöyra, blåst och slask stod jag och väntade på bussen i 15 minuter. Tänk om jag stått där i tunna strumpbyxor och höga klackar? Det hade ju inte gått. Jag klappar mig själv på axeln och berömmer mig för mitt fina initiativ! En perfekt scout! Alltid redo.
Dessutom frågade busschauffören om jag skulle åka på ungdom eller vuxen! Ungdom! Kors i taket. det tackar jag för. Ungdom går vid 19 i mina trakter. Visserligen var chauffören en man på nära 65 skulle jag tro och alla under 40 ser väl ut som 19 typ, och jag själv var inlindad i sjal och mössan var väl halvvägs över ansiktet (och mina skrattrynkor), men vad tusan. Jag tackar och tar emot!

Idag firar vi maken som fyller år! Kan ni tänka. Jag fick tag på lammkött när jag det begav sig. Maken är hela fyra månader yngre än mig. Snygg så det förslår är han i alla fall och helt underbar på alla sätt och vis. Vi firar med lite hemligheter (i matväg) och mys hela dagen. Hoppas vädret blir lite slaskigt och hemskt så det känns skönt att krypa ned under täcke i soffan!

Bilköer

När jag åker hem från jobbet lyckas jag för det mesta undvika den allra värsta rusningstrafiken. Jag hinner åka precis före alla andra kan man säga, ibland efter. Ibland är det omöjligt att undvika och man hamnar mitt i smeten. Det är otroligt vilken skillnad det är på bara nån timme. Igår hade jag ett möte inbokat (ett möte jag trodde jag hade förra tisdagen och jag var där. Men ingen annan. Visade sig vara denna vecka. Typiskt.) Well. Jag kom iväg strax efter att rusningen börjat och det verkade lovande först. Inte så mycket trafik. Tills jag rundade hörnet. Det var en lååååååång kö till rödljusen. Lång. Och kön bara fortsatte. Och fortsatte vid nästa korsning. Och i de två efterföljande rondellerna. Unt so weiter liksom. Det tog mig säkert 20-25 minuter att bara ta mig ut ur jobbstaden och sedan är det en väg på ca 35 minuter hem. Att sitta och vänta är väldigt enerverande. Man kommer liksom ingenstans alls med bilen och det finns ingen chans att ge upp och säga att "Nä, jag vänder nog". Det är ju lätt att göra om man går eller till och med har cykel. En bil har inte riktigt den möjligheten om den står i kö. Det som också slog mig var att de flesta bilarna som jag såg, endast hade en person - föraren. Man ser ju ganska många bilar i just rusningstrafik och majoriteten av bilarna hade bara förare. Snacka om slöseri med resurser (säger någon som också åker själv, men som tidigare hade en passagerare i alla fall)...dels plats (ingen rusningstrafik utan bilar), dels usläpp (många bilar är lika med mycket avgaser, få bilar lika med mindre avgaser). Å andra sidan förstår jag alla. Bekvämlighet. Ska man samåka blir det mycket vänta för någon. Bussar innebär väntan. Med tåg vet man inte när man någonsin kommer hem, om man kommer hem alls. Ja, ni ser. Någon som har ett bra förslag på hur detta kan lösas?
Jag skulle mycket, mycket gärna åka tåg till jobbet. OM jag visste att tågen skulle gå i tid varje morgon och eftermiddag och inte bli inställda och ersatta med buss. Har jag köpt ett tågkort är det väl meningen att man ska åka tåg och inte buss? Då hade jag ju köpt ett busskort från början? Eller är det jag som tänker fel?
Idag ger jag mig av hemåt strax före rusningstrafiken. Det måste gå!

OBS! Bild ej från gårdagen.

Små lätta moln

Igår när jag for till jobbet var det som att åka bil i ett moln. Jag kunde inte ens se tio meter framför bilen stundvis. Jag måste erkänna att det var en smula läskigt att köra. Vad som helst skulle kunna dyka upp mitt framför bilen och jag skulle inte haft en chans att väja. Eller jo, men ner i diket eller in i en annan bil. Tur var att det inte alls var mycket trafik ute, trots att jag var en aning försenad. Detta med ny frisyr innebär också en helt annan morgonrutin. Jag är tyvärr inte begåvad med rakt och platt hår, utan mitt hår gillar att bli lite lockigt och bångstyrigt. Minus med frisyren alltså. Tills vidare vill jag platta håret (sen kanske jag blir modigare och duktigare och ger mig på lite andra saker också med håret) och igår tog det en bra stund att få ordning på burret. Inte nog med det, jag lyckades också med bedriften att slå ut säkringen i halva lägenheten. Leta fram en ny säkring och ordna i mörkret och sen flytta plattången till ett säkrare ställe med mindre el i användning. Och den nya plattången är inte den bästa heller. Den kommer liksom aldrig upp i värme ordentligt. Igår kväll testade jag min gamla hederliga plattång som visade sig fungera bra mycket bättre. Den får ta över jobbet istället. Jag sparkar den nya tången.

Fast det var ju inte det som jag skulle skriva om egentligen, utan om att köra bil och att egentligen vilja åka tåg. Jag bor väldigt nära tågstationen. Det tar inte ens fem minuter att gå dit. Tågtiderna är hyfsade och jag skulle lätt kunna åka tåg till jobbet och komma i tid utan problem. Speciellt en dag som igår när det inte är så roligt att köra, eller på vintern när det är ruskigt halt och massa snö. Det skulle rent ut sagt vara väldigt skönt att åka tåg. MEN det går inte att lita på tågen. Man vet liksom inte om de kommer att gå eller inte och istället för att ha en lugn resa blir det stress för att man inte vet när man kommer till jobbet eller OM man ens gör det. Jag har åkt tillräckligt med tåg när bilen pajat lite då och då. Nästan 100% av dessa gånger (speciellt på vintern) har något hänt så att det blivit förseningar, inställda tåg eller annat. Så kan man inte ha det. Arbetsplatser i Jobbstaden, dit jag pendlar, hade till och med räknat ut hur många miljoner de hade förlorat under förra vintern eftersom deras medarbetare hade blivit försenade eller varit tvungna att gå tidigare för att vara säker på att ens komma hem på kvällen. Det är galet! Jag beundrar folk som vågar sig på att pendla med tåg på heltid. Jag blir galen av att bara åka nån vecka i streck då och då.

Så där. Dagens gnäll är avklarat. Dags att ta tag i frukost och jobb. Har blitt förkyld dessutom och mår inte prima ballerina direkt. Mycket te, alvedon och halstabletter ska nog ta mig igenom dagen och veckan! Häpp!

Det finns också vackra saker

Nu finns det inte bara kissande gubbar längs vägkanten på väg till jobbet mitt, det kanske lät lite så när jag skrev mitt inlägg för någon dag sedan. Det får ni inte tro.
Igår var en sån där vacker morgon, inget regn och inga regnmoln som förpestade himlen, utan bara soluppgång. Jag börjar min resa till jobbet ungefär vid den tidpunkten när solen precis vaknat till liv och påbörjat dagens vandring över himlavalvet. Det kastar ett alldeles speciellt ljus på åkrarna och strilar så vackert genom trädens fortfarande gröna lövverk. Det ligger något drömskt över landskapet om hösten, när naturens skönhet samarbetar på bästa sätt och då träffar det rakt i hjärtat. Igår var en sån morgon. Sovande tidsslitna, röda ladugårdar som lyser upp vägkanten med sin vackra form och färg, vackert roströda kossor som betar ovanpå ruinerna av en gammal by, åkrarna som ligger öde och utmattade efter höstens avslutade skörd och det härliga lugn som infinner sig när man nästan är ensam på vägen i bilen. Tänk vilken underbar start på dagen! 

Idag ska jag och dottern träffa mamma i storstan och vi ska ha en trevlig dag tillsammans. Jag hoppas er dag blir lika trevlig! Passa på att njuta av den fina hösten och se det vackra i det lilla här i livet. Det är de små detaljerna som gör skillnad.

Iakttagelser i bilen

Jag åker ju ganska mycket bil. Varje vecka blir det cirka 40 mil jag åker, minst. Inte lika långt som många andra, men ändå en respektabel siffra tycker jag. Man ser en hel del när man åker, trots att det är i princip samma sträcka man kör dagligen. Något som har slagit mig de sista veckorna är alla dessa karlar. De som kissar vid vägkanten. What is up with that egentligen? De står också gärna nära vägkanten och slår en drill, till synes helt oberörda det faktum att alla som åker förbi vet exakt vad de gör. Det är karlar i kostym, arbetskläder, shorts, ja, alla sorter, som står där vi vägkanten. Givetvis får jag massa tankar i skallen, som vanligt. Är det medicinskt? Det finns ju vissa åkommor som gör att man måste kissa abnormt mycket. Men så många män på samma sträcka? Män kanske ha svårt att komma ihåg att gå på toaletten INNAN de åker iväg? Eller så struntar de i det eftersom de vet att de kan stanna var som helst och kissa. De är bekväma. Visserligen ser man mycket sällan karlar vid vägkanten när det är 20 minusgrader, det ska jag erkänna. Kanske är det då tanken på att stå där och lukta på blommorna under korkeken samtidigt som man passar på att kissa som lockar eftersom det verkar vara ett säsongsbetonat fenomen. Det är ju ett faktum att kvinnor har en mindre kissblåsa än män, men dock har vi inget bekvämt sätt att kissa ute på och därmed måste vi planera kissbesöken lite annorlunda.
Eller ska man vara så krass att man kan säga att det är en kvarleva från naturen? Att männen pissar in sina revir? Ja, givetvis utan att tänka på det. Jag har svårt att tro att en man skulle dra fram tanken (och snorren) att "nu ska jag minsann pinka in mitt revir för det finns andra män i närheten". Eller varför inte? 
Förmodligen är detta ett mysterium vi inte kommer att få klarhet i. Fast det skulle inte förvåna mig om det faktiskt finns forskning kring detta. Det verkar ju finnas forskning om det mesta och för det mesta.

ps. Routern kom igår och I am back! Nu kan jag sitta i garderoben och surfa om jag vill. Vilken frihet!

Samtal med far

Så. Den där bilen jag har ni vet. Den som jag kallar Bättan, men som egentligen borde heta Christine (efter Stephen Kings roman)...Den hade några smärre problem igen. Först var det att ena ljuddämparen hade avvikit (det finns två vet jag nu). Vart den tog vägen kan jag inte ens spekulera i. Den ligger väl och trycker i nåt dike nånstans med en navkapsel eller två. I helgen såg jag att resten av avgasröret buktade nedåt mot marken och snackade med pappa på en gång. Vi sågs på en parkering i stan. Han låg under bilen och grejade och fick loss resten också. Bilen var alltså utan ljuddämpare helt och hållet och hördes lätt runt två kvarter när den kom farande. Jag åkte till jobbet i måndags och funderade seriöst på att ställa bilen på jobbet och ta tåget hem. Så illa var (o)ljudet.
Pappa kom helt oväntat på måndag eftermiddag och hämtade skrället för att kolla på det. Det finns tydligen  inget sånt att köpa till min skothög längre så man måste modifiera och bygga själv. Kan ju ta dagar menar jag. På kvällen regnade det och på morgonen regnade det fortfarande. Jag var redo att ta paraplyet och åka tåg till jobbet. Då, kvart över sex, som ett mirakel ringer pappa och berättar att det är klart! Åh, vad glad jag blev. Han hade legat ute sex timmar i regnet till efter midnatt och fixat bilen! Jisses liksom. Vi la på. Sen får jag ett sms av pappa. Mina föräldrar är helt inne. Vi sms:ar konstant alltså.
"Hr hittat ett tanklock men glömde sätta dit det". Jo, jag är ju av den klantiga dottersorten och råkade lägga det ganska nya tanklocket på taket och köra iväg. Skitgrejen ramlade av i typ 40 km/h och gick sönder. Det andra tanklocket jag hade gick aldrig sönder i de hastigheterna (jao, kanske hände en eller två gånger att tanklocket glömdes kvar). Ett nytt till vår bil kostar 300kr. Apdyrt. När jag fick pappas sms blev jag ästan tårögd av glädje. Så många goda nyheter! Så jag skriver tillbaka "Wow. Du är Gud!"
Ni vet när man är så där salig av glädje. Jag får till svar "Jag äger". What liksom? Hur gammal är pappa egentligen? 18?
När jag sedan kört bilen skickar jag ett till sms "Den är som en dröm att köra!" Pappa svarar: "Det är ju en Opel." Värsta komikern klockan sju på morgonen! Det är mer än jag lyckas uppbåda emellanåt.
Nu kör jag alltså min tysta fina skrotbil igen och det är fantastisk!

En stilla undran

I söndags var jag och träffade min gamla vän från Malmö. Vi träffades som sagt när vi båda var au-pairer i New York. Första gången vi pratade var i Svenska Kyrkan på 5th avenue. Det visade sig att vi båda åkte med samma au-pair-förmedling (en ganska okänd förmedling dessutom) och bodde ganska nära varandra vilket betydde att vi hamnade i samma au-pair-grupp (som träffades en gång i månaden och gjorde saker tillsammans). Den första tiden hade jag himla svårt att förstå vad hon sa. Skånska är för mig en ganska avlägsen dialekt och jag fick fråga henne flera gånger vad hon sa. Det gick väldigt mycket lättare med tiden kan jag tala om. Nu är det längre inget problem. Kanske nån gång när man pratar i telefon. Men då skyller jag på bruset!

I alla fall träffades vi igen i söndags och när det var dags att åka hem igen var jag tvungen att lösa en tågbiljett i en automat. Det fanns fyra automater och alla hade en väldigt lång kö. Första maj och dagen efter Valborg. Många skulle hem och automaterna gick varma. Vi ställde oss i en av köerna, som var väldigt lång. Efter en så där 10 minuter var vi framme och upptäckte att den var sönder. Alla resor kostade 359kr och den reagerade inte på tryckningar. Vi hade visserligen sett att många stått en bra stund, längre än normalt, och trixat med kort och tryckningar, men inte funderat nämnvärt på det. Vad som slog mig då var: Varför vände sig ingen om och berättade för de som stod bakom att automaten var trasig? Då hade man sluppit stå i kön så länge för att äntligen komma fram och upptäcka att den är sönder. Och det är inte första gången det händer. Nån gång när jag stått i bankomatkön har jag kommit fram och den har inte fungerat. Trots att flera stått framför har ingen sagt till kön bakom. Kanske gick den sönder just när jag kom fram, tänker ni nu. Inte troligt. Man ser folk som går därifrån utan nåt i händerna till exempel. När man står i kön tror man att det kan bero på att personen glömt nåt, eller bara ville ha ett utdrag.
I söndags gjorde jag därför nåt "osvenskt". Jag vände mig om till automatkön bakom mig och ropade att automaten var sönder. Och vet ni? Ingen hoppade på mig. Ingen skrek åt mig. De var nog ganska tacksamma att de slapp stå i kö till en trasig automat.

Ha en fin fredag! Och kom ihåg att le!

Bild lånad.

Tankar

Pendling ger en hel del tid till tankar av olika slag. Givetvis tänker man ju ständigt, oavsett om man pendlar eller inte, men jag menar att man upplever saker och man har tid att bara sitta ned. Utan att behöva jobba, eller bli ropad på av någon när man är mitt i en tanke.

Jag åker också stadsbuss från stationen i jobbstaden till jobbplatsen. Ibland när jag sitter och skumpar på den där bussen och ser mig omkring på mina medmänniskor blir jag så förundrad att en hel värld kan få plats i en enda liten buss. Ja, faktiskt finns de flesta delar av världen representerade emellanåt. En resa hörde jag några prata finska med varandra, en kvinna satt i telefon och pratade spanska (sydamerikansk dialekt), det fanns folk som pratade arabiska, en kvinna och hennes barn med afrikanskt ursprung, en asiatisk familj, några som pratade serbiska (eller något liknande) och en man som jag är hundra på måste vara engelsman (mer om det vid ett senare tillfälle). 

Är inte det fantastiskt, så säg? Det är så världen ser ut idag och jag tycker att det är fantastiskt. Varför det då finns rasister och andra knäppgökar förstår jag inte. Snart blir det svårt att flytta "till ett land som inte tar emot invandrare" (från en film jag såg på 90-talet om nynazister som fördummades, mer än de fördummar sig själva,  av regissören och filmskrivaren. Ett annat citat är "Hitler blir Nasse baklänges") för alla människor finns överallt. De finns på en stadsbuss till exempel. 

Idag är det sista dagen före påsklovet och det blir lite påskfirande med barnen. De ska få gå påskkärring hos förskolan för att få känna på hur det är (sånt gör de ju inte hemma av naturliga skäl) och sen ska de få leta påskägg : ) Jag lovar att eleverna är uppe i varv redan när jag kliver innanför grindarna! Ha en fin fredag och hoppas ni får mycket sol!

Bild lånad.

Drama på tåget och biluppdatering

Ett så stort "drama" var det kanske inte direkt, men absolut något utöver den vanliga pendlarlunken som känns på eftermiddagarna. Igår åkte vi det "gamla" tåget som jag brukar säga. Det har två vagnar med två dörrar mellan skarven och två utgångar, ett i vardera vagn. På morgonen får man åka det nyare tåget som är lite mer fancy och bekvämt och som inte luktar bajs. För det gör ofta det gamla tåget. Luktar bajs alltså. 

I alla fall. Det gamla tåget åkte vi med hem och mellan jobbstaden och min hemstad stannar tåget till i en mindre by och sen far det vidare hemåt. Igår var det några som skulle av i byn och de står vi dörren när tåget stannade. Jag ser inte vad som händer, men jag hör skrik och smått tumult och så kommer gänger som ska av förbirusande mot mittdörrarna. Nu låter det ju lite som en skräckfilm, men då är det inte. När de står där som bäst och försöker få upp dörrarna mellan vagnarna börjar tåget rulla och passagerarna som skulle av svär som borstbindare. "Stanna tåget!" skriker de. Tydligen har dörrarna på tåget inte öppnats när de skulle av. Därför försökte de rusa till den andra dörren, men vägen är lång och lite jobbig med dörrarna i mitten så de hinner inte. 

Hur kan nåt sånt hända? Det var ju tur att det var på denna sträcka eftersom det inte är så långt mellan byn och min hemstad samtidigt som det går frekventa tåg. Det hade kunnat vara en brs mycket längre sträcka på många, många mil.

Jag trodde i min enfald att konduktören går ut och har lite koll så att alla kommer av och på ordentligt, så att dörrar öppnas och sånt. Tänk om någon fastnar i dörren. Kan säkert hända.

De ofrivilliga passagerarna fick gott åka med och sen åka hem med vändande tåg - 40 minuter sena hem. 

Lite godare nyheter. Det verkar som att detta är sista veckan som jag åker tåg! Bilen är så gott som fixad, , ombesiktigad igår, en liten bromsgrej kvar bara och sen är den fit for fight. Bättan är tillbaka. Jag resonerade så att om inte allt som pappa fixat på bilen räcker och bilen blir väldigt underkänd igen, då är det slutet för Bättan. Nu ska jag väl inte säga detta högt för hon hör allt den där och gillar att jäklas. Hon tog sig samman än en gång vår lilla guldklump. Fantastiskt! 

Bild lånad. Jag dricker inte champagne på onsdagar ännu. 

Mirakel

Igår skrev jag mitt inlägg i vredesmod. Jag var så arg och förbannad och upprörd. Som tur är rinner det av en ganska snart och nya lösningar finner plats i den tidigare så omrörda och glödheta hjärnan. När jag ringde SJ fanns det inget annat sätt att ta sig till Stockholm än med ersättningsbussen. Istället satte jag mig  på tåget mot jobbet. När konduktören kommer tjuvlyssnar jag på en konversation med en annan passagerare som också skulle till Stockholm. Tydligen skulle det gå ett tåg från min jobbstad till Stockholm inom en kvart från det att vi kommit fram till stationen! Varför sa de ingenting om det när jag ringde? Borde inte det vara det självklara? Så jag tog en chansning och hoppade på det tåget. Det var framme 7 minuter innan konferensen skulle börja på Chinan. Så jag tog min apostlahästar och såg till de att de galopperade som de aldrig galopperat förut. Jag flög fram genom staden och hann fram bara fem minuter efter att introt börjat! Fantastiskt! Och hela dagen var så bra! Jag lärde mig massor som jag kommer att ta med mig.
Lunchmaten var väl så där. Fast vi åt på Berns salonger var maten medioker. Okryddad lax och lite ris. Som tur var fick jag två fina bordsdamer i form av två äldre kvinnliga lärare från Luleå med fantastisk humor. När jag blir äldre ska jag också bli en medelålders dam från Norr. Dessutom fick jag ett annat perspektiv på mina tågproblem. De skulle flyga från Kallax till Stockholm igår, en resa på en timme. Planet fick flygförbud på grund av dimma och de satt fast i planet i 7 timmar!
Jag ska inte klaga.
Sista föreläsningen skippade jag faktiskt för att hinna till ett tidigare tåg. Och vad glad jag är för det för efter att jag kommit iväg, stannade tågtrafiken i Stockholm igen!

Nu är det helg och idag ska vi på teater på biblioteket med lilla N. Det är första gången vi är på nåt sånt och det ska bli spännande. Solen skiner och livet är lite lättare idag. Ha nu en trevlig helg, det ska jag!

Man ska tydligen inte ropa hej

Idag ångrar jag min hyllning av tågen. Med råge. För igår, när jag glad kom till tågstationen, förvandlades min lugna och trevliga morgon till kaos och panik. Först var det givetvis lugnt. Tåget var tio minuter försenat. Ingen fara på taket. Sånt händer. Jojo. Sen blev det tjugo minuter. 35 minuter. Till slut var förseningen 50 minuter! Då pallade jag inte längre. Skulle tåget ens gå?
Så i rena rama action-films-andan sprang jag hemåt (jag bor som tur är väldigt nära stationen) för att chansa med bilen som inte på långa vägar är lagad. Jag rådfrågade pappa bildoktor på vägen och fick ett okej.
In i bilen som ett huj och gasade på ut ur stan. Det kändes lite som en sån där film när människor försöker ta sig ut ur en stad som närsomhelst ska isoleras på grund av konstiga sjukdomar eller zombier som attackerar stan. Jag gasade liksom på för att ta mig iväg, men när jag når utankanter av stan, slutar gasen fungera och jag kommer ingen vart. Jag fick stanna på sidan av vägen och stänga av och sen slå på bilen igen. Efter några sekunders betänketid insåg jag att det var lika bra att vända och åka till stationen istället för att bli fast i ingenstans mellan min hemstad och jobbstad. Jag kör som ett huj tillbaka igen. Misslyckat rymningsförsök med andra ord. Bilen fick stannas ett antal gånger innan jag kom hem.

Sprang till stationen igen. Vänta. Observera att rymningsförsöket tog max 15 minuter. Tåget hade inte hunnit komma. För efter en timme blev det plötsligt inställt. Likaså det tåg som skulle komma efter vårt. Allvarliga signalfel i min jobbstad. Ersättningsbuss. Bra! Väntade på bussen som skulle komma. Tio minuter senare säger de att bussen ska lämna tjottahejtistan utanför min jobbstad och sedan komma via jobbstaden och sen hemstaden. What? Bussen skulle alltså komma om en dryg timme enligt mina uträkningar. Om jag hört rätt. Efter ytterligare femton minuter kommer en linjebuss, en reguljär buss, som går till hemstaden så jag och samåkerskan (som joinat mig) hoppar på den och betalar ytterligare en resa till jobbet (notera att resan med tåg redan är betald).
Under tiden har jag tät kontakt med fritidspedagogen på jobbet som får ta min första lektion. Bussen tar en jäkla tid, en timme, och sen är det stadsbuss till jobbet efter det.
Med andra ord. Istället för att komma klockan 8 till jobbet är jag där strax före 10.

Jag är noga med att kolla SJ:s hemsida för uppdateringar. Enligt den är det löst under dagen. Jag ser fram emot en lugn resa hem. Istället får jag mess från samåkerskan som meddelar att hennes tåg är försenat och att de flesta andra verkar bli det också. Jag kommer till stationen och möter upp. Förseningar. Vi planerar att ta linjebuss istället då vi får höra att tågen är inställda. En ersättningsbuss finns på plats- Vi kutar dit för att få sittplatser. Kommer dit, sitter ner och pratar i lugn och ro. Tio minuter senare kommer SJ:s lakejer och ber om ursäkt. Det FINNS nu ett tåg på perrongen som väntar in alla resenärer. What igen? Så vi får kuta en bra bit från bussen, till tåget som väntar längre bort. Jag vågade inte hoppas att tåget faktiskt skulle rulla, men det gjorde det. 30 minuter sen kommer jag hem (samåkerskan blev 1,5 timme sen).

Om detta upprepas idag får jag spel. Allvarliga störningar i min hjärna. Jag lägger mig ned på golvet och skriker som en trotsig treåring. Jag svär.

Saker som jag tänker på

Nu när jag åker tåg får man en helt annan frihet att tänka på saker och fundera. Man behöver inte koncentrera sig på att köra bil och bli irriterad på andra som kör som idioter. Det är ganska skönt. Alla tankar som far omkring har blivit en diger lista.

• Varför bär man solglasögon inomhus eller på en buss? Igår var det en tjej som satt i bussen som hade solglasögonen på (det var ingen direkt sol att tala om ute) . Vi satt så att vi såg varandra ansikte mot ansikte, men en bit bort. Jag blir nervös när jag ser såna personer. Vad tittar de på? Vad döljer de? Varför har de solglasögon inomhus och när det inte ens är sol ute? Det kändes som att hon stirrade på mig bakom de där enorma glasögonen. Mycket obehagligt.

• På bussen sitter alla gärna en och en, med en tom plats bredvid. Och jag har själv tänkt på det när jag går på en buss eller ett tåg. Jag letar automatiskt efter platser med två tomma stolar så att jag kan sitta ensam med en ledig plats bredvid. Finns det inte en sådan, letar jag istället efter en trevlig person att sitta bredvid. En trevlig person betyder någon som jag tycker ser sympatisk ut. Varför är det så? jag ska börja sätta mig bredvid folk, fastän det finns lediga platser.

• Varför är det så många som aldrig säger "Hej!" eller "God morgon!" till busschauffören? Han/hon ska ju ändå ta dig en bra bit på väg till ditt arbete eller skolan. Ett leende och ett erkännande att man faktiskt existerar kan man ju vara värd. Det lyser ju upp.

• Varför rusar man som en tok till en buss eller pendeltåg fast man vet att det kommer fler bara minuter efter den man rusar efter har avgått? Det kanske är en psykisk grej?

Att pendla är onekligen väldigt spännande. Just nu läser jag också boken "The passage" när jag åker. Hittills är den mycket lovande och ger mitt pendlande "det där lilla extra".

Idag är det torsdag. Min favoritdag. Eftersom det är fredag imorgon och under fredagen har man hela helgen att se fram emot :) Visst är det så? 

Varför?

Gårdagen var ganska lång med eftermiddagsmöte och tågresa. Jag har haft tur (ta i trä) med tågen. De har verkligen gått i tid och utan problem. Jag är imponerad. Har ni sett den nya SJ-reklamen? Om inte så finns den i slutet av inlägget. Klockren.

I går blev jag utsatt för megastora frestelser. Jag ska "bara" äta sötsaker och onyttigt på lördagar och på lördag ser jag fram emot en stor påse godis framför Melodifestivalen. Därför finns det inte utrymme för något i veckan. Jag var så himla glad över att ha kunnat överleva semmeldagen med hedern i behåll. Då blev det onsdag. Min tur att ta med fika till mötet, men det gjorde inget. Jag var inte sugen.
MEN tror ni inte att chefen kommer insulandes med typ 20-25 semlor (till en arbetsstyrka på mindre än 10 personer)! Hela personalkylskåpet var proppat med semlor. Jag höll på att avlida och var så nära att verkligen käka en till mellanmål. Min taktik blev att tänka på att efter att jag satt i mig den där semlan skulle jag ångra mig. Dels för att den säkerligen inte skulle smaka lika gott som jag föreställt mig, brödet skulle vara torrare och mandelmassan lite äckligare än min egen hembakta fantastiska semla. Skulle det vara värt det? Nej. Så jag lyckades strunta i typ tre semlor. Bra jobbat. Nu håller jag tummarna att de andra har käka upp resterande semlor så jag slipper slåss med mig själv även idag.

I kväll blir det spännande! Vårt allra första föräldramöte. Det är stort! Vanligtvis är det ju jag som sitter på andra sidan, som lärare. Nu slipper jag hålla i trådarna och ta hand om allt. Skönt! Det ska bli superspännande att se hur det är att vara förälder på ett möte!

Nervös och måndagslista

Om drygt en timme ska jag sätta mig i bilen, okristligt tidigt med andra ord, och åka till den fruktade besiktningen av bilen. För varje år känns det mer och mer nervöst. Bilen förändras till varje år och får en massa nya funktioner som måste förklaras för besiktningsmannen/kvinnan. Det är några grejer som jag vet om som de kommer att ge nedslag på idag (pappa bildoktor), men det går att fixa inom den där månaden man har på sig. Nu hoppas jag att de inte kommer på nåt nytt när vi är där. Yikes. Vill inte!
Trots det är det faktiskt måndag och jag är glad för att:

• vi faktiskt har en bil som rullar och tar mig till jobbet varje dag
• jag är ledig på torsdag för att göra min hemliga grej (bäst att passa på att påminna så ni inte glömmer :p)
• en vecka kvar och sen är det välbehövligt sportlov minsann. Sömn och umgänge med familjen står på schemat. Och träning så klart.
• på fredag och lördag är det marknad i stan. Mysigt. Håller tummarna för att fudge-tanten står där i år igen. Hon har fudge "to die for". Jag snackar om godiset nu alltså. Ni fattar.
• de sista utvecklingssamtalen går av stapeln under veckan. Intensivt har det varit. Trevligt att träffa föräldrarna, men tar tid att förbereda och tid att genomföra.
• imorgon firar vi fem år, jag och maken.
• jag har en fantastisk familj som alltid finns där!

Välkommen måndag och vecka 8!

Uppdatering: vilken öken. Jag misstog mig på dag så besiktningen är imorgon och inte idag. Vilken jädra tur att jag dubbelkollade!