Nu är det jul igen!

Det lackar minsann mot jul! Igen! 

Innan man vet ordet av är det första advent som sedan raskt följs av andra advent, lucia, julbak och julstök och julkalender. 

Och så julklappar förstås. De där julklapparna alltså. När man bor så himla långt bort från vänner och familj är det inte lätt under högtider och diverse firanden. Saknaden är enorm när man ser hur ens nära och kära samlas för att fira något. Utan mig. Utan oss. 

Jag försöker alltid vara med på ett litet hörn i alla fall, genom Skype så klart men så också genom att köpa nån liten present. I början då vi flyttade till NY köpte jag saker härifrån och skickade. Det är ju alltid kul att få lite annorlunda grejer! 

Men så under åren har det blivit så dyrt att skicka över Atlanten. 

Man går till posten för att skicka nåt litet paket (tro mig, man köper inte supertunga saker för att skeppa över halva världen) och postkassörskan tittar på en genom skyddsglaset med skarp blick och säger med allvarlig röst:
- Det blir en arm och ett ben i betalning för att skicka detta till Sverige.

Nej tack kära posten. Nu har jag fått nog. Sist kostade portot dubbelt så mycket som själva presenten. 

I år har jag istället letat runt efter sidor på nätet. I Sverige. Där jag kan beställa presenter. 

Bland annat hittade jag den här kuliga butiken: Klossbutiken (klicka pa namnet for att komma till butiken!) som säljer Lego! Så himla bra eftersom jag har en legotokig systerson och en nästan lika legotokig systerdotter. Hur bra?! Ibland funkar njurarna bättre än förväntat alltså. 

Nu kan jag lägga mer pengar på själva julklapparna istället för på portot.

Julen är räddad!

Det här med att följa recept

Jag älskar att leta recept på mat och efterrätter på nätet! Det är lite utav en hobby kan man säga. Jag hittar väldigt många goda recept och sparar massor med sidor som "bokmärke", för att ha "senare" när det "passar". Ja, ni vet. Tidigare sparade jag mycket från olika mattidningar och klistrade in (eller skrev av) i en fysisk receptbok. Det gör jag inte längre.
Nu sparar jag på "favoriter". I mina favoriter huserar bland annat "Marockans kikärtsgryta", "Godaste kladdkakan", "Spaghetti squash primavera" tillsammans med "Ingefärsscones" och "Rocky Road Brownies". Även "Cupcakesemlor" och "Citronrutor" ligger där inne och trycker. Emellanåt måste jag gå in och rensa bland favoriterna eftersom listan har en tendens att svämma över och jag har svårt att hitta och sortera.
Vad sa du? Om jag någonsin använder recepten jag hittar? Ska man det menar du?

Okej! Jag erkänner! Av alla recept jag hittar kanske jag tar mig för en femtedel. Om ens det. För vet ni, av någon outgrundlig anledning brukar de allra flesta recept jag hittar vara gottsaker, gärna med choklad, och det kan man ju inte står och laga varje dag. Kan och kan, så klart man kan, men så värst nyttigt är det ju inte. Och det kan vara bra att äta ordentlig mat i alla fall fem av veckans sju dagar.

Något som jag numera söker efter är goda recept att använda i vår crock pot/slow cooker (jag ska testa dillkött Mrsclapper!. Vi har en gammal sån däringa maskin och den sjunger säkert på sista versen. Knoppen som styr värmereglaget har redan trillat av (man kan använda reglaget i alla fall, även om det är knepigt), men lika bra går det. I princip är det bara att kasta i alla ingredienser och låta stå över dagen på låg eller hög värme. Reklamen säger "Set it and forget it" (dvs "slå på den och glöm den" ungefär). Igår försökte jag mig på den där Marockanska kikärtsgrytan. Jag försökte följa receptet slaviskt, men som alltid är det så svårt. Någon ingrediens hittar man inte, eller så byter man ut en ingrediens mot en annan. Men på ett ungefär hade jag allt till grytan. Bland annat en jalapeno, en sån där stark rackare som, om man får i sig för mycket på en och samma gång, kan få en att spruta eld. I alla fall om man är så där mesig som jag är. Jag hackade den och slängde den i grytan. Efter några timmar började det lukta härligt av mat i huset. Också en fördel med slow cooker! Mest av allt luktade det...jalapeno! Jovisst. Jag och maken började få för oss att det skulle bli en brinnande gryta rentav. Så mycket luktade det. Kanske till och med så stark att vi skulle vara tvungna att hitta på en Plan B till middag. Det är alltid bra med en Plan B till allt. En Plan C också för säkerhets skull.

Jag köpte lite extra gräddfil (för det är bra att dryga ut soppor och grytor med, speciellt om det blivit aningen för starkt) och ett gott bröd (ja, bröd är lösningen på allt).
Som tur var visade det sig att grytan inte alls var så het som förväntat, utan smakade riktigt gott. Lite hetta i slutet, men helt överkomligt. Puh!
Jag har en tendens att gå helt overboard med kryddning eller så blir det bara platt och smaklöst, men detta blev alldeles lagom om jag får säga det själv. Och det gör jag.

Nä, ingen matbild. Jag har slutat ta matbilder (kanske tar upp det igen nån gång) just för att den delikata måltiden plötsligt ser ut som kräks på bild. Jag kan inte ta matbilder.

Så här ska det se ut, fast vi hade inget ris. INTE min bild. Lånad från myrecipes.com

Shoppingtips från N

I sommartider är det lätt att man shoppar lite extra, speciellt nu när återbäringen är på väg. Och vad passar bättre än ett par shoppingtips då?

Visdomsord från N:
- Har du inga pengar kvar kan du använda kortet (VISA/Maestro, whatever rocks your boat. Mammas anmärkning.)

Och jag frågade henne om vad hon skulle köpa om jag gav henne lite pengar.
N svarade:
- Jag skulle åka till X (namn på storstad) och köpa mat. Köttfärssås, grönsaker, skinka, ost. Sånt.

Take it from N. Använd kortet om du inte har pengar och köp mat.

ps. Vi HAR mat hemma. Vi svälter inte. Just so you know (med tanke på Ns uttalande om vad hon skulle köpa)
ps 2. Det är visst 1 juni idag! 20 dagar kvar till New York. 

Relax

Idag är det dags att koppla av. Med träning, städning och tvätt. Allting är vad du gör det till. Så idag gör jag mina uppgifter till nåt avslappnande istället för "måsten". 

Pension

Satt och kikade på Go kväll. Inga kommentarer på det tack. Det råkade var det enda som fanns att titta på. I alla fall.
De hade med en ekonomiexpert och pratade om pension, hur det funkar och vad som händer i det här pensionssystemet vi har nu. Skrämmande! Lite som en modern skräckfilm. Jag har drygt 35 år kvar till pension (lite dryg 45 om Reinfeldt får bestämma några år till), och vem vet vad som händer då. Det kan ju ha förändrats, men jag vet inte. För staten är det nog ett bra system då människor inte får ut så mycket pension alls. Oavsett hur mycket man jobbat. Enligt experten kommer de som går i pension de närmaste åren och kanske har jobbat i drygt 40 år får i princip lika mycket som en person som kanske aldrig jobbat. Rättvist? Nae. Det ska alltid löna sig att jobba.

Lite som när folk som är inskrivna på arbetsförmedlingen och stämplar och kanske hittar ett jobb som ger några timmar i veckan och måste då säga upp det jobbet för att fortsätta få pengar. Istället för att kanske se detta lilla jobb som en chans till nåt mer? Det är mycket möjligt att det jobbet ger ett annat jobb. Det är viktigt att hålla sig sysselsatt, slippa sitta hemma om man inte vill.
Vilket samhälle är det vi lever i undrar jag?
Jag är fasiken livrädd att gå i pension. Som lärare känns det inte som att jag kommer att höja min lön så väldigt mycket under de kommande 30 åren. Dessutom sk vi ju flytta. Hur funkar det pensionssystemet där jag hamnar? Man får hoppas att de kommit längre på andra sidan Atlanten. Fast det är nog inte troligt.
Nu har jag alltså 30 år på mig att vinna på lotteri för att överleva. 30 år är väl en ganska bra prognos ändå? Många chanser. Jag får börja nu. 

Den vardagliga skönheten

Ibland kan jag bli lite blasé. Det känns som om det aldrig händer nåt. Vardagslunken lunkar på. Inga nyheter, ingen spänning, inga äventyr. Ser samma människor på väg till jobbet. Likadant på väg hem. Pratar om samma saker och äter samma mat. Samma, samma, samma. Då kan det komma över mig att det skulle vara kul att komma bort. Resa. Göra nåt nytt. Se nåt nytt. Bara nåt annat. Ingen jäkt, inget stress. Nåt. Men vad?

Så tänker jag lite längre. Är det ändå inte lite vackert i att möta samma tant och hund på promenad på väg till förskolan med dottern? Ungefär samma tid varje morgon. Rutiner. Lika vackert är det att ha ett jobb att gå till. Ett jobb man gillar och ser fram emot för det mesta. Skönhet är också att komma hem trött, mötas av makens och dotterns kramar och berättelser om hur dagen varit. Att få laga grytan man lagade förra veckan i brist på fantasi och energi, men som ändå smakar lika gott som alltid. Att få avsluta dagen med att lägga dottern, läsa en saga man redan läst 150 gånger, men som dottern anser vara lika rolig som första gången den lästes.

Det vackra att ha en man som älskar en för den man är, no matter what. For better and for worse. Att få älska lika mycket tillbaka. Kärleken är praktfull!

Det vardagliga äventyret kan vara minst lika vackert som en resa till djungeln eller en helg i Paris. Att få äta en sen, lång frukost med nybakat bröd istället för den gamla vanliga filen med muslin man annars häver i sig i stress på morgonen. Fint är också att få läsa en efterlängtad bok man stått i kö på i flera månader. Eller att kunna vara uppe sent och slötitta på nån film, när man vanligtvis lägger sig pensionärstid vid halv tio.
Skönheten i att se de första vårblommorna, de gula krokusarna och de blå okända små knopparna, längs husväggen, är svår att slå.
Jo, den känslan slås faktiskt av att "bråka" med dottern en lång stund, bli irriterad och stressad. Och då dottern efter en stund vill hålla min hand med motiveringen" för att jag älskar dig mamma"-
Då rinner alla känslor av blasé av mig...och ersätts av en enorm tacksamhet över livet. Det man har. Och man vill inte vara någon annanstans än här och nu.

Livet är vackert.

Just nu

Är det aptidigt, väldigt mörkt och jag är uppe. Dessutom är det onsdag och jag jobbar sent. Inte världens bästa start på dagen med andra ord. 

Å andra sidan är det vår. Varmt och skönt. Och idag är ytterligare en dag närmare sommaren då vi åker och hälsar på älskade maken i New York. Tre dagar kvar till påsklov. 

Det finns mycket att vara glad för en dag som denna. Trots att det ser mörkt ut. 

Nu ska jag väcka dottern. Krypa ned i hennes säng och krama henne till hon vaknar. Det är också lycka en vanlig onsdag. 

Julen varar ända fram till påska

Det är sant. Adventsljusstakar i fönstren hos hädarna, en gammal julgran i min egen baklucka, pepparkaksbak i mars månad i Trillingnötens hushåll och nu är det dags för påskmustens intåg. I fredags när jag slängt granen fanns det påskmust att köpa i den lokala affären. Eftersom jag är ett stort fan av must i alla dess former och dessutom inte har nån skam i kroppen alls så kostade på mig en flaska redan nu. Det är väl bara en tre veckor kvar till påsk ändå? Lite som "potatoe, potaaaatoe" ni vet. Och den smakade precis som jag minns den från i julas. Jag har en suspekt aning om att det är exakt samma recept som används och sen byter man bara ut etiketten vid tillverkningen från JULmust till PÅSKMust. Ett annat alternativ är att den julmust som inte såldes i affärerna i december återtogs och fick sina etiketter utbytta den vägen och så raka vägen tillbaka till försäljning igen.
Ja, och påska varar ända till midsommar då? För Kristi Himmelfärd och Pingst är det väl ingen som "firar" längre? Lite extra ledigt vid den förstnämnda givetvis, men längre än så sträcker sig inte "firandet". Just ja! Vi har ju sista april också mitt i smeten, och så en Nationaldag. Där rök min teori. You can't win everytime.

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras. Nej, jag menar att så klart rätt låt vann igår. Jag är söndagsförvirrad idag.

Zlatan är riktigt het!

Så här på årets första arbetsdag måste man ju roa sig med nåt klockan halv sex på morgonen för att piggna till. Varför inte dela med sig av lite skumma bilder man tagit?

Som den här:

Är det så att brandsläckare och brandlarm fått storhetsvansinne och proklamerar att "JAG är Zlatan!"? Tillfällig sinnesförvirring hos personalen? Eller är det helt enkelt strategiskt? Zlatans bok skapar sån efterfrågan och hetta att detta måste placeras bredvid. Visserligen såg jag ingen hög med Zlatans böcker. De kanske hann brinna upp i alla fall?

Om det finns ätligt guld har jag hittat det:

Exotisk frukt ja. Men herregud! 45 spänn för en liten frukt (OBS! jag syftar inte på den lime som ligger under. Så mycket kan jag om frukter i alla fall)! Så jag säger bara. OM jag köper Pitahya bör jag inte bli besviken, den SKA innehålla minst en gnutta guld där inne i fruktköttet.

De galna änderna:

Det här är bara en bråkdel av antalet änder som faktiskt var på plats. Men ni ser ju vilken fart de har. Dottern står till höger där och delar ut matransoner till hungrande änder.

Är jag lite gladare? Jovars. Det känns lite bättre. Måste dock säga att det är fantastiskt vad snabbt kroppen vänjer sig vid att lägga sig lite senare och gå upp senare. Igår la jag mig vanlig jobbtid och nu är jag galet trött. Jag tror att 07:00 är den perfekta tiden för mig att gå upp. 05:30 är lite väl tidigt.
Dags för frukost!

Så många liv

När jag går till och från gymmet på kvällarna är det fortfarande mörkt. Jag vet! Man kan ju tycka att våren tog ett skutt så här efter nyår? Vore ju fantastiskt om man vaknade upp på nyårsdagen och fann att träden knoppade och det var ljust på morgonen! Jag skulle då inte klaga.
I alla fall. När jag går där är alla lägenhetsfönster upplysta med diverse olika lampmojänger. Förvånansvärt många har fortfarande julbelysning kvar, vissa har hunnit byta ut till sina vanliga vardagslampor igen.
Ibland kan man skymta personer som bor där, eller skuggspelen av människor som befinner sig i huset, TV:ljuset som spelar mot vägg och tak...Och jag tänker, att nästan varje fönster är en inblick i någons liv. Bara sekunder av liv som man kan uppfatta när man passerar. Och det finns så många olika liv runt omkring, så många tusentals tankar i omlopp, känslor som får spelrum. Allt som sker samtidigt. Jag funderar där jag går på hur andra människors liv ter sig. Vad gör de? Hur känner de? Vad drömmer de? För sanning är att vi inte är så olika varandra som man ibland kan tro. Vi har alla samma känslor och tankar, osäkerhet och drömmar, funderingar och önskningar. Ändå finns det så mycket olycka och hemskheter i världen. Mord, överfall, krig, tortyr, mobbning...
Kanske borde vi alla tänka lite mer på vår "nästa". Det DU tänker, tänker också din medmänniska. Det DU känner, känner också din medmänniska. Det gäller oavsett hudfärg, religion, utseende, hårfärg, kläder, ålder...Under allt det där är vi alla lika...Glöm inte det.

Tur som sjutton att jag inte är krokodil OCH lärare!

Ibland har man tur i mitt yrke och man får beställa lite nytt. Bland annat en spännande tavelsudd till whiteboarden. Jag fick den för nån vecka sen och invigde den igår. När jag tog ur den ur förpackningen läste jag beskrivningen på den. Den är på engelska, men som det geni jag är, förstod jag ju vartenda ord. Dock hajade jag till på detta:

Perfect size for human beings. Perfekt storlek för människor? Alltså, do not get me wrong här, men vem annars skulle använda dessa? Har de kunder bland myror, fåglar, elefanter eller andra arter på jorden?
Sorry guys, inte bra storlek på tavelsudd för er, ni får använda den här: Perfect size for ants.

Mod och inspiration

Den gångna veckan har varit lite upp och ned. Min utmaning har slutat, en ny ska påbörjas, jag hade en riktig frossarhelg med lite matångest på det, förkylningshelvete har övermannat mig (dricker echineagard, men har ont i halsen, nada träning alltså. Inte ens yoga.), en supertrist mat-tisdag med "återfall" efter helgen och lite motivationsbrist. Det kanske blir så när man jobbat så hårt under en utmaning och kommit ut "on top"? Nya mål som ska sättas, nya krafter som ska samlas inför en ny utmaning och förändringar man vill göra. För en gångs skull har jag lite svårt med inspiration och motivation. Det är liksom lite mycket på en gång. Så igår beslutade jag mig för att skapa en inspirationsbok. Jag hittade en gammal anteckingsbok på jobbet som jag nu ska förvandla. På internet sökte jag efter inspirerande citat som jag skrev ut, bilder på starka, fina kvinnor vars magar jag skulle kunna slå ner nån för att få (eller i alla fall springa på gymmet några extra gånger, mindre våldsamt kan jag tycka)...Sen tänkte jag ett steg längre. Det är ju inte alltid bara det fysiska man vill förändra, utan även insidan. Bli en bättre människa som det heter. Jag skulle må bra av att sluta stressa så mycket, att njuta mer av nuet (och inte se FÖR mycket bakåt eller framåt hela tiden), att sluta oroa mig för så mycket som jag inte kan göra nåt åt, att ha ett bättre temperament, bli vänligare ot människor...ja, ni fattar. Det finns en hel del att jobba på. Jag kommer inte att vara sysslolös. Så nu kommer boken istället att ha flera kapitel med olika slags inspiration. Det känns riktigt bra.

Den bästa inspirationen jag fann igår och som passade mig riktigt bra var denna:

För visst är det så? Många siktar mot stjärnorna, tar riktigt med sats, lyfter, flyger högt, kämpar i motvinden och stormen. De flesta faller kanske på första försöket. Därefter finns det en skillnad på de människor som ligger kvar och sprattlar på marken och de som reser sig, borstar av sig dammet och tar sats igen. Och gör det igen. Och sen igen. DET är mod och det är DET som leder till framgång inom vad som helst. 

Efter den här veckan är det jag. Vem vill du vara?

Det finns också vackra saker

Nu finns det inte bara kissande gubbar längs vägkanten på väg till jobbet mitt, det kanske lät lite så när jag skrev mitt inlägg för någon dag sedan. Det får ni inte tro.
Igår var en sån där vacker morgon, inget regn och inga regnmoln som förpestade himlen, utan bara soluppgång. Jag börjar min resa till jobbet ungefär vid den tidpunkten när solen precis vaknat till liv och påbörjat dagens vandring över himlavalvet. Det kastar ett alldeles speciellt ljus på åkrarna och strilar så vackert genom trädens fortfarande gröna lövverk. Det ligger något drömskt över landskapet om hösten, när naturens skönhet samarbetar på bästa sätt och då träffar det rakt i hjärtat. Igår var en sån morgon. Sovande tidsslitna, röda ladugårdar som lyser upp vägkanten med sin vackra form och färg, vackert roströda kossor som betar ovanpå ruinerna av en gammal by, åkrarna som ligger öde och utmattade efter höstens avslutade skörd och det härliga lugn som infinner sig när man nästan är ensam på vägen i bilen. Tänk vilken underbar start på dagen! 

Idag ska jag och dottern träffa mamma i storstan och vi ska ha en trevlig dag tillsammans. Jag hoppas er dag blir lika trevlig! Passa på att njuta av den fina hösten och se det vackra i det lilla här i livet. Det är de små detaljerna som gör skillnad.

Komplimanger

Händer det att ni också viftar bort en fin komplimang som någon ger er? Jag gör det ganska ofta. För mig själv, efteråt. För några år sen startade jag mitt eget projekt; att säga TACK när någon ger en komplimang eller ett beröm. Jag kom på mig själv med att ofta säga "Äsch", vrida lite på mig och sen yttra några ord som helt tog bort min del i det goda. Som om jag fått bra på ett prov. Jag hade pluggat som ett djur, fått MVG och sen när någon sa "Wow, vad bra, du har verkligen kämpat. Duktiga du!" så svarade jag ofta "Äsch, du vet läraren hade gjort ett lätt prov" eller nåt liknande. Att säga TACK hindrar mig inte från att tänka annat när jag är ensam. Det jag gjorde var ju inte bättre än nån annans insats. SÅ snyggt satt väl ändå inte tröjan att det var värt en komplimang.
Trots dessa tankar sitter ändå de fina orden kvar långt där inne och värmer och ger ljus. De värmer extra mycket de dagar som är mörka och jobbiga. Ibland kan en komplimang komma helt oväntat på en dag när allt är upp och ned och verkligen göra skillnad.
Det är också fantastiskt roligt att ge komplimanger, speciellt när man ser personen lysa upp lite grann och sträcka på ryggen en aning.
Så idag kan vi väl alla ge de där extra fina orden till någon i vår närhet, låta personen få växa helt oväntat en helt vanlig fredag. Gör någons dag lite mer speciell!

Att känna sig underlägsen

Ibland stöter man på de där energislukarna som jag kallar dem. Människor som på nåt sätt, av någon konstig anledning, får dig att må dåligt, får dig att känna dig usel, inkompetent och värdelös. Kanske inte allt på samma gång. Det kan vara en kommentar de ger, en blick som säger mer än tusen ord eller det sättet de bemöter dig på generellt. En vänd rygg kan smärta mer än hårda ord.
Ibland kan man få den känslan automatiskt om man befinner sig i en situation eller samling vari man inte känner sig hemma eller bekväm. Ens egna tankar förstör för en. Jobbiga tankar som flyger omkring och stör som en irriterande mygga som inte vill försvinna hur mycket man än viftar. Tankar om att "alla andra" är smartare, snyggare, mer världsvana, mer speciella, unika och fantastiska än du. "Alla andra" är så mycket bättre och du är inte värd att känna dig bra och uppskattad.
Det är ena riktigt dryga hjärnspöken som kan dyka upp och göra livet svårt. Oavsett om det är andra människor som medvetet försöker trycka ned dig eller om det är dina egna tankar som fäller krokben kan det vara klokt att inse att ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse. Du har kraften att förändra. Du är lika bra som någon annan på jorden och har lika mycket rätt att vara lycklig och känna dig stolt som din granne eller medmänniska på andra sidan vår planet.

"No one can make you feel inferior without your consent." 

                                                                                          — Eleanor Roosevelt 

Förväntningar på sig själv

Ibland blir jag galen. Både på mig själv och på andra. Speciellt när jag hör hur folk använder (och
även jag) uttrycket "försöker". Det finns en plats och tid att använda "försöka" som är rätt, barn får gärna använda ordet till exempel. De försöker sig på allt för att öva, för att lära. Perfekt!

I går läste jag en artikel om den svenska VM-truppen i friidrott. Deras förväntningar är att de ska ta finalplatser. De funderar inte längre på att ta någon medalj. Ambitionen är att ta finalplats, då är man "nöjd". En medalj är bonus, kan man säga. Snacka om att inte tro på sig själv! Redan före tävlingen går man ut med att sänka förväntningarna. Kanske för att ingen ska bli besviken när det "bara" blev brons eller "bara" finalplats? När man är elitidrottare bör man väl vara beredd på att gå All In liksom. Satsa gärnet. Bära eller brista. Sikta mot månen, för då hamnar man i alla fall bland stjärnorna om man missar! Hur ska man annars ens hoppas på att vinna, om ens ambitioner är låga från början? Man kan vara skadad, trött, inte i sin bästa form. So what? Ska man tävla, göra nåt, så gör det ordentligt. Jag ställer inte upp i en tävling för att nå finalplats. Jag ställer upp för att ta medalj, att vinna. Det finns ju andra tillfällen då man kan ha personliga mål att nå i en tävling. Jag är medveten om att det finns olika aspekter på problemet. Men hallå, elitidrottare!

Detsamma gäller oss alla. Så snart vi sätter "försöker" före ett påstående har vi redan öppnat dörren till misslyckande. Förväntningarna har sänkts, man har garderat sig för ett eventuellt misslyckande. "Jag ska försöka gå ned i vikt", "Jag ska försöka bli starkare", "Jag ska försöka bli bättre på matte", "Jag ska försöka sluta röka", "Jag ska försöka bli en bättre människa".
Vet ni, ta bort det där "försöka" och se att det blir bättre. Jag SKA gå ned i vikt, Jag SKA bli bättre, Jag SKA sluta röka. Bara för att man SKA behöver inte det betyda att det ska ske imorgon. Eller ens nästa vecka. Små steg. I varje beslut du tar i din vardag, se till att de sker mot ditt mål. Om du bjuds på fika och ditt mål är att gå ned i vikt, ta en halv bulle istället för en hel. Välj den minst kaloririka måltiden ute på middagen, välj att ta en promenad istället för bussen. Man misslyckas, man omvärderar, man prövar igen. Tar nya steg och hittar sin väg. Men "försök" inte snälla. SKA istället. Tro på dig själv.

“Ambition is the path to success. Persistence is the vehicle you arrive in.”

- Bill Bradley

Att se framåt

Att leva i nuet. Visst låter det vackert? Leva här och nu. Det finns inget förflutet och ingen framtid. Det finns bara här. Nu. Tiden står stilla. Njuta. Carpe Momentum. Jag är en sådan som har svårt att njuta här och nu. Mina tankar far alltid framåt. Det kan vara en minut från nu, en timme, en dag, en vecka, ett år. Att stanna upp är för mig oerhört svårt. Jag försöker och blir bättre på det. Ännu är jag inte i hamn. Visserligen skulle det vara svårt att ständigt leva i nuet. Aldrig tänka på morgondagen, eller på minuten efter nuet. Lite som att vara galet carefree, till den grad att man riskerar sitt liv, sin framtid. Kanske skulle det vara skönt att slippa oroa sig för det som komma ska.
Nuet är så flyktigt på nåt sätt, att det blir svårt att greppa. Jag lovade mig att bli bättre på detta under året och ännu är ju inte året slut. Faktiskt.

Jag gillar också att ha nåt att se fram emot. Något att längta till. Något man kan låta tankarna beröra när något känns tungt eller när vintermörkret sänkt sig som en filt över jorden (i alla fall vår del) och hotar att kväva en.
Jag har tur som har en make som också gillar att "fira" olika saker. Bara så där. Bara vi. Något att planera och se fram emot. Som alla årsdagar (när vi träffades, bröllop, förlovning etc) och Halloween, kanske Thanksgiving i år, jul, nyår, Alla Hjärtans Dag...Lite festliga tillfällen. Eller tillfällen man själv gör festliga på något sätt. Det gör mörkret lite mer uthärdligt. Kanske en resa, en utflykt eller en trerätters middag. Bara för att. Inget speciellt tillfälle.
Jag gillar att göra planer. Att planera och fixa. Det är något jag gärna gör och tar på mig. Göra det där lilla extra som bryter vardagen. Jag skrev ju tidigare om att lyxa till vardagen lite mer. Och det ska jag minsann göra i höst och vinter. När jag jobbar ser jag också fram emot helgen. Det är en skön känsla tycker jag och nästan det bästa med att jobba och ha rutiner. När man är ledig flyter alla dagar in i varandra. Ibland vet jag knappt om det är onsdag eller lördag. Idag blev jag förvånad att affärerna verkade tömmas på folk runt halv tre. Sen insåg jag att det var lördag och fullt normalt.

Nu ska jag leva i nuet med min dotter och make på min sista semesterdag. Imorgon börjar allvaret igen. Ny kollega, gamla kollegor, nya elever, gamla elever om en vecka och så lite nytänk. Alltid bra med nytänk. Men nu som sagt, dags att fånga det flyktiga och undanglidande nuet...

Vad jag vill bli när jag blir stor

Dagens önskerubrik blir en fusion av Steel City Annas önskan om "Vad jag vill bli när jag blir stor" och Husfruns "När jag var liten ville jag bli". De passar så bra ihop att det får bli en koppling där.

När jag var liten ville jag bli...faktiskt så vet jag inte vad jag ville bli när jag var liten. När jag bestämde mig för att bli lärare var jag ju faktiskt redan tonåring och inte så "liten" längre. Det jag kommer ihåg var att jag ibland funderade på skådespelerska. Kanske alla människor under en period har haft såna tankar egentligen. Jag är en urusel skådespelerska faktiskt och det skulle inte funka. I och för sig ska man aldrig säga aldrig. Om en tio-tjugo år kanske jag sitter där med en Oscar i handen och pimplar champagne. Livets vägar äro outgrundliga.
I bakhuvudet har det alltid funnits tankar på att bli författare. Redan på mellanstadiet föddes den idén och har sakta mognat under åren. Att bli förälder och fru likaså. "Att bli" kan betyda så mycket och som människa är man ju mer än sin yrkestitel, sitt föräldraskap och sin personlighet. Redan där har vi ett helt filosofiskt inlägg!

När jag blir stor däremot vill jag bli...författare så klart. Prioritering ett. Kanske kunna tjäna så pass mycket att jag kan bli volontär någonstans i världen och hjälpa människor. Det vore fantastiskt. När barnen blir stora. Sen vill jag förstås bli mormor och kanske farmor med många barnbarn att leka med och skämma bort.
Jag tror nog att det är allt jag vill bli. Just nu. Imorgon är en annan dag och då kanske det finns andra möjligheter och tankar som vill ut och förverkligas. Det får tiden utvisa.
Vad vill/ville ni bli?

Bild lånad.

Att tro att allt är slut

I går insåg jag att jag gick in på min näst sista semestervecka! Näst sista. Jag som tänkte att sommaren var så lång, och nu ser jag i backspegeln att den var väldigt kort. I och för sig är väl det ett tecken på att man haft det roligt och bra. Det som också slog mig igår var att när jag insåg att det "bara" är två veckor kvar började jag genast tänka "Jag som har så mycket att hinna med innan semestern är slut, jag skulle ju göra det där, och det där och gärna det där...Hur ska jag hinna?". Jag började till och med skriva en lista på saker att göra. Fast det gör jag hela tiden i alla fall. Jag älskar listor. Skriver listor om allt möjligt. Bara för att liksom.
Men när jag skrivit den där listan klart slog det mig. Varför måste jag hinna allt detta på två veckor? Vad händer när jag börjar jobba? Är det så att livet bara stannar av då? Det upphör att fortsätta till nästa gång jag är ledig ett par dagar?
Då insåg jag att det är ofta sånt händer. Man planerar sin ledighet, njuter och sen återgår man till rutinerna och då  kan man plötsligt inte njuta längre för man jooobbaaaar ju. Det är klart att det är lite svårare att hinna med saker man måste göra när man jobbar och man är absolut inte lika pigg och alert efter en dag på jobbet. Kanske är man heller inte lika sugen när helgen kommer och man bara vill placera rumpan i soffan och kasta upp fötterna på bordet. Man måste alla måsten ändå. Och man måste allt roligt också.
Det gäller att se det mysiga och fina i vardagen, varje dag, varje vecka, varje helg. Livet fortsätter ju och måste utnyttjas till max. Det är bara det att livet ser lite annorlunda ut när man jobbar, eller har semester. Vardagslyx, det kan man väl säga? Skapa saker att se fram emot, trots att det är vardag och back to normal. Onsdagsmys eller tisdagsfest. Kramtorsdag och utflyktlördag. Dansmåndag och lyxlunchsöndag. Äta trerätters en måndag istället för en fredag eller lördag. Varför just helgen? Jaja, mer energi, mer tid, mer det, mer det där...Jag ska nog ta och inför nåt extra roligt mitt i veckan! Och passa på att njuta varje dag av något speciellt. En extra lång kram med maken och dottern, extra god mat mitt i veckan, baka på en torsdag, filmkväll på måndag...
Man måste bara komma ihåg att det goda livet inte bara levs under semestern, utan året runt!

Ingenting är omöjligt

Det finns ett motto som jag lever efter och som jag ofta tänker på när jag känner motgångar. Det lyder som följer:
"Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid". Har man gett sig sjutton på något kan jag lova att ingenting är omöjligt, man kan flytta berg om man vill, det tar bara aningen längre tid. Ibland vill man inte ta den där extra tiden, man orkar inte kämpa hela vägen till slutet, då är det klart att det känns omöjligt.
Jag tänkte på det när jag gick hem från affären igår. Jag skulle gå över gatan och fick syn på en upptrampad stig rakt över en gräsplätt på andra sidan vägen. Den sneddade liksom över gräset. Då tänkte jag att det är precis så vi människor är. Vi är programmerade att ta genvägar. Trots att det kanske endast tar ett par korta sekunder extra att ta den "längre vägen", väljer man att gena över. Anledningen till att det blir en upptrampad stig ÄR ju att det är många som gör samma sak. Ibland lurar vi till och med hjärnan när vi sneddar över en gräsmatta, när det i själva verket är exakt samma sträcka att gå runt (jag tänker på pytagoras sats). Vi trycker gärna lite extra på gasen när vi kör för att komma förbi den "långsamma" bilen framför och tjäna en extra minut. Jag förundras över hur många gånger också detta faller platt. Jag har blivit omkörd av någon som legat bakom mig länge och nosat. Bilen kör förbi, och man kan nästan känna hur irriterad föraren är på att jag åker i rätt hastighet. Men, vem är det som står där framför en i kön när man når nästa rondell, stad eller trafikljus? Den irriterade bilen. Föraren tjänade alltså ingenting på att köra som en galning, men riskerade istället sitt och andras liv. Är det värt det?

Vad jag vill säga med denna text är att om man vill uppnå något, vad som helst, finns det inga genvägar. Genvägar leder en ofta in på fel väg i slutändan. Det finns ingen genväg till att gå ned i vikt, bli bättre på något, skriva den där boken, komma ur en kris, tjäna mer pengar, vad man nu vill uppnå. Det är alltid hårt arbete som gäller, men det ger de resultat man vill ha. Man kan flytta berget om man så måste hacka ned det i småbitar först. Att lasta berget helt som det är på en lastbil och flytta skulle vara det mest bekväma och ta minst tid, men det går inte. Det finns inga genvägar. Bryt ned ditt mål i mindre bitar och beta av dem en efter en. Resultaten kommer snabbare än du tror. Ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid.