The View - rapport!

Så var mina 15 min of fame över. Så snabbt det kan gå egentligen! Enligt maken kom vi med på bild i TV lite snabbt i alla fall. Ingen inzoomning, men lite panorama med kameran i alla fall. Alltid något!

Jag och mina tre medbesökare på showen kom dit precis i tid. Så är det ofta med amerikaner. Det planeras och tänks ut när, var och hur och sen blir det ändå 30 min senare. Jag har börjat vänja mig, även om jag själv är väldigt svensk fortfarande och kommer gärna 15 minuter före utsatt tid. Ja, jag är en aning tidspatetisk. I alla fall. Vi fick gå en bit från vår parkerade bil på Manhattan eftersom vi misstagit adressen något. Trots det kunde vi, med småspring på höga klackar (jojo, klackar hade jag minsann också på mig! Dra efter andan ni! De var dock inte väldigt höga, men för mig, som bara befinner mig i sneakers 99% av tiden, kändes det som enorma stilettklackar!), hann vi preciiis i tid. Vi fick vänta i en hall ca 15 minuter innan VIP-gästerna ropades upp (Vi alltså) och fick åka upp i en hiss till studion.
Studion var mycket mindre än man skulle tro, när man ser showen på TV, men på så sätt kom man också närmare programledarna. Som också visade sig vara mycket mindre i verkligheten än på TV! Vi fick sitta på tredje radenm väldigt nära scenen alltså. Maken såg programmet och sa att han såg att kameran flög över mig och mitt sällskap. Lite roligt!

I alla fall fick vi inte ta kort med våra mobiler för de skulle vara avstängda. Att ta foton var inga problem annars, om man hade en vanlig kamera! Vem bär en sån med sig nuförtiden? Tyvärr hade ingen i mitt sällskap en vanlig kamera med sig så vi fick endast ta kort precis innan vi skulle lämna studion, när alla programledare gått ut. Typiskt!

En selfie innan jag träffar mina medbesökare

Inne i studion

På inspelningar finns det såna här uppvärmare som kör lite skämt och grejer med publiken så att den kommer i rätt stämning. Vår komiker hette Tom och var faktiskt väldigt rolig och duktig!

Under texten "The View" kommer gäster och programledare in.

När vi kom in i studion fick vi en flaska med äppeljuice och en påse med snacks. Jag var väldigt törstig så det passade alldeles utmärkt. Snackset tog jag med hem till maken (fast jag smakade en bit eller två ska jag väl erkänna. Maken och jag är överens om att det måste innehålla nån slags drog, för det var beroendeframkallande!) Dessutom fick vi en DVD-film, en film som kommer ut nu i dagarna, "August - Osage County" med Meryl Streep och Julia Roberts i huvudrollerna. Den ska vi se så klart!

Den stora gästen i programmet var Denis Leary, skådespelare som bland annat varit med i serien "Rescue me", filmerna om Spindelmannen och nya filmen "Draft Day" med Kevin Costner. Denis Leary visade sig vara väldigt rolig och underhållande dessutom.

Plötsligt, i en reklampaus smyger det in en man med mörka kläder och mössa och alla blir alldeles till sig. Mannen är Samuel L Jackson!

Han sätter sig dock i publiken eftersom det är hans fru LaTanya (som är skådis på Broadway och har en ny pjäs på gång med Denzel Washington) som ska bli intervjuad. Han sitter en rad framför mig och jag skulle kunna ställa mig upp och luta mig över och röra vid honom, så nära är han. Funderade på att rycka av honom toppluvan som en souvenir, men jag vet inte om det skulle vara så populärt?
De riktade kameran mot honom också och frågade några frågor. Det var roligt!

Sam med frugan LaTanya

Whoopie Goldberg, som är en av programledarna, är en väldigt vänlig själ, väldigt genuin och trevlig. Svarade gärna på frågor då hon hann och var väldigt naturlig. Likaså Sherri Shepherd. Eftersom hon hade en vän i publiken som satt framför oss kom hon över till vår sida och pratade med vännen. Vi passade på att presentera oss och prata lite snabbt innan hon var tvungen att gå tillbaka.
Jenny McCarthy var väl vänlig hon med, men inte på samma sätt. Inte lika genuint. Barbara Walters är ju över 80 år (går i pension om en månad) och hon var liten och fragil, men jag har hört att hon är väldigt snäll och vänlig även utanför sitt arbete. Just idag var hon upptagen med att prata med producenter etc. Gästprogramledare var Greg Anthony, en fd basketspelare. Tydligen en duktig sådan. Jag har ingen aning för jag kollar inte på basket alls...

Det var en mycket trevlig upplevelse och helt klart värt den morgon det tog att vara med i publiken!

Här är ett avsnitt från februari i år så ni kan kika lite snabbt bara.

Gott och blandat!

Tekniken krånglar fortfarande tyvärr. Laddaren till datorn har lagt av och en ny har beställts som förhoppningsvis kommer i veckan. Vi hittade en på en affär. Den kostade 90 dollar. Jag var nästan sugen på att köpa en helt ny dator istället. Jag var väldigt sugen faktiskt. Dock övervann jag min längtan efter en ny dator (som jag egentligen inte behöver) och fann en laddare på ebay istället. 10 dollar. Yay! Den ska komma i veckan.
Tills dess överlever jag med sämre teknik.

I lördags var vi återigen på bloggträff med Saltistjejen och hennes familj. Förra gången var på midsommarafton, men då var det en mycket kort historia. Mest en presentation faktiskt. Den här gången var Central Park Zoo inplanerat, men eftersom regnet hotade att falla när som helst ändrades planerna till Childrens museum istället. Det är nästan som en jättestor lekplats för barn. Mycket klättra, busa, upptäcka och ha kul med. N och Saltis dotter E lekte väl inte direkt med varandra under den tiden. N sprang runt och var fascinerad av brandbilen framförallt. Här ser man brandbilar överallt så det blir lätt en fascination. Numera älskar N brandbilar :) N och E hade sina korta möten titt som tätt på museumet. Jag och Saltis hann prata en del och det var trevligt! Ännu trevligare var det under lunchen på UNO (en mysig pizzeria). Trevlig personal, mysiga lokaler och god mat samt trevligt sällskap. N och E busade och lekte lite tittut och sjöng tillsammans. Jag har blivit lite seg med bilder nuförtiden mest på grund av datorn, men Saltis har en massa bra bilder på sin blogg som ni kan hitta här. Jag hoppas kunna ladda upp bilder lite senare!
Vi hann prata en hel del och det var en jättetrevlig dag tillsammans! Tackar : )

Efter att vi lämnat familjen Saltis bar det hemåt för ett snabbt ombyte för Broadwayshow. Svärmor köpte biljetter till "Promises, promises". En kärlekssaga från 60-talet med Sean Hayes (från Will&Grace) och Kristin Chenoweth (Glee, Pushin daisies). Den var verkligen toppenrolig och jättebra!
Dessutom hade teatern ett väldigt trevlig cupcakeställe bredvid. Vi var ju bara tvungna att testa. De hade allt från choklad till Pina Colada, morotskaka och ja, you name it. Jag ville ha en av varje, men det kändes lite girigt. Det blev en Brownie för mig och en Red Velvet för maken. De hävdade att de hade världens godaste cupcakes (framröstat av människor då) och jag är beredd att hålla med.

Igår hejade vi fram Spanien i VM och sen var vi på bio. Vi såg "The last airbender" i 3D. Helt okej faktiskt! Jag tror inte att alla filmer kan ses i 3D i alla fall. Det skulle inte passa helt enkelt. Men "The last airbender" fungerade helt okej.

Den här veckan är vår sista vecka i New York. Det känns både bra och dåligt om jag ska vara ärlig. Jag längtar tillbaka till vår stora lägenhet (med stort kök!), men jag kommer att sakna New York oerhört. Det är en fantastisk stad med massor att erbjuda runt hörnet.
Vi ska göra det bästa av den sista veckan.  Det blir massor med roliga upptåg! Jag hoppas bara tekniken håller så att ni kan följa med på vår resa :)

BODYGUARD NÅGON?

Nu är det fara och färde! Slottet är mig på spåren! Jag såg i besöksloggen att någon från DROTTNINGHOLM, STOCKHOLM har varit på besök! Det är säkert mitt inlägg om Hennes höghet, fantastiska underbara Madeleine som de blivit tipsade om.Tror ni det var det faktum att jag skrev att kungen eventuellt skulle kunna vara maffiaboss?
Om ni inte hör från mig på ett tag så vet ni varför. Måste gå under jorden. Måste kontakta Kevin Costner eller eventuellt Mickey Rourke. Fast han är ju plastikopererad. Antagligen hans enda ärr. Hur jäkla manligt är det? I alla fall. Wish me luck.

Mitt heta möte med George Clooney

När jag bodde i det stora äpplet på andra sidan den stora sjön, brukade jag få gå och hämta en av tjejerna som jag tog hand om på förskolan. Varje dag gick jag 10 kvarter dit och sen 10 kvarter hem igen. Just den här dagen fick jag och lilltjejen stanna vid en väg för att vänta på en lastbil som åkte förbi. När vi stod där vände jag mitt huvud till vänster. Där ser jag ett gäng gubbar i kostym och en stor maffig bil. Ni vet en sån där som presidenter åker när de är på statsbesök. En sån bil. Några av kostymgubbarna flyttade sig och då uppenbarar sig en fantastisk syn - George! Min haka föll omedelbart ner på trottoarkanten och huvudet fixerades i en vänstersväng. Jag kunde inte röra mig. Han stod 20 meter från mig! 20 meter! Jag upprepar: 20 meter! Mitt hjärta klappade fortare och miljoner tankar flög förbi. Skulle jag gå fram och skaka hand? Eller var det risk att hans livvakter skulle överfalla mig i tron att jag var en svensk terrorist eller galet fan? Innan jag hann tänka klart ser jag, som i slow motion, att han stiger in i bilen och den kör förbi oss...shit, jag hade hellre varit en galen terrorist än en fegis som inte vågade. Det kan ju dröja flera år till jag blir en hemmfru i Hollywood och kan träffa honom igen...