Sommaren fortsätter

Det är idag den 25 september. I fredags hade vi nära 30 grader varmt. Inte en tillstymmelse till kallt väder med andra ord.
Då märks det tydligt att man jobbar med 90% svenskar. Alla börjar prata om att "det ska bli sååååå skönt med höst". Helst igår skulle det varit höst. Alltså, det har varit en lång, varm och fuktig sommar. Jag ser fram emot att använda låmgärmade tröjor och byxor. Och andra skor än sandaler. Jag ser fram emot fina löv på träden och höststormar då man kan sitta inne och mysa framför en film - utan att få dåligt samvete för att "man måste vara ute när det är fint väder!"

Jag fick faktiskt en chock igår när jag tog barnen till parken för det var KALLT. Jag hade på mig en t-shirt och byxor men frös. Det var visst 18 grader "bara"...hösten är på ingång? Eller? Vem vet.

Idag är det söndag och vi ska ha en lat dag tillsammans. Inte ett jota ska jag göra. Bara sitta på rumpan och göra ingenting. Jo, titta på film kanske. Och baka kakor med ungarna. Just ja, jag har ju två barn också. Göra "ingenting" har en helt annan innebörd då. Allt är ju relativt.

Nu ska jag ringa systersonen som fyller sju år! Måste ju gratta på dagen!

Systerbesöket är över

Nu har syster och systerdotter åkt hem till Sverige igen. I söndags närmare bestämt. Avsked är aldrig roligt. Speciellt inte när man faktiskt inte vet när man kommer att träffas igen. Nästa år? Om två år? Tre år? Mer? Det är jättejobbigt att inte veta exakt när man ses igen.

Vi har haft två fina veckor tillsammans i alla fall med mycket roligt!

Sonen i skolan komverserar med en av mina elever som fullkomligt avgudar honom :)

Manhattanutsikt från gratisfärjan till Staten Island!

Frihetsgudinnan i förbifart

Fika på Dominique Ansels bageri (uppfinnaren av Cronut som är en mix av croissant och donut)

Titanosaurus igen på American Museum of Natural History 

Där fick N också lära sig enkel origami

Sen var vi på Bronx Zoo. Det gillade sonen speciellt.

Nu har som sagt syster och systerdotter åkt hem igen och lägenheten känns tom...

Junibacken

2011 åkte vi till Junibacken i Stockholm med dottern. Det var en riktigt bra resa, då vi även bodde på hotell över en natt. I år åkte vi också till Junibacken, nu med TVÅ barn! Tänk vad livet förändras ganska snabbt. Det är fantastiskt egentligen! Denna gång sov vi inte på hotell utan det blev en dagsresa med tåg. Vilket gick bra det med så klart.
Det var många besökare på Junibaken även denna gång. Är det någonsin lite folk där kan jag undra?
Lillebror hade så roligt. Han visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv ibland bland alla människor och saker att göra. Till och med Sagotåget åkte han utan att knussla det minsta!

Stockholm är ju bara för vackert! Vi hade tur med vädret även där. Det regnade en fem minuter eller så och sen försvann regnet. När vi åkte därifrån kom solen tillbaka igen!
Här nedan är lite bilder från förra besöket då dottern var något mindre ; )

Home sweet home?

Igår kväll, efter en helg fylld med tårfyllda farväl, kom vi så "äntligen" hem till New York igen. Det var med blandade känslor vi lämnade Sverige. Vi hade tre veckor fyllda av fantastiska upplevelser, kramar, god mat, gott sällskap, natur, sol och kärlek. Det var otroligt skönt att komma "hem" till Sverige, att få bada i lugnet som finns, i det lite långsammare tempo som finns där och att få umgås med familjen i princip dygnet runt. Barnen lekte med sina kusiner dagarna i ända. I söndags kändes det som om jag faktiskt inte umgåtts med min dotter på flera veckor. Hon har varit så upptagen med att agera Elsa och Ana från "Frost", hoppat studsmatta, sprungit i gräset och lekt på rummet.

Flygresan till New York var som vanligt ungefär 8 timmar lång ;) Sonen skötte sig relativt bra. Han är ju ändå bara två. Han lyckades sova en stund dessutom. Vi andra var vakna och tittade på film eller försökte få en blund. Vi blev upphämtade av svägerskan och barnens kusin på flygplatsen och blev hemskjutsade. Att få sova i sin egen säng var underbart! Dock blev sömnen kort, för sonen bestämde att han var utsövd klockan 04 New York-tid, så det var bara att pallra sig upp. Än så länge är jag pigg och vaken. Återkom om några fler timmar ska ni få se på vrak!

Här kommer äntligen några utvalda bilder från semestern. Mer detaljer kommer senare:

Sweden

Hemma i moderlandet igen alltsa! Och det kanns helt naturligt. Det ar som om kroppen kommer ihag och liksom landar och slappnar av. Jag trodde det skulle kannas konstigare men det foll sig helt naturligt. Det var sa fantastiskt att se alla familjemedlemmar igen ocksa. Nastan som om vi sags igar fastan det var tre ar sedan! Tack Skype! Det ar sa harligt att se barnen leka med sina kusiner och sin morfar, busa med mostrar och morbrodrar. Vara svenska sma barn. Kunna ga pa samma gator som nar dottern var liten, kunna peka ut affarer och saker vi brukade gora tillsammans, Och nu med lillebror i slaptag.
Vi har drygt 2.5 vecka kvar och mycket mer att gora innan vi far hem! Bilder kommer sa smaningom!

Fyra veckor

Kan ni fatta att det är FYRA veckor kvar lite drygt innan vi landar i Sverige och får se familj och vänner för första gången på över tre år? FYRA veckor? Jag kan knappt bärga mig. Samtidigt är jag nervös så klart. Att flyga med sonen kommer inte att vara någon dans på rosor, det är jag övertygad om. Han är sprallig, rörlig och envis som synden. Å andra sidan flyger vi mot Sverige på natten så jag hoppas att han somnar på nåt sätt. Han har ju ingen egen sittplats denna gång (nästa gång måste han betala i alla fall, passar på nu när han är nästan gratis!)...Och samtidigt fasar jag redan för att säga adjö till alla fina människor när vi ska åka hemåt igen.
Jag saknar inte landet Sverige så mycket längre, men jag saknar alla mina nära och kära. Det är därför vi åker. Falukorv, lösgodis, prinsesstårta och natur i all ära, det ordnar sig alltid med det, men att vara ifrån mina fina syskon, syskonbarn, föräldrar och vänner - ja, det är det allra svåraste.

De här veckorna kommer att flyga fram. Samtidigt som jag vill att det ska gå snabbt vill jag heller inte att det ska gå för snabbt. Dels för att då är sommaren och semestern snart över, och dels för att då kommer de tre veckorna också att gå snabbt och vi måste fara hemåt igen.
Ett evigt dilemma det där med tid alltså. Varför kan man inte bara stoppa tiden när man vill eller stanna den om man behöver? Det skulle väl vara nåt? Kanske är det någon där ute som filar på det redan? Vem vet!

Nu är jag ledig från sommarlägret där jag jobbar ett par veckor, men är fortfarande barnflicka på seneftermiddagarna. Det känns nästan lite som semester ska jag erkänna. Ganska skönt att jobba två timmar om dagen (även om ens plånbok inte direkt växer utav att ha det så) istället för 9-10!

Hoppas ni har en härlig sommar så här långt!

En fråga till utlandssvenskar

NU är det drygt tre månader innan vi åker till Sverige. Tiden rusar känns det som! Vi förbereder på olika sätt, liksom familjen där borta.

 

Jag har inte många nära vänner i Sverige, en handfull, som jag gärna vill träffa när vi är där. Vi har ju en stor familj som kommer att få den mesta av vår tid. Även om vi stannar i tre veckor är det ganska kort tid och vi prioriterar familjen givetvis (och de få vänner vi har). Men så är det de där "andra". De som man träffar då och då, närmare bekanta, sådana man stöter på ibland, eller tar en fika med en gång om året eller så. Några skulle säkert gärna träffas och uppdatera och det skulle jag med, men jag tror inte att jag kommer att ha tid. Jag vill inte lova någon något jag inte kan hålla. 

Jag vill heller inte hemliggöra resan till Sverige, för jag kommer från en liten stad och där stöter man på varandra oavsett. 

Därför undrar jag hur ni andra utlandssvenskar har upplevt detta. Har det blivit konfrontationer om ni inte hunnit träffa alla vänner, bekanta och familj? Är nu öppna med att ni reser hemåt, men inte kommer att ha tid att ses över en fika eller liknande? Ett snabbt hej om man stöter på varandra på stan är ju givet, men mer än så?

Detta är ju första gången vi reser tillbaka och jag har inte riktigt upplevt detta. Vi vet dessutom inte hur länge det dröjer innan vi kommer till Sverige nästa gång. Det kan dröja ett år, två eller fem. 

Packat och klart

Nästan. Packa gör vi först om några månader, men biljetter är klara! Vi kommer till Sverige några veckor i sommar! Det känns nästan lite overkligt faktiskt. Jag (eller vi för den delen) har inte varit till Sverige på tre år. Jag längtar att få träffa hela familjen (och de vänner jag har) mest av allt. Det längsta jag varit ifrån både Sverige och familj är ett år i taget. Redan då kändes det konstigt att komma tillbaka. Till lugnet, till naturen, till alla människor. Jag undrar hur det kommer att kännas nu, efter tre år? De flesta har ju heller inte träffat sonen, det blir första gången för dem.

Det känns i alla fall himla härligt att ha nåt att se fram emot nu!

Från Barnens Museum

Barnens Museum

Får det lov att vara en hemla?

Fettisdagen har ankommit! Jag har ännu inte inmundigat en semla i år måste jag erkänna. Visserligen frestades jag förra veckan då jag tog en kollega med till FIKA på lunchen. Där serverades dessa läckerheter, men eftersom jag är på dag 50 eller så på "100 dagar av riktig mat" fick jag lov att tacka nej. Jag ska baka en nyttigare variant hemma i helgen istället.

Jag såg idag på någon kvällspress att det finns alternativa semlor som verkar spännande. Som Elvissemlan! Rostat vetebröd med grädde, mandelmassa och banan och jordgubb. Lät ju väldigt nyskapande. En annan variant var nån slags skorpa med mandelmassa och grädde, något mer minimalistisk kan tyckas (I am American, I like big and bold things!) Och så klart HEMLAN! Bara namnet är ju helt underbart! Ett runt vetebröd med en "hemlig" håla fylld med mandelmassa och grädde. Perfekt att frakta givetvis!

Påminner kanske lite om en vaniljbulle?

Jag är också sugen på att testa den där semmelwrapen, trots att jag hört att den inte var så fantastisk ändå. Maken förstår sig inte på hur jag kan vilja testa såna här nya saker när originalet är så gott, men jag gillar nytt. Jag gillar spänningen ; )

Vilken är den galnaste semlan ni ätit?

Overaller är inte för alla

Det är väl inget nytt att många New York-bor är fasligt dåliga på att klä sig rätt för årstiden, speciellt vinter. Många skickar sina barn i gympaskor när det är minusgrader ute, ingen mössa och inga vantar. Jag blir chockad. Många gånger ser jag mammor och pappor som lämnar sina barn på skolan som själva är klädda i varm jacka och varma skor, medan barnen kommer i gympaskor och ingen mössa.

En grabb kommer i alla fall ordentligt klädd. Han har till och med overall. Som en annan lärare klagade på. Hon kunde inte riktig förstå varför en fyraåring hade overall, såna är ju bara för mindre barn. OCH de var så svåra att få på barnet, fortsatte hon. Skorna gick ju inte att få igenom...

Jag höll på att tuppa av! Jag förklarade att för det första skulle killen klara av att sätta på sig overallen själv. För det andra TAR MAN AV skorna innan man börjar dra på overallen. Sedan avslutade jag med att overall minsann är ett fantastiskt klädesplagg.

MVH,
Klädpolisen (Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder)

Bloggträff i Central Park

I tisdags for jag och barnen ned till Central Park för att äntligen träffa Saltistjejen och hennes två barn. Även om man bor i samma stad är det svårt att få till träffar. Vi bor ju heller inte jättenära varandra så att man spontant ringer och kommer över. Ibland känns avstånden här i stan väldigt långa, trots att det finns bra kommunikation med bussar och tunnelbana.

I vilket fall som helst. Vi träffades för en picknick och lite lek i parken. Jag och Saltis lekte väl inte lika mycket som vi pratade (;)) men desto mer lekte de stora tjejerna med varandra. Till en början var de lite blyga båda två, men efter en kvart eller så var den blygheten över och de lekte för fullt!

Sheeps Meadows i Central Park

Efter picknicken gick vi till en närliggande lekpark med massa vatten att leka i. Flickorna blev dyngsura till slut!

Här hade flickorna en låtsascamping med tält och grejer.

Medan tjejerna sprang runt och lekte pirater, prinsessor och spioner satt jag och Saltis och pratade i sällskap med våra små pojkar H och O på en filt i skuggan.
En alldeles skön och lagom eftermiddag i gott sällskap!
Verkligen jättehärligt och jättekul att få träffas! Nu hoppas vi att det blir en träff igen snart. Vart fjärde år känns väl lite väl långt? ; )

Ibland klaffar det!

Vi firade midsommar i år. Ja, inte illa, med tanke på vår dåliga närvaro de flesta andra år. Storasyster fick vara hemma från skolan i går faktiskt. De har trappat ned i skolan redan och tydligen spenderas den sista veckan med spel, film och "reflektion". Detta för att lärarna måste sortera och packa ned sina klassrum inför nästa år. Här arbetar inte lärarna efter att eleverna gått på sommarlov, som hemma i Sverige, och dessutom kan det hända att man får ett annat klassrum inför nästkommande läsår och därför måste man packa ihop sina pinaler före lovet. På grund av det så kändes det inte alltför hemskt att låta N få vara hemma igår. Hon har dessutom bra närvaro under året, jag tror att hon varit sjuk tre dagar.

Jag gick med henne till frisören på morgonen, vilket var välbehövligt. Det var nämligen ett tag sen. Det börjar bli dags för mig med, men det får jag ta till bröllopet vi ska på i juli. Vi spenderade en hel del tid hos frisören med hårtvätt, föning, klippning och lockande. Fint blev det i alla fall till slut och helt nödvändigt.

Sedan var det hem och packa för avfärd. För oss tar det cirka 1.5 timme att åka från vårt hem ned till firandet ("dörr" till "dörr") och det gäller att planera. Vi kom ned ganska tidigt, vid halv fyra på eftermiddagen och fick en riktigt fin plats i skuggan där vi kunde breda ut vår filt. Bredvid oss hade vi först en familj med en liten dotter på sex månader. Lillebror blev nyfiken och kröp dit och flickan var minst lika nyfiken hon. De spanade på varandra och jämförde krypstilar. Tills de tröttnade på varandra.

Jag och dottern i motljus.

Fin utsikt med Frihetsgudinnan.

Jag hade till och med fixat en blomkrans! Joråsåatt.

På väg hem fick vi syn på nya tornet som ligger vid gamla World Trade Center. Fint!

Det var inte alls så lätt att få en bild med sonen...

Svenskar.

Dottern tittar ut över Hudson River och Frihetsgudinnan.

Klockan 17 var det dags för lekar på en annan del av gräsmattan och jag och storasyster gick dit en stund. Hon tyckte det var riktigt roligt där tillsammans med de andra svenska (och osvenska) barnen.
När vi kom tillbaka till vår plats visade det sig att vi fått nya grannar. Saltistjejen och hennes fina familj hade av en slump slagit sig ned precis vid oss! Fantastiskt roligt! Och ett otroligt sammanträffande. Jag fick se deras nytillskott i familjen och vi hann prata lite grann i alla fall innan det var dags för oss att fara hemåt. Vi får träffas lite senare i sommar, mer planerat. Det var en trevlig överraskning mitt i allt måste jag säga! Sist vi sågs var väl 2010 eller så?!

En lyckad och fin dag blev det. Vädret skötte sig, inte för varmt, inte för kvavt, inget regn. Tunnelbanetrafiken flöt på, inga förseningar eller sånt. Och fin stämning i parken. Tummen upp!

Midsommar!

Idag är det visst midsommar! Medan ni redan börjat ert firande och är på väg mot nån trevlig middag eller efterfest så har vi bara börjat dagen. New York ska tydligen bjuda på vackert väder hela dagen. Vi kickstartade dagen redan 05.30 när sonen bestämde att det var dags att gå upp. Således har vi redan hunnit träna, dusch och äta frukost och klockan är bara barnet ännu.

Nu ska vi förbereda oss inför eftermiddagen då vi far ner till Battery Park och firar midsommar Swedish style. Det händer inte så ofta, inte ens när vi bodde i Sverige. Dålig svensk är jag!

Hoppas ni har en bra fortsättning på midsommarafton så hörs i imorgon!

Midsommar i New York 2010

Storasyster på midsommar 2010

Battery Park 2010. Svenska flaggan vajar stolt!

Nu fattas vara det en teleport

Eller vad en sån kan tänkas heta? En som kan transportera människor via teleportation alltså.

Jag har lyckats hitta filmjölk på min lokala affär. Det skrev jag om för ett par veckor sedan. Dessutom har jag hittat något som i princip är leverpastej, här heter det Liverwurst och finns tydligen lite överallt. Inte direkt så att de annonserar ut det stort (mest är det ju skinka, kalkon, ost som folk är intresserade av), och det har säkert funnits hela tiden. Jag har vetat om att det finns något som heter Liverwurst, men inte hittat det i affären. Förrän jag frågade om det. Så klart! Att jag inte tänkt på det innan! Så det gjorde jag och de hade det. På flera affärer!

Nu är jag varken en stor filmjölks- eller leverpastejätare hemma i Sverige, men när det inte är så självklart att man kan få tag på det (som när man bor i utlandet) är det plötsligt superintressant och det känns som "hemma". Nu har jag ätit filmjölk och leverpastej en vecka ungefär och det var härligt! Det dröjer nog ett tag tills man blir sugen igen. Men då vet jag ju var jag kan hitta det igen!

Fil och flingor = guld

Massa flaskor på affären. Come to mama!

Nu fattas det bara den där teleporten så att jag kan teleportera familjen hit från Sverige då och då. Är det någon som vet hur länge vi får vänta på en sån? 

Helgen var ju inte slut!

Eller jag glömde början av helgen. I fredags förstår ni, gjorde jag ju min tenta på litteratur/musik/poesi/konst/dans (ja, allt samlat i ett enda härligt paket på 140 frågor). Skolan brann inte ned och ingen storm drog in heller. Istället gjorde jag helt enkelt tentan. Och klarade den med nöd och näppe! Den hemsida jag betalade för att öva på provet hade mycket lite inverkan på resultatet. Ungeför 20 frågor kunde jag härleda till det jag pluggade online (på ett obskyrt sätt) och 20 frågor KUNDE jag faktiskt svaren på. 100 frågor gissade jag hej vilt på. Tack och lov för att provet använder sig utav flervalsfrågor. Jag klarade i alla fall provet. Förmodligen ska jag ta en tenta till om några veckor, men jag ska suga lite på det först.

Samma dag på eftermiddagen mötte jag upp med en gammal vän från Sverige. Första gången vi sågs var för 23 år sen (fatta att kunna säga för 23 år sen! Och komma IHÅG för 23 år sen...), när vi gick i åk 3 och blev klasskamrater. Vi blev vänner och lekte lekar i skogen på rasterna. Eftersom vår familj flyttade så mycket på den tiden, bytte vi skola igen ganska snart och vi tappade kontakten. Vi återförenades i samma klass i åk 7 på en annan skola och hade stor hjälp av varandra i olika ämnen, eftersom vi samarbetade och jobbade så bra tillsammans. Sedan skildes våra vägar igen efter tre år, men vi har mött upp då och då under åren som gått. Senast var för åtta år sen dock, eftersom vi båda lämnade vår hemstad och for ut i världen och andra delar av Sverige. Nu fick vi nyligen kontakt igen och av en händelse skulle hon komma hit till New York på minisemester och hon tog sig tid att komma upp för en fika! Det var himla kul! Vi pratade på som om alla år mellan våra möten aldrig ägt rum! Och så är det alltid när vi träffas. Det var verkligen väldigt roligt att få träffas och prata minnen, prata nutid och framtid över lite kaffe och te! Guld värt!

Speciellt nu eftersom jag på sistone haft lite hemlängtan. Familjen som jag inte sett på snart två år, vänner man saknar...Även om jag kommer in här mer och mer är det inte samma sak. Det tar ett tag att bygga upp ett nätverk på ett nytt ställe där de flesta har sina vänner och familjer de måste skapa tid för redan. Att försöka nästla sig in där är inte alltid så lätt. Och den lilla tid man har utanför sin egen familj, vill man lägga på människor som är värda att lägga den på. Om ni förstår vad jag menar. Jag kan tycka att amerikaner är lite opålitliga på det sättet. Man gör gärna upp planer tillsammans, men så ändras det i sista sekund eller så sker nåt oförväntat och det ställs in, skjuts upp etc. Många är väldigt upptagna hela tiden. Arbetar tidigt till sent, fullspäckade helger och så går tiden...

I alla fall. Helgen har varit väldigt upptagen för oss med för ovanlighetens skull och nu är det åter igen vardag!

Svenskast

Jag har hamnat i himlen! Det känns som det. Det finns en lokal affär med diverse roliga matvaror i närheten. Jag brukade inte gå dit så ofta eftersom den var så himla liten, med smala gångar och andra klaustrofobiska element. Dessutom är det inte så kul att dra in en barnvagn där till exempel. Man riskerar att fasta i en av gångarna och aldrig komma loss, alternativt riva halva butiken.
Nu har de byggt ut, ganska mycket faktiskt, och ja, fy farao vad man kan hitta där! Jag vågar inte gå dit längre. Jag kommer alltid ut med mycket mer än jag behöver och ska ha. Precis som på IKEA.

I helgen hittade jag guld i form utav filmjölk! Jag som trott att den endast fanns på Whole Foods, en affär som ligger långt ifrån oss, men filen har faktiskt funnits precis runt hörnet!

Inte Arla direkt, utan ett isländskt märke, men precis lika gott. Jag brukade faktiskt inte äta fil så ofta hemma i Sverige, men nu smakade det gudomligt! Jag kommer att köpa lite då och då eftersom priset är lika gudomligt. Äta med andakt.
Dessutom hittade jag :

Som jag velat testa tidigare. Många bloggare gör dessa själva, men jag har liksom kommit till skott. Nu kunde jag ju smaka av innan jag gör egen (inga konstiga tillsatser i denna heller, bara chiafrön, kokosmjölk, kanel och vanilj).
Inte nog med detta, det finns bröd, kött, delikatesser från världens alla hörn i matbutiken!

Jag åt lite av filmjölken till Melodifestivalen i lördags. Ja, vad ska man säga om den då? Mellon alltså? Räcker med en final tycker jag. Nästa år (som jag säger varje år) ska jag nog strunta i att kolla på alla delfinaler och bara se svenska finalen och sen Europafinalen. Så får det bli. Ni kan väl vara vänliga och påminna mig i februari nästa år då? Annars kommer jag sitta här och svära igen.

Nu ska jag skriva en sista uppsats på femton sidor. Wish me luck!