Bättre sent..

...än tidigt, heter det väl? Vet ni vad jag gjorde idag?

 Små bleka semlor blev det! Vid storhandlingen igår hittade jag faktiskt mandelmassa på den lokala marknaden. Danskt, Odense. Nästan svenskt kan man ju säga. Semlorna blev helt okej. Jag föredrar dock lite färg, men de här ugnarna som finns här, nä, det går liksom inte.

I alla fall. Årets semlor är färdiga och redo att ätas. Viva Sverige!

Ååååka pendeltåg...eller tunnelbana!

Jag kan inte riktigt låta blir att le när jag läser detta blogginlägg om att åka tunnelbana. Innan jag kom hit till New York första gången hade jag knappt åkt tunnelbana. Kanske fem gånger i hela mitt liv och inte känt på den där pendlarkänslan. Under en viss tid pendlade jag visserligen till mitt sommarjobb, men det var med vanliga tåg. SJ. Ja, ni kan ju tänka er. Sommar  i all ära, på den tiden spelade det ingen roll. Det var solkurvor på rälsen och översvämningar eller för blött i allmänhet.
Jaja, tillbaka till tunnelbanan. Jag kan tyvärr inte riktigt jämföra med Stockholm eftersom jag inte åkt så mycket där, så ni som är mer bevandrade i Stockholms tunnelbana får gärna upplysa mig om skillnader i nån kommentar.

Här i New York ser man alla sorters människor som ska till olika destinationer. Turister är relativt lätta att urskilja ur mängden. De bär gärna bekväma sneakers eftersom de ska gå hela dagen (det brukar ju vara så, eller hur?) och ofta ofta någon slags ryggsäck eller större väska för att få plats med kamera, värdesaker och eventuell matsäck. Sedan finns det de stressade kontorsmänniskorna som är iklädda i kostym eller dräkt med tillhörande portfolio. Världsvana tunnelbaneåkare det där. Läser gärna tidningen medan de står inklämda mellan en nyfiken turist och en ungdom på väg till skolan. Många skolbarn åker också tunnelbana på morgonen, de äldre åker ensamma och de yngre är eskorterade av någon vuxen, ofta en barnflicka. Med jämna mellanrum dyker det upp en som vill sälja något eller spela musik för att få ihop en slant. Det kan vara allt från någon gitarr, till nästan ett helt band som klämmer sig in (dock oftast inte i rusningstrafik) i hopp om att få några mynt för besväret.
Emellanåt, inte så ofta, händer det att stämningen blir hotfull på grund av en individ som beter sig konstigt. En gång var det en man som hade ett järnrör som han skrapade mot taket i tåget. Han pratade med en passagerar som uppenbart inte kände honom, han försökte mucka gräl. Jag bytte vagn vid nästa station för säkerhetsskull.

Att åka tunnelbana är helt klart en upplevelse i sig...En hel värld av människor som är på väg till olika slutmål, eller delmål.

Oscarskväll

Känns lite annorlunda att sitta och se Oscarsgalan live. Visserligen har jag någon gång i min ungdom försökt att ställa klockan på mitt i natten för att kliva upp och se galan...men. Nä. Jag pallar inte riktigt att vara vaken så tidigt/sent...
Just nu är det röda mattan som gäller på TV. Själva galan starta om ca 30 minuter när jag skriver detta. Det är väldigt mycket fokus på klänningar och "looks", vilket inte direkt intresserar mig. Ibland dyker det upp en gammal bekant. Robert De Niro och hans fru Grace till exempel. "Robert", ja vi är Du med varandra (hmm, erm...eh) har jag morsat på några gånger (hans son gick i samma klass som en tjej jag satt barnvakt åt) och hans fru har jag konverserat på en skolutflykt.
Sen var det slut på längan med vänner...

Nej, nu ska jag fortsätta kika på kändisar och hålla tummarna för mina favoriter!

50+50=200?

Joråsåatt...var det inte 200th day of school? Jo, visst måste det vara så! Eller? Jag vet inte. På grund av ett missöde (inga namn nämnda) blev det så att jag sydde TVÅ tröjor med hundra ballonger. Flera timmars arbete åt skogen alltså. Å andra sidan blev tröja nummer två mycket bättre än den första (som mest såg ut som om en fé hade spytt upp regnbågen på den).

N har sett fram emot detta firande i flera veckor. DET är nåt som amerikanska skolor är bra på, att göra barn förväntansfulla. Det är också mycket klistermärken i omlopp i amerika. Gör barnen nåt bra så är det klistermärken som gäller. Ovsett om det är skola, läger, dansklass eller liknande. Och barnen verkar gilla det.

N fick med sig en T-shirt hem från skolan dessutom, som de ska ha på måndag. En klassförälder hade tagit på sig att samla in en teckning från varje barn som trycktes på framsidan och sedan barnens namnteckningar och klass på baksidan. Jättegulligt!

Inte nog med allt detta. Barnen fick också göra en "hatt" för att ha på sig under dagen. Och så gjorde de halsband av fruit loops. En händelserik dag!

Ps. Och mamma N är också liiite stolt över ballongtröjan som fröken berömde alldeles särskilt när hon hämtade dottern...Bara så att ni vet!

Konstv(ä)rk!

Detta måste tillhöra en av sakerna jag aldrig trodde att jag skulle göra;
sy ballonger på en T-shirt. Inte mindre än 100 stycken dessutom.

Det är till dotterns skola. På fredag firar de nämligen "100 days of school", de har alltså gått i skolan i 100 dagar på fredag. Detta ska så klart firas med en T-shirt med 100 saker på...Vi hade svårt att komma på nåt att ha på. Det ska vara ganska bekvämt och man ska kunna bära tröjan hela dagen. Nu vet jag inte, så är i efterhand, om ballonger var den allra bästa idén, men det får gå.

Först hade jag en tanke på att göra nåt mönster med ballongerna. Den tanken övergav jag ganska snabbt. Det är skitsvårt att sy ballonger för hand på en tröja! Jag höll på att sy fast mig själv ett par gånger och snurrade in de andra ballongerna i en virrvarra av tråd.
Vad gör man inte för sin dotter?

Vart tog vägen vägen?

Så känns det lite nu. Den väg jag var på har plötsligt gjort en enorm sväng och jag hann liksom inte med att svänga med utan hamnade ute på åkern nånstans. Nu gäller det att hitta tillbaka till vägen igen, eller hitta en annan. Vad som än kommer först.
Det är mycket som har hänt sen sist, men som jag inte riktigt kan skriva om ännu. På ett sätt har händelserna gjort livet lite svårare, men samtidigt har de öppnat upp nya möjligheter som jag hoppas kommer att förenkla så småningom.

Håll tummarna!

Kärlek?

Ja, glad alla hjärtans dag i efterskott! Jag har haft fullt upp med lite ögoninflammation och läkarbesök. Inget allvarligt, men lite drygt och dyrt.
Firar alla hjärtans dag gjorde vi lite smått, men faktiskt mest på dotterns skola. De hade "Writing celebration" just idag. En fantastisk idé! Fira skrivkonsten! Barnen i klassen hade skrivit berättelser ur sitt liv som de läste upp för oss föräldrar som gick runt och lyssnade på var och en. När vi lyssnat klart fick vi skriva en liten hälsning i ett hjärta till författaren. En jättemysig upplevelse!
De skrev alla om olika saker och det var intressant att höra om.

Sedan firades Valentines day som det heter här. Och där är jag lite kluven faktiskt. Jag gillar att uppmärksamma högtidsdagar och speciellt en som handlar om kärlek och vänskap. Men lite till överdrift tycker jag nog att det kan gå. I Ns klass går det inte mindre än 29 elever. Det är första gången vi "firar" alla hjärtans dag i USA och i amerikansk klass. Här är det visst tradition att ordna kort till alla klasskamrater och gärna med godis eller annat. Det är många kort och treats att fixa. Vi bestämde att klippa hjärtformade kort och sedan fick N skriva "Happy Valentines (namn) from N". Det tyckte vi räckte. Idag när N kom hem med sin "skörd" kändes det lite futtigt. Det var massor med klubbor, några hade till och med bakat lite och lagt i fina påsar och så vidare...Helt klart var det de allra flestas föräldrar som hade ordnat. Medan jag "tvingade" N att handskriva alla kort...Jag är mest rädd att det finns barn vars föräldrar inte är lika "investerade" i sitt barns liv och såna här upplevelser och som inte får chansen att ge kort till exempel...Är det bara den lagome svensken i mig som talar? Jag vet inte. Det är mysigt med kort och teckningar tycker jag...

Men??

HUR kunde jag missat att det var IDAG som det var semmeldagen? Det är ju typ den viktigaste dagen på året - näst efter julafton. Jag som älskar semlor. Av någon konstig anledning trodde jag att det var NÄSTA vecka det var och fattade först efter att bloggar och Instagram översvämmades av semmelbilder...jag är lite seg. I have to step up my game, till nästa år. Jag får se fram emot godbitarna i helgen istället. Ska ge mig på att göra egen mandelmassa för det vet jag inte var man köper här...jag har testat förut, men resultatet blev väl inte så där sanslöst lyckat. Jag hoppas på bättre lycka i år. Om ni har några tips på egen mandelmassa så är det hjärtligt välkommet!

Semlor....mmmmm....

Jag önskar att detta var mitt foto...

Årets bästa...

...reklam:

Vad har jag närt vid min barm?

- Mamma! Vi kan väl tända det här ljuset och sen ta den här bananen. Vi sätter bananen mot ljuset så får vi se om den brinner! Ja!
- Eh, vad säger du? Ska vi bränna upp bananen?
- Ja, men det är väl en bra idé?
- Nä, asså, så kan man ju inte göra.
- Okej, men då gör vi så att vi tar ett papper och bränner istället. Ja!
- Asså, måste vi bränna nåt? Kan vi inte bara tända och ha det lite mysigt?
- Jo, det kan vi ju också göra förstås.

Jag tror visst att jag har en blivande forskare som dotter. Jag måste bara styra in henne på nåt mindre farligt. Som att forska om såpbubblor.

Nu måste jag vända min koncentration till dottern som springer runt med med en ficklampa under ansiktet och berättar spökhistorier i skenet av stearinljus.

Antiklimax

Så var det provet imorgon då...Det blev visst inställt på grund av snöstorm. Jobbigt. Fast skönt ändå på nåt sätt. Jag får omboka på måndag helt enkelt...Tragiskt. Fast ändå inte. Fast ändå skulle det varit skönt att ha det gjort, har ju en del andra prov att plugga till liksom. Men, jag sörjer inte. Skönt. Ja, ni förstår hur kluven jag är...

Livet

I helgen föll jag ned i ett stort svart hål. Handlöst fall. Rakt ned. Ett hål som jag fortfarande håller på att klättra ur. Just nu känns det halt, svårt att få tag i något att hålla fast i för att kunna komma upp ordentligt. Livet ger en ordentliga smällar ibland. Det gäller att parera, ducka och fortsätta slå helt enkelt. Jag kan helt bara säga att det är en mycket jobbig tid för oss just nu, utan att säga för mycket. Det är lite för personligt att skriva om, därav "hemlighetsmakeriet".

Å andra sidan har det också hänt roliga, positiva saker. Som att vårt "akvarium", det där projektet på jobbet som jag skrev om förra veckan, blev riktigt fint. Jag är aningen stolt. Helt klart värt alla blåa smurfar.

Snäckor, sjöhästar, maneter, fisk och sjöstjärnor.

Plus att en mamma berättade att hennes son hade velat se på bilderna på hans lärare nere i hallen ( vi har foton på alla lärare på ett träd). Sedan sa han:
- I wanna see the picture of my BEST teacher miss D!

Är det inte gulligt så säg! Det gör att det är lite roligare att gå till jobbet, trots rådande omständigheter...

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras. Nja. Bara en påminnelse från min tid på gymnasiet när jag studerade latin. Ni som läst latin förstår vad jag menar. Alla dessa citat man skulle plugga in.  Plugga har jag gjort hela veckan. På lördag ska jag nämligen ta mitt första Collegetest och komma ett steg närmare min lärarlegitimation. Provet är Humanities. I stora drag, poesi, litteratur, arkitektur, konst, musik och sånt. Jag kommer aldrig i mitt liv kunna komma ihåg alla olika "meter" som används i poesi. Eller skalor och sånt i musik. Jag förlitar mig på resten helt enkelt. Lite nervös är jag. Kuggar jag har jag förlorat 140 dollar plus att jag inte får göra om just det testet på sex månader...
Efter detta prov har jag bara sju kvar...

Länge leve internet!

Ja, tänk utan internet skulle jag missa hela melodifestivalhysterin! Men nu, nu sitter jag här och myser med hela svenska folket, fast på andra sidan Atlanten...framför Mello. Visst är det fantastiskt!