Patriotism

Ibland händer det att vi beställer pizza till middag. Amerikanska pizzor är inte direkt som svenska. Många här gillar "plain pizza", man skulle kunna likställa den med exempelvis "Margarita" hemma i Svedala. I princip botten med tomatsås och ost. Här brukar det dock vara mycket mer ost än hemma. En annan klassiker här är "pepperoni pizza".

Pepperoni

Det är väl som en kryddig korv? skulle jag tro. Jag gillar det i alla fall. Men jag saknar min "Ciao ciao" med bearnaisesås, eller andra knasiga kombinationer som "kebabpizza". Man får liksom två för en!

Häromdagen när vi beställde pizza vi fick denna kartong till:

En kartong med amerikanska flaggan, örnen- symbolen för amerika och texten "Land of the free - home of the brave".
En vanlig syn här faktiskt. Amerikanska flaggor, patriotism...

Kan ni tänka er en pizzakartong med svenska flaggan, kanske en tiger och nåt i stil med "En svensk tiger"? Inte lika hot kanske?

Högfärd går före förfall

Jag förfaller! Det är helt galet. Step by step bryts jag ned. Det började med det gråa håret som började dyka upp när jag var runt 24. Då var det ett enstaka litet strå som vågade sticka upp och vara lite grått. NU är det en heeelt annan femma. Skulle jag inte färga håret skulle jag vara i princip gråhårig, eller åtminstone 85 %. Jag är inte sugen på att kolla upp detta närmare utan färgar på. Jag är fasiken inte ens 30.
Sedan kom rynkorna. Inte såna där snygga fina rynkor i ögonvrån, utan små UNDER ögat som gör att man ser trött ut. I-landsproblem, jag vet, men jag måste få ur mig detta. De syns dessutom mer när man gått ned i vikt som jag gjort. Kul i jul. 
Nu har också synen börjat förfalla. What is up with that? Jag har haft huvudvärk ett tag och tänkte det skulle vara bra att kolla synen. Sist var när jag skulle få mitt övningskörningstillstånd 2003 eller nåt. Då var jag ung och snygg. Och hade bra ögon. I alla fall. För tre veckor sedan steg jag in hos optikern och de konstaterade att jag hade bra syn. MEN. Det där jäkla MEN. Det var nåt med fokuseringen som inte stämde. Jag låg väldigt mycket under. Därför fick jag hem nån slags grej som man ska kolla igenom och läsa en text och sen flippa runt så att en annan styrka hamnar där och så läsa igen. Detta ska göras 3 gånger om dagen 2 minuter varje gång. Snacka om svårt att komma ihåg! Jag är nog dement också till råga på allt. 
Igår var det dags för återbesök och det hade blivit liiiite bättre. Tydligen måste jag öva tre veckor till och risken är stor att jag måste ha glasögon så småningom. Gah! What is happening? Gråhårig, rynkig och halvblind då? Tur att man redan är gift, annars hade jag haft det svårt på marknaden som jag säger så.

Trender

Det här med trender är lite intressant tycker jag. Det finns folk som följer dem slaviskt, de som vill följa men som av någon anledning inte kan, de som följer lite eller vissa delar och de som inte följer alls och som verkligen hatar trender. Jag är lite så där mittemellan. Jag hoppar på det som jag tycker verkar snyggt (vad gäller mode t ex) eller bekvämt. Fast då ljuger jag lite kanske. Jag struntar helt i trender faktiskt. Förutom de trender jag tycker är fula. De gillar jag att dissa och snacka skit om. För att det är roligt.
Som häromdagen på gymmet när jag stod på crosstrainern och körde så svetten lackade. Jag fick för mig att kika ut genom fönstret och fick se en ung man (säkert runt 19-20 år var han pojkspolingen) glida nedför gatan i en onepiece.

Killens var dock inte lila utan grönspräcklig.

Jag har ju hört talas om detta plagg tidigare, men faktiskt aldrig sett någon bära det. Till slut trodde jag att det kanske var nåt skämt eller myt av nåt slag, men tydligen finns de att köpa.

Något som jag var helt emot till en början var det där flipflopsen, eller Jesussandaler som några kallade det. Vad jag inte gillade med flipparna var den där saken man ska ha mellan tårna. Det var så obekvämt och inte alls snyggt. Det var en  trend som jag trodde skulle gå över ganska snart, men nu drygt 10 år senare är de nästan lika heta. Jag kan också meddela att jag ett tag faktiskt blev storkonsument av just flipflopsen. Tydligen går det att vänja sig ganska bra med att ha nåt mellan tårna. Idag använder jag dem gärna, men har svårt att hitta några snygga som jag gillar till ett bra pris. Jag har inte lust att betala 300kr eller mer för nåt som bara håller en säsong ungefär.

Vad som är inne just nu vet jag faktiskt inte. Jag har noll koll och gillar bättre sånt som funkar vilket år det än är. Jeans till exempel. Funkar 1975 som 2075. Skulle jag tro. Fast lite nya modeller dyker ju upp då och då. Som slim fit. Vilket jag tyckte var så fult när det kom. Gissa vem som har dem nu? Moi!
Röda byxor på killar är mäkta populärt nu. Det såg jag på TVs väder och några i storstaden. Jag vet inte om jag hissar eller dissar, men det är strunt samma. Folk får ha på sig det de tycker är snyggt för tillfället. Det blir bäst så!

Frälst?

I går tog jag med dottern ner på stan efter jobbet. HM hade 10% rabatt för medlemmar (och det är klart att man är medlem i allt som finns att vara medlem i) så jag passade på att inhandla ett par nya behåar. Jag har inte riktigt hunnit uppdatera min garderob sedan jag gått ned i vikt. Tyvärr innebär viktnedgång också att vissa "behag" också minskar i omfång. Både bra och mindre bra tycker jag själv. I alla fall var det dags för lite nytt "support" för den minskande överdelen.
Dottern har inte varit ute på ett bra tag då hon varit magsjuk. Kanske är det därför hon beter sig lite konstigt? När vi gick där på affären, iklädd en alldeles för stor stråhatt tagen från herrarnas avdelning och med sin älskade nallebjörn (som precis blivit utsläppt från "fängelset" Tvättkorgen efter en spyattack i förra veckan) brister dottern ut i sång. Jesus Christ, Jesus Christ! Högt och tydligt vandrar hon mellan raderna av kläder och sjunger njutningsfullt om Jesus. Jag kan ju tala om att vi är allt annat än en religiös famillj. För mitt tränade öra var det lätt att snappa upp vilken sång hon sjöng på och att hon utelämnade en ganska viktig del i sången. Nämligen "Superstar". Då kanske folk runtomkring hade fattat att hon är ett musikalfreak och inte bara en religiös liten knatte i en alldeles för stor hatt.
Ända sedan vi såg "Jesus Christ Superstar" i påskas har denna sång poppat upp i hennes huvud då och då. I går också in publikum.
Till och med jag som tidigare inte var något musikal-fan, har börjat gilla musikaler. Det är makens inverkan (sorry maken. Jag outade dig!) som jag skyller på. Det finns en hel del bra musikaler där ute (musikal på Broadway gillar jag så klart sedan tidigare. Det "måste" man!).
Här kommer dotterns favvis:

Vad tänkte jag på?

Jag har börjat lyssna på CD-böcker i bilen igen när jag åker till och från jobbet. Det är jätteskönt att få i sig lite kultur fast man är på språng. Lite som "fast food", men "fast culture". Jag pendlar ju ändå uppåt två timmar om dagen. Då får man ju passa på.
I tisdags började jag med en ny bok och stoppade in den första skivan och började lyssna. Den var så svår att komma in! Själva berättelsen alltså. Jag kämpade och kämpade  med att lyssna och förstå och lägga ihop pusselbitarna. Jag var rädd att detta skulle vara en sån där djup bok där det är meningen att man inte ska förstå. Jag pallar inte sånt och jag var redo att ge upp.
Första skivan tog slut igår på väg hem. Jag tog ur den ur spelaren och satte in den i fodralet igen. Det är då jag gör upptäckten. Jag har ju för fasiken börjat med skiva TRE! Inte undra på att jag inte fattade nånting! Jag hamnade ju liksom mitt i berättelsen från början.
Nu har jag i alla fall börjat med skiva ETT. Det är väl så man räknar? Sist jag kollade var det så.

Skräckis

Så här när Halloween är i antågande, passar många TV-kanaler på att visa just skräckfilmer. Det är klassiker som "Halloween", "Scream" (nummer ett till tjugofyra, eller hur många de nu kommit upp till), "Terror på Elm Street", "Fredag den 13:e"...
Jag har ju alltid gillat skräckfilmer, lite mindre nu på senare år sedan jag fick N, och jag är absolut inte främmande för annorlunda skräckfilmer. Jag tror att jag har sett det mesta faktiskt. Den värsta jag sett, om man kan kalla det skräckfilm, är "The hills have eyes". Den var så fruktansvärd att jag var på vippen att gå ut från biosalongen. Jag har aldrig känt så inför någon annan film. Dessutom är jag ju snål och har jag betalat för nåt så ska jag minsann få valuta för pengarna : )

Något som är populärt är att göra läskiga filmer om djurvärlden. Experiment som gått fel med allt möjligt. Myror, spindlar, fladdermöss, maskar, ormar...
Igår kväll såg jag i alla fall nåt som tog alla (jumbo) pris i världen.
"Black sheep" hette den och det var en produktion från Nya Zeeland. Jag var bara tvungen att stanna till och titta en stund, av ren nyfikenhet. Storyn var att ett muterat får kommit löst och om man blev biten av fåret hände fruktansvärda saker. Man blev förvandlad till en galen köttätande "får"-människa!
Ni kan ju tänka själva vilka kostymer detta genererade i filmen...nån slags fårmask, vadderade kläder och illa gjorda plastklövar på händerna. Det var nästan ruskigt att se. Inte för att man blev rädd av storyn eller hur dessa fruktansvärda fårmänniskor attackerade byborna. Nej, för hur pinsam denna produktion var. Verkligen lågbudgetskräckis. Ända nere på G-listan. Lite som en parodi på sig själv. Jag bläddrade vidare. Kände att jag fått nog.
Tacka vet jag Freddy. One two, Freddy's coming for you...three, four, knock on the door...five, six, grab your crucifix...seven, eight, better stay up late...nine, ten...never sleep again...

Eller min all time favorite. DET.

Den hade jag nog mardrömmar om i flera år. Faktiskt mår jag illa av att bara se den här bilden. Jag skulle nog inte frivilligt se den igen. Häromveckan såg vi ett avsnitt av "Criminal minds" och mördaren i avsnittet kände jag igen på två röda. Jag sa till maken "Är det han som spelar DET?". Maken var tvärsäker. Nej, det var det inte. Jag var dock övertygad och sökte på mirakelmaskinen google och fann att det var samma skådespelare. Något äldre givetvis, men i mitt minne fanns han likväl som DET. Nu får jag madrömmar igen...

Nu är det klippt go vänner!

Igår gick jag till frisören igen - för andra gången på två månader.
Jag som annars går kanske en gång om året (mitt hår har varit ganska low maintenance hittills)! Vadan denna besatthet att gå till frisören? Jo, håret har börjat knepa sig nåt ofantligt och har gjort väldigt länge nu. Jag måste få bukt med det helt enkelt.
Inte nog med att håret nästintill är grått (under det färgade håret givetvis. Jag skulle aldrig våga låta färgen gå ur helt. Vem vet vad som döljer sig där?) nu har jag länge också tappat mängder av hår. Det har avtagit nu men det har resulterat i mycket tunnare hår. What? Jag som alltid har haft massor med hår, då menar jag massor, mängder, alldeles för mycket hår.
Jag behövde råd helt enkelt. Därför bokade jag tid hos en annan frisör.Jag gillar inte att gå till samma frisör av någon anledning. Inte för att frisören någonsin skulle komma ihåg mig, jag går ju liksom bara nån gång om året och inte ens regelbundet (inte direkt: Ja, då kan vi boka tid nästa juni om ett år då, samma tid, samma kanal.). Nae, jag har kanske bara inte hittat någon som jag trivs med. Gräset kanske är grönare på andra sidan.
I alla fall. Hon som klippte mig var väldigt duktig och tog mina bekymmer på allvar. Hon såg att hårskrället faktiskt var på väg ut igen (Tack och lov! Halleluja!). Jag frågade lite casual så där och med bultande hjärta om jag skulle få nån skallig fläck - gu bevars- men hon trodde inte det. Istället rekommenderade hon mig att klippa lugg och tunna ur i bak, där det är väldigt tjockt. Och så fick det bli helt enkelt. Jag är nöjd. Speciellt som jag förmodligen får behålla min kalufs. (Och ni där ute, vad kan man göra åt håravfall? Har ni några bra tips?)
Givetvis kom jag ifrån frisören med ännu en dyr produkt som maken kunde garva åt. Nån gång kom jag hem med nån gel som framhäver mina lockar...två år sen och mer än hälften är kvar. Borde nog kastas nu, men den var för jäkla dyr. Förra gången var det silikondroppar till håret som man kramar in i topparna efter att man plattat det. Jag har använt det en gång hittills.
Nu var det en hårinpackning. Som jag kommer att använda, men om den är värd sina 200kr vet jag ju inte direkt. Jag förväntar mig nästan självlysande hår, tjockt som hamparep. In time my friends, in time!

Svenskar i mataffärer

Jag tror nog att vi alla någon gång stått i en mataffär, i en av gångarna, och letat och tittat efter en specifik vara. Man står där en bra stund och kollar och känner och klämmer. Man ställer tillbaka, backar lite och tittar vidare. Det är svårt att välja mellan 17 olika märken och typer av exakt samma vara. Plötsligt när man står där, känner man att man inte är ensam. Någon tittar på en. Man börjar se sig omkring. Och mycket riktigt. Där står en annan kund med en stor vagn och väntar tyst på att du ska försvinna ur vägen så att han/hon kan komma förbi och fortsätta sina inköp.
Eller den här. Man står i kön till att betala sina varor. Man pratar med sin eventuella kamrat. Sedan kommer man så pass nära att det snart är dags att lägga sina varor på bandet. Då får man helt ofrivilligt närkontakt med en total främling som pressar sig emot en. Nej, det är ingen pervers typ som vill få närhet. Det är en annan kund som tydligen inte ska köpa och betala något denna dag. Han/hon tror att han/hon är smal nog att pressa sig genom ett 20 cm mellanrum mellan dig och den andra kassan utan att någonsin vidröra dig, för att passera obemärkt ut genom affären. Men givetvis är detta ett omöjligt uppdrag och det slutar med att det blir en hel del kroppskontakt.
Detta är ett helt för mig obegripligt fenomen. Varför stå tyst i flera minuter och vänta på att någon ska flytta på sig? Varför försöka pressa sig förbi någon på en ganska trång plats? I New York hände detta nästintill aldrig. När man stod i gången med varor och någon ville komma förbi hörde man långt i förväg ett "Excuse me!" Då visste man att någon var på väg och man kunde således flytta på sig. Ingen behövde vänta i tio minuter tills någon bestämt vilken vara som skulle inhandlas. Ingen behövde få kroppskontakt utan medgivande. Mycket praktiskt!
Varför gör vi inte likadant i Sverige? Finns det outtalade matvaruaffärsregler? Jag brukar för det mesta se till att yttra ett "Ursäkta mig" för att komma förbi. Ibland hör inte folk mig när jag försöker ta kontakt. Kanske är det för att man inte är van vid att människor säger till för att få komma förbi? Vissa blir också aningen irriterad när jag säger ett diskret "Ursäkta, kan jag få komma förbi?" De tittar lite surt på mig och flyttar sig.
Men ärligt, vill man hellre stå och blockera vägen för människor som tyst står där och väntar för att sedan upptäcka dem som någon slags julklapp eller annan överraskning? Är det en spänning av något slag som jag inte fattar mig på? Och så ler man lite generat, mumlar nåt om "Oj, ursäkta!" och  hoppar undan så att medkunden kan fara förbi med sin vagn.

 (Bild lånad från  http://forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/04/sur-gubbe-med-kundvagn.html)


Bara något som jag försöker få mina hjärnceller att klura ut under min livstid. Det går så där : ) Nu sk jag gå vidare till världsfred och vaccin mot cancer. See y'all later folks!

Nyfrissad

Igår gick jag till frisören. Jag har inte varit där på väldigt länge. För mig är den nästan lika ångestfyllt att gå till frisören som till tandläkaren. Ni vet när man går till tandläkaren och man vet att man kan göra ett bättre jobb med tänderna som tandtråd, borsta, 17 gånger om dagen, inte dricka te eller kaffe, ja såna saker. Man ligger där i stolen med munnen öppen och liksom bara väntar på att tandläkaren ska kommentera och fråga vad i helvete man gjort med tänderna egentligen. Man lovar dyrt och heligt att tänderna ser tandtråd så gott som varje dag (egentligen kanske det är så gott som varje ÅR). Och inte småäter man heller. Gud nej! Så ligger man där och skäms och är livrädd att man ska ha hål och måste komma tillbaka och laga (och betala den hutlösa räkningen).
Samma sak är det med frisören för mig. Mitt hår är bångstyrigt och jobbigt och uppkäftigt. Det känns slitet och tunt (jag har tappat en del hår på sistone. Shit asså.) Det är nästan som att man ber om förlåtelse för alla gånger man misshandlat sitt älskade hår. Jag skulle inte använt plattången mer än en gång i veckan, jag skulle inte använt hårfönen eller färgat håret. Jag skulle inte ha tvättat med ett billigt schampoo och hur är det egentligen med hårinpackningarna som borde göras minst två gånger i veckan?
Sen sitter man där i den där stolen med det horribla ljuset (som bara finns på hårsalonger) som visar minsta skavank med en enorm spegel framför sig. Där får man en lång titt på sig själv ur det minst smickrande ljuset man kan åstadkomma. Huden ser ut som livlös deg, rynkorna flockas som zebror kring ett vattenhål i öknen och minsta hudfläck syns tydligt. Där måste man sitta i en timme och försöka undvika att se på sig själv i spegeln. Det är som en lättnad när man slipper därifrån.
Oftast har man lite snyggare hår än när man kom in. Men det är liksom lite falsk marknadsföring. För man kan aldrig få håret att se ut exakt som när man varit hos frisören. Det spelar ingen roll om man har exakt samma produkter, exakt samma utrustning - det går inte. Omöjligt. Man vill nästan inte tvätta håret på en vecka för att fortsätta se bra ut i håret.

Obs! Bilden ovan är ingen faktiskt bild av mig. Ni som trodde det :p Det är inte jag. Jag är mycket snyggare. Har mycket mer fladdrande hår.

Melodifestival

Jag tittade ju så klart på första deltävlingen av melodifestivalen...så klart. Som svensk skriver man på ett papper vid födseln där man dyrt och heligt lovar att följa melodifestivalen tills man dör.
Jag tyckte nog att låtarna var helt okej och jag är nöjd med Salem som gick vidare (mindre nöjd med riksnörden Ola som hade en asful frisyr). Dolph var helt okej, om han nu spelade actionhjälte? För annars...
Jag tyckte programledarna var söta och trevliga, men skämten...seriöst. Vilka dåliga skämt. Det kanske var ett roligt skämt, resten var ruttna. Såna där jag kan klämma ur mig när jag är riktigt övertrött och till svar får man tveksamma "Hehe", men inga asflabb. Det blev pinsamt. Mycket pinsamt.

Supershopparen

Idag på lunchen (vi hade planeringsdag) fick vi lite tid över och vi gick runt i affärer. Jag gick in på Åhlens och expresshoppade lite julpynt. Himla fint.
Sedan bar det iväg till en tebutik i närheten...jag kollade på tekannor och lyfte upp en för att kolla priset. Då ser jag - som i slowmotion - hur locket på tekannan ramler ner mot det hårda golvet. Jag hinner tänka miljoner tankar som "Detta händer inte!" "Vad i helvete ska jag göra?" "Jag döööööör!" "Shoot me!" "Var är närmaste flyktväg?"
Mer hinner jag inte tänka innan jag hör det där förödande kraset mot golvet då locket går i tusen bitar. Och jag hör mig själv skrika högt "ÅÅååååh neeeej!"
Jag hade ju inte bestämt mig för att köpa skrället ännu, men nu kände jag mig lite tvungen. Så det blev en julklapp till maken. Fast en som var hel. Och expediten var nöjd i alla fall. Trots en 27 åring som beter sig som tre år i butiken. Den kostade ju en slant. I am living on the edge baby.

En kärlekssaga som aldrig tar slut...

Min bil och jag. Bättan plus jag likamed sant. Idag skulle jag, lilla N och syrran C åka på en provrunda med den nylagade bilen. In åkte paraplyvagnen, reusable bags, syrran, N och jag. Redan vid vridningen av nyckeln anar jag oråd. Bilen går igång efter en liten hostning. Jag och C tittar på varann. Vi rycker på axlarna. Jag backar ut från parkeringen. Bättan hostar, vill inte åka riktigt och när vi kommit runt hörnet rullar den långsamt, långsamt. Jag liksom ruckar fram och tillbaka i sätet för att ge en extra skjuts (som om det skulle hjälpa!). Jag stannar vid vägkanten. Jag och C tittar på varann. Vi tittar rakt fram. Jag ser pappas jobb (han jobbade idag trots lördag). Jag tittar på C. Va fan, jag chansar! tänkte jag. Jag starta bilen igen och vi lyckas komma fram till korsningen. Jag ser pappas jobb, men jag ser också en väg och en järnväg att korsa. Jag ser till att inga bilar kommer från något håll och kör fort som attan. Det där "fort som attan" fungerade inte riktigt. Bättan rullar sakta över och det känns som om hon ska stanna närsomhelst. Syrran ser vettskrämd ut. Hon har tagit av sig bilbältet för att ifall att bilen dör skulle kunna rusa ut och hämta N från baksätet. Vi kommer över vägen med livet i behåll. Nu återstår järnvägsspåret. Man har ju sett de där historierna om bilar som fastnat mitt på och tåget kommit. Med ett gulp tar vi sats och tuffar över, sakta, sakta. Vi klarade det!

Pappa kollade på bilen och, nu vill jag ju inte använda sånt där mekaniskt fackspråk som ni ändå inte skulle förstå :p, men det var nåt med fördelarmojängskondens och sånt. Jag måste köpa nåt på måndag sa pappa. Och byta ut den däringa såntet. Nu rullar den igen. Han sprutade lite kondensspraysgrejs och så startade den. Och jag lever.

Nu har det hänt..

...biljäveln har brakat ihop. När jag skulle köra till jobbet fick jag motorstopp vid ett övergångsställe och bilfan vägrade starta igen. Jag var tvungen att ringa min pappa och som tur var stod jag nästan utanför hans jobb! Ibland ska man ha tur. Men av alla 100bilar som körde förbi var det inte en enda som stannade och frågade om jag behövde hjälp med skrothögen (förlåt kära bil, jag menade underbara rostfria älsklingsbil. Snälla!! Starta igen snart!). Jag fick också låna pappas bil idag, men imorrn blir det nog tåg.

Förresten, är det någon som har en bil att skänka mig? Absolut inget annat än porsche eller BMW, man vill ju inte byta ned sig direkt.

Ibland står man där med foten i komockan...

...det händer mig ganska ofta... att jag trampar i klaveret vill säga. Det kanske blir så när livet är alldeles för rakt och okonstlat, nåt måste hända så att den kosmiska ordningen återställs. Ja, vad jag har gjort kan jag inte avslöja. Inte för att det är pinsamt eller så, men jag vill inte att foten ska fastna i komockan utan att den snarare lätt glider ur igen. Vad gör det om hundra år när all kommer kring? Jag kanske berättar en dag, när de gråa stråna på skallen blivit fler...

Förutom detta så gick dagen ganska smärtfritt. Imorgon ska jag och kollegorna på en natur&teknik-dag på högskolan i staden bredvid. Det ska bli spännande...fast jag skulle nog heller gosa hemma i mina mysbrallor och en stor kopp gott chaite. Men det är jag det.